Filmrecension: Bageriet på Portobello road
Bageriet på Portobello road
Gatunamnet Portobello road klingar säkert bekant för många filmfantaster som gillar brittisk feelgood. Javisst är det så gatan heter i myspysiga Hugh Grant-rullen “Notting Hill” (och även i verkligheten såklart). Och även här handlar det om engelsk charmfilm som man mår bra av.
Fast det börjar sorgligt. En kvinna i fyrtioårsåldern som heter Sarah ska öppna ett bageri på nämnda Portobello road i London tillsammans med sin bästa vän Isabella. Dessvärre omkommer hon strax innan och nu står väninnan där med ett hyreskontrakt och en dröm som gått i kras, så vad göra? Jo, det slutar med att Isabella får med sig Sarahs mamma Mimi och dotter Clarissa på projektet, och snart engagerar sig även en halvknasig granne och Isabellas ex tillika Michelinkock i bageriet. Men det går knackigt till en början, tills man ändrar konceptet till att bli mer multikulti och inkluderande. Japp, det är en film som värmer i hjärtat och med små medel lyckas beröra.
Ska man vara ärlig så är “Bageriet på Portobello road” en ganska lättviktig film som de flesta förmodligen glömmer rätt snabbt, men ibland vill man bara ha en härlig filmstund som gör att man känner att världen trots allt är rätt snäll och trevlig, och då passar denna rulle bra.
3/5