tobi

Vi hade i alla fall tur med vädret - igen

Det här är Rolf Skoglunds film från början till slut. Hans porträtt av den neurotiske Gösta är filmens stora behållning. I många stycken skriker förnuftet att det är en riktig skitfilm, med stora brister i manuset, men samtidigt skrattar jag faktiskt högt flera gånger åt Göstas upptåg, som när han gråter lite för högt i kyrkan eller ska göra en vansinnig omkörning.

Gösta har kommit lite till åren och lider inte minst av kraftiga hemorrojder, som har utvecklats till något som doktorn kallar "spanska kastanjetter". Hans arbetskompis dör första pensionsdagen och frun vill att Gösta ska strö askan i en Lapplandssjö. Det passar utmärkt, eftersom Gösta och Gun ändå ska upp till Norrland för att gå på sonen Johans bröllop. Det blir en resa med stress, krångel och konstiga möten.

Det finns många referenser till den första filmen, exempelvis kommer biltvättsscenen i en ny variant och man refererar även till scenen där Gösta sätter upp tv-antennen och sedan faller i slow motion. Uppföljaren når dock inte riktigt upp till första filmens höjder.

2/5