På skiva: Nina Persson
Nina Persson
"Animal heart"
Universal
The Cardigans har visserligen gjort ett antal gig de senaste åren, men den senaste skivan "Super extra gravity" kom så långt tillbaka som 2005. Nina Perssons sidoprojekt A Camp har också släppt två skivor på 2000-talet, men det har redan gått fem år sedan den senaste, så man förstår att det finns ett sug hos sångerskan att åter släppa en platta.
Denna gång sker det i eget namn. Många betraktade nog även A Camp som ett soloprojekt, men bandet var faktiskt en trio där även Niclas Frisk och maken Nathan Larson ingick. Nathan är med även denna gång och har skrivit musiken tillsammans med Nina och Eric D Johnson som tidigare varit med i The Shins. Nathan och Eric har tidigare jobbat ihop med filmmusik.
Det låter inte helt väsensskiljt från det Nina Persson tidigare gjort utan handlar om en slags mjuk pop som bärs fram av Ninas väna sångröst. Musiken skulle kanske inte passa in på vare sig en Cardigans- eller A Camp-platta, men det handlar knappast om några tvära musikaliska kast. De som gillat Ninas musik tidigare lär göra det nu också. Frågan är bara vilka som är hennes fans? Det här är musik som många kan tycka om, men som jag misstänker att få älskar. Vilket faktiskt är ett resonemang som även passar in på hennes tidigare musikprojekt.
Det finns bra låtar här, jag gillar exempelvis den lätt diskosvängiga "Food for the beast", och såväl sång som produktion sitter som en smäck. Det låter varmt och trevligt, och man har riktigt mysigt i Ninas sällskap, men skivan hade behövt lite mer spets och udd för att riktigt beröra.
3/5
"Animal heart"
Universal
The Cardigans har visserligen gjort ett antal gig de senaste åren, men den senaste skivan "Super extra gravity" kom så långt tillbaka som 2005. Nina Perssons sidoprojekt A Camp har också släppt två skivor på 2000-talet, men det har redan gått fem år sedan den senaste, så man förstår att det finns ett sug hos sångerskan att åter släppa en platta.
Denna gång sker det i eget namn. Många betraktade nog även A Camp som ett soloprojekt, men bandet var faktiskt en trio där även Niclas Frisk och maken Nathan Larson ingick. Nathan är med även denna gång och har skrivit musiken tillsammans med Nina och Eric D Johnson som tidigare varit med i The Shins. Nathan och Eric har tidigare jobbat ihop med filmmusik.
Det låter inte helt väsensskiljt från det Nina Persson tidigare gjort utan handlar om en slags mjuk pop som bärs fram av Ninas väna sångröst. Musiken skulle kanske inte passa in på vare sig en Cardigans- eller A Camp-platta, men det handlar knappast om några tvära musikaliska kast. De som gillat Ninas musik tidigare lär göra det nu också. Frågan är bara vilka som är hennes fans? Det här är musik som många kan tycka om, men som jag misstänker att få älskar. Vilket faktiskt är ett resonemang som även passar in på hennes tidigare musikprojekt.
Det finns bra låtar här, jag gillar exempelvis den lätt diskosvängiga "Food for the beast", och såväl sång som produktion sitter som en smäck. Det låter varmt och trevligt, och man har riktigt mysigt i Ninas sällskap, men skivan hade behövt lite mer spets och udd för att riktigt beröra.
3/5