Musikkrönika (april)
På jakt efter streamingens charm
Varje musikformat har sina möjligheter, begränsningar och specifika egenskaper. Att lyssna på streamad musik har också sina fördelar, men finns det någon charm?
Varje gång ett nytt musikformat konkurrerar ut ett gammalt dyker en massa nostalgiker upp som hävdar att det var bättre förr och lyfter fram olika detaljer i det gamla formatet som anses ha kultvärde. Jag var inte med på hålkortens och stenkakornas tid, men jag antar att det framstegsfientliga formatvurmandet är något som går ända tillbaka till Edisons fonografrullar. Och när jag tänker efter har jag ju stött på människor som menar att stenkakor fortfarande är det bästa sättet att avnjuta musik.
Under åren har det funnits en mängd musikformat. Några av de mer kända är rullbandspelare, DAT, minidisc, DCC, VHS och DVD-Audio, men listan kan göras betydligt längre om man grottar ner sig i tekniken. Många av de olika musikformaten har inte fått någon större konsumentspridning, bland gängse musiklyssnare har det istället varit kassett, vinylskiva, CD, MP3 och för tillfället streaming som dominerat. Och alla har de sin speciella charm, eller?
Romantiserandet av vinylplattan tycks växa för varje år och handlar bland annat om det stora omslaget och upplägget med A- respektive B-sida. Även kassetten som under många år varit bespottad har fått ett uppsving på senare tid med exempelvis kassettutformade mobilskal, och vi har väl alla sett det där "testet" som dyker upp då och då på nätet där man ska förklara kopplingen mellan en blyertspenna och ett kassettband. Även CD:n har sina fördelar, inte minst fenomenet med dolda bonusspår som ligger gömda på skivan.
Ni har säkert varit med om det flera gånger. Man har lyssnat på en CD och trott att musiken är slut, när det plötsligt efter en stund drar igång en låt som får en att hoppa till. Första gången jag själv råkade ut för det var med Nirvanas platta ”Nevermind” från 1991. Även Magnus Uggla, Lars Demian, Traste Lindéns Kvintett och Dia Psalma har busat till det, och inte minst Sator som på skivan ”Barbie-Q-Killers” fläskade på med hela albumet en gång till. Några andra artister som också haft hemliga bonusspår är exempelvis Placebo, Håkan Hellström, Manic Street Preachers, Anna Maria Espinosa, Per Gessle och Sepultura. Man kan även gömma en låt allra först, innan spår 1, som Timo Räisänen och The Wannadies har gjort.
Nuförtiden är det streamad musik som gäller, via exempelvis Spotify och Wimp. Och förmodligen kommer vi att om 50 år sitta och vara nostalgiska över den lyssningsformen när något nytt format tagit över. Men exakt vad är det vi kommer minnas med värme i bröstet? Är det att det är gratis, att man kan göra spellistor, att man kan se på Facebook vad andra lyssnar på? Kommer ni på charmen med streaming så passa på att njut redan nu, för det enda vi med visshet kan säga om musikformat är att de kommer att ersättas av nya.
Varje musikformat har sina möjligheter, begränsningar och specifika egenskaper. Att lyssna på streamad musik har också sina fördelar, men finns det någon charm?
Varje gång ett nytt musikformat konkurrerar ut ett gammalt dyker en massa nostalgiker upp som hävdar att det var bättre förr och lyfter fram olika detaljer i det gamla formatet som anses ha kultvärde. Jag var inte med på hålkortens och stenkakornas tid, men jag antar att det framstegsfientliga formatvurmandet är något som går ända tillbaka till Edisons fonografrullar. Och när jag tänker efter har jag ju stött på människor som menar att stenkakor fortfarande är det bästa sättet att avnjuta musik.
Under åren har det funnits en mängd musikformat. Några av de mer kända är rullbandspelare, DAT, minidisc, DCC, VHS och DVD-Audio, men listan kan göras betydligt längre om man grottar ner sig i tekniken. Många av de olika musikformaten har inte fått någon större konsumentspridning, bland gängse musiklyssnare har det istället varit kassett, vinylskiva, CD, MP3 och för tillfället streaming som dominerat. Och alla har de sin speciella charm, eller?
Romantiserandet av vinylplattan tycks växa för varje år och handlar bland annat om det stora omslaget och upplägget med A- respektive B-sida. Även kassetten som under många år varit bespottad har fått ett uppsving på senare tid med exempelvis kassettutformade mobilskal, och vi har väl alla sett det där "testet" som dyker upp då och då på nätet där man ska förklara kopplingen mellan en blyertspenna och ett kassettband. Även CD:n har sina fördelar, inte minst fenomenet med dolda bonusspår som ligger gömda på skivan.
Ni har säkert varit med om det flera gånger. Man har lyssnat på en CD och trott att musiken är slut, när det plötsligt efter en stund drar igång en låt som får en att hoppa till. Första gången jag själv råkade ut för det var med Nirvanas platta ”Nevermind” från 1991. Även Magnus Uggla, Lars Demian, Traste Lindéns Kvintett och Dia Psalma har busat till det, och inte minst Sator som på skivan ”Barbie-Q-Killers” fläskade på med hela albumet en gång till. Några andra artister som också haft hemliga bonusspår är exempelvis Placebo, Håkan Hellström, Manic Street Preachers, Anna Maria Espinosa, Per Gessle och Sepultura. Man kan även gömma en låt allra först, innan spår 1, som Timo Räisänen och The Wannadies har gjort.
Nuförtiden är det streamad musik som gäller, via exempelvis Spotify och Wimp. Och förmodligen kommer vi att om 50 år sitta och vara nostalgiska över den lyssningsformen när något nytt format tagit över. Men exakt vad är det vi kommer minnas med värme i bröstet? Är det att det är gratis, att man kan göra spellistor, att man kan se på Facebook vad andra lyssnar på? Kommer ni på charmen med streaming så passa på att njut redan nu, för det enda vi med visshet kan säga om musikformat är att de kommer att ersättas av nya.