tobi

Johnossi

Forevers

Läste nånstans att Johnossis åttonde platta skulle låta helt annorlunda, vemodig och mogen. Har de börjat gubba till sig, tänkte jag oroligt. De har ju hållit på i tjugo år och passerat fyrtiosträcket, så det vore kanske inte helt otänkbart, men är det något band man vill ha med fet ljudbild, fläskig gitarr och tunga trummor så är det väl just Johnossi. Och i de två inledande låtarna rockar John Engelbert och Oskar “Ossi” Bonde på precis som vi vill ha det, så de har inte glömt hur man gör rökare som siktar rakt mot mellangärdet. Men plattans nio spår rymmer även andra uttryck. Bandet själva beskriver det som en bred platta, och här finns onekligen några låtar som drar på tempot en smula och är mer tillbakalutade. Som lyssnare behöver man dock inte känna sig nervös. Variationen skapar bara en hälsosam dynamik i helheten och är enbart till albumets fördel. Och även när Johnossi softar så handlar det ändå på nåt sätt om bredbent, självsäker rock. Här finns den udda “Devotion” som sticker ut, den smått dansbandiga “Dark moon”, den akustiska “Air balloon” och den poppiga men ändå pampiga “Gemini”, skivans bästa låt. Så visst visar Johnossi upp ett bredare register denna gång, men det är just det som gör “Forevers” till en så bra platta.

4/5