Kinde på tråden

Igår intervjuade jag Johan Kinde om hans nya bok. Jag tänkte hålla det kort, kanske 20 minuter, men samtalet drog iväg en hel timme.
Jag behöver väl knappast berätta att han är min stora förebild, för det borde vara uppenbart vid det här laget. Men det som är intressant med Kinde är att han inte bara är en "idol" utan även känns som en genuin människa. Jag har pratat med honom tidigare och det sägs ju att man inte ska träffa sina idoler och så vidare, men med Kinde verkar det vara precis tvärtom. Han blir bara intressantare ju närmare man kommer honom.
Häromdagen listade jag olika kändisar och hur många öl jag skulle vilja ta med dem. Trots att exempelvis Uggla varit en favorit sen barnsben är jag inte säker på att jag skulle vilja umgås särskilt länge med honom. Han är ju något av en karikatyr. Finns han ens på riktigt? Kinde däremot lyckas kombinera den där upphöjda elegansen med en jordnära sårbarhet. Han är på riktigt, gjord av kött och blod. När han talar är det en verklig människa som talar. Och det gör honom inte till mindre av en förebild, tvärtom. Med Kinde har jag inga problem att behålla min respekt och min romantiserade bild samtidigt som jag uppfattar honom som en vanlig person, en jämlike. Och det är synnerligen ovanligt.
Intervjun är inte publicerad än, men här är ett litet smakprov så länge:
Kindes far är en centralgestalt i boken, det var av honom som Kinde ärvde sin sjukdom. I boken förekommer flera tillfällen där faderns sjukdom gör sig påmind, bland annat publicerar Kinde ett märkligt brev och skriver: "om en annan person skrivit brevet och under andra omständigheter skulle det nästan vara komiskt". Faderns ord är förvirrade, men trots vissa betänkligheter väljer Kinde till slut att visa upp brevet i all sin patetik, precis som han inte heller ryggar för sin egen ömklighet. Han blottar sin mentala ohälsa, sina (visserligen modesta)  drogvanor, sina skuldkänslor, ett par sexuellt skamfyllda ögonblick, sin pengabrist och sina misslyckanden.
- Det finns såklart saker jag har utelämnat. Jag valde ut de delar som var viktiga och speciella för mitt liv. Men jag ville även att boken skulle vara underhållande så folk vill läsa den. Jag ville ha en svart ton, men hoppas att folk även tycker det är roligt, exempelvis avsnittet med bipackssedlarna på tablettburkarna där det stod att en biverkan om man tar tabletter mot ångest är att man kan få ångest. Det var inte roligt då men framstår som ofrivillig komik i efterhand.
- Det finns en fara i att framstå som för ömklig och gnällig, så att folk till slut tycker: men ta livet av dig då. Det är en svår balansgång. Samma sak i skildringen av min far som led av samma sjukdom, men samtidigt var en fantastisk far. Jag ville gestalta honom utan att skylla på honom, och beskriva hur sjukdomen kan drabba en egentligen rationell människa. Den är megalomanisk i sin patetiska knäpphet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0