tobi

Lykke Li

”Wounded Rhymes”

EMI

Jag vet inte riktigt hur det gick till men de senaste åren har Lykke Li seglat upp som vårt nästa stora internationella pophopp. Själv tyckte jag att debutsingeln ”Little bit” var bra, albumet sådär och när jag såg henne live på Hultsfred var det bland det tråkigaste jag sett. Det lät enahanda och likartat, trots att termen slagverkspop låter som en garant för dynamik. Men Lykke Li fick mig nästan att somna.

Nya plattan tycker jag är ett fall framåt, stundtals låter det riktigt strålande. En del av den där tråkigheten finns fortfarande kvar, men emellanåt är Björn Yttlings produktion rent förtjusande. När Lykke bygger sina låtar på starka melodier är hon som bäst, och det gör hon ofta här. Musiken låter modern, The Knife är en referens som ofta nämns, men framförallt har Lykke Li mycket 60-talskänsla som ger tankar om Phil Spector, Dusty Springfield och dåtidens tjejgrupper. Och det är i de låtarna hon kommer till sin rätt, som exempelvis i underbara ”Sadness is a blessing”, skivans bästa spår.

3/5