Musikkrönika (Nolltretton, november)
Artister överskattar sin dragningskraft
De senaste åren har artistgagerna skjutit i höjden, och det gäller inte bara etablerade band utan har även smittat av sig på lokala artister. Samtidigt har de flesta band svårt att locka publik. Så vem ska betala för artisternas uppblåsta självbild?
Tidigare i höstas spreds ett inlägg på Facebook som handlade om att musiker var underbetalda. Det gjordes en jämförelse mellan om ett band skulle spela på en fest en lördagskväll och vad det skulle kosta att hyra in lika många hantverkare under samma tid. Jippi, tyckte varenda lokalmusiker på nätet och klickade ”gilla” utan att reflektera närmare över saken.
För det är ju en jämförelse som haltar på många sätt. Exempelvis gör hantverkaren något beständigt, och ofta något nödvändigt, men i grund och botten handlar det helt enkelt om efterfrågan.
Jag tycker att man ska betala artister rimliga gager. Problemet är att det ofta finns en stor skillnad mellan vad artister tycker de är värda och vad alla andra tycker. För hur bra ett band än tycker att de är så finns det ingen anledning för en arrangör att boka dem, och än mindre betala för dem, om ingen vill se dem.
Många lokalband överskattar sin dragkraft nåt enormt och kräver orimliga gager. Men vem ska betala? Överskattningen gäller även etablerade band, men där finns iallafall oftast en viss kärnpublik som är beredd att betala ett antal hundralappar för att se sina idoler. Det finns däremot ytterst få lokalband som kan locka mer än 40-50 personer att betala ens en femtiolapp för att se dem på en rockklubb, och ökar man på till en hundring i entré blir de ännu färre. Samtidigt har arrangören extrakostnader vid varje konsert för exempelvis ljud och teknik, marknadsföring, vakter, kravallstaket, mat och extrapersonal på ett antal tusenlappar. Att boka band är nog det effektivaste sättet att köra en rockklubb i botten.
Många band får storhetsvansinne och saknar både självinsikt och förankring i verkligheten. Jag är själv bandbokare och kontaktades för inte så länge sedan av ett nybildat lokalband. De hade aldrig spelat ute, de hade inte spelat in någon skiva, det fanns ingen hemsida där man kunde lyssna eller ens hitta information om dem. Kort sagt, de var helt okända och hade ingen publik. Ändå krävde de 5000 kr i gage.
Ett annat band fick med en låt i en reklamfilm, såg sig plötsligt som världsstjärnor och kräver numera ett fullständigt idiotiskt gage, trots att endast ungefär 20 personer skulle vilja betala för att se dem.
Ett tredje motiverade sitt gage med att de garanterat skulle fylla stället, men fick plötsligt kalla fötter när de fick ett motförslag om en dörren-deal trots att det skulle ge dem samma summa för en mindre publik.
Ett fjärde har specialiserat sig på att vara förband till stora artister och kan därmed skryta med att de har mycket publik på sina spelningar, vilket då skulle motivera deras fantasigage enligt deras märkliga logik.
Det finns många exempel på band som plötsligt får för sig att kräva orimliga gager och resultatet blir alltid detsamma: att ingen bokar dem. Och det förlorar både band, arrangör och publik på.
De senaste åren har artistgagerna skjutit i höjden, och det gäller inte bara etablerade band utan har även smittat av sig på lokala artister. Samtidigt har de flesta band svårt att locka publik. Så vem ska betala för artisternas uppblåsta självbild?
Tidigare i höstas spreds ett inlägg på Facebook som handlade om att musiker var underbetalda. Det gjordes en jämförelse mellan om ett band skulle spela på en fest en lördagskväll och vad det skulle kosta att hyra in lika många hantverkare under samma tid. Jippi, tyckte varenda lokalmusiker på nätet och klickade ”gilla” utan att reflektera närmare över saken.
För det är ju en jämförelse som haltar på många sätt. Exempelvis gör hantverkaren något beständigt, och ofta något nödvändigt, men i grund och botten handlar det helt enkelt om efterfrågan.
Jag tycker att man ska betala artister rimliga gager. Problemet är att det ofta finns en stor skillnad mellan vad artister tycker de är värda och vad alla andra tycker. För hur bra ett band än tycker att de är så finns det ingen anledning för en arrangör att boka dem, och än mindre betala för dem, om ingen vill se dem.
Många lokalband överskattar sin dragkraft nåt enormt och kräver orimliga gager. Men vem ska betala? Överskattningen gäller även etablerade band, men där finns iallafall oftast en viss kärnpublik som är beredd att betala ett antal hundralappar för att se sina idoler. Det finns däremot ytterst få lokalband som kan locka mer än 40-50 personer att betala ens en femtiolapp för att se dem på en rockklubb, och ökar man på till en hundring i entré blir de ännu färre. Samtidigt har arrangören extrakostnader vid varje konsert för exempelvis ljud och teknik, marknadsföring, vakter, kravallstaket, mat och extrapersonal på ett antal tusenlappar. Att boka band är nog det effektivaste sättet att köra en rockklubb i botten.
Många band får storhetsvansinne och saknar både självinsikt och förankring i verkligheten. Jag är själv bandbokare och kontaktades för inte så länge sedan av ett nybildat lokalband. De hade aldrig spelat ute, de hade inte spelat in någon skiva, det fanns ingen hemsida där man kunde lyssna eller ens hitta information om dem. Kort sagt, de var helt okända och hade ingen publik. Ändå krävde de 5000 kr i gage.
Ett annat band fick med en låt i en reklamfilm, såg sig plötsligt som världsstjärnor och kräver numera ett fullständigt idiotiskt gage, trots att endast ungefär 20 personer skulle vilja betala för att se dem.
Ett tredje motiverade sitt gage med att de garanterat skulle fylla stället, men fick plötsligt kalla fötter när de fick ett motförslag om en dörren-deal trots att det skulle ge dem samma summa för en mindre publik.
Ett fjärde har specialiserat sig på att vara förband till stora artister och kan därmed skryta med att de har mycket publik på sina spelningar, vilket då skulle motivera deras fantasigage enligt deras märkliga logik.
Det finns många exempel på band som plötsligt får för sig att kräva orimliga gager och resultatet blir alltid detsamma: att ingen bokar dem. Och det förlorar både band, arrangör och publik på.