tobi

Dags att ta tillbaka tryckarna

Nu är det dags för uppror. Det får vara nog med höga bpm-tal, pumpande house-beats och ofoget att dansa utan att hålla i varandra. Jag kräver ett återinförande av tryckarna på dansgolven.

Under många år har det varit snudd på omöjligt att gå ut på lokal och dansa tryckare. Det går inte, ingen discjockey spelar dom låtarna. Det ska vara blinkande stroboskopljus och snabba trumtakter. Gud förbjude att man spelar låtar där man kan hålla i varandra när man dansar.

Mellan- och högstadiets härliga diskotradition att dansa tryckare brukar tyna bort under gymnasiet och är helt förvunnen när man blir gammal nog att gå ut på krogen.

Frågan är varför? Intresset för att få närkontakt med det motsatta könet är ju inget som försvinner för att man blir myndig, snarare tvärtom. Och tryckare är väl den enda form av legitimt offentligt smyghångel vi har. Åtminstone är det den bästa.

Tänk er att ni står på ett dansgolv och saxofonslingan till Whams ”Careless whisper” börjar ljuda i lokalen. Ett snabbt ögonkast på snyggingen du spanat in hela kvällen, några raska kliv och så de klassiska orden ”ska vi dansa?”.

Här tränar folk in raggningsfraser, läser ”The Game” och går på charmkurser när det i själva verket inte är svårare än att bara fråga om en dans. Eller rättare sagt: det borde inte vara svårare än så. Problemet är ju att det inte finns några DJ:s som spelar tryckare längre.

Så alla DJ:s där ute: vad har ni emot pardans, vad har ni emot lugna ballader och vad har ni emot ”The power of love” med Jennifer Rush?

Privatfester verkar vara tryckarnas sista utpost. Där åker alltid “Total eclipse of the heart” med Bonnie Tyler, “I will always love you” med Whitney Houston och “Take my breath away” med Berlin på mot slutet av kvällen. Det är klassiska låtar som folk älskar, och framförallt älskar att dansa till. Tryckare är mysigt och tryckare är demokratiskt. Alla får chansen att känna mänsklig kontakt för en stund. De kan ses som en form av förspel som kan leda vidare, eller också inte. Ibland är en tryckare bara en dans och det är också okej.

Det är dom små sublima signalerna som avgör om tryckaren ger löften om mer: om greppet blir hårdare, kanske ett finger som pillar i nackhåret och framförallt om danspartnern fortsätter att dansa om det spelas flera tryckare i rad.

Det är dags att ta tillbaka dansgolven från kreddängsliga DJ:s som inte förstår tryckarens betydelse för den svenska folksjälen.

Så nästa gång ni går på disko. Gå fram till killen i skivbåset och önska ”Heaven” med Bryan Adams, ”Still loving you” med Scorpions och ”Forever young” med Alphaville.