På skiva: The Knife (Nolltretton, april)
The Knife
”Shaking the habitual”
Rabid Records
The Knife måste vara Sveriges mest osannolika popexport. Inte nog med att syskonen Dreijer i alla lägen gör sitt bästa för att förvirra och vara allmänt konstiga, man kan inte heller säga att musiken är den mest greppbara och lättillgängliga. Ändå har elektropopduon både blivit hyllade av kritiker och erövrat världen, till stor del tack vare hiten ”Heartbeats”.
På nya skivan är hitpotentialen dock betydligt lägre, det finns några spår där man anar snygga melodier dolda bakom de underliga ljuden, men mestadels handlar det om pretentiös electronica och konstmusik som man som lyssnare inte riktigt vet vad man ska göra med. Visst kan ”Shaking the habitual” vara coolt att slänga ur sig i snack med andra hipsters, men det är ju ingen skiva att lyssna på.
Hälften av låtarna är åtta minuter eller längre och en av dem är hela 19 minuter. Albumet som helhet är över en och en halv timme av konstiga ljudexperiment. Det är stillastående, enformigt och riktigt tråkigt att lyssna på.
Duon sägs vara mer politiska denna gång, men hur hör man det genom alla märkliga ljud och förvrängda röster? Och vem bryr sig egentligen? Gör musik som svänger istället.
2/5
”Shaking the habitual”
Rabid Records
The Knife måste vara Sveriges mest osannolika popexport. Inte nog med att syskonen Dreijer i alla lägen gör sitt bästa för att förvirra och vara allmänt konstiga, man kan inte heller säga att musiken är den mest greppbara och lättillgängliga. Ändå har elektropopduon både blivit hyllade av kritiker och erövrat världen, till stor del tack vare hiten ”Heartbeats”.
På nya skivan är hitpotentialen dock betydligt lägre, det finns några spår där man anar snygga melodier dolda bakom de underliga ljuden, men mestadels handlar det om pretentiös electronica och konstmusik som man som lyssnare inte riktigt vet vad man ska göra med. Visst kan ”Shaking the habitual” vara coolt att slänga ur sig i snack med andra hipsters, men det är ju ingen skiva att lyssna på.
Hälften av låtarna är åtta minuter eller längre och en av dem är hela 19 minuter. Albumet som helhet är över en och en halv timme av konstiga ljudexperiment. Det är stillastående, enformigt och riktigt tråkigt att lyssna på.
Duon sägs vara mer politiska denna gång, men hur hör man det genom alla märkliga ljud och förvrängda röster? Och vem bryr sig egentligen? Gör musik som svänger istället.
2/5