På skiva: Peter Jöback (Nolltretton, november)
Skiva Peter Jöback
”East Side Stories”
Peter Jöback har flera gånger i sin karriär försökt att ta steget upp ur det sötsliskiga musikal- julsång- och schlagerträsket och etablera sig som en riktig popstjärna. Han har fått låtar av Frisk/Mattson, gjort en Laakso-duett och sjungit ihop med Annika Norlin, men dessvärre aldrig varit trovärdig eller särskilt bra i den rollen.
Denna gång gör han en coverskiva på kreddiga artister som The Verve, Radiohead och Ron Sexsmith, men det som på pappret låter intressant slutar med ett magplask. Allt låter bara musikal, pingstkyrka och skolavslutning. Jöback saknar helt enkelt förståelsen för riktig popmusik. Det handlar inte om att vara så duktig som möjligt utan om att brinna och att vilja förmedla något.
The Divine Comedy är ett av mina favoritband med sin eleganta orkesterpop. Jöback hör just orkesterpopen men missar Neil Hannons ironi, humor, svärta, intelligens och fingertoppskänsla. Jöback gör vaniljsås av allt från R.E.M: s ”Everybody hurts” till Chris Isaaks ”Wicked game”. Han lägger tid på att få till ett tekniskt perfekt vibrato men förstår inte låtarnas grundläggande karaktär.
1/5