tobi

Mustasch

Killing it for life

Kan inte påstå att peppen på en ny Mustasch-skiva är superstor såhär i adventstider 2019. Det fanns en tid när Ralf Gyllenhammar och hans bandpolare var en frisk fläkt i rocksverige, men nu har Göteborgarna hållit på i över 20 år och känns rätt mossiga själva. Det blir väl så med de flesta band med tiden, antar jag. Dessutom kom det ett nytt album förra året och i år har bandet redan matat oss med fyra singlar som finns med här på den åttaspåriga plattan.

Detta är bandets första skiva på eget skivbolag. Det är mer körer och keyboards än tidigare och de har medvetet hållit skivan kortare för att passa dagens snabba musikkonsumtion. Skivan vill också uppmärksamma det stora problem med självmord bland män, ett lovvärt initiativ.

Hur låter det då? Tja, inte dåligt. Ett och annat spår är till och med riktigt bra. Det är gitarriff och texter om snyltare som kommer in backstage och snor Mustasch bira och brudar. Själv föredrar jag de spår där det inte riffas så mycket utan där bandet vågar testa andra uttryck. Men även om det låter okej så har jag svårt att uppbåda den där riktiga energin. Allt låter så bekant, så förväntat, så gjort. Gör nåt nytt, byt namn till Polisong och börja spela gaydisco, vadsomhelst, bara ni ruskar om mig.

2/5