tobi

Lana Del Rey

Norman Fucking Rockwell

Lana del Rey har varit ett av de senaste årens mest intressanta bidrag till populärkulturen. Kanske inte så mycket på grund av musiken, som visserligen är bra men inte särskilt nyskapande, utan snarare på grund av sin estetik, attityd och rebellutstrålning. Hon har breddat synen på hur en stor, kvinnlig popstjärna kan vara. Jodå, det går faktiskt att kombinera yttre skönhet och inre djup, det var som fan.

Här på sitt sjätte album radar hon upp 14 låtar och det är kanske några för många. Mest för att det låter ganska likartat. Musiken kan i princip beskrivas som stillsamma ballader i olika form och utförande. Det blir lite segt i längden, eller stämningsfullt om man är på det humöret. Jag vet dock inte vilka som skulle plockas bort för materialet är rätt jämnbra. Det finns liksom inget dåligt spår och faktum är att låtarna bildar en helhet som hänger ihop.

Det finns några spår som utgör riktiga toppar, jag är exempelvis väldigt förtjust i "The greatest" och som fantast av Ed Harcourt, Nick Cave, 60-tal, Kaliforniskt solsken och New Yorkskt mörker är jag rätt nöjd, trots en del invändningar.

4/5