Krogkrönika

På jakt efter karaoke

 

För tio, femton år sedan sjöngs det karaoke på var och varannan krog. Numera får man dock leta länge om man vill greppa micken och sjunga en halvfalsk version av Bon Jovis "Living on a prayer". Är krogkaraoken död och begraven?

 

Jag har en kompis som under flera år har hållit i karaoke på stora fester. Det har handlat om återkommande uppdrag några gånger om året, men nu är det slut med det. Hans uppdragsgivare har avslutat samarbetet, och det är förmodligen ett tecken i tiden. För karaoke år 2019 känns hopplöst passé.

 

Så var det inte kring millennieskiftet, då var karaoke stekhett och något som verkligen kunde dra folk till uteställena. Magnus Uggla släppte ett album 1997 som hette just "Karaoke" och själv minns jag en restaurang i Linköping som hette ”Liz” och som satsade på karaoke på helgerna. Där kunde man köpa en t-shirt med texten ”Be your own star – at Liz karaokebar”. Under många år var även Harrys i Linköping känt för sina karaokekvällar på torsdagarna. Ett annat ställe i stan nischade in sig på hårdrockskaraoke. Jag känner folk som under flera år kunde försörja sig på att åka runt på olika krogar med en karaokemaskin.

 

Värst var nog hysterin i Stockholm. Där blev karaokebarerna en samlingsplats för alla de där duktiga sångarna som inte fick någon egen musikkarriär. De som åkte ut tidigt i ”Idol”. De som kunde ta rena toner men inte hade tillräckligt med personlighet för att platsa i ”Talang”. Det var helt hopplöst, nio av tio karaokesångare i huvudstaden sjöng perfekt. Inte en felton någonstans. Och då försvinner ju hela grejen med karaoke.

 

Men det var då det. Numera har karaoken försvunnit som krognöje...eller? Halvvägs in i denna text börjar jag söka på Facebook och upptäcker snabbt att såväl Lion Bar som Cromwell House i Norrköping satsar på karaoke. "Då är det åter igen dags för en av våra populära karaokekvällar" skriver de sistnämnda och jag börjar ifrågasätta min tes om att karaoken är på utdöende. Kanske har jag fel? Kanske är fortfarande karaoke ett uppskattat nöje bland landets krogpublik?

 

Och ingen skulle vara gladare än jag om det visar sig att karaoken fortfarande lever och frodas. För det finns ju inget bättre än ett gäng packade falsksångare som tappar texten, bombar tonarten och missar att sjunga in i mikrofonen när de försöker att framföra "Främling" för tusende gången. Eller förresten, när jag tänker efter så var det nog inget. Glöm allt jag precis skrev.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0