Lika som bär #216

Linda Tillmar & Camilla Lejon (åtminstone när de ligger efter varandra i FB-flödet)

Skivrecension: Ossler

Ossler
"Evig himmelsk fullkomning"

Man fattar ju att det skar sig musikaliskt mellan Pelle Ossler och Nisse Hellberg i Wilmer X. Latinorytmer och bluestolvor var helt enkelt inte Osslers grej, vilket han tydligt visat på sina sju soloskivor. Däremot kan han ju faktiskt skriva hittiga rockrökare om han bara vill, det har han bland annat visat i låtar som "Finns det en enda här som är frisk?", "Hotel Neanderthal" och "Jag är med", och i de stunderna är han rätt bra. Däremot har jag svårare för det eviga vältrandet i psykisk ohälsa, mörker och ångest. Främst för att de spåren helt enkelt är sämre och ofta mer har formen av tonsatta dagsboksanteckningar än av riktiga låtar.
Söker man en svensk depprockare som kan knyta ihop Lou Reed, Tom Waits och Thåström (som Ossler spelar gitarr med) kan denna skåning vara ett lämpligt alternativ, även om jag personligen tycker att Ossler ofta känns effektsökande eller ansträngt pretentiös. Här och där får han dock till enstaka spår som inte ens jag kan ignorera. Men sammanfattningsvis kan man säga att Ossler är musik för de som antingen mår dåligt eller de som vill göra det, och inget av det stämmer in på mig.

2/5

Filmrecension: Passengers

Passengers

Ett rymdskepp är på väg på en 120-årsresa mot en annan planet där mänskligheten ska starta en koloni. Ombord ligger 5000 personer nedsövda och en av dem är mekanikern Jim (Chris Pratt) som av misstag råkar vakna alldeles för tidigt, när det fortfarande återstår 90 år av resan. Efter ett år väcker han författaren Aurora (Jennifer Lawrence) och de två börjar undersöka vad som är fel med skeppet.
Filmen har en hel del futuristisk estetik och rymdstämning att gotta sig i för sci fi-fantaster, men framförallt är detta ett romantiskt drama om två människor som är fast i en 90 år lång resa med bara varandra som enda sällskap. Utsattheten, ensamheten, universums storslagenhet - här finns en riktigt intressant grund som regissör Morten Tyldum gärna hade fått gräva i mer. Han gör det bra, men de filosofiska resonemangen hade gärna fått ta ännu större plats.
"Passengers" är riktigt snygg och fantasieggande, och bygger upp en nyfikenhet kring vad som egentligen pågår på det mystiska skeppet. Som publik spekulerar man vad som ligger bakom uppvaknandet, och det är egentligen filmens enda svaghet: att slutet inte riktigt levererar den smarta twist eller raffinerade upplösning som man trodde skulle komma.

4/5

Söndagsintervjun: Thrillerpodden

Thrillerpodden får lyssnarna att ryyyysa

Hemska mord, sjuka tankar och mörka mysterier. Thrillerpodden som produceras i Linköping skickar rysningar genom kroppen på sina lyssnare.

Sedan Thrillerpodden lanserade sitt första avsnitt i januari i år har podcasten snabbt fått många lyssnare som uppskattar de spännande historierna. Ungefär en gång i veckan uppdateras podden med nya avsnitt där publiken får njuta av läskiga noveller om mördare, psykopater och andra otäcka karaktärer.
Bakom Thrillerpodden står Linköpingsparet Jacob Svensson och Frida Bragazzi som fick idén under en semesterresa i julas. Eftersom det var dåligt väder började Jacob skriva en novell och det hela utvecklades sedan till en podcast.
- Jag hade lyssnat på Creepypodden och tyckte att det formatet var bra och ville göra nåt i den stilen, säger Frida.
- Jag gillar verkligen novellformatet, det passar om man vill berätta en story på kort tid, säger Jacob och berättar att Thrillerpodden numera slukar det mesta av deras fritid.

De första avsnitten hade podden bara cirka hundra lyssnare, men med tredje avsnittet sa det pang och hoppade upp direkt till 3500 och sedan dess har det fortsatt rakt uppåt utan att de gjort nåt speciellt.
- Det är roligt nuförtiden med poddar och sociala medier att man inte behöver göra så mycket marknadsföring utan det sprider sig självt, säger Jacob.

Däremot lägger paret troligtvis ned mer jobb på produktionen än de flesta andra poddare. Till varje avsnitt skrivs det en novell som sedan läses in och därefter börjar efterarbetet med musikpåläggning, ljudeffekter och annat fix och trix. De bollar idéer med varandra men en person har huvudansvaret för varje avsnitt. Själva inläsningen sköter Jacob med en korthuggen, hårdkokt berättarröst.
- Jag känner att vi utvecklar konceptet hela tiden. Jag jobbar på att bli bättre på inläsningen, det är svårare än vad man tror. Och när vi skriver har vi börjat tänka på var man kan lägga in olika ljudeffekter. Med musik och ljudeffekter kan man sätta stämningar så mycket bättre, det tycker jag nästan är det roligaste med podden. Nu försöker jag beskriva allt som sker med ljud, ställer någon ner en kaffekopp ska det höras i podden.

När detta kommer i tryck sitter Frida och Jacob nere på Mallorca för att skriva ännu flera avsnitt. De är tänkta till säsong tre som sätter igång redan i maj. Dessutom har de, med lyssnarnas hjälp, även börjat att översätta avsnitt till engelska. Dessa läses in av den brittiske Linköpingskomikern Ben Kersley och kommer att börja läggas ut i början av sommaren.
- Det finns något frihetligt och härligt med poddar. Det ligger inte i någon annans händer utan man kan göra vad man vill, säger Jacob och Frida som är eniga om varför man ska lyssna på just Thrillerpodden:
- För att få lite mer spänning i vardagen!

Torget & jag

Tillbaka på torget igen...gööött! Och mina vapendragare på Mörners var också där...ännu göööttare!
Var även nere en sväng på Palatset och kollade in soundchecken. Sista kvällen för säsongen. Nu tar vi sommarlov och drar igång igen den 1 september. Många bra bokningar är redan klara inför hösten och presenteras inom kort. Göööött!

Skivrecension: Art Nation

Art Nation
"Liberation"

80-talets trallvänliga hårdrock har genom åren fått utstå en hel del spott och spe. Den har ofta beskrivits som mesig och polerad, och det ligger säkert en hel del sanning i det, men en sak den var bra på var att den hade melodiösa, lättillgängliga låtar som "vanligt folk" kunde vråla med i på festerna. Musiken hade lika mycket hitkänsla som den övriga topplistemusiken och fick därmed ett brett genomslag.
Samma sorts kvalitet besitter även Art Nation som nu följer upp sitt debutalbum från 2015 med "Liberation", en riktig hårdpopsmocka full av energi och med elva låtar som sitter som en tallrik kräm mitt i plytet.
Det känns fel att etikettera Art Nation som renodlade 80-talsnostalgiker för de har en modern ljudbild och en pigg attityd som gör att de undviker de värsta fallgroparna, men Göteborgsbandet bjuder också på så klara gitarrsolon och trallvänliga popmelodier att man måste kika en extra gång för att försäkra sig om att det inte står 1985 i skivkonvolutet. Möjligen är bandet i poppigaste laget för många "riktiga" hårdrockare men ingen kan förneka hitpotentialen i låtmaterialet.

3/5

Lehmans fredagsfräckis

Några kvinnor från olika länder satt och pratade om en viss manlig kroppsdel.
Svenskan:
- I Sverige kallar vi den för snöbollen, för den blir hård när man kramar den.
Italienskan:
- Vi kallar den för ridån, för den går ner efter varje akt.
Då kom det en nunna och sa:
- Vi kallar den för legenden, för alla har hört talas om den, men ingen har sett den.

Helgen på Palatset

Våravslutning på lördag med Saved by Insanity, Project XY och Orbit culture

Bangkok levererar - som alltid

Kände mig lite halvseg och hade egentligen inga direkta planer för dagen mer än att ligga vid poolen och på rummet, vilket jag också gjorde inledningsvis.
Men så gick jag ut och käkade lite grön curry och tog några Chang och plötsligt levde Bangkok upp igen. Och jag har nu fått bekräftat att Changen faktiskt blivit godare. De har gjort om den, och nu smakar den faktiskt riktig öl.
Här är mitt hotell förresten...

Och så här ser det ut från entrén...
Och här är Soi 8 som blivit lite av en ny restauranggata. Har varit där tre gånger denna tripp.
Men bäst av allt: jag var och klippte mig (på gaveln av mitt hotell) och när jag gick därifrån var det någon som sprang efter mig och ropade. Det visade sig att Mama jobbade på baren bredvid frisörsalongen (och alltså i samma byggnad som mitt hotell). Hon jobbade alltså på Soi 13 innan de stängde det i höstas och jag tänkte att nu kommer jag aldrig få se henne mer, så det var ju skitkul att träffas. Den "riktiga" Mama, dvs ägaren av Soi 13 jobbar numera nere på Nana Plaza där hon säljer Viagra i ett stånd(!).
När jag gick därifrån fick jag en flyer om en nystartad stand up-klubb på Soi 13. Det var premiärkväll, fri entré, gratis mat och billig öl. Så jag gick dit och det blev en svinkul helkväll med massa trevligt folk och överraskande bra komiker.
Sen på natten ösregnade det. Gööött...ett tropiskt skyfall piggar alltid upp. Särskilt om man sitter i ett läckande plåtskjul på Soi 11 med räkor i curry och några Chang.

Tobi gör Bangkok

Sawasdee khrap! Ännu en dag i härliga Bangkok. Lite mulet dock, så jag åkte in till Siam Square för att fixa lite saker.
Sen tillbaka till Sukhumvit, som tyvärr har blivit betydligt tråkigare sedan jag var här senast. Många av gatuförsäljarna har försvunnit, vilket i och för sig inte gör så mycket. Värre är att även de flesta gaturestaurangerna också är borta, däribland mitt favoritställe Soi 13. Katastrof!
Inne på soierna är det ungefär som vanligt men själva Sukhumvit har verkligen tappat mot hur det var under glansdagarna. Å andra sidan är även ett mediokert Sukhumvit jäkligt bra.
Något som definitivt blivit bättre är Changen. Jag vet inte vad de har gjort med den, men plötsligt smakar den bättre än nånsin!
I brist på Soi 13 har jag börjat leta efter ett nytt stammisställe. Soi 11 har ett som är okej, men vassast är ändå Soi 7. Det når såklart inte upp till Soi 13:s nivå, men får duga så länge.
Idag tror jag det blir en heldag vid poolen, tja!

En natt i Bangkok

Landade i Bangkok klockan ett
Solen sken och ryggen var blöt av svett
Trettio dar i leendenas land
Nu ska livet levas in till sista slant
Checka in på rummet klockan två
Hotell 27 på Sukhumvit 22
En dusch och lite mat sen är man klar
Uti natten för att se vad staden har
Tog en tuk-tuk ner till Nana klockan sju
In på närmsta bar som ett jehu
Kvinnor, sprit och synd är allt jag ser
Jag tog en Chang, sen minns jag inget mer
Jag vakna dagen efter klockan tolv
Nerspydd och helt naken på mitt golv
Blodig och med smärtor i min häck
Och bruden från igår var redan väck
Hasar in på muggen klockan ett
Och märker snart att någonting gått snett
För när jag gjorde mitt behov så var det så
Som om någon dragit taggtråd ur mitt hål
Jag fick en tid hos doktorn klockan fem
Och slängde fram min svullna gröna lem
Men det fanns ingen bot mot min situation
Hans enda lösning löd: amputation
Så nu går jag här längs Sukhumvit och svär
Jag har tvingats byta karriär
Högklackat och kjol och tuggar Toy
Jag är Bangkoks enda rågblonda katoy!
 

Er man i Bangkok

Ibland måste man bara dra till Bangkok några dagar, och igår var en sådan dag. Och det är alltid lika gött att vara tillbaka. Checkade in på mitt favorithotell på Sukhumvit, som fått en rejäl ansiktslyftning sedan jag var här senast, för två år sen.
Eftersom jag bara är här några dagar var det full fart från början med att fixa lite grejer som jag hade på schemat, tex tandläkaren och skräddaren.

Mindre kul var att det skedde en trafikolycka precis utanför hotellentrén. Det var en mopedist som körde ihjäl sig. Vet inte om jag sett någon död människa innan, men nu har jag i alla fall gjort det.

Varmt, fuktigt, god mat, Chang, folkmyller, sanook. Även om det byggs nytt överallt är det mesta sig likt här i Bangkok. Hur många gånger har jag egentligen varit här? Minst 30 i alla fall. Och jag har inget emot 30 gånger till.
Nu börjar solen gå ner, så dags att göra sig iordning för kvällen - sen mot Soi 13!

Söndagsintervjun: Systemkollaps

Systemkollaps håller punken levande

Vissa hävdar att Sverige drabbats av systemkollaps, och det stämmer om man menar punkbandet från Linköping. I december släppte kvartetten sin första platta "Är vi alla lika" och nu jobbar de för fullt med att skriva nya låtar och jaga flera gig.

Linköping har en lång historia som punknäste, och det verkar hålla i sig även 2017. Det senaste tillskottet heter Systemkollaps.
- I februari 2015 drog jag och Jögga igång efter att Svensk Punk lade av. Skägget kom med någon gång på våren och Järnet någon gång innan jul. Det första gigget var på The Crypt i mars 2016, säger Kapten som bankar trummor i bandet.
Precis som han nämnde lirade han och gitarristen Sk8jögga tidigare i bandet Svensk Punk. Sångaren Skägget har rötterna i 90-talets hardcorekultur, och så har vi bandets toyboy Järnet på bas, som med sina 24 år är sisådär 20 år yngre än de övriga medlemmarna. Han har dock inga problem med att lira punk ihop med "gubbarna" i bandet.
- Vad ska jag annars göra? Det finns inga andra att spela med. Jag har hattat runt och spelat rock i olika band och aldrig känt mig riktigt hemma, säger Järnet.

Hittills har det bara blivit fyra gig för Systemkollaps, alla på hemmaplan. Förutom The Crypt har de spelat två gånger på L´Orient och nu senast på Palatset som förband till Charta 77.
- Vi har varit lite lata med att fixa spelningar. Vi har mest varit i den kreativa processen och skrivit nya låtar, säger Skägget.
- Men den senaste spelningen var jättebra. Ägaren sa att det är sällan man ser att publiken springer fram till scenen direkt för att se ett lokalt förband, säger Järnet.

I december gav de ut debutskivan "Är vi alla lika", som de spelade in live och sedan bara lade sång på. Det hela var, i sann punkanda, klart på endast sex och en halv timme. Musiken beskriver de som en mix av råpunk, HC och lite, lite trallpunk.
- Det är så vi låter, vi gör som vi vill. Vi har olika influenser och det är därför vi låter som vi gör säger Skägget.
- När vi bildades ville vi låta hårdare än vårt förra band, och ha hårdare sång. Och det fick vi - med råge, säger Kapten och fortsätter:
- Vi har fått bra respons på plattan och sålde en hel del på Charta 77-gigget.

Hur är punkscenen i Linköping?
- Den var lite tråkig ett tag, men nu börjar det ploppa upp lite nya band, som Grå Vardag och Sista Anslaget. Och det finns även många bra punkband i Norrköping, säger Sk8jögga.

Närmast på tur står en spelning på Biker´s Day i Linköping 6/5, ett gig på en privatfest samt en spelning på Club Peking i Norrköping 10/6. I september kommer de även att vara förband till Strindbergs på Palatset i Linköping.
Vad händer mer framöver?
- Vi har nog tänkt att spela in en ny skiva till hösten, säger Sk8jögga.
- Och så satsar vi på att komma ut på lite punkfestivaler, säger Kapten.

En lördag i maj

Lade i brorsans båt och tog en tur. Oj oj oj.
Sen på kvällen blev det Palatset där Norrköpings två bästa band lirade...
Northern Upbeat och Sonic Surf City. Och nu har vi bara en spelning kvar på Palatset denna vår, men jag tror jag går på semester redan nu. Tja!

Att ses över borden

Knappt har uteserverandet dragit igång innan det börjar spåra ur. Gick ut vid 15 för att fira brorsan och sen blev han och jag kvar på samma plats tills de stängde, medans olika människor kom och gick. Oj oj oj...

Marit på Munken

Igår var det läge att fira både sommaren och lite annat så det blev Saliga Munken. Wallenbergare på tallriken och Marit Bergman på scenen. #YOLO #livingthedream
 

Lehmans fredagsfräckis

Klassen skulle på klassresa. Olle sa till sin fröken:
- Jag kan inte åka med.
- Varför kan du inte det, frågade fröken?
- Det kan jag inte säga, det är för pinsamt.
- Men säg bara till mig.
- Okej.. Det är så att jag brukar alltid sova bredvid min mamma i sängen.
- Men du kan väl sova jämte mig?
- Okej då.
Nästa dag:
- Nej jag kan inte följa med.
- Varför kan du inte det, frågade fröken?
- Det kan jag inte säga, det är för pinsamt.
- Men säg bara till mig.
- Okej.. Det är så att jag alltid har min tumme i min mammas navel varje natt.
- Men du kan få ha din tumme i min navel.
- Okej. Tack fröken.
På kvällen när de ska sova:
- Men Olle!! Det där är inte min navel, sa fröken.
- Det är inte min tumme heller...

Helgen på Palatset

Ikväll lirar Hangovers, Sleepless Nights och Minerva.
Lördag lirar Sonic Surf City och Northern Upbeat

Filmrecension: Imperium

Imperium

När FBI upptäcker att det radioaktiva ämnet cesium-137 smugglats in i USA riktas misstankarna nästan slentrianmässigt mot muslimska terrorister. Agenten Angela (Toni Collette) är av en annan uppfattning eftersom alla tidigare erfarenheter visar att det snarare är högerextremister som brukar ligga bakom liknande dåd. Hon värvar Nate (Daniel Radcliffe), en av byråns mer tillbakadragna agenter, till ett uppdrag som går ut på att han ska infiltrera den amerikanska vit makt-rörelsen för att stoppa det kommande terrordådet. Det är en otäck miljö, men också snårig och spretig, så Nate får kämpa hårt för att nå fram till toppen och hamnar i otrevliga situationer längs vägen.
Radcliffe har på senare år börjat söka sig bort från den snälla rollen som Harry Potter och lyckats rätt bra, och här gör han en strålande insats. Överlag är skådespeleriet det bästa med "Imperium". Filmen är okej och bitvis riktigt bra, men det känns som att den aldrig når sin fulla potential. Historien puttrar på men det tänder aldrig riktigt till som det skulle kunna ha gjort med en vassare regissör. Man saknar de där riktigt laddade scenerna som en film av denna typ borde ha. Det handlar trots allt om en infiltratör inom den högerextrema världen, så det borde vara upplagt för spänning och obehag.

2/5

Lika som bär #215

Gobo & Curre Sandgren i Krymplings/Coca Carola

Filmrecension: Underworld - Blood wars

Underworld: Blood wars

Underworldserien har en del hardcorefans men tillhör du inte dem finns egentligen ingen anledning att se denna femte rulle i filmserien. Det är en tunn och fånig historia om det eviga kriget mellan vampyrer och varulvar. Klaner, blodslinjer och rättmätiga arvingar till tronen. Intriger och svek. Allt filmat i ett konstant mörker och med irriterande usla effekter. Den stressiga klippningen gör inte heller filmen enklare att stå ut med.
Handlingen, i den mån man kan kalla det en handling, går ut på att det pågår inre stridigheter bland vampyrerna. Samtidigt har varulvarna fått en ny farlig ledare och då måste vampyrerna kalla in Selene, som vanligtvis är persona non grata, för att rädda situationen. Sen följer en massa tråkiga actionscener och sen är det slut för denna gång. Som tv-serie om natten på någon av lågstatuskanalerna hade det kanske funkat, men som långfilm håller "underworld: Blood wars" inte måttet. I en lättglömd biroll ser vi svenske Peter Andersson, men roligare än så blir det tyvärr inte.

1/5

Krogkrönika

Ge mig nåt annat än burgare och caesar

Uteserveringarna har börjat öppna, och det är såklart trevligt. Men man önskar att det fanns mer än bara hamburgare och caesarsallad på de likriktade menyerna.

Under sommarhalvåret lever stadskärnan upp med uteserveringar som fyller gator och torg. Det har blivit ett svenskt folknöje att gå ut och ta en öl och träffa vänner. Många kan säkert skriva under på att det finns få saker som är trevligare än att ge sig ut på stan en skön sommarkväll för att njuta av en härlig dryck och en bit mat i goda vänners lag. Nu är uteserveringarnas tid äntligen här igen med ett halvår av klirrande ölglas i solskenet. Allt borde således vara frid och fröjd - om det inte vore för de torftiga menyerna.

För hur trevligt det än är att sitta på en uteservering så går man knappast dit för den kulinariska upplevelsen. Ska man vara ärlig så är faktiskt matutbudet generellt rätt uselt, men framförallt är det fruktansvärt fantasilöst och likriktat. Även restauranger som i vanliga fall håller bra klass tycks tappa alla ambitioner när de sätter ihop sina sommarmenyer.

Jag har stor förståelse för att krogarna vill ha enkla och lättarbetade menyer som funkar när man har välfyllda uteserveringar. Det ska även vara rätter som känns lite "somriga" och helst är hyfsat billiga, man sitter knappast på en uteservering och äter en sjurätters avsmakningsmeny med tillhörande dryckespaket. Men detta betyder inte att alla restauranger måste vara så trista att de satsar på exakt samma rätter. Framförallt är det två inslag som återfinns på varje sommarmeny i hela staden, och det är hamburgare och caesarsallad.

Jag tror dessa sommarmenyernas Bill & Bull återfinns på samtliga krogmenyer under uteserveringssäsongen, oftast med någon laxrätt som kompletterande inslag. Jag äter gärna en god hamburgertallrik eller en fin caesarsallad, och anledningen till att de finns på menyn är såklart för att gästerna beställer det, men det är å andra sidan inte så konstigt eftersom det inte finns så mycket annat att välja på.

En krog med nyss nämnda meny utstrålar i mitt tycke slapphet och uppgivenhet. Det känns som att kocken inte orkar anstränga sig och saknar ambition. Jag är övertygad om att en del gäster helt struntar i att äta just för att menyerna är så fantasilösa, det har jag själv gjort vid flera tillfällen. Denna sommar hoppas jag att fler krogar vågar skilja sig från mängden och satsa på något annat än hamburgare och caesarsallad, då kan de räkna med mig, och förmodligen många fler, som matgäst.

Söndagsintervjun: Gaphals

Gaphals blev årets pristagare av Nyponet

 

De släpper skivor och anordnar konserter. När Lasse Winnerbäcks pris Nyponet delades ut för andra året gick det till Kaj Sivervik och Patrik Lindecrantz på Gaphals och City to city.

 

- Vi fick reda på detta redan i januari och det var en känsla av lättnad som kom över mig. Eftersom mycket av för- och eftersnacket redan första året inkluderade oss kändes det skönt att veta om allt i god tid och kunna förbereda sig, säger Kaj Sivervik som dock inte tror att priset kommer att påverka deras verksamhet särskilt mycket.

- Vi kommer fortsätta att arbeta långsiktigt på att bygga Linköping och Östergötland som kulturregion. Däremot så hoppas jag att näringslivet, kommunen och regionen tar ett par minuter och tänker på hur det arbetet vi gör påverkar både fritids- och kulturlivet i Östergötland och även det enorma arbete vi gör tillsammans med de andra kulturaktörerna för att hålla centrumet levande och staden fylld av människor. Jag hoppas att flera skall värdesätta och vara öppna för att samarbeta med oss här i framtiden.

 

Vad är drivkraften som gör att ni fortsätter år efter år? 

- Det finns inget alternativ till att inte göra detta. Vi vill ha ett bra kulturliv och en levande stad och region, och kommer inte vara nöjda förrän det finns flera kulturaktiviteter att göra varje dag. Vi vill visa att det finns en möjlighet att förändra samhället till det bättre istället för att bara gnälla. Att ändra på kulturlivet på en liten ort som Linköping är något litet och lätt, men om alla tänkte som oss så skulle vi inte behöva ha krig på jorden. Allt börjar med att förändra saker i sin egen vardag.

 

Vad behöver göras för att Linköpings kulturliv ska bli ännu bättre? 

- Näringslivet och kommunen måste inse vilken viktig motor kulturen är för staden och regionen. Kultur är mötet mellan människor, det är genom kulturen vi kan definiera vilka vi är som Linköpingsbor. Om kommunen och näringslivet ännu mer börjar samverka med kulturlivet i Linköping kommer vi öka attraktionskraften, skapa fler arbetstillfällen samt behålla fler av alla dom studenter vi utbildar i stan.

 

Vilka tycker du ska tilldelas Nyponet nästa år?

- Jag tror och hoppas på att Ben Kersley på LKPG Ha Ha uppmärksammas för det han gör. Han har byggt upp stand up comedyn i Linköping och skapat ett utrymme för humor här i stan. Och det är inte det lättaste i en konservativ tjänstemannastad.


SOF 2017


Fredag

Fredag: SOF, AW och Aguson & La Fleur Fatale på Palatset. En välgubbes farväl, en resa bokad till Grekland, en utflykt till Åtvid och en oväntad fika. Sen var det inte mer med det.
 

Lehmans fredagsfräckis

Badvakten till den blinda mannen:
- Du kan väl för fan inte stå här och blåsa upp din barbara mitt på stranden fattar du väl?
- Barbara??? Fan... Då är det gummibåten jag knullat hela vintern!

Helgen på Palatset

Ikväll lirar Aguson & La Fleur Fatale

https://www.facebook.com/events/141428879710448/

Lördag lirar Slomarp, Cat & The Underdogs och Oldfashioned Ideas

https://www.facebook.com/events/260699527715575/


Musikkrönika

Musik ska byggas utav sorg

"Musik ska byggas utav glädje". Suck. Varför lever den missuppfattningen kvar år efter år? I själva verket är det ju precis tvärtom.

Åke Cato var en stor humorist, men någon sångtextförfattare var han verkligen inte. För hade han förstått grejen med musik hade han (och Björn Barlach) aldrig kunnat skriva texten "Musik ska byggas utav glädje" till Lill Lindfors. Och sedan den där låten släpptes 1978 har titeln vuxit till någon sorts sanning som förgiftat stora delar av svenskt musikliv. Resultatet ser vi i program som "Idol" och "Melodifestivalen", som utger sig för att vara musiktävlingar men som i själva verket saknar det mesta av det som utmärker bra musik.

Det är obegripligt hur folk som påstår sig tycka om musik kan hävda att "musik ska byggas utav glädje". Om man sätter sig in i ämnet inser man ju snart att förhållandet är det rakt motsatta. Det bästa musiken bygger nästan alltid på saker som sorg, hat, bitterhet eller krossade hjärtan. Om du tvivlar, gå till dig själv och tänk efter vilken musik som betyder mest för dig. Troligtvis kommer artister som exempelvis Det Vet Du ganska långt ner på den listan.

Musik får gärna låta glad men finns det inga inslag av svärta eller melankoli blir den snart platt och ointressant. Den säger inget, den betyder inget och varför ska man då lyssna på den? Men dyster musik med ett deppigt budskap är inte heller optimal, även om den är bättre än glättig tjofaderittanmusik. Den vill åtminstone berätta något men tar i för mycket. Det är kontrasten mellan mörker och ljus som skapar komplexitet och innehåll. Och kanske är det just där som skiljelinjen mellan bra och dålig musik går, inte mellan "bra" och "dålig" för det kan vara en smaksak, utan mellan "relevant" och "betydelselös".

Jag tror Per Persson i Perssons Pack har sagt det bäst av alla, och sammanfattar även denna krönika i en enda rad: "sångare utan orsak - borde inte sjunga alls".

Veckans Tobi


Skivrecension: Bob Dylan

Bob Dylan
"Triplicate"

Så kom då Nobelprisvinnaren till Sverige, och med sig hade han en splitterny platta. Men vad ska man egentligen ha för förväntningar på en 75-åring som varit en av rockhistoriens viktigaste artister när han nu ger ut sitt 38:e album? Går det att lyssna med öppna öron utan att färgas av allt han har med sig i bagaget?
Denna gång har han skippat det egna materialet och ger istället ut ett mastodontverk med 30 evergreens. Kanske inte det som fansen hoppats på, men dem har han ju struntat i tidigare också, om man säger så.
Dylan har väl aldrig varit någon skönsångare, men här lyckas han faktiskt nästan smeka med sin röst. Musiken låter riktigt bra och svänger fint i det lilla och stillsamma formatet. Dessutom får väl skivan ses som någon form av kulturgärning, så det finns onekligen positiva sidor med "Triplicate".
Men samtidigt är det trots allt också en trippelskiva med jazzstandards som tuffar på i sakta mak med likartade låtar som flyter ihop. Även om det är skön lyssning för en stund i chesterfieldfåtöljen med en cigarr och en whiskey blir det snart rätt ointressant.

2/5

Biomåndag

I brist på annat kollade jag in "Ghost in the shell" igår, med Scarlett Johansson i huvudrollen. I en framtid går det att förbättra sin kropp genom att byta ut delar men Scarlett är ett experiment där hon fått sin hjärna transplanterad in i en hel robotkropp. Hon är en superagent, men vem är hon egentligen?
Visuellt fantastisk film, men känns ganska innehålls- och själlös och jag hade svårt att uppbåda något större engagemang.
Betyg: 2 av 5
 

Skivrecension: John Lindberg Trio

John Lindberg Trio
"Straight from the heart"

Bland många puritaner räknas inte John Lindberg Trio som riktig rockabilly. Det låter för modernt, för rockigt, för välproducerat och för kommersiellt. Och bland den breda allmänheten har det varit ett koncept som funkat, JLT är nog det 50-talsrockande band som bäst lyckats med att slå igenom även utanför den snäva rockabillybubblan. Många som går och ser JLT tänker nog inte ens i termer av att det är ett rockabillyband de ser, utan för dem är det bara ett vanligt rockband, visserligen med retrostil och visst nostalgiskt anslag men i grund och botten ändå bara ett vanligt rockband.
"Straight from the heart" är bandets åttonde platta och i sättningen har en ny medlem plockats in. Musikaliskt menar John Lindberg att han blickat bakåt mot vad som en gång fick honom att starta band. Och här finns visserligen en annorlunda version av Elvis "All shook up", men jag tycker nog JLT fläskar på i vanlig ordning med feta gitarrer och hög energi. Jag kan förstå de renläriga musiknördarnas invändning om att JLT inte är representativa för genren, men å andra sidan är "riktig" rockabilly ofta så tråkig att lyssna på att det är skönt att det finns ett mer lättillgängligt alternativ.

3/5

Helgen i bilder

Ännu en härlig helg. Stora torget, Tannefors, Mormorsgruvan, Värna, Grebo...oj oj oj...

Söndagsintervjun: Magnus Engström

En tecknad färd bland skuggorna

Linköpingsbördige serietecknaren Magnus Engström gav ut sin första grafiska roman "Luftspår" för sex år sedan. Nu är han aktuell med den nya serieboken "Skuggfärd", en rafflande science fiction-thriller som bokstavligen handlar om liv och död.

Yvonne vaknar och märker att hennes partner Frank är försvunnen. I sökandet efter honom upptäcker hon snart att hon själv är i fara, men också att Frank verkar ha varit något på spåren som rör livet efter detta. Denna kombination av andlighet och detektivarbete intresserade Magnus redan i "Luftspår" och den återkommer här i "Skuggfärd".
- Det är ingen slump. Jag är fascinerad av andliga tankegångar och andlighet, men kände redan från och med "Luftspår" att om jag ska behandla något så stilla och relativt ickedramatiskt så måste jag nog samtidigt försöka tillföra en kraftig framåtrörelse för att få dynamik. Följaktligen har jag i båda berättelserna haft med någon form av mysterium eller ett fysiskt letande. Antingen efter en dråpmisstänkt eller som i "Skuggfärd" sökandet efter en försvunnen pojkvän, där också människoliv står på spel. Kanske kan man säga att kombinationen handlar om; inre-yttre, stillhet-action, ljus-mörker? I båda fallen handlar det ju om något slags sökande i yttre och inre bemärkelse, säger Magnus och fortsätter:
- Jag fick idén till manuset när jag funderade över om det finns någon koppling mellan liv och död. Den första idén handlade om hur en själ återkom till livet, hur den inkarnerade ner på jorden i en lånad kropp och använde denna kropp för att försöka ställa vissa ouppklarade saker till rätta. Det blev ett väldigt långt manus och innehöll för mycket dialog. Så jag arbetade om manuset minst två gånger tills jag fick det som jag ville; som en ganska avskalad men visuell historia med förhoppningsvis stämningsfulla miljöer.

"Luftspår" hade en bild per sida. "Skuggfärd" är mer av en traditionell serieroman. Varför valde du den formen med "Skuggfärd"?
- En ruta per sida blir i bästa fall som tablåer som man kan titta på en längre stund innan man vänder blad. Kanske sänker en enda bild farten. Men i "Luftspår" saknade jag lite samspelet mellan rutorna. Jag kände att flera rutor ger mer utrymme till ett mer dynamiskt berättande. Jag kände ett sug att i "Skuggfärd" i större utsträckning använda mig av det mer klassiska serieberättandets unika egenskaper med många rutor som korresponderar med varandra.

Även denna gång känns bilderna ofta ganska realistiska. Har du utgått från foton eller hur jobbar du bildmässigt?
- Jag fotograferar en hel del i direkt syfte att använda till serien och tittar därefter på fotona när jag ritar bilderna. Det kan vara så att jag utgår från tre olika foton vid tecknandet för att få ihop en färdig seriebild. Men mycket i serien är också tecknat på fri hand, i fantasin, så det är en kombination av foton som förlagor och att teckna "ur huvudet".

Har du fortfarande någon koppling till Linköping?
- Ja. Jag äger ett landställe två mil utanför Linköping. Det är ett litet torp som har gått i arv från pappa och farfar. Där ute har jag också några kompisar som jag umgås med då och då. Torpet gör också att jag rätt ofta besöker Linköping för att flanera, minnas, bada i Tinnis och gå på bio.

Har du fler serieprojekt på gång framöver?
- Ja. En självbiografisk serie som bland annat handlar om uppväxten i Linköping. Det är en serie som spänner över 50 år och som jag faktiskt har hållit på med i 19 år!
- Sen arbetar jag också med manuset till en serie som är tänkt att bli nästa långa projekt. Den ska vara i färg, utspela sig under tre historiska epoker, och jag vill där försöka driva mitt serieberättandes visuella utformning ännu längre.

Fredag i Linkan

Kocken var i stan och tvingade ut mig på en AW. Ja, sen gick det som det gick...

Lehmans fredagsfräckis

Abbedissan till de hundra nunnorna:
- Jag hittade en kondom i klostret igår!
99 nunnor:
- Oh nej!
1 nunna:
- He he he...
- Och kondomen har varit använd!
99 nunnor:
- Oh nej!
1 nunna:
- He he he!
- Och det var ett hål i kondomen!
1 nunna:
- OH NEEJ!
99 nunnor:
- He he he!

Helgen på Palatset

Ikväll lirar Krymplings, Headlines och Grå Vardag på Palatset.

Underbara dagar framför oss

Har inte bloggen varit ganska tråkig på senare tid? Jo, det har den och det beror på att det varit fullt upp med en massa annat. Men snart hoppas jag att det blir ändring på det för jag har en massa roliga saker i pipelinen. Så håll ut!
 

Skivrecension: Ed Sheeran

Ed Sheeran
"Divide"

Under de senaste åren har Ed Sheeran klivit fram som ett av de största namnet inom den internationella musikvärlden, och man får nog säga att han är en ganska osannolik popstjärna för han saknar det mesta som traditionellt brukar utmärka superstars. Han har knappast det vanliga popstjärneutseendet med sitt röda hår och sin halvsjaviga stil. Han började sin karriär som gatumusiker och pubtrubadur som krängde egenpressade cd-skivor, och även när han fick sitt genombrott höll han fast vid den stilen genom att uppträda själv med bara sång och gitarr. Vanligtvis brukar artister satsa på större arrangemang, fetare ljudbild och fläskigare scenproduktioner i takt med framgången men Sheeran är en av få (kanske den enda?) som kan lira på tre utsålda Wembley Arena med bara gitarren som sällskap. Det visar att det finns flera sätt att nå framgång och att det viktigaste fortfarande är att man har starka låtar.
Här på sitt tredje riktiga album håller han fortfarande fast vid en ganska minimalistisk ljudbild, även om det finns mer inslag än bara sång och gitarr. Här och var tar han ut svängarna rätt ordentligt, men det är knappast musik som skrämmer mormor. Sheeran är nästan irriterande snäll och präktig, och tyvärr även ganska tråkig.

2/5

Punk i Zero

Intervjuade Peter Kagerland för Zero om hans nya punkbok: http://zeromagazine.nu/2017/04/28/punklyrik-svenska-punktexter-1977-1982/
 
Punklyrik- Svenska punktexter 1977-1982

När den svenska punkvågen sköljde in över Sverige i slutet av 70-talet startades det mängder av band runt om i landet. Låttexterna handlade om att vara ung, göra uppror och att vägra bli en Svensson. I den nya boken "Punklyrik" gör författaren Peter Kagerland en stor genomgång av den tidiga punkrörelsens texter och skapar ett tidsdokument över epoken.

Boken "Punklyrik" kan ses som en uppföljare till ”Ny Våg – Svensk punk/New Wave/Synth 1977 – 1982” som kom 2012. I den gjorde Norrköpingsbon Peter Kagerland en heltäckande dokumentation över femhundra svenska punkband (eller närbesläktade musikstilar) som släppt minst en skiva under åren 1977-82.
Denna gång gör han en djupdykning bland texterna och ger en bild av hur det kunde vara att vara ung i skarven mellan 70- och 80-tal. Boken är uppdelad efter punklåtarnas mest populära teman, och har kapitel om exempelvis kungahuset, raggare, droger, arbetslöshet och att inte vara nöjd med var man bor.
- Jag har med olika typer av textförfattare i boken. Dels såna som hade verkligt viktiga saker att säga, dels såna som inte hade det, säger Peter och berättar att de flesta av första vågens punkare åldermässigt låg mellan 15 och 20 år.
- Det var häftigt att alla var så unga under den svenska punken, utomlands var de ofta äldre. Men jag älskar det spontana, banden hade ju ingen aning om hur man skriver texter. Sen tycker jag kanske inte man ska analysera punktexter som skrevs en kvart innan man gick upp på scenen.

Hur länge tog det att skriva boken?
- Inte lika länge som den förra. Cirka två och ett halvt år tror jag. Det är lite lagom, den förra boken höll jag på med i åtta år. Jag började med att spalta upp vissa ämnen och lista tänkbara låtar. Sen lyssnade jag igenom skivor och läste texter. Jag försökte få med lite olika ingångar, både storstad och landsbygd, och både större och mindre band. Det blev rätt trångt i vissa kapitel så jag fick välja bort vissa favoriter.

De flesta bandkontakter hade han redan klara sedan "Ny Våg"-boken, och många läsare uppskattar säkert att Rikspolischefen Dan Eliasson ställde upp på en tiominuters telefonintervju för att kommentera texten till Bad Boo Bands låt "Knulla i Bangkok". Få av dåtidens punkband kunde nog ana att deras texter skulle publiceras i en bok 40 år efter att de skrevs.
- En del säger: jag hade inte uttryckt mig så här idag, men jag står för texten. En och annan skäms och tycker det är patetiskt. Några tycker de skrev folk på näsan för mycket och vissa har sagt: jag var 15, vad visste vi om politik? Men det var så jag kände då.

Vad tycker du om dagens punk?
- Jag tillhör de som menar att punken aldrig dog. Det kom en massa bra band som följd av punken, som exempelvis Joy Division. En hel del band som spelar idag har funnits länge, som
Attentat, Köttgrottorna och DLK. Men det finns även en massa bra nya band, som Twin Pigs, Matriarkatet och Psykofant. Jag försöker att inte vara nostalgisk utan lyssnar även på ny musik, men det gäller att inte glömma det gamla.

Valborg i bilder


Filmrecension: Flykten till framtiden

Flykten till framtiden

Både titeln och handlingen för såklart tankarna till "Tillbaka till framtiden", och då kan man välja att se denna film som en lågbudgetvariant av Robert Zemeckis klassiker eller också kan man se den som ett självständigt verk utan en massa jämförelser, och då är Ulf Malmros rulle en underbar liten pärla som både charmar och berör.
Året är 1973 och Elias Palin spelar Svante, en ung kille med hjärtfel som jobbar i skivaffär ihop med Bengan (Henrik Dorsin). En dag kliver han på en tunnelbanevagn som tar honom till 2016 där han träffar tjejen Elsa (Victoria Dyrstad), och sedan börjar en snurrig historia med tunnelbaneresor fram och tillbaka i tiden för att fixa Svantes hjärta och hans framtida relation till Elsa.
Har man överseende med att det magiska tunnelbanetåget aldrig förklaras och att det finns vissa brister i logiken bakom tidsresorna så är "Flykten till framtiden" en varm och rolig film som med ganska enkla medel lyckas åstadkomma överraskande mycket. Historien är föredömligt koncentrerad och filmen har såväl bra musik och snygga miljöer som en stor dos humor och underhållande (tids)kulturkrockar.

4/5

RSS 2.0