På skiva: Daniel Norgren
Daniel Norgren
"Alabursy"
Västgöten Daniel Norgren började som ett enmansband och har sedan rört sig mot blues och singer/songwriter där han hittad en egensinnig stil. Detta är femte albumet, och även det mest nedtonade och bäst sammanhållna hittills.
Han ägnar sig inte åt några stora gester. Det hörs ett piano här, lite dragspel där, något som skramlar i bakgrunden och en atmosfärisk orgel(?) som anas någonstans i luften. Det är sus i löven och jord på mikrofonen. Avskalat och minimalistiskt, och ändå så starkt.
Musiken rör sig nånstans i gränslandet mellan amerikansk blues, country och folk. Det är sånger i svartvitt, eller som att han tonsatt gamla sepiafärgade foton. Och över allt svävar hans ljusa röst.
Det känns som att Norgren sitter på en veranda nånstans på den amerikanska landsbygden och spelar och visslar för sig själv medan solen håller på att gå ner. Eller också har han bara lyckats hitta några gamla 30-talsinspelningar på nån vind som han fräschat upp och gett ut under eget namn. Det är svårt att avgöra.
Plattan har fått strålande recensioner och själv är jag också, med några undantag, smått lyrisk. Norgren har definitivt något eget, och vissa stunder låter det rent magiskt.
4/5
"Alabursy"
Västgöten Daniel Norgren började som ett enmansband och har sedan rört sig mot blues och singer/songwriter där han hittad en egensinnig stil. Detta är femte albumet, och även det mest nedtonade och bäst sammanhållna hittills.
Han ägnar sig inte åt några stora gester. Det hörs ett piano här, lite dragspel där, något som skramlar i bakgrunden och en atmosfärisk orgel(?) som anas någonstans i luften. Det är sus i löven och jord på mikrofonen. Avskalat och minimalistiskt, och ändå så starkt.
Musiken rör sig nånstans i gränslandet mellan amerikansk blues, country och folk. Det är sånger i svartvitt, eller som att han tonsatt gamla sepiafärgade foton. Och över allt svävar hans ljusa röst.
Det känns som att Norgren sitter på en veranda nånstans på den amerikanska landsbygden och spelar och visslar för sig själv medan solen håller på att gå ner. Eller också har han bara lyckats hitta några gamla 30-talsinspelningar på nån vind som han fräschat upp och gett ut under eget namn. Det är svårt att avgöra.
Plattan har fått strålande recensioner och själv är jag också, med några undantag, smått lyrisk. Norgren har definitivt något eget, och vissa stunder låter det rent magiskt.
4/5