Musikkrönika (Nolltretton, februari)


Ett lyckligt slut


Det fanns en period i mitt liv när jag sökte lyckan i det mörka och svarta. Det är inget unikt just för mig, tvärtom är det väldigt vanligt att människor nånstans i åldern 18-25 har en depp-period med rödvin, cigaretter, poesi och dyster popmusik. Faktum är att jag har svårt att på allvar respektera folk som aldrig lyssnat på The Cure, diskuterat klassisk litteratur och levt ett självförbrännande krogliv.


Under några år runt 1994-97 var min deppiga period som allra intensivast. Jag flyttade hemifrån, drack mer än som var nyttigt, lyssnade på Olle Ljungström, klädde mig i kostym som Kent, läste Per Hagman och diskuterade Arne Ankas livsfilosofier. Jag och en kompis åkte till Göteborg för att se ett återförenat Lustans Lakejer och för att gå på restaurang "Bordet" som Peter Birro hade skrivit om. Vi ingick pakter om att ses under Eiffeltornet vid en tidpunkt i framtiden...och Thåström, ja han var Gud.


Många kan säkert känna igen sig i denna typ av beskrivning. Varje uppväxt värd namnet kräver nästan en depp-period när man är svår, kulturell och allvarlig. Så har det varit genom historien och så kommer det förmodligen vara även framöver. Det verkar som att vårt behov av depression, svärta och allmän livsångest under vissa perioder är det som gör livet värt att leva.


Vi behöver våra deppiga poppojkar. Våra Ian Curtis, Robert Smith, Jim Reid, Henrik Berggren och Johan Duncanson. Namnen må vara olika under olika tidpunkter, men det gemensamma är att de är dystra och talar till andra ungdomar som också känner utanförskap och söker ett alternativ till allt det glättiga, ytliga och banala.


En av de stora svenska deppojkarna är Toni Holgersson, vispopartisten som debuterade 1989 med skivan som hette just "Toni Holgersson". Åren efter gav han även ut albumen "Louise och kärleken" och "Zigenaren i månen", men det var 1992 när han hamnade på EMI som det stora genombrottet kom med plattan "Blå andetag". Med ett storbolag i ryggen fick han en större och snyggare produktion och till och med två hits med de fantastiska låtarna "Bilder från Washington Square" och "Du med dina ögon". Två år senare kom "Lyckliga slut" som också hade flera starka spår, inte minst den vackra duetten "Sista tåget". Och kanske borde man annat vad som var på gång, Toni Holgersson sjöng ju rakt ut att han var en slarver som gick från famn till famn, som grät med skakande händer och bara ville ta sig genom natten.


Det lyckliga slutet kom av sig. Istället gick Toni Holgersson ner sig i missbruk av både alkohol och droger under tio år. Han häktades, blev hemlös och såg vänner dö. På nåt märkligt sätt lyckades han ändå ta sig upp och 2005 gjorde han comeback med skivan "Tecken på liv", som många ser som hans bästa album. Sedan dess har han varit drogfri och gett ut en samlingsplatta 2006 samt skivan "Psalmer" ihop med Irma Schultz Keller och Lasse Englund 2007. Våren 2009 arbetar han med ännu ett nytt album. Kanske blir det ett lyckligt slut för Toni Holgersson ändå.


Kommentarer
Postat av: Anders

Fint skrivet! Delar din uppfattning! Kolla gärna in min hyllningsblogg till Toni... :-) Kärlek!

2009-03-16 @ 02:04:42
URL: http://toniochjag.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0