tobi

För tio år sedan ville alla 20-nånting i landet jobba med media. Vad de vill idag har jag ingen aning om, men de jobbar inte inom media i alla fall. Där sitter fortfarande de som var 20-nånting då, och som blivit 30-nånting idag.

Och för varje år som går märker man att de som grupp blir lite tröttare, lite segare.

Åtminstone när det gäller bevakningen av populärkultur. Precis som för tio år sen dyker det än idag upp nostalgiska hänvisningar till Beverly Hills, när det är OC som redan nu borde placeras i backspegeln.

Men allting går lite långsammare nu. Det är först nu i vår som emotrenden med band som Panic! At the disco, My Chemical Romance, The Used och Jimmy Eat World har uppmärksammats trots att det varit de tre senaste årens största ungdomstrend.

Emo? Vad är det, frågar den som bara läst dagstidningar. Det är amerikansk collagerock, att slänga in ett w i ord för att det ser tufft ut, svart hår, "fashioncore" och låtsas att man vill skära sig. Eller kort och gott: depprock parat med American Idol.

Samma tecken på lättja är det tjat som rådit under 00-talet om att "allt är tillåtet" inom modet. Men det är det bara att titta i gymnasieskolornas skolkataloger för att se att ungdomar är lika trendkänsliga idag som dom alltid varit.

Alla tjejer har snedlugg. Killar har vindfångat rufs. Converse har blivit mainstream. Palestinasjal är på. Tröjorna har breda tvärränder. Fy den som har små solglasögon eller senapsfärgad skjorta.

När bloggen "The way we wear" i somras frågade popskribenten Andres Lokko vilka tidningar man ska läsa för att lära sig om popmusikens historia för att förstå vad som händer idag, gav han det redan klassiska svaret:

- Då skall du nog läsa litteratur.

Och vad alla 20-nånting gör har jag fortfarande inte listat ut.

Tobias Pettersson, musikredaktör