Filmrecension: Scary stories to tell in the dark
Scary stories to tell in the dark
Görs det inte väldigt mycket skräckfilmer för tillfället? Det känns åtminstone så, och lyckligtvis har många av dem varit riktigt bra och nyskapande på senare tid. Förmodligen säger vårt behov av skräckfilmer någonting om tiden vi lever i, men det är en annan debatt.
Denna rulle med sin krångliga titel är måhända inte så nyskapande men den har definitivt sina fördelar. Stilmässigt rör den sig i Steven Spielberg och Stephen King-land genom att nostalgiskt skildra ett ungt kompisgäng i en amerikansk småstad. Första halvan är riktigt bra och känns mer som en slags uppväxtskildring snarare än en rysare. En hel del "Det"-känsla får man nog erkänna.
Ett gäng ungar bryter sig in i ett öde hus som det går en massa spökhistorier om. En flicka som hette Sarah Bellows hängde sig men kan fortfarande berätta kusliga historier som sedan blir verklighet. Och det är precis vad som händer. En efter en får ungdomarna uppleva hur deras personliga skräckhistorier kommer till liv.
Länge är det en både otäck och bra berättad film, men mot slutet chanserar det mesta och det slutar som en ganska ordinär monsterfilm. Synd.
3/5