Musikkrönika, augusti
Äras den som äras bör
Tributeband och hyllningskonserter - det tycks bli allt vanligare och ifrågasätts sällan. Själv har jag svårt att förstå vad som är poängen. Särskilt när det gäller originalartister som fortfarande lever och turnerar. Varför vill publiken lyssna på kopior när de kan få originalet? Varför hjälper de härmapor att profitera på andras namn när de istället kan låta de verkliga artisterna få sin rättmätiga uppskattning? Obegripligt.
När det gäller originalartister som inte längre finns med oss skulle en invändning kunna vara att hyllningskonserterna ger en möjlighet för publiken att få höra låtar som de inte annars skulle kunna få höra. Men en artist är väl så mycket mer än bara sin musik? Vill man bara höra musiken finns den tillgänglig på skiva eller streamingtjänster, och då dessutom i originalversion. Går man på en konsert vill man åt något mer än bara musiken, då vill man se artisten levande på scenen framför sig och får man inte det faller ju hela konceptet. Att se en Elvisimitatör kommer aldrig att vara samma sak som att se den riktiga Elvis. Även om plagiatet gör sitt bästa för att härma röst, utseende och rörelser kommer han aldrig att bli originalet, och därmed är hela idén fullkomligt poänglös.
I höst tycks hyllningskonserterna vara fler än någonsin tidigare. I Linköping kan vi bland annat se Hitmen Beatlemania lira låtar av The Beatles. Det blir en hyllningskonsert till Ted Gärdestad, en Sammy Davis Jr-show, en Glenn Miller-spelning, ett Led Zeppelin-tributeband, en Hasse & Tage-föreställning, en hyllningsturné till David Bowie och så The Legends som framför låtar av Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Roy Orbison. I Norrköping ser det ungefär likadant ut, men där har man även bokat en Rolling Stones-show och en Simon & Garfunkel-hyllning.
Vad är det för drivkrafter som får folk att stödja en industri som bygger på imitationer och plagiat? Självbedrägeri som gör att man verkligen tror att det är originalet man ser? En undermedveten dröm om att försöka stoppa tidens gång, genom att låtsas förflytta sig till en svunnen tid? Avsaknad av grundläggande kvalitets- och äkthetskrav? Jag vet inte, men något är väldigt fel i en musikvärld där kopiorna snart är större än originalen.
Men visst, jag ska inte vara sån. Det kan finnas hyllningskonserter som även jag uppskattar. Jag skulle gärna gå på en spelning där den svenska musikeliten tolkar Onkel Kånkel eller Johnny Bode. Eller varför inte en nyversion av Svullos och Eddie Meduzas famösa turné "Griståget" från 1993? Och då kanske få höra en tolkning av "Han eller jag. Vem ska du ha?"...
Tributeband och hyllningskonserter - det tycks bli allt vanligare och ifrågasätts sällan. Själv har jag svårt att förstå vad som är poängen. Särskilt när det gäller originalartister som fortfarande lever och turnerar. Varför vill publiken lyssna på kopior när de kan få originalet? Varför hjälper de härmapor att profitera på andras namn när de istället kan låta de verkliga artisterna få sin rättmätiga uppskattning? Obegripligt.
När det gäller originalartister som inte längre finns med oss skulle en invändning kunna vara att hyllningskonserterna ger en möjlighet för publiken att få höra låtar som de inte annars skulle kunna få höra. Men en artist är väl så mycket mer än bara sin musik? Vill man bara höra musiken finns den tillgänglig på skiva eller streamingtjänster, och då dessutom i originalversion. Går man på en konsert vill man åt något mer än bara musiken, då vill man se artisten levande på scenen framför sig och får man inte det faller ju hela konceptet. Att se en Elvisimitatör kommer aldrig att vara samma sak som att se den riktiga Elvis. Även om plagiatet gör sitt bästa för att härma röst, utseende och rörelser kommer han aldrig att bli originalet, och därmed är hela idén fullkomligt poänglös.
I höst tycks hyllningskonserterna vara fler än någonsin tidigare. I Linköping kan vi bland annat se Hitmen Beatlemania lira låtar av The Beatles. Det blir en hyllningskonsert till Ted Gärdestad, en Sammy Davis Jr-show, en Glenn Miller-spelning, ett Led Zeppelin-tributeband, en Hasse & Tage-föreställning, en hyllningsturné till David Bowie och så The Legends som framför låtar av Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Roy Orbison. I Norrköping ser det ungefär likadant ut, men där har man även bokat en Rolling Stones-show och en Simon & Garfunkel-hyllning.
Vad är det för drivkrafter som får folk att stödja en industri som bygger på imitationer och plagiat? Självbedrägeri som gör att man verkligen tror att det är originalet man ser? En undermedveten dröm om att försöka stoppa tidens gång, genom att låtsas förflytta sig till en svunnen tid? Avsaknad av grundläggande kvalitets- och äkthetskrav? Jag vet inte, men något är väldigt fel i en musikvärld där kopiorna snart är större än originalen.
Men visst, jag ska inte vara sån. Det kan finnas hyllningskonserter som även jag uppskattar. Jag skulle gärna gå på en spelning där den svenska musikeliten tolkar Onkel Kånkel eller Johnny Bode. Eller varför inte en nyversion av Svullos och Eddie Meduzas famösa turné "Griståget" från 1993? Och då kanske få höra en tolkning av "Han eller jag. Vem ska du ha?"...