tobi

Avantgardet

Mellan miljonprogram och Thailand

När det gäller att checka av saker som rockskribenter går igång på har Avantgardet nästan alla rätt. Bandet kommer från Småland - check. Sångaren har en trasslig bakgrund med knark och skit - check. Musiken är indiepop - check. Sången skevar och ljudbilden är skramlig - check. Texterna handlar om klass och utanförskap - check. Musiken spelas aldrig på radio - check. Och mycket riktigt har bandet också hyllats ända sedan första skivan 2016. Sedan dess har det kommit en platta varje år där Rasmus Arvidsson med entourage på ett socialrealistiskt sätt skildrat livet i utkanten av samhället till skavande popkomp. Redan på förra årets skiva "Alla känner apan" började jag bli lite trött på det likartade upplägget, men okej då, vi kör väl en vända till. För Avantgardet har ju trots allt något.

Fast det bränner inte till lika mycket som det borde. Vad har hänt? Jag brukade ju gilla denna typ av avig popmusik, det var ju därför jag åkte till Emmabodafestivalen sommar efter sommar. Nu var det i och för sig sisådär 15 år sedan och både jag och svenskt musikliv har gått vidare sedan dess. Men som sagt: Avantgardet har trots allt något. Och det gör att det fortfarande finns en plats för deras repiga rännstensrock.

3/5