tobi

Blink-182

One more time...

Det har verkligen varit upp och ned för Blink-182 genom åren. Medlemsavhopp, bandpausar, återföreningar, cancerbesked och fan och hans moster. Det verkar inte spela nån större roll, nyligen spelade de för en utsåld Avicii Arena och plötsligt har de även en ny platta ute. Vi provar en gång till, verkar de tänka, och varför inte? Nuförtiden verkar ju att vara föredettingar vara det bästa karriärsteget för att vara hippa och inne.

Blink-182 hade sin storhetsperiod runt millennieskiftet, när banden skulle heta saker som Linkin Park och Tribal Ink. Då som nu kallades bandet för punk, men precis som exempelvis The Offspring, Good Charlotte, Sum 41 och Green Day, handlar det snarare om collegerock eller möjligen kommersiell punkpop. Det är hög energi, melodier, feta gitarrer och full fart framåt. Men punk? Nja.

Nya plattan innehåller 19 låtar som låter som soundtracket till en ungdomsfilm från 90-talet. Varken bättre, sämre eller annorlunda mot det de gjort tidigare. Och jag antar att det är så det ska vara. Gillar man Blink-182:s typiska slyngelrock, vill man ha den exakt såhär. Själv är jag inte jätteförtjust i den enformiga ljudbilden, den plastiga fejkpunkkänslan och gubbar på döhalvan som lajvar ungdomsrevolt.

2/5