Musikkrönika

 
Musik att gråta till

Det går inte att hejda. När man lyssnar på vissa låtar stockar sig halsen och ögonen börjar tåras. Och det är inte alltid de låtar man tror som får känslorna att svalla.

De flesta har säkert tjutlåtar, helt enkelt låtar som man börjar böla till - utan att riktigt förstå varför. För det är inte alltid de smäktande balladerna med sorgliga texter som berör oss mest. Själv har jag ett gäng såna låtar som drabbar mig fullständigt utan att jag kan göra ett dugg. Och jag har många gånger funderat på varför det är just de låtarna som får mig att okontrollerat och ohejdad börja att storböla.

Ett märkligt sådant exempel är Sahara Hotnights "Hot night crash", en tuff och energifylld rocklåt som borde få kroppen att hoppa och dansa men som istället sätter igång en gråtreflex hos. För det är ju så med tjutlåtar att gråten är en reflex som man inte kan hindra hur hårt man än stålsätter sig. Bara tanken på låten kan få tårarna att flöda. Jag antar att det måste vara kopplad till personliga minnen, en tid i livet eller en situation som omedvetet väcks till liv av låten i fråga.

När jag tänker på "Hot night crash" kan jag inte minnas någon stark händelse som skulle gjort ett speciellt avtryck men nånting måste finnas där, fastetsat i min hjärna. För redan när jag hör de inledande gitarriffen börjar något bubbla i kroppen. När vi kommer till bryggan innan refrängen börjar ögonen vattnas och när vi kommer till sticket, det där jävla sticket, är det helt kört. Då sprutar tårarna. Och jag begriper inte ett skvatt.

"There´s your trouble" med Dixie Chicks är ett annat exempel. En fin låt visst, men varför måste jag alltid börja storböla när jag hör den? Vad tusan är det som pågår?
Eller Sanna Carlstedt "30-årskris". Hon har en fantastisk röst och bryggan har en fin harmoniföljd, men även om texten har en del allvar i sig tror jag de flesta ser det som en skojig skämtlåt. Inte jag, jag tjuter.

Länge skrattade jag åt alla människor som tjatade om CajsaStina Åkerströms "Av längtan till dig". Jodå, det var en fin låt men lite töntig. Och det förväntades mer eller mindre att man skulle tycka den var vacker. Idag skrattar jag inte längre, jag stortjuter. I just detta fall kan jag lista ut vad kroppen gör för kopplingar, jag kan härleda känslorna, men reaktionen står ändå inte i paritet med hur bra jag intellektuellt tycker låten är.
Och kanske är det just detta mysterium som är tjusningen med musik. Den tar oväntade vägar och alla försök att förstå den är mer eller mindre fruktlösa. Och förmodligen är det just så det ska vara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0