tobi

Mia Skäringer

Maria

Länge försökte jag förstå det grammatiska haveriet i uttrycket “No more fucks to give”, men sen gav jag upp och släppte Mia Skäringer helt. Det var för påfrestande att se hennes resa från att vara landets största komiker till att transformerats till en allt mer politisk person som kombinerade storhetsvansinne med Dunning-Kruger-effekten. Jag menar, inte ens “Solsidan” är ju roligt längre, så det är kanske läge för lite seriös självrannsakan.

Nu har hon släppt en skiva och jag försöker ta mig an den utan förutfattade meningar, vilket såklart är svårt men jag märker snart att det faktiskt är enklare än jag tror eftersom den är så himla dålig. För vad tusan är det jag hör, är det 90-talet som kommit hit och vill ha tillbaka sin ljudbild? Pågår det en Enya-revival vill jag inte vara del av den.

Låtarna är komponerade av ett gäng lejda lakejer som Molly Sandén, Annika Norlin, Ane Brun och Moto Boy, och de har skrivit texterna med utgångspunkt i Mia Skäringers

självbiografi ”Maria. En kvinnlig komikers dagbok”. Hälften är på engelska och hälften på svenska.

Musiken är irriterade i sin slätstrukenhet men framförallt dör musiken när Mia Skäringer kommer in med sin intetsägande sångröst. Den är så uttryckslös att den känns framtagen i ett dataprogram. Mia Skäringer uttryckslös? Ja, ni läste rätt. Vad tusan är det som pågår?

1/5