Musikkrönika
Bonnkapälle är det finaste vi har
Studentorkesterfestivalen firar 50 år och arrangeras i Linköping den 18-21 maj. Ett fast inslag är den omtyckta och halvt skandalomsusade orkestern Bonnkapälle. En musikinstitution med 160-åriga anor som vi ska vara rädda om.
Studentorkesterfestivalen (SOF) är en härlig musiktradition som arrangeras vartannat år i Uppsala och vartannat år i Linköping. Under festivaldagarna äger många olika arrangemang rum men för allmänheten är den kortege som paraderar genom stan det som de flesta känner till. Det skapar en trevlig feststämning i Linköpings centrum, och skulle man tycka att många av inslagen känns lite präktiga så finns lyckligtvis ett något mer oborstat bidrag som förgyller paraden, nämligen Linköpings klassiska studentorkester Bonnkapälle.
Orkestern bildades redan till Linköpings majkarneval 1860 och har på något märkligt sätt lyckats leva vidare ända till idag. Samtidigt som de är en orkester är de också en parodi på en orkester. De driver med skitnödigheten inom finkulturen och står för att de är ett gäng bonnläppar från östgötaslätten. Bonnkapälles symbol, siffran 7 ½, är dels ett snapsmått men också en slags revoltmarkör att de vägrar inrätta sig i ledet utan slinker in lite på skoj på platsen mellan inslag 7 och 8 i paraden. Bonnkapälle är helt enkelt Linköpings första punkband.
Det finns så mycket trams som vi hyllar nuförtiden, men det vi borde lyfta fram är saker som Bonnkapälle. De är lokala, genuina kulturbärare som vi östgötar kan vara stolta över. En symbol över vilka vi är och hur vi skiljer oss från andra. Och det finns andra saker som hamnar på samma lista, exempelvis Östgötasången “Så grant står Östergyllen”, den blågula Östgötaflaggan, Norrköpings spårvagnar, Östergötlands museum och Östgöta sädesbrännvin.
Eller som det klassiska uttrycket lyder: Östgöte guschelov!