Skivrecension: Charlotte Perrelli
Charlotte Perrelli
Mitt liv
Perrelli må vara en habil schlager och dansbandssångerska men som djupsinnig singer/songwriter har hon fortfarande en bit kvar. Det upptäckte alla som såg henne i årets Melodifestival. Där sjöng hon en allvarlig text med en brett dansbandsflin på läpparna och bar en gitarr som hon inte spelade på. Det kändes helt enkelt inte äkta, och sånt genomskådar publiken direkt. Följaktligen kom hon också sist i sin deltävling.
Nu kommer en hel skiva i samma visaktiga stil, där jag antar att Perrelli vill visa en ny sida av sig själv och utforska nya musikaliska marker. Det går sisådär. Det som borde vara finstämda visor känns mer som smöriga dansbandsballader. Produktionen är för tam och texterna för platta. Tankarna dras snarare till en lokal deltävling i "Svensktoppen nästa" än till Visfestivalen i Västervik.
Då och då, exempelvis i "Lilla du", snuddar Perrelli vid något som skulle kunna kännas innerligt och ömsint, men oftast är det den polerade dansbandsrösten som lägger hinder i vägen. Det gäller även i en snabbare låt som "Spår i sanden", som egentligen är en ganska bra bit men som inte lyfter riktigt så som den förtjänar. Det gör att "Mitt liv" aldrig blir mer än småtrevlig.
2/5
Mitt liv
Perrelli må vara en habil schlager och dansbandssångerska men som djupsinnig singer/songwriter har hon fortfarande en bit kvar. Det upptäckte alla som såg henne i årets Melodifestival. Där sjöng hon en allvarlig text med en brett dansbandsflin på läpparna och bar en gitarr som hon inte spelade på. Det kändes helt enkelt inte äkta, och sånt genomskådar publiken direkt. Följaktligen kom hon också sist i sin deltävling.
Nu kommer en hel skiva i samma visaktiga stil, där jag antar att Perrelli vill visa en ny sida av sig själv och utforska nya musikaliska marker. Det går sisådär. Det som borde vara finstämda visor känns mer som smöriga dansbandsballader. Produktionen är för tam och texterna för platta. Tankarna dras snarare till en lokal deltävling i "Svensktoppen nästa" än till Visfestivalen i Västervik.
Då och då, exempelvis i "Lilla du", snuddar Perrelli vid något som skulle kunna kännas innerligt och ömsint, men oftast är det den polerade dansbandsrösten som lägger hinder i vägen. Det gäller även i en snabbare låt som "Spår i sanden", som egentligen är en ganska bra bit men som inte lyfter riktigt så som den förtjänar. Det gör att "Mitt liv" aldrig blir mer än småtrevlig.
2/5