tobi

The Cure

Songs of a lost world

Det känns märkligt att det gått hela sexton år sedan The Cures senaste album “4:13 Dream”, för till skillnad mot många andra av de där gamla banden som har funnits i en evighet har The Cure liksom aldrig varit borta. De har haft lugnare perioder men ändå turnerat hela tiden och däremellan släppt lite liveskivor, samlingar och liknande. De har kanske inte alltid varit superheta men aldrig heller helt ute och det beror dels på att de har ett tidlöst sound men framförallt på att de har en av rockvärldens mest ikoniska frontfigurer i sångaren Robert Smith, mannen som blivit en symbol för depprocken och gothestetiken.

Hursomhelst har inte fansen väntat förgäves för detta är en riktig bra platta. Åtta låtar, med en snittlängd på över sex minuter, varav de flesta har långa instrumentala inledningar på ett par minuter. Temat för The Cure har alltid varit saker som sorg, saknad, död, tvivel och krossade hjärtan och det här kan vara deras kanske allra dystraste platta där Smith tydligare än någonsin sjunger om alltings förgänglighet och tidens gång. Några av låtarna tillhör det bästa, och mest personliga, han skrivit. Både musikaliskt och textmässigt är det exakt det pampiga och ödesmättade The Cure-album vi vill ha 2024.

4/5