Filmkrönika (MT, april)

Hur står sig bion i Motala?

 

Att gå på bio är faktiskt rätt lika världen över. När man väl sitter inne i salongen existerar inget annat (åtminstone inte om det är en bra film), förrän lamporna tänds och man kommer på att man sitter i en salong med hundra andra människor runt sig. Det hindrar inte att jag ändå kan uppskatta en fin biografbyggnad. De flesta av de filmer jag ser på bio ser jag på Filmstaden i Linköping. Det är en rätt ordinär biograf. Inte särskilt ful men heller inte särskilt charmig, men läget är bra där den ligger inklämd mitt bland krogarna på Ågatan. Och den är bättre än Filmstaden i Norrköping som är placerad inne i ett tråkigt parkeringshus. Jag minns när jag såg "Strul" på Folkets Hus i Åtvidaberg, då fick vi sitta på vanliga trästolar som var utplacerade på ett dansgolv. Och när jag i december såg film i Göteborg var bion inhyst i nån märklig kontorsbyggnad. Så hur står sig Royal i Motala?

Jag gick och såg "Män som hatar kvinnor" en onsdag i mars för att se efter.

 

Det finns potential att göra det 50-talsdoftande gathörn där bion ligger till att bli ett mysigt krogområde, men då krävs lite förändringar. Inte minst i restaurangutbudet. Royal-hörnet skulle kunna bli en mötesplats där man tar en fika innan filmen, går på bio och sen tar en öl och snackar om filmen efteråt. Idag finns fem restauranger strax intill, men det är dessvärre bara en kinakrog och fyra pizza/kebab-hak. Jag skulle vilja se åtminstone ett fräscht café, en mysig pub och en riktig restaurang som serverar annat än falafel och kebabtallrik. Då skulle biobesöket kunna bli en trevlig helkväll istället för att man tar gångtunneln hem direkt efter filmen.

 

Hela lokalen går förresten i 50-talsstil, med funkis-inslag. Från "Royal"-skylten, till träpanelen vid biljettkassan, lamporna i taket, pelaren, trappan till övervåningen och träramarna på affischtavlorna. Jag gillar den känslan, en fin lokal gör biobesöket till något mer än att bara se en film. Och det är jäkligt skönt att stället inte heter "Filmstaden".

 

En skillnad mot exempelvis Linköping är att publiken (som till stor del också verkar vara född på 50-talet denna kväll, om man ska vara lite elak) har intagit sina biofåtöljer redan 20 minuter innan filmen börjar. Kanske på grund att det inte finns några sittplatser i foajén att vänta på? I Linköping är det vanligt att man väntar till reklamen innan man sätter sig i salongen.

I Motala är biobesökarna även betydligt mer väluppfostrade. Inga mobiltelefoner som ringer, inget babbel, inget stoj och stim. Man sitter tyst och ser filmen utan att störa sina grannar.

Att det denna kväll bara visas tre filmer är måhända ingen höjdare, men så är det dessvärre ofta på mindre orter.

 

Hur filmen var? Jotack, riktigt bra. En svensk thriller, med genomgående bra skådisar, som är klasser bättre än valfri "Beck"- eller "Wallander"-film. Och Noomi Rapace gör ett minnesvärt porträtt av Sveriges nya hjältinna Lisbet Salander.

Trackback
RSS 2.0