På skiva: Jonas Bergsten
Jonas Bergsten
"Ska vinna en miljon inatt"
I grund och botten gillar jag det Umeåsonen Jonas Bergsten gör. Det senaste decenniet har Håkan Hellström har haft lite monopol på den här typen av poppig rock med svenska texter och det är en typ av musik som jag gärna hör flera röster inom. På senare tid har det dock kommit fram fler namn i genren. Ett av dem är Markus Krunegård såklart, andra exempel är Thomas Stenström och Hurula. Och under det senaste året har jag märkt att det allt oftare ploppar upp nya artister som gör sig redo att utmana de stora namnen. Ett av dem är Jonas Bergsten som släppte en EP i våras och nu följer upp den med en fullängdare.
Det presenteras inte så mycket nytt eller unikt, utan vi får det gamla vanliga som dessa gitarrpoeter brukar bjuda på: lite vemod, indiegitarrer, luftig ljudbild och lite lagom avig sång. Och det är fint så, man behöver inte alltid uppfinna hjulet igen.
Det låter helt okej om Bergsten, ofta till och med bra. Men det är sällan det bränner till på allvar. Det saknas något som är svårt att sätta fingret på. Kanske glöd, svärta och känslan av att musiken är på liv och död. Det låter trevligt om Jonas Bergsten, men det låter inte som att han sjunger för att det är livsnödvändigt.
2/5
"Ska vinna en miljon inatt"
I grund och botten gillar jag det Umeåsonen Jonas Bergsten gör. Det senaste decenniet har Håkan Hellström har haft lite monopol på den här typen av poppig rock med svenska texter och det är en typ av musik som jag gärna hör flera röster inom. På senare tid har det dock kommit fram fler namn i genren. Ett av dem är Markus Krunegård såklart, andra exempel är Thomas Stenström och Hurula. Och under det senaste året har jag märkt att det allt oftare ploppar upp nya artister som gör sig redo att utmana de stora namnen. Ett av dem är Jonas Bergsten som släppte en EP i våras och nu följer upp den med en fullängdare.
Det presenteras inte så mycket nytt eller unikt, utan vi får det gamla vanliga som dessa gitarrpoeter brukar bjuda på: lite vemod, indiegitarrer, luftig ljudbild och lite lagom avig sång. Och det är fint så, man behöver inte alltid uppfinna hjulet igen.
Det låter helt okej om Bergsten, ofta till och med bra. Men det är sällan det bränner till på allvar. Det saknas något som är svårt att sätta fingret på. Kanske glöd, svärta och känslan av att musiken är på liv och död. Det låter trevligt om Jonas Bergsten, men det låter inte som att han sjunger för att det är livsnödvändigt.
2/5