Skivrecension: Kanye West

Kanye West
ye

Alltså, det står ju inte helt rätt till i skallen på Kanye West. Hans storhetsvansinne är monumentalt, men står dessvärre inte i proportion till vad han har att backa upp det med. Det senaste av många klavertramp var när han sa att slaveriet var ett val hos de amerikanska slavarna. Och då var vi åter tillbaka i den ständiga diskussionen om man kan skilja konstverket från konstnären.
Kanye har ju onekligen en hel del bra musik på meritlistan, men själv tycker jag att det blir svårare och svårare att lyssna på honom. Hans uttalanden, hans texter och hans attityd lägger allt fler hinder i vägen för var dag som går. Samtidigt är han en intressant figur och sticker ut rejält ur den grå massan där det knappt går att skilja den ena artisten från den andra. Dessutom är hans musikaliska utveckling fortfarande spännande att följa.
På nya, åttonde plattan (två år efter "The life of Pablo") lyckas han med konststycket med att vara skitdålig och svinbra på samma gång. Det är visserligen något av ett minialbum med bara sju låtar, och känslan av att bara vara en bagatell i karriären finns hela tiden där. Ändå är det något i hans uttryck som är smått hypnotiserande och gör att man obevekligen sugs in i musiken. Så jag kommer nog följa Kanye West ett tag till.

3/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0