Krogkrönika, januari

Vidrigt med doggybag

Bestäm er. Antingen äter man ute eller också tar man med maten. Inte både och. Det är dags att slänga doggybagen i hundlatrinen.

Lyckligtvis är vi ganska förskonade från doggybags i Sverige, men i många andra länder, inte minst USA, är det vanligt förekommande. Där kan matgästerna be restaurangpersonalen att lägga det de inte orkade äta upp i en påse att ta med hem. Ja, ni hör ju - att krafsa ihop gamla matrester i en påse. Det är ovärdigt för personalen och pinsamt för gästen.

Vissa vill öka användandet av doggybags och göra det mindre pinsamt att fråga efter. Man skulle exempelvis kunna skriva ut på menyerna att möjligheten finns. Anledningen skulle vara att minska det enorma matsvinnet. Restauranger och storkök slänger 125 000 ton mat per år och varje svensk 72 kilo per person och år.

Naturvårdsverket är en av de myndigheter som jobbar mycket med frågan kring all mat som slängs i onödan, både vad gäller hushåll, butiker och restauranger. Handläggaren Sanna Due Sjöström, har dock insett att det knappast är den motbjudande doggybagen som är lösningen.
- När det gäller restauranger så kanske man också skulle kunna fundera på portionernas storlek, att prisdifferentiera och erbjuda barnportioner eller halva portioner, säger hon.

Jag håller med. Matsvinnet bör minskas, men det gör man bäst genom att äta upp maten man tar till sig. Och hur ofta får man egentligen så mycket mat på krogen att man inte orkar äta upp? Dessutom är väl ett restaurangbesök mer än bara maten? Man betalar för miljön, servicen och upplevelsen, och den mat som serveras skall ätas på restaurangen, i det sammanhanget, eller inte alls. Och hur gott är det att värma kalla pommes frites eller stelnat potatismos dagen efter?

Den kroggäst som ber om en doggybag har med andra ord inte särskilt mycket självrespekt, och som krögare skulle det kännas genant både inför sig själv och mot gästen att stå och fösa ner gammal halvtuggad mat i en påse.
Namnet doggybag indikerar lite skämtsamt att det är matrester till hunden, och det är där de hör hemma.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0