Filmrecension: Black Panther

Black Panther

Vi svenskar kan kanske inte riktigt förstå ståhejet kring "Black Panther", men bland den afroamerikanska befolkningen har filmen blivit politiskt laddad. Det är den första Marvel-filmen med en svart superhjälte i huvudrollen, det är mestadels svarta personer i rollerna och den utspelas mestadels i det påhittade afrikanska landet Wakanda.
Där ärver T´Challa (allas vår hjälte Black Panther, spelad av Chadwick Boseman) tronen när hans far dör och slits mellan att öppna upp landet för omvärlden eller att fortsätta bevara hemligheten om landet. Det är nämligen så att Wakanda har en enorm fyndighet att ämnet Vibranium som har gjort att de i smyg byggt upp ett superhögteknologiskt samhälle, något som onda krafter vill utnyttja för att ta över världen.
"Black Panther" har en rejäl dos av actionscener och coola effekter, så i stora stycken är det en ganska reguljär superhjältefilm. Men det är också en ovanlig superhjältefilm, inte minst för att den är så politisk. Man måste ha levt i en grotta de senaste året för att missa referenserna till utvecklingen i Trumps USA, men det finns även kopplingar till slaveriet och bara det faktum att det är en svart superhjälte ser många som ett ställningstagande i sig. Tuff action i kombination med en viss tänkvärdhet, gör detta till en av de bättre superhjältefilmerna.

4/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0