Kickanparty

Igår hade 011/013-gänget lite avskedsfest för vår kollega Kicki som ska sluta, så jag hamnade på tapaspartaj på Studio 54 i Norpan.
Vem är då denna Kicki? Jo, hon är ballongdekoratör. Va, kan man jobba som det? Jajjamän, det kan man.
Så vill ni ha lite kul utsmyckning på era bröllop, firmafester eller invigningar är det bara att anlita henne.
Gå in på hennes hemsida och kolla in lite olika jobb som hon har gjort:  http://balloondecorator.se/blogg/

Hardy Hum

Foto: Igor Gruda
Jag har ju tidigare berättat om den märkliga Hardy Hum. Vem är denna fascinerande man? Hur blev han Norrköpings egen Tom Waits?
Igår bestämde jag mig för att ta reda på det så jag bokade in en fika för att lära mig mer om honom och hans musikprojekt And We Should Die of That Roar. Intervju kommer i nästa Nolltretton.
Tills dess kan ni lyssna på hans skiva här: https://open.spotify.com/album/5B452ks1vDFWLNlloCGuI2
 

Livia Fränkel

Varenda gång man hör, ser eller pratar med någon som var med under Andra Världskriget slås man av hur nyligen det var det ägde rum. De där svartvita bilderna man sett och alla berättelser man hört känns ju som en helt annan tid, en helt annan värld. Men som sagt, det lever fortfarande människor ibland oss som verkligen var med om kriget. Det var alldeles nyss det hände.
Igår lyssnade jag på Värvetavsnittet med Livia Fränkel, en av de judar som överlevde förintelsen och det är det i särklass bästa Värvetavsnitt jag hört (och jag har hört samtliga 203). Livia är 88 år men fortfarande knivskarp i sinnet och berättade om sina upplevelser på ett sätt som inte går att undvika att drabbas av.
En annan sak som jag tänkt mer och mer kring på senare år är Sveriges roll under Andra Världskriget. Ju mer jag reser i världen och ser olika krigsmonument, museum och soldatgravar desto ynkligare framstår Sveriges agerande.
Reser man runt i USA, Kanada, Nya Zeeland, Australien och i princip alla andra västländer har nästan varje by någon form av minnesmonument över de lokala pojkar och män som stupat i kampen för fred och demokrati. Det blir väldigt konkret när man kommer till en håla på några tusen invånare och det finns en plakett med säg tio namn på personer som dött. Ibland med samma efternamn, så man förstår att de var släkt. Då blir det mer begripligt att dessa personer var någons bror, far eller son, än om man tittar på ett stort monument med tusentals namn.
För Sveriges del var det säkert bra att lyckas hålla sig utanför kriget, men fan så fegt. Medan våra grannländer slogs mot förtryck, fascism och diktatur gick vi runt och lallade med ett leende på läpparna. Medan världens övriga demokratier offrade sina liv i kampen mot ondskan lät vi tyska soldater åka tåg över svenskt territorium. Medan länder som Frankrike och Storbritannien bombades sönder och samman när de försökte stoppa nazismens vidrigheter satt vi i lugn och ro och klagade på kafferansonering.
En jävla skam är vad det är.

Härliga vår!

Hur vet man att det är vår? Jo, för att marken kryllar av vitsippor. Jag har ju mitt favoritställe vid Dalamon (ovan), men häromdan åkte jag till Motala och såg ett ställe som var ännu mer imponerande, så nu vet jag inte vad jag ska göra. Det blev för mycket att ta in och kortslutning i hjärnan...

Musikkrönika, april

Rätt titel på skivan

Rockjournalisters våta dröm är inte, som man kan tro, att hitta skivor som är värda högsta betyg. Den högsta lyckan infinner sig istället när man stöter på album som har titlar som gör att man kan kommentera skivan med en enda träffsäker rad.

Tidningsbranschen går lite knackigt och då är skivrecensioner något som redaktörer ofta drar ner på. Men allt är inte tidningarnas fel. Det är dags att även artisterna tar sitt ansvar för att tidningarna ska kunna behålla sina välfyllda recensionssidor. Ett bra sätt att göra det på är att ge sina skivor en titel som kan kommenteras med en enda rad. Det sparar mycket utrymme och ger plats för fler skivor att recenseras.

När jag började som popskribent på 90-talet fanns många bra exempel på albumtitlar som inbjöd till slagfärdiga kortrecensioner. Lasse Lindh döpte sin debutskiva till "Bra", och den enda kommentar som behövdes var "Jag håller med". Pelle Almgren & Wow Liksom kallade sitt förstlingsverk "Allting är bra!" och då kunde man på samma sätt enkelt konstatera "Nej, det är det inte". Kort och koncist, enkelt och smidigt. Det sparade massor av sidutrymme och läsarna slapp allt onödigt ordbajsande.

Skelleftebandet Hardy Nilssons första fullängdare hette "Är det värt det?" och kritikerna kunde kommentera plattan med ett snabbt "Ja". Norrköpingbandet 23 Till döpte en skiva till "Nöjd?" varpå rockjournalisten kunde replikera "Nej". Veronica Maggio hade för övrigt exakt samma titel på sin andra singel, men då kunde recensionen bestå av ordet "Sådär".
Det finns mängder av artister som tagit sitt ansvar för att hålla nere tidningarnas tryckkostnader, och kikar ni i skivhyllan därhemma kan ni säkert själva fylla på med en mängd exempel.

Några skivor vars titlar lägger upp bollen för en fet recensentsmash är exempelvis Mats Möller: "Det jag ångrar mest", Liberator: "Too much of everything", Michael Jackson: "Bad", Bitch Boys: "Vi är trötta på att vara bäst", The Strokes: "Is this it", Lykke Li : "I never learn" och Alien Vampires: "Fuck off and die".
Skulle jag använda enradsrecensioner på några nya skivor skulle det kunna se ut så här:

Roger Rönning: Vi lägger pussel
- Men det verkar fattas några bitar.

David Guetta: Listen
- Måste jag verkligen?

Conny Nimmersjö: Tänk, nyss var här så trevligt
- Ja, innan jag satte på skivan.

Björns vänner: Ni har stulit våra drömmar
- Ni har stulit 47 minuter av mitt liv.

Lika som bär #177

Marie & Grinchen

Nytt på DVD: Interstellar

Interstellar

Christopher Nolans rymdepos är en omtumlande film som det tar tid att smälta. Direkt efteråt tänker man: vad var det jag just såg? Hur hänger det ihop? Hänger det ens ihop? Och det är osäkert om det verkligen gör när man börjar nagelfara filmen. "Interstellar" har en rad frågetecken som blir hängande i luften, och största anledningen till det tror jag är tidsbrist. Trots sina tre timmar skulle det behövts mer tid för att riktigt knyta ihop storyn.
Just tid är den faktor i filmen som kanske känns allra intressantast. Matthew McConaughey och Anne Hathaway ingår i en besättning astronauter som ska färdas genom ett maskhål till en annan galax för att finna en ny planet som ska rädda mänskligheten när vår egen jord håller på att gå under. Men när man färdas i rymden går tiden olika fort jämfört med jorden. Att landa på en vattenplanet kan innebära att man hittar liv, men samtidigt förflyter så många år att de på jorden man försöker rädda kanske hinner dö under tiden. Här finns dock mer än fysikens lagar att fundera kring: hur vi missköter vår planet, vikten av vetenskap, familjerelationer, människans roll i universum med mera. "Interstellar" är en storslagen film, och har man överseende med vissa brister och luckor väntar en fantastisk resa.

4/5

Vreeswijk på Palatset

Oj oj oj...igår kom Jossi, Anna H och Marina hit och vi laddade upp med ost, kex, vin och tango. Vad laddade vi upp inför? Jo, Jack Vreeswijk lirade på Palatset och gjorde ett bra gig. Men först körde Zelle, och även han stod för en bra insats.
 
Sen kom jag hem lagom till att se en av årets höjdpunkter: den amerikanska presidentens tal på Correspondents Dinner, och Obama var bra som vanligt. Nu ska jag vräka i mig osten som blev kvar!

Nytt på DVD

Serena

Danska Susanne Bier fortsätter sin internationella karriär, och i detta historiska drama har hon anlitat radarparet Jennifer Lawrence och Bradley Cooper till huvudrollerna. Hur många filmer har de egentligen gjort tillsammans nu? Hur som helst känns de inte som det mest klockrena valet denna gång.
"Serena" är ett kostymdrama som utspelas i USA:s timmerindustri 1929, mitt under depressionen. Det är kris i branschen, och timmermogulen Cooper har mycket att styra med. Politiker vill göra nationalpark av skogen, det är mutor under bordet och en kompanjon spelad av David Dencik sviker. Cooper träffar dock Lawrence och blir blixtförälskad. Hon visar sig vara kunnig och tuff och blir inte bara hans fru, utan även affärspartner, något som inte alla gillar.
Det finns absolut bra saker här, även om det inte väger upp bristerna. Jag gillar skogsscenerna, tweedkavajerna, och det historiska anslaget. Cooper och Lawrence är stabila, men inte mer, och känns lite malplacerade. Filmen tänder aldrig riktigt till, och frågan är om inte denna berättelse skulle ha passat bättre som tv-serie.

2/5

Jack på Palatset

Ikväll lirar Jack Vreeswijk på Palatset. Förband: Fredrik Zeijlon.

På skiva: Noel Gallagher´s high flying birds

Noel Gallagher´s High Flying Birds
"Chasing yesterday"
Deadleg/SONY

Popmusiken går ofta i cykler på cirka 20 år. På 70-talet var det 50-talsrevival och på 90-talet fick 70-talet ett uppsving, för att ta två exempel. Kanske är det detta som ligger bakom att Noel Gallagher plötsligt känns lite halvhet, 20 år efter Oasis storhetstid. Egentligen gör han samma sorts gubbrock som han alltid har gjort, men den som har fingret i luften och kan läsa tecknen känner av att det finns ett surr runt den gamla 90-talsikonen för tillfället. Inget jättesurr, men mer än vad det varit under det senaste decenniet.
Det började snackas lite kring videon "Ballad of the mighty I", och nu är albumet här, som är det andra med de högtflygande fåglarna.
Kanske är det nostalgin som börjat slå till hos folk runt 40, det kan åtminstone inte vara upptäckarlusta. För Noel tillför inget nytt till musikhistorien utan håller fast vid den gitarrdrivna britrock som vi hört honom leverera förut. Gillar man ett Oasis som vuxit upp lär man gilla även detta. Några spår är riktigt vassa men det finns även ett par gitarrmangellåtar som han gärna kunde ha skippat.

3/5

Motala rockar fett

Igår var jag på #modig-konferensen i Motala som handlar om digital kommunikation och hade en mängd intressanta medverkande, samtliga från Motala.
Konferencier var den gamla brackan Claes De Faire, som bland annat är chefredaktör för Resumé. Kan tänka mig att vissa retar sig på hans stil men jag har alltid gillat honom. Igår var han svinbra som konferencier och såg till att tempot hölls uppe. Han ställde rappa, raka frågor och var dessutom oväntat rolig.
#Modig var en riktigt bra konferens som jag gärna går på igen. Syftet är att få Motala att ligga i framkant inom den digitala utvecklingen. En rad talare berättade om hur de använt sig av digital teknik/marknadsföring, bland annat en av grundarna av Let´s deal.
Och så var mina deckarbrudar på plats...
Dagens höjdpunkt var Alexander Bards föreläsning på slutet. Jag har hört honom förut, men han var ändå riktigt rolig och intressant. Får ni chansen att se honom föreläsa så ta den.
Sen blev det after work som avslutning...
#Modig-konferensen är ännu ett tecken på att det händer saker i Motala för tillfället. Det känns som att det är något på gång i stan. Ska intressant att se om det bara är en tillfällig uppgång eller om Motala håller på att få en renässans. Jag fortsätter att följa utvecklingen...

Lehmans fredagsfräckis

En värmlänning ska resa till Thailand för första gången och får plats på planet bredvid en norrlänning. Värmlänningen hör lite illa, så varje gång kaptenen säger något i högtalarna frågar han norrlänningen: – Vad sa han, vad sa han? – Vi flyg högt.

Nästa gång är det samma sak: – Vad sa han? – Vi flyg jävligt högt.

När planet närmade sig Bangkok meddelade kaptenen att det var 39 grader varmt och uppmanade samtidigt herrarna ombord till försiktighet, eftersom 30 procent av barflickorna har aids och 40 procent har tbc.

- Vad sa han, vad sa han? Norrlänningen funderar en liten stund och svarar: – Knull bara dom som hostar


Motalas deckardrottningar

Jag har ju "mina" östgötska bokbrudar som jag hajpar ständigt och jämt, och i går träffade jag tre av dem. Från vänster: Lotta Lexén, Emelie Schepp och Susanne Boll.
Alla dessa tre är från Motala och Emelie släpper för övrigt sin nya bok nu i maj. Jag ska på releasefesten, men dessvärre kommer det bli en lugn kväll för mig för jag såg precis att jag lovat att köra grejer åt en viss person senare på natten. Ja, ni gissade rätt. Det är återigen The Producer som tvingar mig att vara fyllechaffis/humpare. Ständigt denna Producer...
Jag rörde förresten till det häromdagen när jag skrev att jag skulle träffa Sofie Sarenbrant (en annan östgötsk författarinna). Det var ju givetvis Susanne Boll jag menade. Men jag ska intervjua Sarenbrant också framöver, så frågan är fortfarande giltig: vad ska jag fråga henne? Kom med förslag.
Dagens fynd på hallmattan får bli Susannes böcker (okej, jag erkänner att bilden är riggad. Jag fick dem av henne i Motala igår). Den senaste gör jag nog en recension på och de andra blir perfekt till sommarens hängmatta...

Ölprovning på flygplatsen

Igår hamnade jag på en ölprovning på Linköpings flygplats. Det var en trevlig kväll där vi åt chark och drack sex tjeckiska öl med anledning av att det börjar gå en ny flyglinje i sommar mellan Linköping och Prag.
Det är väl lika bra att boka in en Pragresa på en gång, för de lär ju gå åt. Och boka ni också så vi kan få en permanent linje efter att provperioden är slut. Skål!

På skiva: Marina and the Diamonds

Marina and the Diamonds
"Froot"
Warner

Den walesiska 29-åringen har jämförts med artister som Lana del Rey, Lorde och Kate Bush, och många tycker att hon har en personlighet i rösten som många andra samtida sångerskor saknar. Sedan Marina and the Diamonds började göra väsen av sig med "I am not a robot" för sisådär fem år sedan har karriären, trots vägbumpar i form av stilbyten, sakta men säkert gått uppåt och plötsligt är Marina Diamandis och hennes diamanter toppnamn på festivaler.
Musikaliskt har hon fladdrat lite fram och tillbaka, och varit ganska svårfångat som artist. Synthpop, indie, ballader och färggranna diskoflirtar har samsats om utrymmet och hon har haft en retroton samtidigt som hon känts toppmodern. Här på tredje albumet tycker jag bitarna börjar falla på plats även om materialet är ojämnt. Öppningsballaden "Happy" och titelspåret "Froot" med sin starka refräng utgör några av topparna, men det finns även några mediokra spår som känns mer intressanta än bra. Här finns många ansatser till stordåd, men det är sällan hon når ända fram.

3/5

YOLO!

Igår fyllde jag år och det blev lite oväntat en av mina bättre födelsedagar. Sovmorgon, kanonväder och massvis med FB-gratulationer. Iväg till The Champ för lite raggmunksfrukost/lunch.
Hem och fixa lite, sen ut på stan och fixa lite och sen säsongspremiär för Rimås balkong med skumpa och grejer...oj oj oj... 
Och inte nog med det. Det blev även en försmak av vinterns resa med en rejäl asado.
Och sen på kvällskvisten hamnade jag på Pitchers med Jossi + bror. Oj oj oj, vilken födelsedag! Jag ser redan fram mot nästa år!

Dagens fynd på hallmattan

Ännu en dag, ännu ett rassel i brevinkastet. Bland annat Sofie Sarenbrants nya bok. Ska för övrigt träffa henne på torsdag och då ska jag fråga...ja, vad ska jag fråga egentligen? Kom med förslag.

Meningen med livet

Enligt "Liftarens guide till galaxen" av Douglas Adams så är meningen med livet, universum och allt: 42.
Just sayin´...

Biomåndag

Det har gått en hel månad sedan jag senast hade en biomåndag, men igår var det dags igen - och vilken biomåndag det blev!
Jag såg "Still Alice " som handlar om en 50-årig lingvistikprofessor (Julianne Moore) som plötsligt börjar glömma saker och upptäcker att hon drabbats av Alzheimers. Sakta men säkert får sjukdomen ett allt starkare grepp om henne medans familjen bara kan se på hur det tidigare så intellektuellt skarpa mamman långsamt tynar bort.
Det kanske inte låter så spännande, men det är den starkaste filmupplevelsen jag haft på väldigt länge. Jag var helt förstörd när jag kom ut från biografen, och en timma efteråt.
Julianne Moore är helt fantastisk och man fattar varför hon fick en Oscar för rollen. Även Kristen Stewart och Alec Baldwin är väldigt bra. Hela filmen är en jordnära, nedtonad resa mot det oundvikliga slutet där man sitter med en klump i halsen i princip från början till slut.
Betyg: 5 av 5

Våffelfinal

Sådär, då var årets våffelsäsong över. Igår tömde jag skafferiet på de sista ingredienserna och körde ett sista våffelrace.
Hmm, det börjar redan kännas lite tomt. Vad ska jag äta nu? Är det färskpotatis och sill som är nästa grej?

Musikkrönika (Nolltretton, mars)

Dags för ny kulturjournalistik

Kultur kan vara skoj, kultur kan vara spännande, men varför måste mediebevakningen vara så fruktansvärt urtrist?

Vill man dra en enkel och tydlig skiljelinje mellan vad som är nöje och vad som är kultur kan man säga att de kreativa uttryckssätt som är roliga är nöje medan det som är tråkigt är kultur.
Man kan också säga att sånt som kallas kultur är nöje som ligger på sin dödsbädd.

Idag hålls museum, teatrar och institutioner vid liv av skattemedel, pensionärer och donationer. Ineffektiva strukturer, inskränkt navelskådande och en märklig otakt med samtiden gör att rosslingarna ökar för varje år. Men det behöver inte vara så. Det görs trots allt mycket bra saker också, och mycket av den kultur vi ger konstgjord andning idag skulle kunna kännas levande och vital om bara bevakningen av den vore annorlunda. Kort sagt: kulturen är för viktig för att skötas av kulturjournalister.

Ett bra exempel på det är Arbetets Museum i Norrköping. De utställningar som visas där känns fräscha, fräcka och moderna. De är lättillgängliga men ändå högkvalitativa och är ofta lika mycket rock´n´roll som en konsert nere på Stopet. Detsamma kan sägas om vissa uppsättningar på Östgötateatern eller en del av utställningarna på Länsmuseet i Linköping. Men när man slår upp kultursidorna i tidningen får man ingenting av den känslan, för även om kulturen kan vara dammig och trist så är kulturjournalistiken ännu dammigare och tristare. Ska man få mer liv och lust i kulturbevakningen vore det bästa att sparka ut kulturkoftorna och låta nöjesskribenter sköta den biten.

Men det allra bästa vore såklart att låta sportjournalister bevaka kulturen. Sporten har alltid gjort den bästa och mest engagerande journalistiken oavsett om det gäller tidningar, radio, tv, bloggar, poddar eller vad det nu må vara. Sportjournalister är bäst på att skildra dramatik, hitta konflikter, skapa tempo, förmedla känslor och få med sig läsaren, det vill säga exakt de egenskaper som kulturjournalistiken skulle behöva betydligt mer av.

Jag skulle även säga att sportjournalister är de med mest kunskap om sitt område, de som är mest nyskapande och de som gör de bästa granskande reportagen. Med sportjournalister på kulturredaktionerna skulle vi få både upp- och eftersnack vid stora kulturhändelser, det skulle bli silly season-rapporteringar från de olika institutionerna, och man skulle nagelfara bibliotekens ekonomi, besökstal och utlåningsstatistik. Det skulle bli mängder av grafik, repriser av snygga dansnummer och expertkommentatorer vid recensioner av SON:s konserter. Sportjournalister skulle kräva teaterchefers avgång vid usla pjäser, de skulle liveblogga från Östergötlands bokmässa och de skulle presentera statistik i realtid på antal applåder, skratt och pinsamma tystnader som förekommer på föreställningar i Linköpings konserthus.
Så ser framtidens kulturjournalistik ut.

Våffelsöndag

Vad är nu detta? En trave disk? Jo, jag utlovade ju en sötsakssöndag och det blev ett våffelkalas av stora mått, men jag glömde fota svullfesten så detta är enda beviset på att den ägt rum.
Var detta våffelårets sista dödsryckning? Nej, jag har lite hjortronsylt, grädde och smet kvar så en gång till kommer det att frossas våfflor, men efter det säger vi nog tack och hej för i år.
Märk väl "nog"...

Lugn lördag i Linkan

Igår hade vi BBM på Palatset för att diskutera lite kring hösten, och som det verkar kan det bli en riktigt bra höst med många stora bokningar, men inget är klart än så det får jag återkomma till.
Annars har jag inte varit på La Palais denna helg, men på lördag är jag där för då spelar Zeijlon och Jack Vreeswijk. https://www.facebook.com/events/733107360136588/
Och så var det ju Skivaffärens dag så jag kikade in hos Evve. Men hade hellre velat vara på Pet Sounds, för där spelade Kinde...
Men inget är som kära Tannefors, så jag gick hem och gjorde klart de sista jobben till Nolltretton som kommer i nästa vecka. Nu är det söndag och då blir man ju alltid lite sötsugen. Hmm...vad ska vi hitta på då för nåt gott?

Kort om film

Här är några nya filmer jag sett:

Tusen bitar - en film om Björn Afzelius
Dokumentär om den halvmärklige Björn Afzelius. Finns mycket att gräva i, men de rabblar mest upp händelser och personer utan att berätta en sammanhållande historia. Hade kunnat gå att göra mycket mer, känns det som. Vad vill de med filmen?
Betyg: 2 av 5
 
Hobbit: Femhäraslaget Jag klarar inte av fantasy, och särskilt inte när den dessutom är såhär förstörd av animeringar och CGI-effekter. Två och en halv timme av talande sagoväsen, skäggflätor och allmän barnunderhållning. Vedervärdigt och outhärdligt.
Betyg: 1 av 5
 
Son of a gun
Ung kille hamnar på kåken. Får beskydd mot vissa gentjänster när han kommer ut, vilket drar in honom i trubbel.
Ewan McGregor och Alicia Vikander kan inte höja detta till mer än en dussinthriller.
Betyg: 2 av 5

Veckans frilans

Tjoho, jag blev Veckans frilans på Content Central, som är en slags tjänst för frilansskribenter. Nu återstår att se om det leder till några cash också...

På skiva: Stiftelsen

Stiftelsen
"Kom som du är"
Universal

Hur kan ett av Sveriges konstigaste band samtidigt vara en av landets populäraste grupper? Jag får inte ihop det. Jag får överhuvudtaget inget grepp om Stiftelsen. Texterna, sången, musiken...vad är det för nåt? Vi tyckte att band som Dr Kosmos och Philemon Arthur and the Dung var konstiga, men Stiftelsen är något annat, de är bortom konstigt.
Texterna kan i bästa fall beskrivas som mellanstadielyrik, Robert Petterssons röst växlar mellan livlös frikyrkosång och tillgjord "tuff" hårdrocksröst, och musiken har tokroliga infall som för tankarna till Östen med resten. Det är rent obehagligt att lyssna på.
Men vad är det som gör att det känns så kusligt att lyssna på det här Ljungaverkbandet? Rent musikaliskt låter det lättsmält och tämligen intetsägande, så varför ryser jag i kroppen och känner mig illa till mods?
Jag tror det beror på att Stiftelsen befinner sig i musikens "uncanny valley". De låter nästan som musik, men bara nästan, och därför uppfattas de som motbjudande. Filmbranschen har tagit problemet med "uncanny valley" på allvar, det borde musikindustrin också göra.

1/5

Rat Patrol

Alltid lika härligt att åka till Norrköping och igår var jag där igen. Strålande väder, brudarna på Nollelvakontoret, hälsade på Jögga på jobbet, after work på Munken och konsert på kvällen - en helt okej dag som vanligt i grannstaden.
Jag började med att gå till invigningen av Norrköpings Bokfestival, där de körde ett bok-domino (som dock ville rasa hela tiden). Festivalen håller på en vecka och jag räknar med ytterligare ett besök.
Sen dök Peter Green upp och ville att jag skulle visa honom något nytt, hippt ställe att ta en bira på. Jag har ju redan visat honom halva stan så det fick bli Brooklyn Bar. Det är väl inte jättenytt eller särskilt hippt heller, men helt okej. Och så var det nära till Saliga Munken som var kvällens riktiga mål.
På Munken lirade The Rat Patrol som består av ett gäng lokala rockstars från bla 23 Till och Sonic Surf City. De kör bara låtar av The Clash och detta var ett av deras första gig. Lite orepat och sången kan bli bättre, men ändå en jäkligt schysst kväll med mycket folk man kände i publiken. Jag kombinerade nytta med nöje och fixade två bokningar till Palatset i höst samt hade ett "affärsmöte" om ett kommande projekt som varit på gång ett tag och nu förhoppningsvis blir av. Magnus Johansson (han med flygkaptenen ni vet) satt vid bordet bredvid, men han är tyvärr INTE en av bokningarna jag gjorde. Vad jag vet har han aldrig spelat live som soloartist, men jag borde ju ha kollat om jag kunde boka hans nya band Efterfesten...men jag får fixa det nästa gång istället...

Lehmans fredagsfräckis

Barbro hade ont om pengar och satt och funderade på hur hon skulle kunna tjäna lite extra. Hon pratade med sin kompis Arne, som berättade att han fick extra inkomster genom att ge blod och sperma.
Barbro tänkte länge på vad Arne sagt. Hon tyckte inte riktigt om tanken på att bli blodgivare, så nästa dag satt hon i väntrummet på spermabanken. När sköterskan fick se Barbro muttrade hon:
– Du har bestämt inget att komma med som vi har nytta av här.
Barbro svarade:
– Mmmmm… Glubb… Grrb… Glubb… Mmmmmmm…

Helgen på Palatset

Nu är det helg igen och dags för konserter på Palatset. På fredag spelar Cirkus Prütz, Soultemple och Jökke Nilsson & Personalen.
Mer info: https://www.facebook.com/events/884500101584805/
På lördag kör Hell Yeah lite hårdrock i form av Stone Division och Refuel.
Mer info: https://www.facebook.com/events/558114917625589/

Lika som bär #176

Lasse Kongo & Lill-Böris i Oblivious

Krogkrönika (Nolltretton, mars)

Välj lokala specialiteter

Så mycket att välja på på menyn, vad ska man ta? Inga problem. Satsa på den lokala specialiteten så har du störst chans att bli nöjd.

Det är ju så billigt att gå ut och äta här i Thailand, nu ska vi kosta på oss alla de där rätterna vi inte har råd med hemma: pepparstek, tournedos, T-bone steak….
Så tänker många under semestern, men tänk igen är mitt råd. Även om maten måhända är billig är det ofta ändå inte värt det. Man ska istället satsa på den lokala matkulturen, i alla lägen.

På senare år har ord som "närodlat" och "lokalproducerat" blivit försäljningsargument som går hem hos restauranggäster, men kanske främst på grund av moraliska eller miljömässiga skäl. Men det är också helt rätt att satsa lokalt när det gäller själva smakupplevelsen, både när det gäller råvaran och rätten som helhet. Det låter självklart men är något vi ofta glömmer bort.

Att skaldjur smakar bäst vid kusten beror inte bara på att de slipper fraktas utan att det även finns en nedärvd kunskap och tradition där hur de ska tillagas. I Asien har man ätit risrätter i tusentals år, i en mängd olika varianter. Rimligtvis besitter de en grundmurad och gedigen kunskap om hur riset ska tillagas för att smaka bäst. Samma sak med Tyskland och deras korvar, USA och deras hamburgare, England och deras yorkshirepudding, Australien och deras lamm, Indien och deras grytor och Japan och deras sushi. Därför ska du inte välja pepparsteken nästa gång du är i Thailand utan Kaeng Kai.

Precis som utländska turister i Sverige inte ska äta vårrullar utan dillkött, kalops och ärtsoppa. Vi är nämligen bäst på det och vet exakt hur det ska smaka för att vara perfekt tillagat. Vi har det i vårt DNA efter att har varit uppvuxna med maten i hemmet, hos dagmamman, i skolan och i lunchmatsalen på jobbet.
Och när det kommer besök hit till Östergötland så behöver vi inte ta med dem ut på någon flådig restaurang för att mata dem med kött- eller fiskrätter de kan äta varsomhelst på jordklotet. Bjud dem istället på raggmunk med fläsk, det är vår landskapsrätt och något som vi östgötar är bäst i världen på.

Eventstaden Linköping

Läste i Corren att Linköping satsar på att bli en av Sveriges tre bästa eventstäder, och vem kan bli förvånad? Jag har ju tidigare nämnt att Linköping är en eventstad medan Norrköping är en kulturstad. Vad är då skillnaden? Jo, event är plastigt, själlöst, tomt på innehåll och ofta skapat ovanifrån medan kultur är genuint, "på riktigt", engagerat och oftast byggt underifrån.
Nämns orden "happenings under kvällen" vet man att det är event. Buffé är oftast event. Covers är event. "Mingel" är event. Schlagerartister är event. Enligt Gertza är den allra tydligaste skillnaden mellan ett event och en konsert att det spelas nån form av intro innan ett event medan en konsert bara börjar.
Linköping satsar på Melodifestivalen, Linköpings stadsfest och drakbåtstävlingarna. Event, event, event.
Norrköping satsar på Kulturnatten, Flimmer och Where´s the Music. Kultur, kultur, kultur.
Nu i veckan startar även Norrköpings Bokfestival som ni kan läsa om här: http://www.nsb.norrkoping.se/web/norrkoping/bokfestival
Jag är inte förvånad där heller. Det var ju typ det enda som saknades i Norpan efter filmfestival, musikfestivaler, seriefestival, teaterfestival, Pridefestival och nämnda Kulturnatten.

Vårdnäs

De senaste veckorna har jag hängt mycket ute kring Bestorp och Brokind av olika skäl och igår hamnade jag på Stiftsgården Vårdnäs. Där är en lokal rockstar chef och jag har en gammal klasskompis som jobbar i receptionen.
Var ju inne på det lite igår att jag föredrar de södra delarna av länet och skulle jag inte bo i Linköping/Grebo så tja, då är nog Bestorp/Brokind ett av få ställen som skulle funka.
Det finns ju massvis med ställen jag aldrig i livet skulle vilja på bo, exempelvis Vikingstad, Linghem, Sturefors, Lambohov, Mantorp. Usch, säger jag!
Men sjöområdena kring Brokind...oj oj oj. Där finns ju dessutom två nudistbad. Bara en sån sak.

Lehmans present

Åkte förbi Lehman och fick denna present. Men vad är det i kartongen egentligen? Kanske inte så svårt att lista ut om man känner Lehman...

I krokarna kring Björkfors

Östgötaslätten är inte mycket att ha men jag gillar de södra delarna av länet, kring Åtvid, Rimforsa, Kisa osv. Igår tog jag en sväng ner till Basunda Gård utanför Björkfors och kollade bland annat in dessa jakar.
Björkfors är ju förresten ett fint litet ställe och där har vi ju det beryktade Valö. I år har för övrigt Sybil från Park Hotel tagit över det, så man kanske skulle göra en söndagsutflykt dit i sommar?
Björkfors kan även ståta med sin nostalgimack. Nu avskyr jag visserligen nostalgi, men kände mig ändå tvungen att åka dit och titta. Och jag erkänner mig besegrad - macken vann. Vann vadå? Jo, för några år sedan drev jag en kampanj mot nostalgimacken och bildade aktionsgruppen "TBG:s Banemän".
http://tobi.blogg.se/2006/november/protestera-mot-nostalgimacken.html
http://tobi.blogg.se/2007/june/stoppa-nostalgimacken-i-bjorkfors-stoppa-den.html
http://tobi.blogg.se/2006/december/upp-till-kamp-mot-nostalgimacken.html
http://tobi.blogg.se/2006/december/brann-brann-brann.html
Det blev dock ett veritabelt fiasko och mackskrället står fortfarande kvar...

På skiva: Leather Nun

The Leather Nun
"Whatever"
Wild Kingdom

Säger man Leather Nun eller Lädernunnan är det många gamla svenska rockers som får nåt glansigt i blicken. För sisådär 30 år sen gjorde de sig ett relativt stort namn utomlands med sin dystopiska indierock och banade väg för många andra svenska band. Nu är bandet tillbaka med första plattan på 23 år och enligt dem själva är det det bästa de gjort.
Tolv spår med tung rock, mörker, dekadens och industriskrän är vad som möter lyssnaren, och gillar man artister som Thåström, Lou Reed, Silverbullit, Nick Cave och The Jesus and Mary chain bör man definitivt spetsa öronen.
Ja, jag tycker att det låter daterat och retrofuturistiskt, det vill säga så som "framtidens" musik lät på 80-talet. Men jag gillar det. Det är svårt att motstå det repetitiva manglet, undergångskänslan och det vita oljudet. Jonas Almquist sjunger visserligen fortfarande rätt uselt, men står man ut med det så finns en radda spår som är riktigt bra.

3/5

John Chopper Harris

Punx & Drunx! Tror jag måste hajpa John Chopper Harris lite. Dom spelade hos oss förra lördagen och var jäkligt bra.
Jag har förresten gjort en intervju med dom som kommer i nästa Nollelva/Nolltretton. Vill man se Mjölbybandet live kan man kolla in dom på bland annat Gatebil på Mantorp Park 12-14 juni.

Nytt på DVD

Gentlemen

Jag läste Klas Östergrens klassiska roman 15 år efter att den kom ut och fängslades som så många andra, före och efter mig, av historien om den unge författaren som ska skriva en ny version av Strindbergs "Röda rummet", men istället flyttar in hos de två karismatiska bröderna Leo och Henry Morgan och dras in i en historia med storslagna planer, krossade hjärtan, missbruk, underjordiska tunnlar, udda figurer och skumraskaffärer.
Regissör Mikael Marcimain, som tidigare rört sig i liknande trakter med "Call girl" och "Upp till kamp" skapar ett episkt drama som väl förvaltar bokens magiska dragningskraft.
Det är väldigt lätt att förtjusas av de snygga miljöerna, den tidstypiska stämningen och hela inramningen av berättelsen. Som hantverk betraktat är "Gentlemen" genuin och felfri. Fotot är snyggt, skådespelarna levererar, musiken används elegant och det är som helhet en värdig filmatisering av Östergrens roman. Det kan bli lite rörigt med alla figurer och sidospår som dyker upp, men det var även boken. Så egentligen borde allting vara frid och fröjd, men det känns som att något saknas. Det bränner aldrig till. En sådan här storslagen berättelse borde ta andan ur sin publik, men när eftertexterna rullar känns det knappt som att filmen riktigt börjat. Förhoppningsvis rättas det till i den längre tv-versionen.

3/5
--------------------------------------------------
Nightcrawler

Jake Gyllenhaal spelar en småfifflare i Los Angeles som lever på att sälja koppartråd och brunnslock till mindre nogräknade skrotfirmor. Snart dras han dock in i en ny karriär som frilansande nyhetsjägare som lyssnar på polisradion och åker runt och filmar olyckor och brottsplatser och säljer sedan materialet till en tv-kanal som behöver få upp tittarsiffrorna.
I takt med att han förlorar mer och mer av sin moraliska kompass accelererar även hans psykopatdrag. Snart finns det inga gränser han inte är villig att kliva över. Visst kan man arrangera om olycksplatser en smula för att få bättre bilder och visst kan man strunta i att anmäla brott för att få en riktigt bra uppföljande story, och samtidigt tjäna sig en rejäl hacka.
Till en början småsuckar jag över det som verkar bli en ganska lättviktig film med slö och slentrianmässig mediekritik, men "Nightcrawler" stegras sakta men säkert och växer till en mörk och ruggig thriller där man till slut sitter på helspänn. Sista halvtimmen är så tät att det är svårt att få luft.
Det hade gått att ha mer udd i kritiken av blodtörstiga nyhetsmedier, men det effektiva berättandet, närvarokänslan och Gyllenhaals iskalle galning är av toppklass.

4/5

Hub Caps och Chris & The Goosebumps

Igår hade vi rockabillykväll på Palatset. Det brukar alltid vara bra kvällar och det var det igår också. Hub Caps och Chris & The Goosebumps lirade och det var mycket folk.
Chris och hans gäng kör en mer old school-rockabilly och gjorde det bra.
Men Hub Caps var ändå strået vassare. De är proffs ut i fingerspetsarna och är riktigt, riktigt bra. Kolla in dom om ni får chansen.
Nästa helg kör vi igen. Då kommer bland annat Cirkus Prütz och Stone Division och lirar.

På skiva: Kelly Clarkson

Kelly Clarkson
"Piece by piece"
SONY

Kelly Clarkson vann första säsongen av "Idol" i USA för 13 år sedan och har sedan dess vuxit till att bli en av de stora amerikanska popstjärnorna. Till stor del på grund av svenska låtskrivare och inte minst Max Martin, som levererat ett flertal av hits till henne. Sju album har det blivit och låtar som "A moment like this", "Since U been gone" och "Because of you" har härjat på listorna.
Det är inte helt enkelt att förstå framgången, för Kelly Clarkson sjunger ordinär radiorock som är snäll, profillös och totalt ofarlig. Skivan är såklart godkänd ur något slags hantverksperspektiv, men vem är egentligen Kelly Clarksson? Det känns som att vem som helst hade kunnat sjunga dessa låtar.
Vilka är alla dessa personer som lyssnar på Kelly Clarkson? Finns det verkligen ungdomar som växer upp med drömmar att bli en så intetsägande artist? Vad är det i slätstrukenheten som lockar? Kommer någon att lyssna på dessa låtar om tio år?
Så många frågor, så få svar. Kelly Clarksons obegripliga framgång är fascinerande på ett plan, men det är också det enda med henne som är intressant.

1/5

Aw och Kjellvander

Fredag och aw...rajdidajdidaj...sen ner till Palatset för ännu en konsertkväll.
Först ut var And We Should Die of That Roar som var skitbra. Corren skrev att de är "det klart mest intressanta bandet vi har i länet för tillfället".
Och sen var det ju Kjellvander som visserligen kan bli rätt seg men ändå är kanon. Som helhet en riktigt bra kväll och ikväll kör vi igen...

Rockabilly på Palatset

Ikväll lirar Hub Caps och Chris & The Goosebumps på Palatset.
 

Kjellvander ikväll

Och så missar ni väl inte Christian Kjellvander ikväll?
Själv har jag sett Kjellvander ett antal gånger redan och är mest nyfiken på förbandet And We Should Die Of That Roar, frontat av Hardy Hum. Vem är denna märkliga person? Heter han verkligen Hardy Hum? Vad kallar man hans konstiga musik? Så många frågor, så få svar...

Swingtajm

Igår var jag på Landeryds golfklubb och kollade läget. Nu när till och med Borell gått och blivit golfare så kanske även jag skulle börja lira moderatbandy? Rimås hävdar ju dessutom att det bara behövs två klubbor, en putter och en "vanlig", så hur svårt kan det va?
Å andra sidan...när man blir golfare, är det inte som att man "gett upp" då?
Men landets golfrestauranger hänger jag gärna på!

Lehmans fredagsfräckis

En man går fram till en kurvig snygging på ett varuhus.
-Ursäkta, jag har tappat bort min fru. Du har inte lust att prata lite med mig i några minuter?
Kvinnan blir förvånad.
Varför? frågar hon.
-Jo varje gång jag pratar med någon som har tuttar i klass med dina så hoppar skatan fram från ingenstans.

Uteserveringsdags

Igår var det dags för årets riktiga uteserveringspremiär. Direktörn och revisorn lurade med mig till solgasset vid Mörners och där blev jag kvar. Det blev Folkes Pale Ale, resplaner för vintern och bra snack kring lite kommande karriärjusteringar.
Sen gick jag ner på La Palais för att se vad The Producer sysslade med. Som eventkoordinator har han alltid en massa grejer på gång och hans nya projekt var dels att fixa scenljuset (se bild nedan) samt att dra i tyget så att det blir rätt fall på backdropen (tyget bakom scenen). Och så förstås att sätta mig i arbete. Det lutar åt att jag får köra massa förstärkare fram och tillbaka vid Kjellvanders gig på fredag. Kan inte påstå att jag är överraskad...

På skiva: Europe

Europe
"War of kings"
Warner

Tionde albumet - Ja
Låtar som fastnar - Nej
Tungt och mörkt - Ja

Svenska hårdrockshjältar - Ja
Inspirerat av 70-tals bluesrock - Ja
Radiorefränger - Nej

80-tals pudelrock - Nej
Passar på Sweden Rock Festival - Ja
Nyskapande och originellt - Nej

2/5

Kniven mot strupen

Igår drog "Kniven mot strupen" igång igen, ett av mina favoritprogram. Framförallt är ju Alexander Nilsson en av landets bästa tv-personligheter. Men vad har hänt? Plötsligt var han helt gråhårig??!
För Guds skull Alex - färga håret!

Ja! Våfflor!

Ännu en dag, ännu en våffla. Kan man äta våfflor året om? Javisst kan man det! Nu tjööör vi!

Kjellvander på fredag

Måste bara påminna om att Christian Kjellvander kommer till Palatset på fredag.

SGG-möte

Igår hade vi SGG-möte ute i Grebo. Eftersom vi inte har så mycket verksamhet längre går våra möten mest ut på att svulla. Vanligtvis brukar det bli smörgåstårta (världens dyraste, ca 1000 kr biten ur strikt ekonomisk synvinkel) men igår var Figge full i fan och överraskade oss med revbensspjäll mm.
Jag var som vanligt lite försiktig med att ta till mig och nöjde mig med några körsbärstomater, medan de andra glufsade i sig i vanlig ordning.
Hur som helst har vi ju tänkt att lägga ner föreningen eftersom vi inte har nån verksamhet mer än lite sponsringsåtaganden, men vid närmare eftertanke vore det ju dumt eftersom våra möten är så trevliga. För egen del klarar jag mig utan dessa svullfester, men jag vet hur mycket det betyder för Wester och Svesse. SGG-mötena är deras chans att frossa och vräka i sig, så vi behåller nog föreningen tills slantarna är slut. Dvs uppätna.
Och nån mer festival lär det inte bli, om ni undrar.

På skiva: Madonna

Madonna
"Rebel heart"
Interscope/Universal

Det finns en fara i att etablera sig som artist. Man tappar underdogperspektivet och blir en del av etablissemanget. Istället för att skapa trender följer man dem. Man lirar säkert och tappar det där som gjorde att man en gång slog igenom. Allt detta stämmer in på Madonna sedan 25 år tillbaka och blir tydligare för varje skiva, och inte minst här på "Rebel heart".
Var och en är det inget större fel på låtarna. Faktum är att flera av dem är riktigt bra. Öppningspåret "Living for love" har ett skönt soulsväng. Den följs av en "House of the rising sun"-doftande "Devils Pray" som Avicii varit med och skrivit. Om han lirat den själv hade den förmodligen dunkat igång på slutet. Här finns även "Joan of Arc", en fin liten sång om kändislivets baksida och "Iconic" som är hittig, åtminstone fram till refrängen.
Men plattan har även några dancehallinspirerade låtar, några elektrospår, nån popballad och en indieflirt. Som helhet blir det ganska förvirrande. Det känns spretigt och opersonligt. Och rader som "Jesus loves my pussy best" och "we can sniff glue and we can do E and we can drop acid" känns bara töntiga och ovärdiga.
Det har ju talats om att Madonna är en mästare på att följa med sin tid, känna av vart vinden blåser och fånga upp de senaste trenderna. På "Rebel heart" känns det som att det är det enda hon gör. Vad i denna musikbuffé är Madonna själv?
Till sitt 14:e album önskar jag att Madonna släpper trendängsligheten, själv tar kommandot och gör en skiva som speglar hennes egen personlighet istället för en mischmasch av de senaste årens topplistepop.

2/5

Våffelsöndag

Vad är detta för smet månntro? Jo, våffelsmet såklart! Ni trodde väl inte att våffelsäsongen var över? Nej nej, igår var Phalén och Jossi här och svullade och även på kvällen tryckte jag i mig några våfflor.
Och fler våffeltillfällen kommer framöver....

På skiva: Staffan Hellstrand

Staffan Hellstrand
"Blod & tårar"
Lovande projekt/Warner

Det är intressant hur samma musik kan betyda så olika saker vid olika tidpunkter. Under några år i början av 90-talet var Staffan Hellstrand en av mina stora musikaliska favoriter, men nånstans efter "Pasha Jim" började intresset dala för varje skiva trots att Hellstrand fortsatte att göra ungefär samma sak som tidigare. Förmodligen var det alltså jag som förändrades.
På sin nya skiva har Hellstrand hottat upp ljudbilden med programmeringar och effekter, men det låter ändå typiskt Hellstrand. Det är något i sångrösten, texterna och melodierna som han aldrig kommer ifrån. I princip hade denna skiva kunnat komma 1995, och då hade jag förmodligen älskat den. Men 20 år har gått och nu tycker jag bara att den är bra.
Jag gillar det varierade låtmaterialet och den ljusa ljudbilden, och att han skippat det gitarrmangel han ibland hänfaller åt. Ibland handlar det om rent balearisk pop, men aldrig helt utan vemod och svärta. Detta är en riktigt bra skiva, men jag har helt enkelt svårt att tända till. Kanske dags att mitt 21-åriga jag tar mitt 41-åriga jag i örat?

3/5

Påskpunk på Palatset

Påskafton spenderades nere på Palatset, där vi hade tre bra band med skiftande grad av garagepunk på repertoaren. Vi befarade en ökenkväll publikmässigt men fem i nio började det plötsligt välla in folk och till slut blev det en riktigt bra afton. Das Amigos öppnade med sin Green Day-inspirerade collegepunk.
Sen kom John Chopper Harris som gjorde ett riktigt bra gig och fick igång sina trogna Punx & Drunx.
Sist lirade The MANICS som är inspirerade av 60-talets garagevåg.
Nästa helg blir en höjdarhelg med två kanonkvällar. På fredagen lirar Christian Kjellvander och på lördagen Hub Caps. Den sistnämnda kvällen är det stor risk att det blir utsålt, så har ni tänkt att gå är det hög tid att skaffa biljett.

Kort om skivor

Lisa Björänge Quintet: Bang!
Några egna låtar, Beatles "Help!" och så ett gäng kända ABBA-låtar slaktade av denna jazzkvintett. Vedervärdigt och olyssningsbart.
Betyg: 1 av 5
 
Samson for president: Sisyphus
Mörk soul, i sina bästa stunder svinbra och lite av en manlig Seinabo Sey, men i längden lite för segt.
Betyg: 3 av 5
 
Hanna Turi: Tracks in the water
Folkpop, typ. Helt okej, men lite för duktigt. Jag har svårt att engagera mig.
Betyg: 2 av 5
 
The Crunch: Brand new brand
Sulo, Idde och ett gäng gamla punkgubbar från England. Stabil mix av punk, 70-talsrock och retrorock´n´roll.
Betyg: 3 av 5
 
Trummor & Orgel: Hopes and Dreams
Instrumental duo som spelar just trummor och orgel. Lika bra som alltid.
Betyg: 4 av 5
 
 
 
 
 
 

Skrammel på Palatset

Punx & Drunx! Ikväll kör vi garagepoppunk på Palatset. På scenen The MANICS, John Chopper Harris och Das Amigos.
Mer info: https://www.facebook.com/events/447677318741872/
 

På skiva: Thåström

Thåström
"Den morronen"
Razzia

Det är väldigt få artister som kan utveckla sitt musikaliska uttryck så att det följer och passar vederbörandes ålder och plats i livet, och samtidigt behålla sin artistiska kärna och personlighet. Men Thåström har lyckats med det, och det är därför han känns lika vital, spännande och elektrisk idag som livserfaren 57-åring som han gjorde som ung och arg förortspunkare, som slagordsestradör i Imperiet och som toppluverockare efter "återkomsten" 1999.
Den nya skivan ansluter till den tidigare trilogin plattor som började med "Skebokvarnsv 209", med mörka, långsamma och repetitiva låtar som gnisslar, sprakar och mullrar fram. Tonen i texterna är densamma som de varit de senaste åren, men de är kanske inte fullt så personliga som på föregångarna.
Av de fyra plattorna sedan 2005 måste "Den morronen " ses som den svagaste. Det är samma typ av undergångsblues vi redan hört, och även om själva uttrycket fortfarande håller så gör inte riktigt låtarna det. Det är för få textrader som biter sig fast och för få ackordföljder som skiljer ut sig. Det finns flera riktigt bra låtar, men som helhet är det ganska enformig lyssning. Aldrig dåligt, men sällan särskilt minnesvärt. Det går lite på rutin och tomgång.
Kanske är det talande att det blivit mer snack kring Thåströms promotionintervju med Jan Gradvall än vad det pratats om själva skivan, för vad ska man säga om "Den morronen"? Det låter som det gjort de senaste åren, men lite tråkigare.

3/5

Långtorsdag

Igår var det Långtorsdag, vilket är en lång och härlig tradition. Reglerna är rätt enkla och går ut på att man på Skärtorsdagen sitter i Storan-hörnet och dricker öl hela dagen. Ronny är något av "arrangör" och brukar sitta där från öppning till stängning, medan andra deltagare brukar komma och gå. Själv nöjde jag mig med en öl innan jag hastade vidare, men det är inte tiden som är det viktiga utan att man upprätthåller traditionen. Nästa år ses vi igen!

Dagens fynd på hallmattan

Det verkar som att någon glömde säga till skivbranschen att den är död, för igår kom en laddning plattor igen (+ ett påskägg). Bästa bandnamnet hade utan tvekan Slemlurk, men i övrigt var det inte mycket att hurra över. Nu har jag i alla fall ett tjugotal skivor plus lite digitala utskick att plöja igenom under påsken. Just det - Glad påsk!

Lehmans fredagsfräckis

Det var två tvillingar, Per och Erik. Per var ägare till en gammal eländig båt. Eriks fru dog samma dag som Pers båt sjönk. Några dagar senare så mötte en gammal snäll tant Per och misstog honom för Erik och sa:

”Jag är hemskt ledsen att höra om din förlust, det måste kännas förfärligt.”

Per som trodde att hon pratade om hans båt svarade:

”Nja, faktum är att jag är ganska glad att slippa henne, hon var genomrutten från första början. Underdelen var alldeles sönderriven och hon luktade som en gammal död fisk. Hon läckte hela tiden och hade en stor spricka baktill och ett präktigt stort hål framtill också. Varje gång jag använde henne så blev hålet bara större och hon började läcka ännu mer. Jag antar att det som till sist gjorde slut på henne var när jag hyrde ut henne till fyra killar som ville ut och ha lite kul. Jag varnade dem att hon var i ganska dåligt skick men de ville ha henne ändå. De idioterna försökte alla att komma i henne på samma gång så hon sprack upp i mitten. Men vad gör det, det är väl bara att börja kolla annonserna om man ska hitta en ny.


Kultur med BtK

Bitar till Kaffet fortsätter att leverera. Denna gång tar de sig an Melodifestivalen 1993!

Var är våren

Var en sväng i Åtvid igår och då passerar man ju vitsippebacken vid Dalamon. Det är ju en av vårens stora höjdpunkter att se när det är helt vitt inne i skogen, men än så länge finns det inte mycket att titta på. Så istället åkte jag för att titta på den McDonald-drive thru som Figge har utlovat ska öppna vid Greboaffären inom kort. Men den fanns inte heller där. Snacka om besvikelse...

Kalla kårar på Ekenäs

Igår åkte jag till Ekenäs slott för att träffa den nya slottsfogden. Hon gav mig en privatguidning och berättade att det finns sju spöken på slottet. Dessa är Hönsagumman, Nisse i källaren, Vita frun, Grevinnan Klingspor, Gråtande damen på vinden, Hedda och Snusmumriken. Det var iskallt i slottet och jag tyckte mig se skuggfigurer överallt. Dessutom fanns det en massa blodiga dockor och annat kvar från höstens spökvandringar - vidrigt! Efter visningen sa jag hej då och började gå mot bilen. Jag vände mig om och då var slottsfogden plötsligt borta, hon hade liksom försvunnit i tomma intet! Kvar där hon hade stått fanns bara en slags vit dimma...
Så självklart undrar jag: kan det vara så att det till och med finns åtta spöken på Ekenäs?

Back in Norrköping

Det är inte så ofta nuförtiden som jag är i Norpan, men igår var det äntligen dags igen.
Vad finns det för nyheter att berätta om därifrån månntro? Jo, att Mitropa bytt namn till Koruna. Att Bygg- och miljökontoret klagat på Where´s the Musics ljudnivåer - som var 7 dB LÄGRE än tillåtet. Och att KSMB får klara sig utan Guld-Lars (frid över hans minne) på Bråvalla. Men Sonic Surf City är fulltaliga - och på!

Mot mars i mars

Att det ska bli nåt av Mars One är väl ingen som egentligen tror (eller ens hoppas). Men NASA har varit hett på senare tid (efter många år av nedgång) och snart börjar vi faktiskt på riktigt närma oss en kolonisering av Mars. Igår satt jag och glodde på en livestream där NASA testade ett slags "flygande tefat" som ska transportera grejer till Marsytan. Det var svintråkigt, men det gäller ju att vara med från början. Redan 2020 kommer det att börja hända grejer, 2025 ska vi ha människor på en asteroid och 2030 ska astronauter vandra på Mars, är det tänkt. Kort sagt: NASA fortsätter att vara det coolaste som finns på jorden.

RSS 2.0