På skiva: Laakso
Laakso
Grateful Dead
När Laakso, med Norrköpingssonen Markus Krunegård vid micken, dök upp i början av 00-talet trodde jag att den bästa svenska indien redan var gjord. Men Laakso höjde reglagen ett snäpp till och hade så mycket egensinne och indieattityd att man nästan blev rädd. Kunde man verkligen vara så mycket indie? Fick man sjunga så avigt som Krunegård? Var det tillåtet att böka, stöka, gnissla och röja så intensivt som Laakso?
Ja, tydligen. Och jag blev oerhört fascinerad. Laakso hade något nytt, något annat än sina mer ordinära popkollegor. Kvartetten kunde vara avigt finstämda som i "Long beach", fylla kreddiga dansgolv med "High drama" och till och med sjunga smörig duett med Peter Jöback i "Italy vs Helsinki". Men framförallt kunde bandet som inga andra låta sina låtar explodera i mastodontcrescendon, som i "Worst case scenario", "Fight the fight" och fantastiska "Norrköping". I sina bästa stunder var Laakso landets bästa indieband genom tiderna.
Nu är de tillbaka efter nio år. Det låter lyckligtvis Laakso men också ganska ojämnt (vilket för all del gällde även de tidiga skivorna). Men toppar finns, framförallt "Breaking up with friends" och "You live and you don´t learn". Däremot saknar jag Krunegårds fågelskrik och rullande "rr", den frenetiska intensiteten och den där otyglade vildsintheten som signalerade "vi gör vad fan vi vill". Den finns inte riktigt där nu.
3/5
Grateful Dead
När Laakso, med Norrköpingssonen Markus Krunegård vid micken, dök upp i början av 00-talet trodde jag att den bästa svenska indien redan var gjord. Men Laakso höjde reglagen ett snäpp till och hade så mycket egensinne och indieattityd att man nästan blev rädd. Kunde man verkligen vara så mycket indie? Fick man sjunga så avigt som Krunegård? Var det tillåtet att böka, stöka, gnissla och röja så intensivt som Laakso?
Ja, tydligen. Och jag blev oerhört fascinerad. Laakso hade något nytt, något annat än sina mer ordinära popkollegor. Kvartetten kunde vara avigt finstämda som i "Long beach", fylla kreddiga dansgolv med "High drama" och till och med sjunga smörig duett med Peter Jöback i "Italy vs Helsinki". Men framförallt kunde bandet som inga andra låta sina låtar explodera i mastodontcrescendon, som i "Worst case scenario", "Fight the fight" och fantastiska "Norrköping". I sina bästa stunder var Laakso landets bästa indieband genom tiderna.
Nu är de tillbaka efter nio år. Det låter lyckligtvis Laakso men också ganska ojämnt (vilket för all del gällde även de tidiga skivorna). Men toppar finns, framförallt "Breaking up with friends" och "You live and you don´t learn". Däremot saknar jag Krunegårds fågelskrik och rullande "rr", den frenetiska intensiteten och den där otyglade vildsintheten som signalerade "vi gör vad fan vi vill". Den finns inte riktigt där nu.
3/5