Musikkrönika
Tack gode gud för djävulens musik
Har vi tackat hårdrockarna nog för allt de gjort för att bevara rockkulturen? Jag tror inte det. För varje år som går blir de mer och mer den sista bastionen som försvarar allt det som är bra med rockmusik.
Ända sedan hårdrockarna dök upp på 70-talet har de varit mer eller mindre utskällda. De har setts som djävulsdyrkare, knarkare, långhåriga drägg och allmänt omoraliska. Kanske inte helt oförtjänt alla gånger, men hysterin har inte på länga vägar stått i proportion till verkligheten. Och det tycks kvitta hur mycket Hem och Skola, Siewert Öholm och samhällets moraltanter tycks gasta, hårdrocken har överlevt allt och 2024 är musikgenren kanske större än nånsin. Kort och gott: hårdrocken vann.
Många av våra största låtskrivare, som Max Martin och Shellback, kommer från hårdrocken. När det gäller svenska artister som turnerar utomlands finns en övervikt mot hårdrock, exempelvis Ghost, Opeth och In Flames. Och tittar man på vilka musikakter som fyller de riktigt stora arenorna så är det till stor del band som Metallica, Iron Maiden, AC/DC och Guns n´ Roses.
Och det ska vi vara glada över. Hela den traditionella musikbranschen har under de senaste tjugo åren förändrats och tappat det mesta som gjorde den spännande. Många minns tiden när nya rockvideos kunde få enorma genomslag, när det fanns mängder av musiktidningar, när skivbutikerna var samlingsplatser, när man visste vilket skivbolag ett band låg på, när landets rockjournalister var en viktig del av musikkulturen och när varje musikstil hade en tydlig estetik. Allt det där är borta nu. De enda som fortfarande håller stånd mot förflackningen är hårdrockarna.
Utan att ha några exakta siffror känns det som att hårdrockare är de som köper i särklass mest band-tshirts och annan merch. Kanske för att hårdrockare ofta går på mycket konserter. När hårdrocksband kommer och lirar i stan så köper man biljett, så är det bara.
Hårdrockare är väl också den enda grupp fans som fortfarande köper mycket fysiska skivor, och där CD fortfarande är ett hyfsat gångbart format. Och det har de alltid gjort, även innan alla hipsters hakade på vinyltrenden.
De riktiga festivalerna där man grisar och bor i tält precis som förr har nästan helt försvunnit och ersatts av storföretagsarrangerade evenemang utan själ där besökarna är nyduschade och sover hemma om nätterna. Det är hårdrockarna som håller liv i de få gammaldags festivaler som finns kvar, som Sweden Rock och Skogsröjet.
När det gäller musiktidningar är det väl i princip bara Sweden Rock Magazine som fortfarande finns kvar, och inriktningen är såklart hårdrock om nu någon trodde något annat.
Det är för övrigt inom hårdrocken som bandkulturen lever kvar tydligast. Inom exempelvis pop är den snudd på död, där är det soloartister som gäller sedan länge, särskilt när det gäller större artister.
Så ett stort tack till alla hårdrockare för att ni fortsätter att bevara rockkulturen!