Lika som bär #119


Snubbe i reklam för hårtransplantationer & Zelle

På skiva: Björk (Nolltretton, oktober)

Björk

”Biophilia”

Polydor/Universal

 

Man vill ju inte betraktas som bakåtsträvande och inskränkt så jag lyssnar febrilt på Björks åttonde album och letar efter något i hennes märkliga konstmusik att fastna för. Men till slut inser jag att det inte är mig det är fel på, för sanningen är den att hennes ”musik” helt enkelt är för knäpp för sitt eget bästa. Hade hon kallat det konstinstallation eller något liknande hade det fortfarande låtit lika illa, men då hade jag åtminstone förstått henne.

”Biophilia” beskrivs som Björks mest komplexa projekt någonsin (vilket inte säger lite), och är ett multi-mediaprojekt som innefattar fem element: ett fysiskt/digitalt album, en app, en ny websida, liveshower samt en dokumentär. Björk har genom samarbete med forskare, app-utvecklare, musiker, instrumenttillverkade och andra skapat ”ett möte mellan natur, musik och teknologi”. Ja, ni hör ju själva…

Då och då, som i ”Cosmonogy”, glimrar Björk till och skapar musiklandskap som är vackra och intressanta, men oftast är skivan faktiskt mer eller mindre olyssningsbar.

 

1/5


Oktoberfest igen


Efter förra veckans Oktoberfest-debacle var ju tanken att jag skulle lägga ner den aktiviteten för gott, men så lockade Bill över mig till den mörka sidan i fredags och nu är jag helt fast i Oktoberfest-träsket.
Igår var det dags igen. Jag och HB hade en härlig Oktoberfest på Waldemars och som det känns nu kan jag inte sluta. Nån som vet var nästa är?

Lika som bär #118


Sofia Arkelsten & Paul the alien

Bandmöte med Bête Noire


Igår hade Bête Noire bandmöte, det var nog sisådär två månader sen sist. Som jag skrev på FB hade jag gjort upp en fempunktsplan som kändes som ett riktigt Omöjligt Uppdrag. Men det gick, och mer därtill. Första punkten var att ha Oktoberfest och som ni ser på bilden ovan gick det bra.

Punkt två var att inta Mr Bills delikata supé, och det gick också galant.

Nummer tre var att prova mitt kanadensiska Ice Wine, och så långt låg vi faktiskt före schemat.

Numero 4 var att gå genom min 14-punktslista (som växte till fler punkter under samtalets gång) angående spelningar, intervjuer osv. Tyckte vi klarade det rätt snabbt också.

Och tills sist hade vi som mål att börja lite på nya låten VRIT. Men hör och häpna, i vårt kreativa rus lyckades vi både lägga grunden till den och till J och till ISAUFIB.
Bête Noire är tillbaka i matchen!

På skiva: James Morrison (Nolltretton, oktober)

James Morrison

”The Awakening”

Island Records/ Universal

 

Den brittiska 27-åringen brukar slentrianmässigt jämföras med Rod Stewart. Även namn som James Blunt och Justin Hopkins brukar dyka upp som referenser och de tycker jag passar bättre, även om Morrison främst hämtar sina influenser 40 år bakåt i tiden. James är uppvuxen på Van Morrison, Al Green, Stevie Wonders och gör blåögd soul med rötterna i 60-talet. Han dök upp som ett 21-årigt underbarn med debutalbumet och blev omedelbart dunderpopulär både i hemlandet och utomlands. Han har samarbetat med Såväl Jason Mraz och Nelly Furtado, och nu senast med Jesse J i låten ”Up”.

På sin tredje skiva (den senaste kom 2008) fortsätter denna singer/songwriter att leverera snäll myssoulpop av hög klass. Det är musik som flyter runt som en varm vind i rummet, och är så stabilt och snyggt genomförd att det egentligen inte finns något att anmärka på. Förutom att det kanske låter allt för välpolerat. Morrison skapar musik som är lätt att förälska sig till men svårare att förälska sig i.

 

3/5


Enoteket


Igår kväll hade 013/011 lite after work på nyöppnade Enoteket i Norrköping, något jag sett fram emot länge. Och vi blev inte besvikna, det var ett riktigt trevligt ställe.

När man väl hade fattat hur det funkade med kortet och poletten man fick så var det bara att äta och dricka för fullt.

Cool inredning, god mat och stort vinutbud. Enoteket kan jag verkligen rekommendera!

Musikkrönika (Nolltretton, oktober)


Ho ho – Uggla är tillbaka

 

Mitt hem har aldrig varit så rent som nu och det har jag höstens superfredagar att tacka för. Fredagarna är nu en enda lång webfest där jag bygger helgstämning genom att lyssna på ”Uggla i P4”, ”Spanarna” i P1, ser på ”Schulman Show” på web-tv och lyssnar på ”Filip & Fredriks Podcast” på iTunes. Samtidigt vill man ju vara lite effektiv, vilket har medfört att jag passar på att städa, diska, stryka och vattna blommor medan radioprogrammen ekar ut i lägenheten.

 

Magnus Uggla har jag haft som en absolut favorit ända sedan början av 80-talet. Han har genom åren provat det mesta: musik, revy, blogg, film, krogshow, tv, radio och nu senast twitter. Och i princip allt har varit bra. Hans program ”Uggla i P4” som nu dragit igång sin tredje säsong är ytterligare ett bevis på det.

 

Den 3 november släpper han dessutom sin nya skiva. Den förra, ”Pärlor åt svinen” som kom 2007, blev ännu en mastodontsuccé med bland annat superhiten ”Pärlor åt svin”. Det är imponerande att skriva en av sina största hits när man är 53 år, och ännu mer imponerande att faktiskt ha levererat prakthits i över 30 år. Hur många andra svenska artister kan uppvisa samma facit?

 

Fast att det var hans förra skiva var inte riktigt sant, ifjol gav han ut del två av sina Karl Gerhardtolkningar på skivan ”Karl Gerhard passerar i revy”. Den sålde enligt uppgift bara några hundra exemplar, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att plattan inte marknadsfördes överhuvudtaget. Kanske är det därför Uggla nu har bytt skivbolag?

 

Många gillar Ugglas gamla grejer från 70-talet med sin skitiga ljudbild och uppkäftiga attityd. På 80-talet blev han dock i mångas tycke utslätad och ointressant, trots sina genomarbetade texter och pampiga arrangemang. Skiljelinjen kan dras vid plattan ”Välkommen till folkhemmet” 1983 och jag har funderat på vad det är som skiljer den skivan mot de han gav ut dessförinnan.

 

Förklaringen är ganska enkel. På de tidigare skivorna sjöng han nästan alltid i jag-form. Låtarna handlade om hur han var ute och röjde på stan, om hans kompisar, om hur han raggade brudar och om hur tillvaron i Stockholm var för en ung kille med rockstjärnedrömmar. Uggla blev nekad av dörrvakter, gick på rockkonserter, blev olyckligt kär och fick brev från tjejer som hävdade att han var far till deras barn. Låtarna handlade helt enkelt om hur hans och hans polares liv var.

Från ”Välkommen till folkhemmet” och framåt har Uggla blivit betydligt mindre personlig och istället valt att betrakta olika samhällsfenomen. Han sjunger om kändisfester, coverband, lapplisor och lägereldstrubadurer. Jag är övertygad om att distanserandet som skett i Ugglas texter är anledningen till att han numera inte känns lika intressant som musiker.

 

Därför har det varit roligt att på senare år fått följa hans blogg, hans tv-serier och inte minst hans radioprogram. Där har man bättre fått lära känna mannen bakom hitsen. Att vara personlig är i mitt tycke alltid rätt väg att gå för en artist.

 


Lehmans fredagsfräckis


Ett par gick för att sova. Efter ett par minuter släppte mannen en fjärt och utbrast:" 1-0 " ! Frugan vände sig om och undrade: " Vad i all världen var det?"
Mannen svarade: " En fotbolls-fjärt! "
Någon minut senare släppte kvinnan en brakare och tjoade glatt: " Måål!........Nu är det oavgjort ! "
5 minuter senare fes mannen igen och sa: " 2-1 "
Kvinnan ville inte vara sämre och någon minut senare släppte hon en riktig rökare så att täcket lättade: " Mål, nu är det lika igen ! " Sekunderna senare släppte hon en liten prutt och sa nöjt: "Jag fick trycka ut den. 3-2 till mig ! "Mannen ville absolut inte förlora, inte under några omständigheter. Han kämpade och vred sig men inget hände. Han kunde inte acceptera en förlust.
Framförallt inte mot en kvinna! Nu var det prestige i det hela! Han bestämde sig för att sätta allt på ett kort och tryckte så hårt han bara orkade!
Men istället för en fjärt sket han ner sängen!
Kvinnan vände sig om och tittade på sin man: " Vad i helvete var det !?!"
Mannen svarade: " Halvtid, det är sidbyte" ...

Nåt lurt med Skriva...


Kollade i nya tidskriften Skriva där de hade tre "skrivardoktorer" man kunde fråga om råd. Men...vid närmare granskning ser man ju att det är samma kvinna som bara bytt klädsel och frisyr!

Nytt på DVD (Nolltretton, oktober)

Priest

 

Filmen utspelas i en postapokalyptisk värld där människan efter att ha utkämpat långa och hårda strider mot vampyrer till slut verkar ha vunnit. Åtminstone är det vad kyrkan vill få medborgarna att tro, förutom att den vill hålla folket i schack genom arbete och nitisk tro. Man lever i slutna städer i ett ökenlandskap där högteknologi och cowboyliv går hand i hand, men under ytan väntar vampyrerna på att slå till igen och den enda räddningen är de specialtränade präster som tidigare besegrade de blodsugande monstren. Paul Bettany spelar prästen som startar jakten när hans familj attackeras.

Kan man överse med den fåniga historien väntar en hyfsad actionfest med coola miljöer, men dessvärre finns det för många brister som gör att en kalkonkänsla hela tiden vilar över produktionen. Det känns som att detta faktiskt kunde ha blivit en riktig bra film om man bara putsat lite på manuset, replikerna och utförandet. Filmen hade också tjänat på att vara en kvart längre, nu känns storyn lite kortfattad och hafsig.

 

2/5
-------------------------------------------------------------

Sacrifice

 

Narkotikapolisen John (spelad av Cuba Gooding Jr) har förlorat sin fru och dotter på grund av sitt jobb. Hans liv har rasat samman och det enda som håller honom uppe är att fortsätta sätta fast skurkar, vilket han går in för lite väl hårt ibland.

I andra änden av skalan finns en ung knarklangare som vill hoppa av men tvingas att fortsätta jobba för den organiserade brottsligheten för att skydda sin lillasyster. En försvunnen madonnastaty, gjord av heroin, gör att deras vägar korsas och får även en präst (spelad av Christian Slater) inblandad i historien.

”Sacrifice” har trots en del actionscener ett ganska lågt tempo och känns som en dussinrulle om knark och hämnd. Både manus, regi och skådespelarinsatser hade behövt vässas för att filmen skulle bli intressant. Det stora problemet är att man sett denna typ av film förut och att det inte finns något originellt i historien.

 

 

2/5


Tragisk sångare


Såg denna affisch inne på Börsen igår...

Oktoberfest på Pub Grebo



Ikväll klockan 19-22 är det Oktoberfest för Hembygdsföreningens medlemmar i Pub Grebo i Klockaregården, där Bossarna och Tommy Phalén förhöjer stämningen.
Oktoberfest? Då håller jag mig borta...

På skiva: Mastodon (Nolltretton, oktober)

Mastodon

”The Hunter”

Roadrunner/Warner

 

Spelades in i hemstaden Atlanta med producenten Mike Elizondo – Ja

Smattrande trummor och ilskna elgitarrer – Ja

Passar bra på ålderdomshemmens fikarum – Nej

 

Nytt konceptalbum – Nej

Femte skivan från metalkvartetten – Ja

Synthar och elektronik – Nej

 

Progressiv hårdrock –Ja

Ballader och tryckare – Nej

Både finsång och avgrundsvrål – Ja

 

 

3/5


Veckans dubbel-Tobi


...kom med ett mejl från Thailand.

På skiva: Susanna & The Grinders (Zero, oktober)

Album

5/10

 

Susanna & The Grinders: Twine

EhMM Music

 

Tydligen började gitarristen Susanna Risberg med instrumental jazz innan hon insåg att man både kan sjunga och spela pop, och när hon insåg det 2008 så startade hon Susanna & The Grinders. Och jazzen verkar hon ha lämnat bakom sig, jag kan inte påstå att jag hör ett spår av hennes tidigare musikaliska fäbless i hennes nuvarande popband. Istället är det helt okej gitarrpop med stänk av indie som strömmar ut ur högtalarna. Kanske inte jättespännande eller originellt men kompetent framfört och med lite av den 90-talskänsla som jag gillar. Jag saknar dock riktigt starka hitlåtar som fastnar. Fast sen läser jag att Susanna tydligen bara är 20 år och då blir jag smått imponerad. Detta är ingen skiva som välter jorden men en bra grund att bygga vidare från.


BN-typsnittet tar över världen


Sedan Bête Noire skapade sin logga ser jag plötsligt vårt typsnitt överallt. Här är några exempel...

På skiva: Dom dummaste (Zero, oktober)

Album

 

2/10

 

Dom dummaste: Album

Launch/Playground

 

Jag upptäckte Dom Dummaste och medlemmen Martin Rössels solomusik i skarven mellan 80- och 90-tal. Då hade de redan hållit på ett decennium och blivit ett slags kultband inom det svenska musiklivet. Nu släpper duon, som förutom Rössel består av Lars Cleveman, sin första skiva på 11 år och det hörs att de varit borta ett tag från dessa sammanhang. Musiken låter inte bara hemsk utan även oerhört daterad.

Grunden i musiken är någon slags elektronisk pop, som kryddas med diverse ljudexperiment, 80-talsgitarrer och ”knäppa infall”. På 90-talet hade detta kanske låtit spännande och annorlunda, men idag håller det inte på långa vägar. Detsamma kan sägas om texterna. Nivån på svenska texter har höjts något enormt under 00-talet och idag kommer man inte undan med det blaj som Dom Dummaste sjunger. Vissa band är bättre att låta vila i frid.


Oktoberfest


Jag säger bara: Oktoberfest - aldrig mer!

På skiva: Amanda Mair (Zero, oktober)

Singel

 

6/10

 

Amanda Mair: House

Labrador

 

När Labrador-Johan upptäckte Stockholmstjejen Amanda Mair för ett år sedan var hon bara 15 år och hade varken spelat live eller gjort särskilt mycket väsen av sig i övrigt. I somras gav hon ut denna första singel som är en tjusig poplåt med snygg melodi, mjukt tilltal och vän sång av Amanda. Ett stillsamt piano utgör grund för att sedan fyllas på övriga instrument o öka i tempo. Det är svårt att göra en bedömning av Amanda Mair baserat på bara en enda låt, men det är åtminstone en lovande början.

Edith Backlund: True Believer


På skiva (Zero, oktober)

Album

 

5/10

 

Johan Agebjörn and Friends: Casablanca Nights

Paper Bag Records

 

Vart är den beryktade Italodiscon? Det är vad jag tänker när det långa pianointrot öppnar skivan. Men jag behöver inte undra länge, för när spår två rullar igång finns plötsligt allt där: 80-talssynthar, discosväng och känsla av glamorösa nattklubbsbesök i fjärran länder. Det är neonfärgad musik som visserligen låter modern men som ändå har rötterna 25 år tillbaka i tiden. Agebjörn levererar ett soundtrack till storstadsnatten som kommer att funka bra i loungebarer med en stilla drink i handen

Varje låt har en gästartist, därav namnet ”and friends”. Här hittar vi exempelvis Lake Heartbeat med Janne Kask, men i påfallande många fall även Sally Shapiro, som är den duo där Agebjörn själv håller till i vanliga fall. I små doser svänger det tjusigt och elegant, men i långa loppet blir musiken lite för odramatisk och reduceras till slut mest till en bakgrundskuliss.
----------------------------------------------------------------------------------

Album

6/10

 

John Daniel: Nu är när det händer

Safe & Sound Music

 

Norrköpingskillen John Daniel (eller Daniel ”Foppa” Forsberg som han också är känd som) var under många år frontfigur i bandet Plusgrader som byggde upp ett visst rykte i hemstaden och släppte albumet ”Äntligen är här” 2005. Sedan några år tillbaka kör han solo och detta är andra skivan efter debuten ”Klartecken” som kom 2008. Jämfört med solodebuten som hade snygga harmonier men ofta lät lite tillrättalagd och ja…smörig, helt enkelt, har han denna gång rockat till sig en smula och fått in mer livekänsla i musiken. En låt som ”Volontären” är exempelvis riktigt vass med en refräng som sitter som en smäck.

John Daniel har en flygel hemma i lägenheten och i några låtar kan man verkligen föreställa sig hur han sitter hemma en mörk höstkväll med ett glas rödvin och tänd kandelaber och skapar sina popsånger. Texterna är ofta grubblande och medvetet pretentiösa, även om John Daniel lättat upp både text och musik en smula på detta album jämfört med förra. Fortfarande tycker jag att musiken är aningen välpolerad för att på allvar hugga tag, men det går absolut inte att anmärka på det stiliga hantverket.


Min Molly


Är ingen större Idol-fantast, men måste erkänna att jag är väldigt imponerad av Molly Pettersson Hammar. Vilken röst! Hon är överlägset bäst och kommer garanterat lyckas inom musiken efter (eller kanske trots) Idol.

Edith Backlund på Munken


Var i Norrköping igår och testade deras klätterhall samt provade för första gången det senaste årets fika-hajp: macroner. Det smakade okej, men knappast 19 kr-okej.
Sen gick The Producer och jag på Munken och inkasserade vår middag som vi vann på senaste musikkrysset där, och kollade in min favorit Edith Backlund.
Hennes förra platta "Death by honey", som hon gjorde ihop med Wannadies-Pär var i mitt tycke 2008 års bästa skiva. I november kommer hennes nya platta "Kill the clown (Act 1)" och sen i februari "Kill the clown (Act 2)". Edith sjunger även för övrigt två duetter med Uggla på hans kommande skiva!
Igår körde hon två set, mestadels med nytt material, och de nya låtarna höll också riktigt hög klass. Edith är snygg, cool, trevlig och i mitt tycke Sveriges bästa kvinnliga artist.

Lehmans fredagsfräckis


Vad är det för skillnad mellan ett femårigt förhållande och fem år på samma jobb?
- Jo, jobbet suger fortfarande...

Dagens fynd på hallmattan


Knappt har man skickat iväg alla Zerorecensioner innan det dimper ner nya skivor. Intressantast i denna laddning: Skriet och Mattias Hellberg.

Genes hår


Jag blir inte klok på Gene Simmons hår. Eller hår förresten, vad är egentligen den där svinto-tovan han har på huvudet? Är det peruk, toupé, löshår, transplantation eller sånt där fejkhår på burk?
Nån som vet?

Fredde Gredde på skiva


Ja! Äntligen har Zelle, eller Fredde Gredde som han också kallas, släppt sina låtar på skiva.
Men varför sjunger han på engelska? Och hur har han kunnat hålla det så hemligt? Hmm...

Torsdag i Norrköping

Idag tar jag en sväng till Norrköping igen.
Här tar polisen betalt för att skydda medborgarna.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Veckans Tobi



På skiva: Invasionen (Nolltretton, september)

Invasionen

”Saker som jag sagt till natten”

SONY

 

Problemet med att ha starka ideal är att det blir problematisk när man överger dem. Under många år var Dennis Lyxzén landets mest renläriga och hårdföra straight edge-are och förespråkade bland annat total nykterhet. När han förra året proklamerade att han ”nuförtiden enbart är nykterist i sin roll som scenpersonlighet och inte i sitt privatliv” tappade han i ett huj all trovärdighet. I våras började han dessutom skriva på en bok om sitt gamla band Refused för att ”ha en legitim ursäkt att dricka vin”.

Lyxzéns moraliska tvärvändning är dock inte största problemet, utan att han verkar ha tappat stinget som låtskrivare. Invasionens andra skiva är inte dålig, men långt ifrån de höjder han nådde med The (International) Noise Conspiracy. Musiken är torftigare och Lyxzén känns inte lika uttrycksfull på svenska. Tidigare var texterna livsviktiga, men vad handlar de egentligen om nu? Från att sjunga om norrsken över Umeå är klivet inte långt till Melodifestivalen…

 

 

2/5


Min tisdag på en skala

(OBS! Uppdateras under dagen)

10.45 Vaknar: 2
11.18 Provar den icewine-marmelad med chilismak jag köpte i Kanada: 2

11.33 Lägger in dagens första snus: 5
11.36 Skickar in sista texten till den här månadens Nolltretton: 5
11.40 Mats på Nolltretton ringer om ytterligare ett jobb till månadens Nolltretton: 1
11.50-12.50 Rensar bland mejl, papper osv: 3
12.51 Mejlar Alex Schulman om felet med Aftonbladets betygssystem. De har betygen Minus samt 1-5 Plus, men var är nollan? Man kan ju inte gå direkt från minus till plus: 2
12.52 - framåt. Recenserar lite Zero-skivor: 3

13.30 Ringer Lina & Kicki på Framgångskontoret (Nollelva-kontoret) och försöker retas mitt i deras slutstress. Det går sådär: 3
14.32 Tittar ut genom fönstret, ser att det regnar och tycker det är skönt att jobba hemma. Ska jag överhuvudtaget gå utanför lägenheten idag?: 4
14.33 Ser att jag fått ett mejl av Åsa Sjöberg: 4
14.47 Får ett mejl från Monkan på Speet Spirit om en ny spelning där i slutet av november: 5

16.07 Är inne på Sköna Gröna-mejlen och ser att ännu ett band som inte bemödat sig det minsta om att kolla upp festivalens profil vill att vi ska boka dem. De kallar sig "Göteborgs råaste garageakt" och har alltså inte brytt sig att ta reda på att vi bokar vispopartister och i första hand lokala såna: 1
17.11 Får ett mejl av tjejen som "Ingen man är en ö" handlar om. Hmm...vad är detta, bäst att kolla: 3
17.14 Jerry Prütz skickar fåniga meddelanden på Facebook. Det gör han förresten hela dagarna. De flesta handlar om att jag antingen är gay eller tänd på Snusk-Pia: 2
17.50 Har ett gig i Vårdsberg på lördag. Snackade precis med dottern Johanna som ska styra upp skjuts och lite annat: 4
18.22 Klart med ett gäng Zero-skivor, tittar ut genom fönstret och ser att regnet verkar ha slutat. Kanske blir bio ändå ikväll?: 3
19.05 Jaha, nu ringde Benny på Nolltretton. Ett jobb till som måste fixas på stubben till numret som kommer på torsdag: 2
20.20 Har ätit kassler: 4 och tvingas nu lyssna på och skriva om Elektropop-Olegs album: 1
20.35 Guldgossen sms:ar att hans skiva "Brass, smicker och kvinnoaffärer" släpps idag: 3
21.12 58 av 65 platser kvar på "Abduction" 21.30. Den tar vi: 3
23.47 Hemma och skriver filmrecension. Betyg på filmen: 3
00.28 Wester MSN:ar från USA: 4
01.13 Ser kvällens "Hübinette" på SVT Play: 2
01.44 Bläddrar genom gamla nummer av Nolltretton i jakt på lite grejer till en sak jag håller på att skriva, och fastnar hela tiden i gamla reportage jag gjort: 4
02.52 Näha, dags att avsluta det jag håller på med och gå och lägga mig: 3

Och nu siktar vi in oss mot Panama


Knappt har man kommit hem från Kanada innan det är dags att börja blicka framåt mot nästa resa. Flyger ju till Panama i mellandagarna och ska sen även vidare till Kuba och Florida.
Och det är ju en del att fixa med det: boka hotell Panama (x4), inrikesflyg Panama (x2), flyg till Kuba, hotell Kuba, visum, flyg till US and A, boka hyrbil, hotell i Miami samt läsa på om de olika resmålen.
Började lite igår kväll men mycket återstår. Det där med att resa har nästan blivit ett heltidsjobb...

Dansbandspunk i bladet


Kollade lite i Länstidningen Östergötland och hittade en intervju med Fredrik Johansson & Hundarna som jag hade gjort. Hade nästan glömt bort den eftersom det var närmare ett halvår sen jag skickade in texten. Men bättre sent än aldrig...

Lika som bär #117


Matt Damon & Martin Carlsen (världens bästa schackspelare)

På skiva: Dead by april (Nolltretton, september)

Dead By April

”Incomparable”

Universal

 

Göteborgsbandet Dead By April, eller åtminstone deras fans, blir tokiga om man kallar dem för emoband, men det är ju faktiskt just det de är. Fortfarande, tio år efter Jimmy Eat Worlds genombrott, är emo det värsta man kan kallas som rockband. Istället hittar man på alltmer krystade genrebeskrivningar, men oavsett om man väljer att kalla Dead By April för metalcore, popmetal eller screamo går det inte att komma ifrån att de har emons alla attribut: svarta frisyrer, låtsasdeppiga fans, extrem fåfänga kombinerat med ”djupsinne” och en musik som mixar lättrallade popmelodier med ett fläskigt hårdrockssound.

På bara något år har Dead By April gått från helt okända till att bli ett av landets populäraste band. Det är inte svårt att förstå varför, de spelar radhusmetal som är tillräckligt tillgänglig för att inte skrämma iväg lyssnare och tillräckligt hård för att fansen ska känna sig lite tuffare än vad de egentligen är.

På sin andra fullängdare blandar de smattrande baskaggar med feta synthar och skönsång med gutturala skrik. Det låter bra, men precis som all kommersiell metal (eller emo) hamnar även Dead By April lite mellan två stolar.

 

3/5


Smörgåstårtan!


Så här såg den beryktade smörgåstårtan ut....
Riktigt god!

Nytt på DVD (Nolltretton, september)

X-Men: First Class

Tidningsserien X-Men var en av mina favoriter men filmerna har jag aldrig gillat särskilt mycket. ”X-Men: First Class” är det fjärde filmen i serien och också den bästa. Till stor del beroende på att den känns ”vuxnare” än föregångarna, men också för att Kevin Bacon och Michael Fassbender har framträdande roller som de gör lysande, särskilt Fassbender.

Här får vi se hur det gick till när den unge Professor Xavier en gång startade X-Men, och hur vänskapen mellan honom och Magneto förvandlades till oresonligt hat. Historien har kopplingar till Andra Världskriget och når sin kulmen i Kubakrisen. Det är just atomåldern som snabbat på utvecklingen av mutanter, får vi veta.

Historien känns lite krystad och stämmer inte särskilt väl med serieoriginalet, men det kan man ta. Värre är svajigheten i berättandet där regissören Matthew Vaughn har svårt att hitta rätt ton. Filmen balanserar hela tiden på en skör tråd mellan att vara fjantig och att vara riktigt bra, och klarar med nöd och näppe att hålla sig på rätt sida.

 

3/5
----------------------------------------------------------------------------------

Between 2 Fires

 

När Marta som lever i misär i Vitryssland märker att hennes dotter är på väg att hamna i barnprostitution inser hon att de måste fly landet. En väninna har tidigare åkt till Sverige så det blir även Martas och dottern Ainas mål. De hamnar i en flyktingförläggning i Kiruna, vilket inte är någon angenäm tillvaro men bättre än alternativet att stanna kvar. Nu följer en lång och osäker väntan på uppehållstillstånd, men under tiden träffar hon algeriern Ali och vild förälskelse uppstår. Men det är svårt att skapa sig ett liv när man inte vet hur tillvaron ser ut nästa dag.

Skådespelarna är bra och berättelsen om livet som flykting känns trovärdig och är viktig att berätta. Här får vi se hur människoödena bakom statistiken faktiskt kan se ut. Filmen är dock ganska standardiserad. Män är svin, myndighetspersoner är stelbenta och det känns som man redan har sett denna film ett antal gånger förut. Och kunde man inte valt en annan person än Iprenmannen i rollen som försvarsadvokat?

 

2/5


SGG-fest


Oj oj oj...igår hade vi SGG-fest i Dentusgrottan. Folke Likvit gjorde succé och jag lyckades sno med mig lite smörgåstårta hem...

På skiva: Deportees (Nolltretton, september)

Deportees

”Islands & shores”

Universal

 

Förra året belönades Umeåbandet Deportees med P3 Gulds pris för bästa pop och det är bara två år sedan deras senaste, och utmärkta, skiva ”Under the pavement - The beach” släpptes. Ändå har jag märkligt nog lyckats glömma bort kvartetten. För Deportees är ett band som är lätt att tycka om när man lyssnar på dem, men som har svårare att behålla greppet om sina lyssnare däremellan. Vilket är synd eftersom det är en oerhört trevligt band att lyssna på.

Även här på sin fjärde skiva hamnar gruppen i en svårdefinierad genre nånstans mellan pop, soul och gospel och det låter som vanligt rasande bra. Tidlöst och ultramodernt, fräckt och behagligt på en och samma gång. Musiken är både noggrant arrangerad och producerad men har ändå en lätthet i sig som om låtarna bara funnits där i luften och sedan plockats ned av Peder Stenberg och hans bandpolare.

Falsettsången har ersatts med körer och en ofta nästan sakral stämning, och musiken känns ännu ljusare och luftigare än tidigare. Men de snygga melodierna och den höga kvaliteten är densamma.

 

4/5


Lehmans fredagsfräckis


En kille kommer in på patentverket och vill ha patent på ett nytt fantastiskt äpple som han lyckats korsa fram.
Men tjänstemannen där tycker att det mest ser ut som en vanligt äpple.
- Det här kan vi ju inte ge någon patent på.
- Men smaka då. Jag har lyckats skapa ett helt nytt fantastiskt äpple.
Tvekande biter tjänstemannen i det, tuggar en stund och:
- Ja, det smakar banan.
- Precis. Ta nu en tugga på den andra sidan också!
Tjänstemannen gör så och konstaterar att äpplet där smakar apelsin.
- Tja, det var ju intressant det här, men inte tillräckligt för att jag ska kunna godkänna någon patent på det.
- Men... det är ju något helt nytt. Varför går inte det?
- Tja, skulle du kunna fixa fram ett äpple som smakar kvinna så skulle saken komma i en helt annan dager. Är det något du skulle kunna ordna?
- Inga problem, sa killen. Bara en vecka senare var han där igen med ett stort rött äpple. Det var samma procedur igen och tjänstemannen tog ett stort bett i äpplet. Sen spottade han direkt ut äppelbiten igen, fräste och svor.
- Fy fan, det smakar ju bara skit!
- Just det. Ta nu ett bett på den andra sidan..

Musikkrönika (Nolltretton, september)


Musik ska vara på riktigt

Autenciteten inom musiken är ett ämne som ständigt är uppe till debatt. Vad är äkta, vad är fejk? Går det överhuvudtaget att göra den indelningen?

 

Personligen är jag helt övertygad om att man måste bottna i det man sjunger om för att musiken ska bli riktigt bra. Jag kan uppskatta artister för hantverket och framförandet, men ska musiken beröra på allvar måste det finnas en trovärdighet i musiken. Som lyssnare måste man känna att det finns något mer bakom orden och tonerna än bara tuffa poser, coola uttryck och inövat skådespeleri.

 

Alla rocktexter behöver inte vara självupplevda, men som publik måste man känna att de skulle kunna vara det. Nyligen fick jag en skiva med det nya, svenska rockabillybandet Sixten and The Cupcakes som består av tre killar mellan 14 och 17 år. De är bra musiker, men när man hör späda målbrottsröster pipa fram texterna till Elvis låt ”Heartbreak Hotel” eller Johnny Cash ”I got stripes” faller allt pladask. Man kan inte sjunga de sångtexterna som högstadieelev och förvänta sig att någon ska tro på vad man sjunger.

 

För artister måste allt hänga ihop: texterna, musiken, utseendet – och även privatlivet. Annars spricker illusionen och publiken känner sig lurad. En kompis till mig berättade om en gång när han var och spelade visor på ett ställe. Publiken var väldigt uppskattande och kompisen själv kände sig som den artist han framställt sig som på scenen, ända tills han efter spelningen pratade med åhörarna och råkade berätta att han till vardags jobbar i kassan i en mataffär. Då sprack bilden av honom som ”lidande” visartist, inte bara för publiken utan även för honom själv. När han uttalade orden att han till vardags är affärsbiträde kände han ”visauran” rinna av honom och han förvandlades från konstnär till lattjande hobbymusiker.

 

Jag minns själv för ett tag sedan när jag såg ett lokalt hårdrocksband uppträda i tuffa kläder och med stenhård attityd. De lirade ilsken och brutal musik med ondskefulla texter och verkade vara killar man helst inte ville möta i en mörk gränd. Någon vecka senare stötte jag på en av medlemmarna i en butik där han stod i skjorta och slips och sålde mönstrade tapeter. Allt var alltså bara en tom pose. Nästa gång jag ser bandet kommer de att framstå som fjantar för mig.

 

Nu har den nya säsongen av ”Idol” börjat, ett tv-program som gjort sig känt för att vaska fram tekniskt bra sångare men sällan eller aldrig hittar artister som fortfarande har en karriär när nästa säsong börjar. Kanske kan det bli åtminstone viss skillnad i år med Alexander Bard som ny jurymedlem. Redan i första programmet sa han till en sökande att ”Idol” inte var en sångtävling utan handlade om att hitta unika uttryck. Jag är inte säker på att Bard och jag är helt överens om vad det innebär, men det är glädjande att Bard åtminstone sållar bort de mest intetsägande deltagarna som vill stå på en scen utan att ha något att berätta.

 

Per Persson i Perssons Pack är inne på samma tema i låten ”Sångare utan orsak” där han menar att sångare utan orsak ”sjunger alltid falskt” och ”borde inte sjunga alls”. Sen avslutar han låten med att uppmana lyssnarna att skjuta honom om han någon gång blir just en sångare utan orsak. Det är en insikt som fler svenska artister borde ha.


Veckans Tobi


Torsdag i Norrköping

Idag är jag i Norrköping igen.
Här spelar Evil-Jerry djävulens musik i herrens boning

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

På skiva: Alice Cooper (Nolltretton, september)

Alice Cooper

”Welcome 2 my nightmare”

Bigger Picture/Universal

 

”Han har ett kvinnonamn och sminkar sig. Så orginellt”. Så svarade Alice Cooper när han frågades vad han tyckte om den då superheta stjärnan Marilyn Manson. Inget nytt under solen alltså, allt har redan gjorts tidigare. Även denna skiva, skulle man kunna säga. För det är en uppföljare till Coopers klassiska skiva ”Welcome to my nightmare” från 1975.

Då var skräckrockaren Alice Cooper det coolaste som gick i corpsepaint och hög hatt, idag är han en 63-årig rockpensionär som spelar golf med amerikanska presidenter. Givetvis avspeglas det även i musiken. ”Welcome 2 my nightmare” innehåller inte musik som kommer att toppa listor, omdefiniera rockmusiken eller överhuvudtaget göra särskilt mycket väsen av sig. Cooper varvar klassisk rock med umpa bumpa, vocoder, disco och smörtoner. Det är knäppt och spretigt men jag tycker faktiskt han klarar sig rätt skapligt. Med vilken annan artist som helst hade man skakat på huvudet och suckat högt. Men Cooper har aldrig varit en vanlig rockstjärna utan ska mer ses som en seriefigur ur skräcktidningar som ”Chock” och ”Kallblodig”, och då är detta ett bra soundtrack.

 

3/5


Tajm för höstmys


Så här dags på året är det dags att återigen plocka fram den klassiska P:sson-affischen...

Bilder från SGG 2011


Nu kan man se bilderna från årets Sköna Gröna Grebo.
Kolla in: http://skonagronagrebo.jalbum.net/SGG2011/index.html

Första recensionen av "Megatropolis"


Bete Noire – "Megatropolis" EP

Gillar du Bete Noire är detta ett givet tillskott i samlingen.

 

Betyg: 6

Bete Noire har sin vana trogen nyligen gett ut ännu en fyra-spårs EP, med en omslagslayout som harmonierar fint med de två tidigare. Självklart sjunger de fortfarande om lyx, glamour och brustna illusioner och musiken påminner mycket om tidigare också. Men som tur är har de utvecklat sitt sound en del. Första låten ”Dansa tills döden hämtar mig” har ett snabbare och mer dansvänligt tempo än förr och i låten ”Les Nouveaux Riches” blandas det in inte så lite Italo Disco och en gnutta New Beat och i ”Gift” hör jag till min glädje även klassisk EBM möta deras elektroniska Lustans Lakejer-stil – det funkar väldigt bra och ”Gift” är därför min favorit på skivan. Skivan avslutas med ”Allt flyktar här” som är mer rockigt ruffig och rå i stuket.

Trots att Bete Noire sjunger på svenska har deras musik hittills fått fans på så udda ställen som Bulgarien, Indien och Thailand och chansen är stor att denna nya EP fortsätter hitta fans lite varstans i världen. Skall man komma med invändningar kan man kanske tycka att de trots allt inte utvecklats tillräckligt mycket sen sist, men det är ändå petitesser. Gillar du Bete Noire är detta nämligen ett givet tillskott i samlingen.

www.betenoire.se

 

Publicerad: 2011-10-10
Författare: Johan Wejedal

(Recension av synth.nu, läs den på: http://synth.nu/artikel_visa.php?aid=742)

Dom finns överallt - även i Amsterdam...


Gjorde ett snabbbesök i Amsterdam igår. Och vad var det första man fick se när man kom ut från tågstationen?

En snabbis i Amsterdam


Merci Kanada!


Innan jag drog ut till flygplatsen passade jag på att kolla in detta vattenfall precis utanför Quebec. Och med det tackar vi Kanada och gör en slutsummering:

Innelistan:
1. Quebec
2. Niagara-on-the-lake
3. Arkitekturen generellt
4. Att bara köra runt på landsbygden
5. Ekorrarna

Utelistan:
1. Kinakrogen i Montreal
2. Att jag inte fick en dag till i Quebec
3. Alla vägsniglar
4. Hotellet i Montreal
5. Sista två timmarna, sista dagen när allt plötsligt strulade (nästan soppatorsk, strul i incheckningen, strul att lämna hyrbilen mm) och jag höll på att missa flyget hem


Au revoir från Quebec


På skiva: Nisse Hellberg (Nolltretton, september)

Nisse Hellberg

”Flod av eld”

Metronome/Warner

 

I somras återförenades Wilmer X, men alla fans (däribland jag själv) som går och väntar på en permanent comeback för ett av landets bästa rockband får vänta ett tag till. Om det någonsin sker.

Istället fortsätter Nisse Hellberg att satsa på sin solokarriär, och det går ganska hyfsat det också. ”Flod av eld” är fjärde skivan sedan 2006 där han söker sig tillbaka till sin uppväxts musik: rockabilly, schlager, blues och klassisk rock, och det är en musikarkeologi som uppskattats av både kritiker och skivköpare. Och även jag är ganska förtjust i Hellbergs soloeskapader, men det börjar kännas som att det räcker nu.

Det börjar bli rätt enahanda nu med den gammaldags ljusbilden, boogiegitarrerna och det mallade formatet. Hellberg säger att han färgats en smula av sommarens Wilmer-konserter och nya skivan är aningen rockigare än den senaste som var helt akustisk. Men jag längtar efter experimentlustan som Hellberg visade upp på ”Mambo Feber”, popkänslan som Wilmer X hade och musik som har större ambitioner än att bara låta som ett gäng gubbar som dricker öl och jammar loss i gillestugan.

 

2/5


Ännu ett skäl att älska Quebec


Var ute och käkade och fick ännu ett skäl att älska Quebec...

Dom finns överallt - även i Quebec


Quebec i dagsljus


Quebec är som allra vackrast om kvällarna, men dagtid går stan inte heller av för hackor.

Här ser man lite av en fresk som finns i nedre gamla stan.

Här ser man i bakgrunden den hiss som går mellan övre och nedre Gamla Stan.

Och här är "huvudgatan" i nedre Gamla Stan, med massa småbutiker och restauranger. Nedre Gamla stan är mer "turistig" med restauranger, caféer, butiker och gränder. Övre Gamla Stan har mer stora, pampiga byggnader.


Det finns även ett stort fort högst upp i stan, men det var svårt att ta vettiga bilder på...

Nu ska jag ut och käka och tänkte även kolla in lite av det som finns utanför murarna. Det finns ju en hel del där också...

Sen imorrn tänkte jag även försöka hinna ta mig lite utanför stan. Har lite tid innan flyget och bilen ska ju lämnas på flygplatsen. Jag kommer inte hinna allt jag vill se så det får nog bli ännu en tur hit om något år...

Quebec - övre Gamla Stan


Quebec - nedre Gamla Stan


Quebec city by night


Efter att ha varit ute och käkat tog jag ytterliggare en runda på stan. Här kommer lite fler bilder. Som sagt: Quebec är min nya favoritstad.




Quebec – oh la la, une ville fantastique


Oj oj oj! Quebec överträffade alla förväntningar och blev ett perfekt slutmål på resan. Hit måste ni åka!

Redan när man rullade in mot staden på Trans-Canada Highway (världens längsta motorväg, nästan 800 mil) med Maroon 5:s ”Moves like Jagger” på bilstereon och såg vägskyltar med ”Quebec” började det pirra i magen. När jag närmade mig visste jag att det skulle bli bra: enorma broar, kullar, dalar, floder, vattenfall. Sen kom man in i stan, som alltså bara har lite fler invånare än Linköping, och fick nån slags mysig småstadskänsla. Det är mycket (snygga) villor, lite trafik och en avslappnad stämning. Men då hade jag ännu inte sett gamla stan…

Quebec är den enda nordamerikanska staden som har en ringmur och jag fixade ett bra hotell innanför murarna. Och oj oj oj, säger jag bara…vilken fantastisk stad!

Man har ju sett Gamla Stan i rätt många ( främst europeiska) städer men frågan är om inte Quebec är den allra vackraste? Backar, trappor, fantastiska byggnader, snygga ljussättningar, gränder, konstverk, restauranger och så det enorma promenadstråket på ett trädäck med otrolig utsikt över floden och staden nedanför. Här kommer några första bilder som kanske ger en viss uppfattning.

 



Eastern townships


Sista dagen i Montreal började jag bli lite less på det hela. Montreal har sina höjdpunkter men mitt hotell var uselt (dålig frukost, rummet var vidrigt, otrevlig personal),  jag bodde i ett tråkigt område, hade sett det jag ville se och så den där kinakrogen på köpet…

Så det var skönt att komma ut på landsbygden igen. Öster om Montreal, vid gränsen till Vermont och New Hampshire ligger en massa mysiga småstäder med skidbackar, vingårdar och fin natur. Allra bäst var North Hartley som låg precis vid en sjö. Men det var bara början på min höjdardag, för sen bar det iväg mot Quebec city…


North Hartley (coitus interruptus)

(Kameran la visst av mitt i...)

Senaste nytt om Bête Noire


Vad händer egentligen med de där flamboyanta herrarna i Bête Noire, far de bara runt i världen och roar sig?
Ja, till stor del. Men vi har faktiskt redan en del låtidéer till nästa skiva som vi ska börja ta tag i när jag kommer hem från Kanada och Bill från Paris. Vi har även en radiogrej på gång, samt förhoppningsvis ännu ett gig i en klädbutik (förutom ytterligare ett på Speet Spirit). Vi har även en spelning utanför länet i vinter, som vi kommer återkomma till. Samt lite annat smått och gott...
Håll koll på: http://www.betenoire.se/

Mat i Montreal


Det är lite dåligt med restauranger runt mitt hotell men igår gick jag till en kineskrog runt hörnet (bor ju i Chinatown men har inte varit sugen på kinamat). När jag kom in pekade servitören slött mot matsalen och grymtade "öh". Borden hade inga dukar utan var klädda i vita sopsäckar i plast. Med menyn fick man även ett block och penna där man själv fick skriva upp sin beställning. Eftersom jag var lite osäker på maten garderade jag med en vårrulle som förrätt. Den låg på en bädd av råkost som garanterat legat på ett antal tallrikar tidigare, något torrare var längesen jag såg. Maten var sedan fantasilös men ok. När jag sen skulle betala gick inte det för hela personalstyrkan satt själva och åt och fick inte störas. När jag gick var det ingen som sa hejdå, eller ens tittade på mig.
Dock uppvägs allt detta av vad som stod på lappen i lyckokakan. Det kan vara värt ett uselt restaurangbesök om man får ett helt liv i lycka!

Lehmans fredagsfräckis


Det var en kille som hette Kalle . Han hade två stora problem här i världen.
1: Han hade tre pungkulor som han skämdes för.
2: Han var mycket rädd för doktorn.
Dessutom var Kalle oskuld.
Kalle började träffa en tjej som hette Lena. Lena och Kalle började träffas allt oftare. Efter ett tag började Lena bli otålig och ville att Kalle skulle sova över hos henne. Efter mycket tjat så gjorde han det men med byxorna på.
Kalle bestämde sig efter mycket vånda för att gå till läkaren.
Väl hos Läkaren:
Läkaren blev alldeles ifrån sig när han fick höra om Kalles problem. Nästan lite vildaktigt slet han av Kalle byxorna och tittade. Efter ett tag sa läkaren till Kalle:
- Det här skall du inte skämmas över, det skall du vara stolt för istället. Det är inte var man som har tre stycken pungkulor. Det bevisar ju din mandom mer än någonsin.
Kalle blev mycket glad, nästan som ett barn som hade fått lördagsgodis, och skulle åka till Lena omgående.
Vid busshållplatsen fanns en trött man i 55-60 års ålder.
Kalle nästan hoppade jämfota av lycka. Efter lite hoppande kunde Kalle inte hålla sig längre så han gick fram till mannen och sa:
- Vet du om att vi har 5 stycken pungkulor tillsammans.
Mannen tittade länge på Kalle och sa:
- Va, har du bara en?

Montreal - très magnifique


Tog en sväng på stan idag med, och en lite oväntad grej med hela Kanada och Montreal i synnerhet är deras vackra kyrkor. Här kommer två exempel:

Varenda kyrka jag varit inne i har varit skitsnygg, och då tänker man ju ändå på Kanada som ett ganska sekulariserat land.

Imorrn drar jag vidare, får se om det blir till Quebec City eller om jag stannar nånstans på vägen. Sen är det inte så långt kvar innan man åter är hemma.



På promenad i Montreal


På skiva: Melissa Horn (Nolltretton, september)

Melissa Horn

”Innan jag kände dig”

SONY

 

I låt efter låt sitter Melissa Horn med sin gitarr och tycker synd om sig själv. Världen är orättvis och alla killar verkar ingå i en stor konspiration som går ut på att behandla henne illa eller lämna henne. Min sympati ligger helt hos dessa killar, för vem står ut med en så självcentrerad och jobbig person som Melissa beskriver i sina texter? Hon verkar sitta hela dagarna på sitt rum och överanalysera allt som alla i hennes närhet säger och gör. Och allt handlar bara om henne, i varje låt är det bara ”jag, jag, jag”.

Med irriterande darrig röst sjunger hon om alla dessa känslor och tankar hon bär inom sig, men skärskådar man henne är hon inte känslig utan faktiskt bara bitter och gnällig. Hennes självpåtagna offerroll känns enbart löjlig och man vill bara be henne skärpa sig, ta ett glas vin och komma ut ur den bubbla hon befinner sig i.

Hela världen är inte emot henne, som hon inbillar sig, men den kommer förmodligen att bli det om hon fortsätter att gnälla fram sina sånger likadant även på en fjärde skiva.

 

2/5


Montreal - jour deux


Oj oj oj, idag har jag gått runt hela Montreal. Tog ytterligare en sväng till Gamla Stan och kollade bland annat in kyrkan Notre dame.

Var i latinkvarteren och The Village, där flaggorna vajade för fullt...

Och så finns det en underjordisk stad (ännu större än i Toronto) med massa butiker. Förmodligen därför stadskärnan känns lite tråkig.

Ovanför centrum ligger ett stort berg som heter Mont Royal, som även är en stor park. Där har man fin utsikt över stan (översta bilden). Och så finns det ett stort kors som jag antar lyser om kvällarna. Ska kolla det nu när jag ska ut och käka.

Veckans Tobi


Bonjour Montreal!


Idag kom jag till Montreal och ska vara här några dar. Nu får man plocka fram skolfranskan...

Hann med en sväng till Gamla Stan nu ikväll. Själv bor jag i Chinatown.

PS (några timmar senare): Nu har jag hängt lite i Quartier Latin, dvs latinokvarteren med massa restauranger osv, mycket trevligt område. Strax intill ligger The Village som är hjärtat i Montreals "booming gayscene". För självklart, SJÄLVKLART, är även Montreal (precis som alla ställen jag åker till) ett gaymecka, eller som vi säger här: "une metropole supergay extraordinaire".

Gamla stan i Montreal


I ett grådaskigt Ottawa


Var runt lite i Ottawa idag, men vädret var inte det bästa så det blev lite kortare än vad jag först tänkt. Gillar man museer, offentlig konst, pampiga byggnader osv finns det mycket att titta på. Jag är väl ingen större museifantast men var ändå tvungen att kolla in Museum of Civilazation på grund av dess coola arkitektur.

Lite Guggenheim-inspirerat tycker jag, och det är ju ett plus i min bok.

Däremot verkade utställningarna rätt tråkiga så de sket jag i.
Så här såg det ut inuti.

Det finns ju hur mycket museum och skulpturer som helst i den här stan. Den här spindeln kanske är bekant? Vidrig var den i alla fall...

Nu säger vi tack till Ontario och styr kosan mot Quebec. Undrar hur det ska gå med franskan...

Utsikt över Ottawa


Ugglas nya?


Idag släpps visst Ugglas nya singel. Själv är jag ju på luffen i Nordamerika, men nån där hemma kanske hört den och kan berätta hur den låter?

Oh Ottawa


Hur många dagar har jag varit i Kanada nu? Åtta va? Ha ha ha...(ibland får jag till det...)
Nu går vi in i sista veckan med idel storstäder på programmet. Nåja, Quebec City är ju bara lite större än Linköping, och dessutom har jag en eller två "bonusdagar" som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Lutar åt att ta en sväng ut på landsbygden.
Ottawa visste jag egentligen inget om, men låga förväntningar är ju alltid bra, då blir man ju positivt överraskad. Här finns mycket att titta på dagtid, och kvällstid kan man hänga exempelvis vid By Ward Market. Dit ska jag nu och käka och ta några öl. Tja!

Ottawa 1


Ottawa 2


Veckans facelift


I sitt laboratorium försöker en märklig vetenskapsman hitta ungdomens källa. Men något går fruktansvärt fel...
Se Lindsay Lohan i "Facelift from hell". Snart på en bio nära dig.

På tur utmed S:t Lawrence River


Halloween börjar närma sig, vilket bland annat märks på att man ser pumpor överallt. Men dagen började i Kingston där jag kollade in fängelsemuseet.  Det var, som synes, rätt  trångt förr. Tvärs över gatan ligger nuvarande fängelset och det har dom byggt om så det rymmer flera ;)

På tal om det så rymde en fånge en gång genom att gömma sig i denna fejkade matbricksstapel.

Resan fortsatte utmed S:t lawrence river och sjö/ö-systemet Thousand islands, med bland annat staden Gananoque. Sen kom jag till Brockville, och precis som med naturfenomen är det helt hopplöst att ta kort på snygga hus, men här är i alla fall några av de jag nämner i klippet nedan. Det fanns hundratals till…

Hela Kanada vimlar av snygga hus, och särskilt Brockville som sagt. Men det blir nästan som i Finland i somras (särskilt Rauma), det blir för mycket. Man vill titta på varenda hus och till slut ger man upp eftersom de är så många.


Idag hade jag även tänkt att kolla in Upper Canada Village i Morrisburg där jag är nu och ska spendera natten. Det är en konstgjord  1800-talsstad, men efter en snabbkoll sket jag i det, eftersom varenda stad redan ser ut mer eller mindre så.
Jag måste förresten hela tiden påminna mig om att jag är i Kanada, omedvetet tänker jag att jag är i USA, kanske för att jag ännu inte sett så mycket vildmark? En sak jag lärt mig under mina resor är att man alltid ska satsa på den lokala matkulturen när man är utomlands, och så även här. Här är det ribs, burgare, pommes och liknande mat som gäller – och fan, vilka goda burgare dom har! (Och dom är fyrkantiga). Nästan lite skönt att ha lämnat vindistrikten också, jag vill ha bärs för att komma i rätt sinnesstämning bland tegelhus, pickup-bilar och gulnande höstlöv (även om jag dricker en Cabernet Merlot från NOTL just nu när jag skriver detta). I veckan är det för övrigt delstatsval här, vilket märks överallt.
Imorrn drar jag till Ottawa och sen lämnar jag Ontario för att dra till franskspråkiga Quebec (vilket även märks bland annat på tvåspråkiga vägskyltar här i norra Ontario). Så jag passar på att sammanfatta Ontario redan nu:

Innelistan Ontario:

1.       Baconburgare + Creemore-öl på The Queen Inn i Kingston

2.       Niagara-on-the-lake

3.       Åka bil på kanadensiska landsbygden och lyssna på country på bilstereon

4.       Brockville

5.       Billig bensin

Utelistan:

1.       Ingen kör om utan ligger istället och nosar i häcken

2.       Dessa jäkla hotellklockradior som aldrig funkar

3.       Dyrt med vin och sevärdheter

4.       Inga taklampor på hotellrummen

5.       Prince Edward Island


Gananoque


Brockville


På begäran


Både Figge och Rimås tjatar om bilder med sjukliga erotiska preferenser, så för att bli av med tjatet kommer nu en bild som jag tror dom kommer gå igång på.

Själv är jag lite orolig...råkade nämligen använda denna mjölk till kaffet imorse...

På skiva: Machine Head (Nolltretton, september)

Machine Head

”Unto the Locust”

Roadrunnar/Warner

 

Sju låtar stenhård metal – Ja

San Fransiscobandets sjunde album – Ja

Stillsam skönsång - Nej

 

Fyra år sedan förra skivan – Ja

Passar på P2 – Nej

Smattrande trummor och distade gitarrer – Ja

 

Vaggvisor - Nej

Tungt, farligt och ilsket – Ja

Grabbar man sticker upp mot - Nej

 

3/5


Kingston, Kanada


Idag kom jag till Kingston, som var Kanadas första huvudstad (ovan). Men dagen började vid Lake on the mountain (nedan) utanför Picton. Det är en sjö som ligger på toppen av ett berg, på en ö ca 100 meter över den omgivande Lake Ontario. Mystiskt var ordet...

Sen blev det en kort biltur till Kingston, en stad som alltså är full av massa historiska byggnader. Imorrn är det chilifestival här, ska kolla in den och även fängelsemuseet och Fort Henry (i filmen nedan säger jag för övrigt fel, det är Fort Frederick man ser där). Och så blir det Thousand Islands och St Lawerence River.

Hittade förresten ett bra hotell. The Queens Inn är från 1839 och ett av Kanadas äldsta hotell, och gjort i limestone (precis som stan i övrigt).

Kingston


RSS 2.0