Musikkrönika
Visan ej på ruinens brant
Vecka 28 sitter vi där igen, i Stegeholms slottsruin i Västervik. Då arrangeras åter Visfestivalen i Västervik - och finare än så blir inte den svenska sommaren.
Vi är många som återkommer år efter år till Visfestivalen i Västervik. Många smålänningar såklart men även många östgötar. Själv har jag besökt festivalen varje år sedan 1993 och jag tänker fortsätta i många år till, för det finns knappast något bättre sätt att uppleva den svenska sommaren. Västervik under festivalveckan är den ultimata svenska semesterupplevelsen: vatten runt knuten med båtliv och bad, härliga uteserveringar, sköna sommarkvällar, folkvimmel och inte minst fantastiska konserter inne i den mysiga slottsruinen.
Visfestivalen startade 1966 och måste därmed tillhöra de äldre kontinuerligt arrangerade musikfestivalerna inte bara i landet utan även i världen, men visar inga ålderstecken. Snarare tvärtom. Västervik som stad har de senaste åren varit inne i en expansiv fas och det har även avspeglats på festivalen, kanske framförallt genom att området runt Stegeholm har fått en rejäl uppfräschning. För nio år sedan gick festivalgeneralen Hansi Schwarz tragiskt bort, men ska man se något positivt i det så innebar det kanske att det kom in lite ny energi med den nya festivalledningen. De senaste åren har man breddat sig musikaliskt och bokat en rad artister som inte kan ses som traditionella visartister. Det har förmodligen lockat en delvis ny publik och sett till att festivalen följt med i sin tid. I det stora hela är jag positiv till hur festivalen har utvecklats men hoppas att de inte glömmer bort att de i grund och botten är en visfestival. Det är där deras styrka och särart ligger. Visfestivalen i Västervik brukar kalla sig “den svenska visans nationalscen” och det är ett epitet att vara rädd om.
Bland årets bokningar hittar vi namn som Sarah Klang, Weeping Willows och Love Antell, som utan att vara renodlade visartister ändå funkar bra i sammanhanget. Den nya generationens visartister representeras av Ola Aurell, Melissa Horn och Emil Jenssen. De känns hyfsat fräscha i några år till, men sen kommer det behövas en föryngring om inte festivalen ska börja mossa till sig. Än så länge mår den svenska visan ganska skapligt men jag skulle gärna se en ny generation visartister i 25-årsåldern börja visa framfötterna - så att Visfestivalen i Västervik kan finnas kvar i många, många år till.