Tretti o svetti


Det blev en helkväll igår också. Phalén o jag drog till Norrköping och började med en plankstek och några öl på Deli.

Sen drog vi till Världens Bar där det var releasepartaj för Fredrik Johansson & Hundarna.

Mycket lokala rockstars på plats: Foppa, Snusk-Tobbes gitarrist, Dick Lundberg och halva Little Marbles.

Sen tåget hem till Limpan och 30-årsfest för Erik med flera på L´Orient.

Raj raj hela natten och sedan efterfest hos Bill till 05.30

På skiva: John Legend (Nolltretton, november)

John Legend

"Evolver"

SonyBMG


Tredje albumet - Ja

Soft soul - Ja

Distade elgitarrer - Nej


Punkig produktion - Nej

Silkeslen röst - Ja

Gästas av André 3000, Estelle, Brandy och Kanye West - Ja


Outhärdligt i sina smörigaste stunder - Ja

Resten är lika bra som singeln "Greenlight" - Nej

Dunkuddar, ljusskimmer, moln och bomullskörer - Ja


2/5


Gööött!


Igår blev det en helkväll som avslutades med efterfest hemma hos legendaren Gertza. Men det började med julbord på Rimforsa Strand med Nolltretton/Nollelva-gänget.

Sen tillbaka till Limpan där vi först tog en bira på Bishops Arms och sen gick till L´Orient för att glo på Mimikry och John Stridh. Mycket folk och bra drag!

Radio Tobi


Min lista i "Äntligen Fredag" denna vecka hittar du här:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1474207&BroadcastDate=&IsBlock=

Tv-krönika (ÖC, 25/11)

Dokusåpan lever än


En av höstens stora tv-succéer är "Färjan" i Kanal 5. Det snackas för fullt i fikarummen, hälften skrattar åt fyllona och den andra hälften bokar resa själva. Färjebolagen jublar, inte bara tv-båten Viking Cinderella utan hela kryssningsbranschen märker av rekordintresset.

Anledningen till att "Färjan" blivit så populärt beror sannolikt på att programmet kombinerar två av 90-talets stora svenska tv-succéer: "Rederiet" och dokusåpan. Dessutom kryddar man med en 00-talstrend: fylle-tv. Vi har bland annat sett Kanal Lokal springa runt och filma folk som är packade på krogen och det är precis vad "Färjan" också gör. Som av en händelse hade även gårdagens "Boston Tea Party" ett inslag där programledarna filmades medan de krökade ner sig.

Men mest tror jag att "Färjans" succé beror på igenkänning, att åka färja är ett svenskt folknöje och det är vanligt folk som är med i programmet. I går fick vi följa ett tjejgäng från Tranås, varav en flörtade vilt med "Baren-Håkan". Nästa vecka sänds säsongens sista avsnitt, missa inte det.


FELTÄNKT: Ingen vill ha en ny "Beverly Hills 90210". Det är de gamla stjärnorna vi vill se.

SYND: Jag var tvungen att tacka nej till "Den rätta för Rosing" på grund att jag är bortrest då.


AW? Icke!


Nej, det blir inget Sturebaren idag. Jag ska nämligen käka julbord istället. Efteråt blir det förmodligen att gå till L´Orient och kolla på Mimikry och John Stridh.

Dagens Snusk-Pia


Vad är detta, undrar ni kanske? Jo, det är faktiskt Lustgården som har en så diskret fasad. Jag har börjat smyga omkring utanför och spionera på Snusk-Pia när hon står och packar upp banankondomer.
Idag kom det ett stort paket med buttplugs med texten "Special delivery for JP. Including peanut butter".

Lehmans fredagsfräckis


"Piloten tar mikrofonen och berättar för sina passagerare att flygningen mot Paris är påbörjad, vilken väg dom skall ta och beräknad ankomst. När detta är gjort önskar han passagerarna en trevlig flygresa men glömmer stänga av mikrofonen.

- Sten, har du ställt in autopiloten på Paris?
- Ja, det är klart. Nu skall jag gå och skita, sedan skall jag sätta på Sussie ! Hon är alltid pilsk och beredd på en snabbis i pentryt.

Alla passagerare hör detta och även övrig personal i kabinen. En flygvärdinna kommer springande i gången för att informera piloterna om den penibla situation som uppstått men snubblar raklång och blir liggande på golvet.

En passagerare klappar henne på axeln och säger:
- Du behöver inte ha så bråttom, han skulle skita först....."

Filmkrönika (MT, november)


Hade en filmkrönika i Motala Tidning igår. Så här  löd texten:

Mer Bondkomik, tack


Den nya James Bondfilmen "Quantum of solace" har genomgående fått ganska dåliga recensioner. Ledmotivet är för dåligt, skurken är för mesig, manuset är för rörigt, Q presenterar inga nya, coola uppfinningar och det saknas klassiska scener som vi fortfarande minns om tio år. Jag håller med om allt det där och en hel del andra påpekade brister också, men framförallt har Bond i Daniel Craigs tappning förlorat sin charm, humor och glimt i ögat.


Vi vill inte se Bond som ett bittert muskelpaket som är ute efter hämnd. Vi vill se honom förföra damer med tuffa repliker, genomföra biljakter med konstiga fordon och döda skurkar med saker man inte visste kunde användas som vapen. Han ska vara en förvuxen pojke som gillar att köra fort, spränga saker och driva sin chef till vansinne.

Det sprängs en hel del i nya Bondfilmen, men i övrigt har inte"Quantum of solace" särskilt många av filmseriens kännetecken. Vilket är konstig, eftersom vem som helst i princip kan skriva ett Bondmanus som funkar.


Till att börja med är ju vinjetten och mycket av filmmusiken klar redan från början. Persongalleriet är också återkommande. Förutom Bond själv har vi sekreteraren Moneypenny, chefen M och den materialansvarige Q. Det finns en superskurk med ett särskilt kännetecken och han har dessutom en uppumpad hantlangare som Bond tvingas slåss mot. Skurken försöker att ta över världen och har ett underjordiskt högkvarter som sprängs i slutet. Det dyker upp minst en tjej med ett fantasieggande namn som Bond förför. Hon säger dessutom "Åh...James" någon gång under filmen. Bond själv säger "The names Bond - James Bond" vid något tillfälle.

Vidare så reser Bond jorden runt, ägnar sig åt någon överklassport och träffar sin amerikanska kollega Felix Leiter. Någon gång i filmen är Bond klädd i smoking, går på casino och dricker vodka martini. I slutstriden får han även nytta av något av de vapen som Q presenterade i början.


Med de förutsättningarna är det svårt att förstå hur manusförfattarna till "Quantum of solace" kunde misslyckas.


Fem scener som verkligen känns Bond:

Fäktscenen i "Die another day"

Bond åker cellofodral i "Iskallt uppdrag"

Oddjob kapar en staty med sin stålkantade hatt i "Goldfinger"

Bond springer över krokodiler i "Leva och låta dö"

Pansarvagnsbiljakten i "Goldeneye"


  

Filmer med julstämning

En månad kvar till jul. Och ingenstans är väl julen juligare än på film. För att komma i rätt julstämning kommer här några tips på DVD:er att hyra under december.


Love Actually

Tomten är far till alla barnen

Grinchen - Julen är stulen

Elf

Ett päron till farsa firar jul

Noll tolerans

Die Hard

Bad Santa

Dödligt vapen

Ombytta roller

Om ödet får bestämma

Ensam Hemma

Klappsjakten

Gremlins

The Nightmare before christmas


Eldkvarn brinner igen


Var på Skivlagret en sväng igår och kollade in Eldkvarn (Plura & Carla) som lirade några låtar från nya plattan.
Det lät...Eldkvarn.

Pubquiz på The Champ


Igår körde jag pubquiz på The Champ. Det var en hellyckad kväll på alla vis. Fullsatt, trevlig stämning och hela åtta priser (presentkort, hockeybiljetter, choklad, böcker mm) lottades ut. Lovade ett tjejgäng att lotta ut ungkarlsdejter nästa gång så är du ungkarl kan du anmäla dig till mig.
Nästa datum är den 18/12. Anmäl dig på The Champ om du vill gå. Vi har bara 50 platser.

Dagens Tobi


På skiva: Anna Maria Espinosa (Nolltretton, november)

Anna Maria Espinosa

"Glowing with you"


Hon har sjungit i Club Killers och i Moder Jord Massiva. Hon har dessutom körat med artister som Laakso, Eldkvarn, The Concretes och Tomas Andersson Wij. Och senast sjöng hon "Girls just wanna have fun" i en tv-reklam.

Nu är Espinosas debutalbum här och det lämpar sig bra till att leka kompositör-bingo. Para ihop rätt låt med rätt låtskrivare, här finns musik av Andreas Mattsson, Staffan Hellstrand, Teodor Jensen, Nicolai Dunger med flera. Och jag blir faktiskt imponerad av vilka starka låtar de har släppt ifrån sig. Men det kan också vara så att det är Anna Marias fantastiska sång och hennes svängiga band som gör att musiken lyfter till så höga höjder.

De olika låtskrivarna gör att sångerskans personlighet har svårt att komma fram och att musiken spretar en hel del. Titelspåret har countryvibbar, "Time is all we have" andas stundtals lite ABBA, The Concretes bidrag blinkar som ett discogolv och här hörs även pop, karibiskt och en massa soul. Men jag faller ändå pladask för denna skiva, som jag dessvärre misstänker att många kommer att missa.


4/5


Popstars på stan #17


Mötte självaste Snusk-Tobbe uppe på US. Han skulle testa sig inför spelningen i Åtvid nästa helg.

Vilken "star quality" har Snusk-Tobbe? Sätt betyg 1-10.

Tisdag i Norrköping

Igår var jag i Norrköping och jobbade lite.
Där åker ungarna pulka mitt på stadens gator, fem meter från spårvagnarna.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Dagens fynd på hallmattan


Idag kom nya Zero. Jag hade med en intervju och några recensioner plus att jag är med i årsbästalistan.

Tre filmer (Nolltretton + Zero, november)

Mamma Mia!


Kanske är det för att man är svensk och uppväxt med musiken som den drabbar så hårt. Men jag tror inte det, jag tror det beror på att det är så fantastiskt bra låtar - så dramatiska, dynamiska och filmvänliga i sin uppbyggnad - som gör att jag sitter med glansiga ögon och en klump i halsen från första sekund av "Mamma Mia!".

Handlingen i ABBA-musikalen känner ni kanske till. Unga Sophie bor med sin mamma (Meryl Streep) på en grekisk ö och ska gifta sig. Det finns tre tänkbara pappor (Stellan Skarsgård, Colin Firth och Pierce Brosnan) som Sophie bjuder in för att ta reda på vem av dem det är.

Det blir mycket humor, pappakandidaterna är tre charmiga män och även Streeps två inbjudna väninnor höjer stämningen. Streep själv är förtjusande som vanligt. Att det inte är några musikalproffs i de ledande rollerna känns också befriande.

Det är många låtar och hastigt berättat, men eftersom det är en musikalfilm funkar det utmärkt, och som musikalfilm är det den bästa jag sett bredvid "Grease". Hela filmen är en glädjeexplosion som får mig att rysa av välbehag. Kan man verkligen må så här bra av en film? Med mera ABBA skulle världen vara en bättre plats.


5/5

----------------------------------------------------------------------------

Gränsen 1918


Vi är grannar och har till och med varit samma land, men Finlands historia är betydligt blodigare än den svenska. Förutom världskrig har Finland även haft ett inbördeskrig mellan Vita (stöddes av Tyskland) och Röda (stöddes av Ryssland).

Här är året 1918 och den unge kaptenen Carl von Munck skickas till en by för att övervaka gränsbron mellan Ryssland och Finland. Han märker dock snart att lokalborna inte håller så hårt på det där med gränser utan har mer praktiska sedvänjor. Reglerna uppifrån är dock rigida och skapar mer problem än de löser.

"Gränsen 1918" har bra skådespelare, välskrivet manus och vackert foto, det är en stark film om krigets vansinne där vänner plötsligt blir till fiender. Ska man verkligen dela upp människor, ska man alltid lyda order och hur viktig är en gräns som ändå kan flyttas? "Gränsen 1918" visar att det vi tror är logiskt och rätt tvärtom ofta blir helt fel. Det finns bara ett krig som är värt att utkämpa, och det är kriget för humanismen.


4/5
---------------------------------------------------------------------------------------------

(Från Zero)

DVD

5/10


Svenska Akademien

- Om sakernas tillstånd


"Dom piskar ju upp ett jäkla sväng", sägs några minuter in i filmen. Och till stor del är det svänget som gör att Svenska Akademien är så populära, men också de politiska och socialt engagerade texterna. I filmen tar man upp en koppling till 70-talets proggrörelse och det finns säkert där till viss mån, men jag tror framförallt att folk gillar att gruppen spelar så skön reggae på svenska.

Svenska Akademien bildades i Landskrona 1999 och förra året släppte man sitt fjärde fullängdsalbum. På denna dvd får vi följa bandet på spelningar och höra dem prata om saker som utseendefixering och konsumtionshets. För regin svarar Bengt Andersson och Tomas Olsson, och bakom kameran hittar vi Thomas H Johnsson.

Som film betraktat är det inget mästerverk. Det känns mer som en allmän presentation av bandet än som en film med tanke och riktning. En hel del musik finns med, men det är absolut ingen konsert- eller turnéfilm utan kretsar snarare kring bandets funderingar om livet och samhället. Trevlig förströelse, men jag hade gärna sett en rödare tråd och en tydligare struktur på vad det är man vill berätta.


Quiz-time


Imorrn är det premiär för min pub-quiz på The Champ. Det kan finnas någon enstaka plats kvar annars får ni rikta in er på nästa datum som är den 18/12.

På skiva: Anna Ternheim

Anna Ternheim

"Leaving on a mayday"

Universal


Lasse Winnerbäck får ofta äran för att ha upptäckt både Elin Sigvardsson och Anna Ternheim. Förmodligen hade båda kommit fram även utan hans hjälp, båda tillhör ju den nya, duktiga generationen svenska gitarrtjejer där man även kan räkna in namn som exempelvis Frida Hyvönen, Jonna Lee, Ane Brun och Hello Saferide.

Efter att till en början känts som en stor samling likartade artister har sångerskorna på senare tid utvecklat sina personliga uttryck, idag är det inga problem att skilja mellan till exempel Sophie Zelmanis viskande sång och Annika Norlins snirklande melodier.

Anna Ternheim tycker jag dock är den i samlingen som har haft svårast att utkristallisera sig som artist. Men kanske beror det mer på hennes (brist på) personlighet snarare än på låtarna. Hur som helst är 30-åringens tredje skiva i mitt tycke hennes starkaste. Jag misstänker att producenten Björn Yttling haft ganska mycket att säga till om, för Anna Ternheim låter fräckare arrangerad och mer experimentell än tidigare. Hon tar ut svängarna mer och det där USA-satsningen som hon flyttade till Staterna för att göra kanske kommer att lyckas.

"Leaving on a mayday" är full av bra låtar, ofta höjda ytterligare en nivå genom den snygga produktionen. Även Anna Ternheim håller på att hitta sin särskilda plats i det svenska poplivet.


4/5


Dagens Dinga Värld


http://img219.imageshack.us/img219/8052/pict00198mz.jpg

Linda + Tobi = sant

Eller inte. För tyvärr kan jag inte vara med i tv-programmet och dejta henne. Ringde till Nordisk Film idag och fick reda på att inspelningen skulle ske i januari när jag är borta i Asien. Så det verkar som att jag får vänta på den stora kärleken lite till.

Veckans höstmys


Som ni vet älskar ju jag "höstmys". Det är för övrigt helt och hållet skvallerreportern Daniel Nyhléns förtjänst efter att han i tv-dokumentären "Se mig" sa orden "Jaså, här står ni och ser så där höstmysiga ut".

Idag ligger marken vit av snö och jag misstänker att höstmyset håller på att gå över till vintermys. Det funkar det också, så vi firar med en höst/vinter-mysig bild på Anna G.

Popstars på stan #16


Sprang på buskiskungen Sensa-Jensa aka Mantel-Alex.
Alex sjunger ju även i flumrockarna La Fleur Falafel och är en true rocker out to the fingertips.

Vilken "star quality" har Mantel-Alex? Ge poäng 1-10.

Krogkrönika (Nolltretton, november)

Den förrädiska after worken


Man lockas av de billiga priserna och tror att man ska spara pengar. Istället blir man sittandes hela kvällen och råkar bränna halva lönen. Att gå på after work är förrädiskt.


Numera har vart och vartannat ställe någon form av after work-erbjudande.

"After work-priser i baren måndag - lördag 15-19. Stor stark/ glas vin 39:-" läser jag i en tidningsannons.

"After work med bra priser på mat och drickbart! Tisdag-Torsdag 17.00-19.00, Fredag 16.00-19.00." har en annan krog skrivit på sin hemsida.

Det är ungefär så det brukar se ut. After work innebär att restaurangerna sänker priserna på förkvällen (ca 16-19). Som namnet antyder är tanken att man ska stanna till och ta en öl innan man går hem från jobbet. Ibland ingår någon form av mat och stundtals även någon form av musikunderhållning.


Själv har jag varit en after work-fantast i flera år. Framförallt på fredagarna, då några kalla öl på seneftermiddagen är en perfekt inledning på helgen. Senast i fredags var jag på ett av stans etablissemang som erbjuder prisnedsatt öl och en plockbuffé för några tior. Eftersom jag skulle iväg på annat lyckades jag slita mig från gemenskapen och de sköna fåtöljerna redan efter två öl. Andra i mitt sällskap var inte lika lyckosamma, de blev kvar nästan till midnatt.


Och just där har ni faran med after work. För det är sällan som man bara tar de där två ölen som man tänkte sig från början. När man väl slagit sig ner i soffan med en god pilsner, en matbit och trevligt sällskap är det väldigt lätt hänt att man tar ännu en öl istället för att gå hem och diska, städa eller ladda tvättmaskinen. Jag har tappat räkningen på gångerna då jag gått på after work vid femtiden och det har slutat med en helkväll på krogen.

Och när man efteråt räknar pengarna man inte har kvar i plånboken märker man att de där ölen som var så billiga en och en plötsligt kostat ganska mycket när man lägger ihop summorna.


När detta skrivs sitter jag och väntar på att det ska bli fredag. Då ska ett nytt ställe i stan dra igång sin fredags-afterwork. Det kommer att bli billig öl, gratis buffé och till och med ett jazzband som lirar. Jag kommer att hänga på låset vid fyra och jag vet exakt hur kvällen kommer att sluta. Dom kommer att få släpa ut mig vid stängningsdags medans jag krampaktigt försöker greppa tag om dörrkarmen skrikandes: "Bara lite till, jag lovar att gå om fem minuter".


Veckans myspace


Vill återigen nämna Erik Wallstens myspace-sida:
http://www.myspace.com/136287441    
Erik är både musikkritiker på Corren och har gått en utbildning till musikproducent så han borde ju vara meriterad att skapa fantastiska låtar tycker man ju.
Om han lyckas? Döm själva.

Lördag i Limpan


Efter att ha varit i Motala och repat med Snusk-Tobbes nya band hamnade jag på en grabbfest. Sen gick dom på hockey och jag gick till L´Orient och körde Klubb Krado.
Det har nog aldrig nånsin spelats så bra musik på någon krog här i stan förut, fast vi överskattade nog indiekidsens historiekunskaper rätt rejält för publikmässigt kan kvällen inte betraktas som nåt annat än ett storstilat fiasko.

Tv-krönika (ÖC, 18/11)

Galadags igen på TV 4


Fantasilösheten på TV 4 är verkligen slående. Efter att ha visat Faddergalan, Hand i hand-galan, Våra eldsjälar-galan, Bara barn-galan, Grammisgalan, GE Galan, Nyårsdansgalan, Humorgalan, Gaygalan och en drös andra galor var det igår dags för ytterligare en galen tillst...förlåt, galatillställning på TV 4.

Denna gång hette programmet "Fotbollsgalan" och delade ut pris till årets bästa fotbollsspelare. Precis som exempelvis "Kristallen", "Guldbaggegalan" och "Grammisgalan" handlar det om en filmad firmafest där branschfolk dunkar rygg på kollegor och ägnar sig åt inbördes beundran.

Upplägget är alltid likadant. Adam Alsing och Jessica Almenäs är programledare, det delas ut priser, Per Gessle sjunger sin senaste singel och tittarna ska ringa och rösta. Jag väntade bara på att Robert Gustafsson skulle komma in och driva med Tony Richardsson.

Visst, TV 4 får väl visa vilka program de vill, men man förundras ju av kanalens brist på idéer - och självrespekt. Finns det inga kreativa och nyskapande ambitioner på TV 4?


JIPPII: "Dirty Sexy Money" börjar igen imorgon på Kanal 5

  

TUFF TANT: Judge Judy i "Judys domstol" (TV 4+) daltar inte med ungdomsbrottslingarna

  

DÅLIG IDÉ: Som blev ännu sämre som program - "Nyhetsfajten" i TV8


Radio Tobi


Länkar till mina två senaste radio-listor:
Förra veckan:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1464796&BroadcastDate=&IsBlock=
Denna vecka:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1464801&BroadcastDate=&IsBlock=

Aaaaah... fter work


Sturebaren igen såklart. Sen gick jag hem och skulle ta det lugnt men istället fick jag besök så det blev fest till 05.

Veckans idolbild


Karl Sigfrid, 31, moderat riksdagspolitiker

Japp, ni kan drillen...


Det behövs knappt sägas, men eftersom det är fredag så blir det aw på Sturebaren (trots förra veckans debacle där halva skaran fick akuta magsmärtor).
Det ultimata upplägget är att lyssna på mig på P4 kl. 15.50 och sen gå till Sture...

Lehmans fredagsfräckis


Lille Pelle frågar fröken i skolan om man kan äta glödlampor.
- Nej, Pelle lille, det kan man faktiskt inte.
- Det var konstigt, för när mamma och pappa skulle lägga sig igår kväll sa mamma:
- Släck lampan nu, så tar jag den i munnen.

Veckans Tobi


Två filmer (Nolltretton)

Air Guitar Nation


Länge var jag övertygad om att det här var en fejkad dokumentär. Mer Spinal Tap-känsla än när man åker till ett höghöjdsläger och lär sig olika "luftgitarrmoves" av den regerande världsmästaren går ju knappast att hitta. Eller när man på fullaste allvar pratar om att luftgitarrspelande står för fred och frihet.

Sen förstår jag att det tydligen är äkta, och självklart är det så, för varför skulle man parodiera nåt som redan är urlöjligt?

I filmen får vi följa två luftgitarrister från uttagningar i en källare i New York ända till VM-finalen i finska Uleåborg. Och jag ber: kan nån förklara grejen med luftgitarr för mig? Varför ska man titta på tokstollar i peruker och knäppa kläder som hoppar runt, får spastiska ryck och förmodligen inte skulle kunna ta ett ackord om dom fick en riktig gitarr i händerna?

Filmen är hantverksmässigt hyfsad men totalt förutsebar och ointressant. Den enda riktiga behållningen är att Cheap Tricks låt "I want you to want me" spelas.


1/5
------------------------------------------------------------------------------

Dixie Chicks: Shut up and sing


Den amerikanska countrytrion Dixie Chicks blev år 2003 plötsligt en av världens mest politiska och omdiskuterade musikgrupper.

Det kom rätt oväntat, inte minst för dom själva.

Efter tre album var man historiens bäst säljande tjejgrupp, men det ändrades nästan över en natt. Plötsligt bojkottades dom på radio, folk samlades och krossade deras skivor, de tvingades förklara sig i tv och skivförsäljningen tvärdog.

Så vad var det de hade gjort? Jo, under en konsert hade sångerskan sagt att hon skämdes för att George W Bush var från hennes hemstat Texas, på grund av hanteringen av Irak-kriget.

Det fick sydstatare, den kristna högern, USA-patrioter och allmänna rednecks att bli skogstokiga.

I denna dokumentär får vi följa den vansinniga överreaktionen och den två år långa hetsjakten på bandet. Folks reaktioner är ibland skrattretande löjliga och filmen ger en intressant inblick i hur det egentligen står till i "the land of the free".


3/5


Nya Nolltretton ute


Popstars på stan #15


Eller rättare sagt två popstars. Först Sami som är på G med en ny skiva och sen Bill Krado, keyboardist i Bête Noire.

Mantel-Alex:s buskisskola #9


Sista delen av Mantel-Alex:s buskisskola: Döp ditt rockband till La Fleur Fatale och flå en björn.

Dagens Dinga Värld


http://img219.imageshack.us/img219/5875/pict00232th.jpg

Tre skivor (Zero, november)

Album

2/10


Emil Jensen: Emil Jensen

Adrian Recordings


Nej, det kvittar hur mycket jag lyssnar på Emil Jensen. Det kvittar hur mycket jag försöker att förstå dom som hyllar honom. Det spelar ingen roll, jag kommer nog ändå aldrig att stå ut med Skånepågen.

Jag vill inte vara en fördomsfull och enkelspårig kille som retar upp mig på en sån liten detalj som hans veka, skånska sång men tyvärr, jag kan inte med den. Jag vet inte riktigt varför men det är nåt i rösten som ger mig ett fysiskt obehag.

Fast det är ju inte bara rösten. Texterna känns exempelvis som pretentiöst dravel som inte säger mig nånting. Har Emil Jensen något att berätta så går det åtminstone mig förbi.

Inte heller musiken känns särskilt spännande, även om den faktiskt är det minst mediokra med Emil Jensen. Men precis som rösten ligger i samma tonläge både låtar och album igenom så är inte heller musiken särskilt dramatisk. Den tassar fram försiktigt till vemodiga pianon och gitarrer.

Fast han verkar i alla fall ha slutat med att blanda stora och små bokstäver i namnet. Alltid något.
-----------------------------------------------------------------------------------

Album

Betyg:4/10

  

Irya´s Playground: Irya´s Playground

Byker Wall/ Universal


Irya Gmeyner är ett sånt där namn man hela tiden stöter på i olika musiksammanhang. Hon sjöng exempelvis på ett påhittat språk med folkrockarna Urga och hade ett band som hette The Gmeyner för några år sedan. Man hör ständigt att hon skulle vara så begåvad och kreativ men hittills har det hon visat upp mest känts ganska ointressant.

Inte heller nya projektet Irya´s Playground känns särskilt upphetsande. Ihop med Pange Öberg, som mest är känd som konsertarrangör, har hon fixat till en skiva som visserligen har proffsmusikernas alla attribut, det är välproducerat och snyggt framfört men saknar också själ och personlighet. Och så saknas det viktigaste av allt i alla musiksammanhang: bra låtar.

När jag lyssnar på "My angel" hör jag en skaplig låt som får mig att tänka på Edith Backlund, en annan svenska som verkar i ungefär samma genre. Skillnaden är att förtjusande Edith har en ton i rösten som känns mer tilltalande, det finns små detaljer i musiken som höjer dem från hyfsade till mästerverk och att hon arbetar med en låtskrivare i absolut världsklass, nämligen Pär Wiksten från The Wannadies. Det skulle Irya Gmeyner också behöva.
-------------------------------------------------------------------------------------

Album

Betyg: 4/10


Navid Modiri & Gudarna: Allt jag lärt mig hittills

Bad Taste Records


Navid Modiri är den där killen i radioprogrammet "Frank" och i SVT:s "Filmkrönikan" som ett tag hade världshistoriens fulaste lugg. Men han har också släppt två skivor, 2005 respektive 2006, och nu kommer hans tredje album ihop med kompbandet Gudarna.

Musiken är poppig reggae som svänger rätt skönt, men hade varit ännu skönare om Navid kunde sjunga med lite mer inlevelse, engagemang och äkthet. Nu låter det som att han mest försöker imitera hur klassiska Jamaicasnubbar brukar låta snarare än att det kommer naturligt. Samtidigt som han på något märkligt sätt även låter otroligt Svensson. Inte heller de menlösa texterna gör att det hettar till särskilt mycket, och jag hade även gärna hört lite mer bett i musiken. Det låter lite väl snällt och trevligt.

Däremot är jag rysligt avundsjuk på den feta bergsprängaren han står med på skivomslaget. Vill ha!


Lika som bär #46


Wolverine & Tobi

På väg mot Guldmunk...


Kom på att jag snart börjar närma mig Silvermunk, om jag har räknat rätt. Och är man väl där är det inte långt borta att man även blir Guldmunk.

Så nu undrar jag om det finns några Guldmunkar därute som kan berätta om hur det är. Och vad är det längsta ni har gått utan att få nåt?

Sofia & Erikas kätbild


Japp, även Sofia & Erika ville vara med på en kätbild

Två skivor (Zero, november)

Singel

4/10


Capetown: Mr. Telephone

Pope/Playground


Musiken känns mest som ett soft, svängigt hip hopbeat, ändå får den nog kallas för pop. Visserligen slick, jazzig och cleant producerad, men ändå pop. Här ger oss Stockholmsbandet tre versioner av låten "Mr. Telephone".

Den har ett skönt, moget gung men känns ändå väl anonym för att vara ett singelval. Det går inte att komma ifrån att halvsegt tempo, avsaknad av dramatik i uppbyggnaden och viss enformighet knappast är en kombination som kommer att leda till många radiospelningar. Hemma i lägenheten funkar den bättre, utan att man direkt sätter den på återuppringning.
-------------------------------------------------------------------

Album

4/10


Martin Schaub: Leaving the circus

Zebra Art Records


Göteborgaren Martin Schaub listar en massa kända artister som han har jobbat tillsammans med. Han nämner även det egna bandet West of Eden som haft topplisteplaceringar och gjort utlandsturnéer. Själv har jag aldrig hört talas om honom men det kanske beror på mig?

Hur som helst är detta hans solodebut och det är en platta som innehåller en slags snäll singer/songwriterpop. På gränsen till mesig, om jag ska vara ärlig.

Det puttrar fram mjukt och trevligt. Det låter varmt och är stiligt producerat. Hantverket är det inget fel på. Dessvärre låter det helt ointressant. Inga låtar fastnar. Schaub låter som en loungemusiker som fyller bakgrunden med toner medans folk minglar och dricker vin. Alltså inte låtar som man ska lyssna på utan musik som ska rädda folk från pinsamma tystnader.


På begäran: Per Kardell


Förra gången (9/10) Pera syntes här på bloggen blev läsarna helt lyriska.
"SÅ SNYGG!!!!!", löd en av kommentarerna och det strömmade in önskemål om att få se mer av denna tjusiga karl.
Därför kommer nu på allmän begäran ett litet Per-kollage. Håll till godo!


Dagens fynd på hallmattan


Det kom en bunt Zero-skivor igen, exempelvis Timo Räserbajs och The Fine Arts Showcase.

Dagens Dinga Värld


http://img219.imageshack.us/img219/1629/pict00227lq.jpg

Två skivor (Nolltretton, oktober)

Hello Saferide

"More modern shorts tories from Hello Saferide"

Razzia


Hello Saferides debutskiva från 2005 var en trevlig indiepoppig skiva, men egentligen mer gullig än bra. Sedan kom framgången med Säkert! och det verkar som att det har gett Annika Norlin ökad självförtroende, för Hello Saferides andra platta känns mycket tuffare, fräckare och mer självsäker än debuten. Till viss del beror det kanske på Andreas Mattsson coola produktion, för där den första skivan hade en ganska anonym ljudbild är denna platta verkligen rattad och styrd. Förutom snygga pianon vimlar det av annorlunda detaljer, som visksången i "2008", körer som på flera håll låter lite halvskevt eller när Norlin härmar vindsus i "Arjeplog".

Norlin fortsätter att berätta små historier i sina texter om allt från att förlora oskulden och om hur en tilltänkt dotter skulle vara till en story om två bröder från Lund. Men framförallt handlar det om bra låtar som vågar ta ut svängarna och ta andra vägar än de traditionella popstigarna. Och så har ju Annikas ett särskilt uttryck i sin kärva röst som känns jordnära och äkta.

4/5
--------------------------------------------------------------------------

Irya´s Playground

"Irya´s Playground"

Byker Wall/ Universal


Jag har nån skiva med folkmusikbandet Urga i skivhyllan som jag aldrig lyssnar på. Jag minns Cirkus Cirkör på Hultsfredsfestivalen för några år sedan. Och jag minns bandet The Gmeyner på en upplaga av Kalas-turnén. Bakom allt detta låg engelskan/Södertösen Irya Gmeyner och nu har hon ett nytt projekt på gång med kända arrangören Pange Öberg. Med på denna debutskiva hittar man också namn som Ebbot Lundberg, Martin Hederos, Conny Nimmersjö, Freddie Wadling, Fredrik Sandsten och Stefan Axelsén.

Fast det kvittar, för detta slutar ändå i totalt intetsägande loungerock. Kompetent framförd, stundtals lite experimentell, ofta stramt snygg men som helhet en enda lång gäspning. I ansträngningarna att låta elegant och cool borde man kanske också lagt ner lite energi på att skriva låtar som sätter sig. Musiken smeker visserligen öronen med sin oklanderliga produktion, men Irya Gmeyners musik skulle behöva något mer än bara proffsighet. Personlighet, till exempel.

2/5


Pubquiz på The Champ


Jag ska börja att hålla i lite pubquiz på The Champ. Starten sker 26/11 och sen ska jag köra ungefär en gång i månaden är det tänkt. Vill ni vara med och tävla så är det bara att höra av er till The Champ och anmäla er.

Mantel-Alex:s buskisskola #8


Ett annat bra buskis-knep är att helt enkelt sätta på sig en tokrolig mask.

Köp biljett till Sköna Gröna Gruvan


Nu finns det förköpsbiljetter att köpa till Sköna Gröna Gruvan. På JAM i Linköping och i Greboaffären finns det från måndagen medans det kanske dröjer till tisdag innan de också finns på Willys i Åtvidaberg.

På skiva: Frida Hyvönen (Zero, november)

Album

6/10


Frida Hyvönen: Silence is wild

Licking Fingers/ Playground


"Jag tror det är nåt lite konstigt med Hyvönens hjärna, inget allvarligt, men den är inte kopplad som andra människors. Hennes tankar och därmed låtar rör sig i helt andra banor än hos vanliga människor."

Så säger Marit Bergman om Frida Hyvönen i senaste numret av Sonic, och jag tror att jag håller med. Hennes låtar vinglar, går vilse, snurrar runt, stannar upp och tittar på träden innan de hittar fram dit dom ska. Förra året släppte hon en skiva som var soundtrack till en dansföreställning med pudlar, det säger det mesta. Frida Hyvönen är nog lite konstig.

Bland svenska singer/songwriters har Robertsforstjejen definitivt ett eget uttryck. På detta tredje album bjuder hon mestadels på pianosånger som...ja, dom får nog beskrivas som lite udda. Ni kanske har hört "Dirty Dancing", öppningslåten som nog är skivans mest direkta nummer med en vacker 50-talsrefräng. För övrigt ett passande namn eftersom Frida Hyvönens musik låter ungefär som den där showen de ska sätta upp i filmen "Dirty Dancing".


Rille & The Big Four-O


Var på Rilles 40-årsfest igår. En trevlig kväll med mycket ryska inslag, asiatmat och uppträdande av 6.08.

Tv-krönika (ÖC, 12/11)

Hurra för vuxen-tv

Man borde ju misstänka vartåt det lutar när man hellre ser "Agenda" på söndagarna än någon av alla de filmer som visas samtidigt. Att jag satt uppe och följde det amerikanska presidentvalet till fyra på morgonen var bara en bekräftelse. Och tisdagarna, som traditionellt varit SVT: s "seriösa" dag med tunga debattprogram och granskande journalistik, är numera något av veckans höjdpunkt. Det är bara att erkänna - jag har förmodligen gått och blivit vuxen.

Numera väljer jag "vuxna" samhällsprogram före dokusåpor och sit coms. Igår visades två av mina favoritprogram just nu: "Rakt på med K-G Bergström" i SVT 2 och "Adaktusson" i TV 8. Men även om K-G Bergtröm på nåt märkligt sätt fick tårarna att spruta på Marta igår är han betydligt bättre på att intervjua politiker och makthavare än idrottspersoner.

Den självinsikten har redan Adaktusson. Igår var dock inte någon av hans intressantare kvällar, kanske för att åtminstone jag börjar tröttna på finanskrisen. Då var det roligare att byta kanal och se Marit Bergman åka hem till fans och spela i deras vardagsrum.


MER BRA VUXET: Riksdagsdebatter i SVT 24

BÄSTA AMERIKANSKA TALKSHOW: Jon Stewart (Kanal 9). Gör politiken rolig och engagerande.


Radio Tobi


Hade en lista i fredags igen. Du hittar den här:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1453178&BroadcastDate=&IsBlock=
(20 min in i klippet)

Flera av mina listor hittar ni här: http://www.sr.se/cgi-bin/ostergotland/program/index.asp?ProgramID=1315

Jädra Vickan...

...efter att ha sett 001 i Tannefors har jag nu fastnat i hennes fåniga bilnummer-lek. Tvåan kom på E4:an mellan Linköping och Norrköping i fredags.

AW på Sture


Ja, det blev ju självklart en sväng till Sturebaren igår också. GÖÖÖÖÖTT!

Två skivor (Zero, november)

Album

5/10


Sofia Härdig: Dream

Filthy/ Border


Drömskt låter det, precis som titeln antyder. Sofia Härdig jobbar ihärdigt med popmelodier, electronicaljud och en stämningsfull atmosfär. Sedan förra plattan "The Need To Destroy" har hon hängt i Berlin och sånt brukar resultera i lite halvkonstiga saker. I Härdigs fall blev det en skiva med mjuk-industri som är så nedtonad att det förmodligen är en bomullsfabrik vi talar om.

Många av electronicans kännetecken finns här, men jag vill ändå inte begränsa Härdig till att bara handla om det, på många sätt känns det snarare som att det är rock hon håller på med, fast med stråkar, blippljud och knaster.

Hennes fjärde album "Dreams" bjuder på skön lyssning men lyckas bättre med att skapa ljudlandskap än att få mig att bränna låtar till höstens bland-CD.
---------------------------------------------------------------------

Singel

5/10


Pallers: Humdrum

Labrador


Hade jag inte vetat att Pallers är ett Labradorband så hade jag ändå gissat det ganska snabbt.  Duon knåpar ihop luftig, mjuk, atmosfärisk pop med lätta, elektroniska ljud. Till det kommer en försiktig sång som liksom bara flyter med i den bomullslena stämningen. Och nog låter det väl som att det är Labrador-Johan själv som frontar micken? Jag hittar en bild på bandets Myspace-sida och nog ser det ut som Herr Angergård, även om bilden är lite oklar.

Skön loungemusik, hur som helst.


Noice on tour


Vet inte om den här platsar på Pruttens lista över dansbandsbussar...men igår såg jag i alla fall Noice turnébuss utanför Harrys.

Fredag i Norrköping

Igår var jag en sväng i Norrköping och jobbade igen.
Där sitter man och super i parkeringshusen.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Fredag - dags för aw


Ni vet vad som gäller: Sturebaren

Veckans ikon


Joan Jett fyllde 50 tidigare i höstas och är förtjänt av ett stort GRATTIS!!!

Lehmans fredagsfräckis


På morgonen dagen efter världens fest märker killen att han har en röd och en brun ring runt snoppen så han går till doktorn för att undersöka sig.

-Det är inget medicinskt fel på dig, men enligt våra undersökningar kommit fram till
vad ringarna kommer utav, säger doktorn

-Så bra, svarar killen

-Den röda ringen är läppstift och den bruna ringen är snus.....

Kärleken spirar mellan Tobi och Linda

Ikväll ringde dom från tv-programmet "Den rätte för Rosing" och tyckte jag skulle komma upp till Stockholm typ nästa vecka för slutaudition.
Alltså, inte fan betalar jag en massa pengar för att åka upp dit, men det kanske är nån av er läsare som ska åka mellan Linköping och Stockholm nån dag som man kan åka med?

Lika som bär #45


Thor Modéen & riksdagsmannen Per Bill

Två skivor (Zero, november)

Album


5/10


Norma: Book of Norma

NONS


Singeln "Waste" har ett skönt gung och rullar fram som en ensam bil på en ödslig svensk landsväg genom natten. Faktum är att hela Normas debutalbum har en hel del trevlig lätt elektronisk rock att erbjuda. Det vill säga när trion inte krånglar till det.

Pressreleasen är fylld med så mycket pretentiöst dravel att man storknar. Det talas om videoprojektioner, flerdimensionella upplevelser, konstnärer och annat trams. Själv tycker jag det räcker att lyssna på låt nummer tre, "Evelyn", och tänka på ett softare Silverbullit. Eller den lättare, mer svävande popen i några av de andra spåren. Inte alltid jättespännande, men repetitivt och stämningsbyggande.
-------------------------------------------------------------------------------------------------

Album

2/10


Münning: Fredrik och jag

Münning Records


Är det Lasse Stefanz med distade gitarrer och sjuka texter? Är det ett after ski-band som kör egna snusklåtar? Eller är det, å hemska tanke, Björn Rosenström?

Nej, det är Münning från Brunby. Det är könspop med texter om allehanda pervesioner och textrader som "ditt sköte rinner över när jag visar dig min pung". Till skillnad från andra namn i samma genre, exempelvis Onkel Kånkel, Snusk-Tobbe, Johnny Bode och Bengt Sändh, satsar inte Münning på udda eller tokrolig musik som komp till buskistexterna utan här är musiken rena P4-låtarna. Det gör att texterna drunknar och i mitt tycke även kultfaktorn.

Bäst är bonusspåren på slutet som har en mer akustisk touch, men vad hjälper det när humorn och finessen saknas.


Dagens fråga


Kät eller våldtäktsman?

Onsdag i Norrköping

Jobbade i Norrköping igår. Åt lunch på O´Learys och inser plötsligt att vid de fyra närmaste borden äter inte folk lunch utan de dricker lunch. Närmare bestämt stor stark.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Glöm inte Klubb Krado


Swindie! Swindie! Swindie!
Den 22/11 är det premiär för Klubb Krado på L´Orient

Johannas kätbild


Javisst, även Johanna skickade in en kätbild från i lördags.

Mantel-Alex:s Buskisskola #7


Lite snusk går alltid hem i stugorna.

Två filmer (Nolltretton, september)

Superhero Movie


Mer förutsägbart än så här går det knappast att få det. Till att börja med är Leslie Nielsen med och då vet man genast vilken typ av film det handlar om. Javisst, det här är ytterligare en idiotkomedi. Och precis som "Scary Movie" parodierade skräckfilmer är "Superhero Movie" också en genreparodi, fast denna gång är det superhjältefilmerna som det ska drivas med. Och mest drivs det med Spindelmannen. Eller rättare sagt, det drivs nästan BARA med Spindelmannen, även om man försöker slänga in lite Fantastiska Fyran och X-men också.

Och ja, det är mycket pungsparkar och kiss- och bajshumor.

Men man försöker också att plocka in en hel del tekniska moderniteter som Facebook. iPod och YouTube och resultatet blir istället att filmen försöker vara smartare än vad en idiotkomedi ska vara. Själv skrattar jag mest åt rent trams, som när farmor ligger och fiser i soffan.

Och just det, i vanlig ordning kommer det också en massa bonusscener efter att filmen är slut.


2/5
------------------------------------------------------------------------------------

"21"


Nånstans under de halvtaskiga skådisarna, de stela replikerna och det risiga manuset gömmer det sig en riktigt intressant historia. Den slarvas tyvärr bort och det som kunde ha blivit en riktigt bra film slutar istället i en gäspning.

Den sanna berättelsen om MIT-studenterna som räknar kort och spränger bankerna på Las Vegas kasinon är välkänd vid det här laget. Här får vi följa 21-åriga Ben som är en i teamet som deras lärare (Kevin Spacey) satt ihop. Filmen är uppbyggd enligt den klassiska uppgång och fall-modellen och hade man hållt sig till matematiska formler och glamorös kasinomiljö hade det kanske funkat. Men så kryddar man med att Ben får ihop det skolans hetaste babe, sentimentalt moralpredikande att man inte ska svika sina vänner och ett beklagande över att inte "leva livet" innan allting mynnar ut i en vem-blåser-vem-historia. Synd att regissören Robert Luketic hafsar bort den här filmen.


2/5


Dagens Snusk-Pia


Snusk-Pia syns ta mig fan överallt just nu. Idag var hon med i Corren och pratade om höstmys.

Smekmånad!


Nu är det klart att Anna G hänger på till Asien i vinter precis som vi bestämde förra året. En månad med crön curry, katoyer och Beer Chang.

Dagens Dinga Värld


http://img114.imageshack.us/img114/4917/dingdingmcqueen6bo.jpg

Krogkrönika (Nolltretton, oktober)

Ge mig riktigt isvatten!


1992 var jag 19 år och hade precis börjat gå på krogen. 16 år senare har mycket hänt både med mig själv och med restauranglivet. En sak är dock densamma - det är fortfarande svårt att beställa riktigt isvatten på krogen.


Hela den här krönikan har jag i princip snott från en annan Linköpingsskribent: Jan Gradvall. 1992 skrev han en krönika i Nöjesguiden som jag har burit med mig i tankarna sen dess. Texten behandlade de svenska restaurangernas isvatten och dess styvmoderliga hantering. Gradvall menade att isvattnet är en måltidsdryck precis som exempelvis vin och borde behandlas som det. Oftast nöjer sig krögare dock med att lite slarvigt fylla ljummet kranvatten i ett dricksglas och garnera med några isbitar. Eller som han så träffsäkert skrev:

" En immig regntunna fylld med kyla är vad man behöver och längtar efter.

En svettig fingerborg fylld med armhåleljummet kranvatten är vad man får."


Ett riktigt serverat isvatten skall få gästen att associera till tre saker:

* Kyla.

* Hav

* Hälsa

Med andra ord ska isvatten vara isande kallt, serveras i enorma mängder och kännas friskt. Det räcker inte på långa vägar att skvimpa upp någon deciliter rumstempererat vatten i ett glas och tro att några isbitar gör susen. Ett riktigt isvatten kräver inte ens isbitar utan är kallt i sig självt. Jag gillar Gradvalls målande beskrivning:

" Det perfekta isvattnet hälls upp från tillbringare av aluminium

som hela dagen stått och huttrat inne i ett kylskåp."


Att dricka vatten till maten ser många som ett snålhetstecken, men det är givetvis bara trams som bygger på okunskap och fåfänga. Isvatten är, som redan påpekat, en måltidsdryck - och en utomordentlig sådan eftersom dess milda smak inte stjäl fokus från maten. Snålheten står istället de restauranger för som inte serverar sitt vatten i stora, kylda tillbringare. Vatten är ju gratis (ett halvt öre litern) i Sverige och som en ren bonus tillhör ju det svenska vattnet de godaste i världen. Att få friskt, gott vatten gratis ur kranen är inget att skämmas över utan snarare en lyx vi borde ta bättre tillvara på.


Sedan 1992 har egentligen ingenting kring isvattensserveringen förändrats, trots att Sverige i många andra stycken fått en internationell standard på sitt restaurangliv. Det är dags att ändra på det. Kräv riktigt isvatten nästa gång du går på restaurang.


Uggla tillbaka i blogosfären


Ni har väl inte missat att Sveriges bästa bloggare - Magnus Uggla - sen en tid tillbaka åter har kickat liv i sin blogg.
Ni hittar den på: http://magnusuggla.nu/

Vill ha!


Två skivor (Zero, november)

Album

7/10


Mattias Hellberg & The White Moose: Out of the frying pan, into the woods

Playground


Det råder inga tvivel om att Mattias Hellberg har snöat in på 60-talet och det tidiga 70-talets rock. I duon Hederos & Hellberg gjorde han nedtonade covers av artister som Rolling Stones och Neil Young, och sedan en tid är han med i Nationalteaterns rockorkestern. Och så lirar han lite klassisk, gammaldags rock i eget namn också, och på denna hans andra soloplatta märks verkligen fäblessen för den klassiska rockmusiken.

Hellberg bjuder på en riktig flumfest med groove, psykedeliskt sväng och en rockattityd i klass med Jim Morrison. Tydligast är det kanske i tredjespåret "Why is it so?" där sången tystnar efter en minut medans ett coolt hippiejam sätter igång med ettriga gitarrer, orgel och en bas som pumpar skönare än någon pumpat på länge. Efter tre och en halv minuts musikaliska excesser smyger Hellberg tillbaka till micken och avslutar snyggt. Men även "Foggy Day" ger lyssnaren känslan att vandra runt i haschdimma fetare än den i Lützen.

På skivomslaget rider en Kristusliknande Hellberg på en vit älg bland mossbevuxna stenar, en svart katt och en massa stora flugsvampar. När man hör musiken känns den bilden helt naturlig.
--------------------------------------------------------------------------------------------

Album

5/10


Kristoffer Ragnstam: Wrong Side of the room

Kabuki/ Universal


Någonstans i skivsamlingen har jag en skiva med Kristoffer Ragnstam ståendes. Fast på den tiden kallade han sig bara "K" i förnamn. Det är en sån där skiva som är tillräckligt bra för att fortsätta förtjäna en plats bredvid Rialto och Reeperbahn, men inte tillräckligt bra för att jag verkligen ska plocka fram den och lyssna. Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag gjorde det senast, men den får stå kvar i alla fall.

Nu har Hisingekillen Ragnstam släppt ännu en skiva och även om denna är bättre är risken uppenbar att samma mönster kommer att upprepa sig. Skivan är för bra för att hamna i "skräpskivelådan" men frågan är om jag kommer att ta fram den och spela på stereon särskilt många gånger.

En sak som irriterar mig en smula är också Ragnstams stressiga indiepop. Han har en fäbless för hetsigt gitarrspel, plottriga basgångar och ettriga trumtakter. Det finns ingen plats att andas eller koppla av, musiken stressar fram som ADHD-barn på koffeintabletter.

Med mindre hetsiga arrangemang hade detta kunnat bli riktigt bra för plattan har många bra låtar, inte minst singeln "Swing that tambourine" som faktiskt är den är den tionde mest spelade låten på collegeradion i USA.


Dagens fynd på hallmattan


Det bara rasslade till sen damp det ner 3 böcker, två skivor, två biobiljetter och en dvd.

6.08 on tour


Igår lirade 6.08 på Pub Rosenlund igen. Är faktiskt ute på en liten höstturné, på lördag lirar vi i Limpan.

Dagens Snusk-Pia


Vem tror ni ringde till mig igår om inte självaste Snusk-Pia!
Först drog hon till med någon dålig ursäkt om att hon ville ha Jerry Prütz nummer, men snart kröp det fram vad hon egentligen ville.
Vilket tror ni det var?
1. Hon tyckte jag skulle komma över på videokväll hemma hos henne med "Titanic" och ostbågar
X. Hon behövde låna pengar till att åka Finlandsbåt
2. Hon ville ha telefonsex

Snusk-Tobbes nya band!


Till spelningen på Gruvan den 5/12 kommer nästan hela Snusk-Tobbes band att vara utbytt. Snusk-Jimmy är väck och vare sig Snusk-Jögga eller Snusk-Kamijo kan vara med. Så igår var jag i Motala och repade lite med nya trummisen Snusk-Per. Snusk-Jerry på bas var också med och en ny gitarrist är också på ingång.

AW på Sturebaren


Japp, igår var det AW på Sturebaren igen. Vilket ställe! Och Marina slog till med sitt första glas vin sedan utklämmandet. Då blev hon så här glad.

Konspirationsteorier

Vilken är det coolaste hemliga sällskap som konspirerar om världsherravälde?

1. CFR (Council of Foreign Relations)
2. Frimurarorden
3. Bilderberggruppen
4. Skull and Bones
5. Illuminati
6. AIPAC (American Israel Public Affairs Committee)
7. ZOG
8. Majestic 12
9. Rosenkreuzarna
10. Druiderna

Rösta under kommentarer

Gårdagens fynd på hallmattan


Johan Tells krönikebok och ytterligare ett restaurangbesök för två från Smartbox.

Tv-krönika (ÖC, 5/11)

Alla dessa val...


När popgruppen Dr Kosmos gav ut låten "Stoppa valfriheten" år 2000 skrattade vi åt den knäppa titeln. Det är ju jättebra att ha en massa alternativ att välja mellan, hur i all sin dar kan man vilja stoppa valfriheten?

Idag vet vi bättre. Det ska väljas pensionsförsäkring, elbolag, telefonoperatör, försäkringsbolag, gymnasieskola, bredbandsleverantör och gud vet allt. Inte konstigt att stressen och utbrändheten ökar i samhället.

I USA verkar man däremot ha fattat grejen, i deras presidentval har man (i praktiken) bara två kandidater att välja mellan. Inatt var det dags igen och jag satte mig framför tv: n för att följa valvakan. Men vilken skulle man välja...?

Såväl SVT som TV 4 och Kanal 5 hade egna valvakor. Dessutom behandlades valet i en mängd andra program, exempelvis "Från Bill till Barack" i SVT1, "Rakt på med K-G Bergström", "Debatt" och "Korrespondenterna" i SVT2, "Rosenberg: Amerikas val" i TV4, "Adaktusson" i TV8 och "Barack Obama - så skapas en presidentkandidat" i Axess TV.

Det slutade med att jag valde bort alltihop. Dr Kosmos hade rätt.


IN MED: Pär Wiksten, Jonna Lees hår och 90-talet.

UT MED: Peter Settman, sjukhusserier och 80-talet


Radio Tobi


Idag var det dags igen.
Lyssna här: http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=1441351

Lana Brunell, min mentor på radion, fyller för övrigt år idag - Grattis!

Singles night out


Igår var jag och Kocken på singelkväll på Harrys. Oj oj oj, det var en upplevelse som sent ska glömmas.
Vi hann även med BK, Mörners och Maxim.

Fredag = AW


Dags för After Work igen...
Sturebaren kl 16.15 smäller det!

Veckans påbud


Snodde den här från Tjuvtittat, som har snott den från Mc Donalds i Borås.
Kan vara det roligaste jag nånsin sett.

Lehmans fredagsfräckis


"En utvecklingsstörd fann sin tjejkompis ligga naken på sängen.
Han tittade noga på henne och frågade:
- Vad är det där?
- Det är mina bröst sa hon.
- Får jag lukta på dom?
- Nja, tänkte hon, men ok, lukta du.
- Mmm, vad gott det luktar!
Sen tittade han längre ner och frågade:
- Vad är det där?
- Min navel sa hon.
- Får jag lukta?
- Ja, ok! Sa hon.
Nu var han nyfiken och tittade ännu längre ner och frågade:
- Vad är det där då?
- Det är min mus!
- Får jag lukta??
- Nja, det gick ju bra tidigare, hmm, ok!
Och han frågade:
- Har den varit död länge!?"

Novemberljus


Igår gick jag, Jossi & Vickan och kollade årets Novemberljus. Som vanligt var vissa saker svinbra medans andra var lite tråkigare. Men som helhet var 2008 års version klart bättre än fjolåret.

Packat & klart!


Japp, nu är det definitivt bokat!
Och det blev inte bara en utan två resor. Först i december en tågresa ner till Köpenhamn där jag ska hänga på pusher street och kolla in http://www.bodiestheexhibition.com/.

Sen i januari och februari blir det sydostasien igen. Bangkok och därefter Laos och Kambodja och sen förmodligen en sväng till Borneo på slutet, är planerna just nu. Men Lake Toba(!) på Sumatra lockar också...

Radio Tobi 99,8 (LKPG)


Nu är Radio Tobi igång på allvar. Igår var jag hos min favorit Lana och spelade in lista nummer 2, kan avslöja att det rör coverband på något sätt...
Lyssna på fredag. Jag tror det sänds runt 15.45.

Wannadies-intervju (Zero, november)


Den där Pär Wiksten-intervjun jag gjorde kan ni läsa på Zeros hemsida:
http://www.zeromagazine.nu/art.asp?id=237

Prütz startar Prytts


Inspirerad av "Dansbandskampen" på TV har nu Jerry Prütz startat sitt eget dansband. Det heter Prytts och spelar bara hårdrocksversioner av Schytts-låtar.

Mantel-Alex:s Buskisskola #6


Ett grepp som heller aldrig slår fel när man vill vara buskis är att klä ut sig till piccolo och ha tajta brallor så snorren syns.

På skiva: Hello Saferide (Zero, oktober)


Album

8/10

  

Hello Saferide: More modern shorts tories from Hello Saferide

Razzia


Och plötsligt är det ingen som saknar Säkert! ett dugg längre. Där den första Hello Saferide-skivan från 2005 var indiepoppig och enkel är uppföljaren något helt annat. Annika Norlin har växt, mognat, fått mer mod och personlighet och utvecklats som musiker. Att Säkert!-skivan kom däremellan har självklart spelat roll, den har tagit Norlin från en gullig indietjej till att bli en av landets populäraste kvinnliga artister.

Jag tror att mycket av den besvikelse som folk kände när Norlin meddelade att det inte skulle bli någon mer Säkert!-platta berodde på att man trodde att den andra Hello Saferide-skivan skulle låta ungefär som den första. Och den var ju i ärlighetens namn mer gullig än bra.

Själv tycker jag dock att denna platta påminner mer om Säkert! på engelska än om den första Hello Saferide-skivan. Andreas Mattson har rattat till mer dynamik i musiken, utan att förlora - snarare förstärka - det typiskt Norlinska. Visst handlar det om lättillgänglig vers-refräng-pop men musiken tar ofta lite konstiga vägar för att hitta dit. I avslutningsspåret härmar Norlin trädens sus, i ett annat räknar hon ner från 25 till 0, i ett tredje viskar hon texten knappt hörbart.

Och det är avigheten och de udda uttrycken som gör Hello Saferides pop så bra, med en mer opersonlig sångröst, en mer utslätad produktion och mer radiohitstänkande skulle hennes melodier inte känts lika innerliga.

Och om nu någon mot förmodan inte skulle tycka om musiken skriver ju Annika Norlin så underhållande texter att hon ändå håller intresset uppe. Dom som gillade de igenkännande och verklighetsnära berättelser hon gav oss med Säkert! kommer även att hitta liknande storys här, med den enda skillnaden att de är på engelska.

Hon sjunger om två fräkniga bröder från södra Sverige som pratade precis som danskar, om föräldrarna till en nazist som undrar vad de har gjort för fel, om hur en tilltänkt dotter skulle kunna vara och om hur det kan vara att förlora oskulden.

Det är charmigt, det är personligt och det är jäkligt bra.


Dagens Dinga Värld


Här ligger Gene i lä...
http://img114.imageshack.us/img114/2046/dingdingtunga4mr.jpg

Smiling Gayman bloggar


"King of smile" aka "The original HBT" har också en blogg. Kolla in den på:
http://smilinggayman.blogg.se/

På skiva: Sugarplum Fairy


Sugarplum Fairy

"The Wild One"

Universal


Borlängebandet släpper sin tredje skiva och passar på att sno både titel och omslagsestetik från den kända Marlon Brando-filmen. Den hårda attityden skär sig dock lite mot gruppens mjukrockiga musik som känns lite för lättviktig och trevlig. Fortfarande är Sugarplum Fairy mest känt för att bandet har två medlemmar som har en storebror i Mando Diao, och fortfarande känns hela bandet som ett lillebrorsband till de lite äldre killarna i Mando Diao.

Nu är Sugarplum Fairy ändå ett helt okej band. På "The Wild One" finns flera såna där snabba energipoppiga låtar som bandet levererat tidigare. Inte minst singeln "The Escapologist" får fart på blodet. Men det låter i snällaste laget, de tuffa skinnjackorna på omslaget hörs inte i musiken. Och även om låtstandarden genomgående är hög har jag svårt att hitta bandets unika säljargument. Vill man vara ett rockband med rötterna i 60-talet? Vill man vara ett radiovänligt popband? Just nu känns Sugarplum Fairy mest splittrat och osäkert.


3/5


Popstars på stan #15


Häromdan var jag och lunchade hos Sami. Det är inte många som vet, men det var faktiskt jag, Phalén och Persson som först skulle kompa Sami på hans skiva. Vi repade några gånger på en hit som hette "Jalla jalla" men det rann ut i sanden.
OBS: Detta är SANT!

Musikkrönika (Nolltretton, oktober)


Alf Robertson är country in till märgen


Efter tre hjärtattacker och två strokes är den svenska countrykungen Alf Robertsson mer vital än någonsin. Under sommaren har han åkt till producenten Björn Olssons studio på Orust för att spela in sin nya platta.


Givetvis börjar man omedelbart att dra paralleller till de "American Recordings"-skivor som Johnny Cash på 90-talet började spela in tillsammans med Rick Rubin och som gav honom en ny skjuts i karriären på ålderns höst.

Jämförelsen haltar såklart en smula, den gamle Soundtrack of our Lives-medlemmen Björn Olsson är exempelvis inte samma demonproducent som Rick Rubin även om han producerat artister som Mando Diao och Håkan Hellström. Men på andra punkter känns kopplingen helt naturlig, för är det någon som är en svensk Johnny Cash så är det Alf Robertsson.


Historien om hans liv skulle bli en fantastisk film. Som 16-åring gick den unge Göteborgaren till sjöss och redan på första resan blev han slagen medvetslös av förstekocken. Han har sovit i trappuppgångar, suttit i fängelse i Paris och varit inskriven vid franska Främlingslegionen. 1969 kom det musikaliska genombrottet när låten "Riv inte vårt kvarter" från debutskivan "En liten fågel sjöng" tog sig in på Svensktoppen. Sedan dess har det blivit ytterligare sisådär 50 skivor.

- Jag har aldrig varit i den här branschen för stålarnas skull. Jag varit här för kärringarna, sa Alf i en Expressen-intervju 2001 och berättade att han gjort runt 4000 gratisspelningar på ålderdomshem och liknande genom åren.

- Om man kom till en mindre ort i Sverige och skulle spela på kvällen fanns det inget säkrare sätt att fixa fruntimmer än att spela lite på ålderdomshemmet på dagen. För kärringarna jobbade ju där. Då slapp man helvetet med att springa och jaga halv två på natten.


Sångrösten säger han har formats av "whiskey, cigaretter och ett antal kraschade förhållanden" och det där med att spotta i glaset har aldrig riktigt varit hans grej.

- Jag vet att jag har ett rykte om mig att vara en notorisk slarver och suput, men jag måste göra många besvikna genom att säga att den bilden inte riktigt stämmer. Visst har jag både tjänat och gjort av med miljontals kronor genom åren och i vissa fall kan man nog hålla med om att jag slarvat bort pengarna, men jag skulle aldrig ha orkat med mitt eget arbetstempo och inte kunnat vara så produktiv som jag varit om jag hade haft allvarliga problem. Visst har jag levt på gränsen ibland, men jag har haft turen att klara mig, sa Alf i en annan intervju för några år sedan.


Inte minst hade han tur hösten 1994. Efter en dubbelbokning tvingades han tacka nej till en spelning på Estonia. Nu blev det istället vännen Pierre Isaksson som fick giget och följde fartyget i djupet.

Och kanske krävs det ett liv så tufft som det Alf Robertson levt för att kunna sjunga låtar så trovärdigt som han gör. Hans texter är oftast extremt jordnära och handlar om finska hotellstäderskor, överkörda hundvalpar och om en man på sjukhus som undrar vem som ska ta hand om hans grisar medans han ligger där. Det finns ingen annan svensk artist som skulle kunna sjunga det med samma allvar och känsla. Björn Olsson hade fullkomligt rätt när han i en intervju kallade Alf Robertson "den störste".


Det ska bli oerhört spännande att höra deras kommande samarbete. Det talas även om att åka på turné när plattan är ute. Missa inte den, Sverige har aldrig haft en mer sann countrysångare än Alf Robertson.


Dagens Snusk-Pia


Snusk-Pia är verkligen i ropet just nu. Jag hamnade bredvid henne på 80-talsfesten i helgen och passade på att göra en intervju.

Vad var bäst med 80-talet?
- Musiken! Jag gillar så mycket musik, både hårdrock och vanlig. Sandra var skitbra, Och Modern Talking och Alphaville och Pet Shop Boys. Men jag var inte så förtust i Rick Astley...

Vad ska man göra för att tända dig?
- Vad har det med 80-talet att göra? Det här hamnar på bloggen förstås. Det här kan du skriva: Jag gillar att fantisera om dig i hemlighet.

Vilken 80-talsikon skulle du vilja "umgås" med?
- Jon Bon Jovi!!!

Varför just han?
- Det är bara mellan honom och mig...

Har du slutat med alla dom där trekanterna?
- Ja, jag har slutat med dom.

På skiva: I´m from Barcelona (Nolltretton, oktober)

I´m from Barcelona

"Who killed Harry Houdini?"

Dolores/Emi


Gillade ni också I´m from Barcelonas gladpop på debuten "Let me introduce my friends" från 2006? Dansade ni också som tokiga till hitsen "We´re from Barcelona" och "Treehouse"? Har ni också gått och längtat efter uppföljaren av det 28-hövdade Jönköpingsbandet?

Då är risken att ni blir aningen besvikna. För på nya plattan har pastor Emanuel Lundgren och hans gospelkör tonat ner på tokandet och blivit lugnare, dystrare och seriösare. Fortfarande handlar det om snygga popmelodier och visst hittar man några upptempolåtar som svänger nästan som förr, men överlag har man dragit ner på handklappandet, körerna och den kollektiva glädjen.

Man har skippat de hårda dogmareglerna som sa att det exempelvis bara skulle vara en vers och blev det ändå två så tog man bara den första en gång till. Det har resulterat i en mogen orkesterpop som låter tjusig och har många fina stunder, exempelvis inledningsspåret "Andy". Jag hoppas dock inte att bandet tar denna utveckling vidare, i så fall blir nästa platta ganska tråkig och seg.


3/5


Efterlysning!


Denna frisyr försvann 31/12,1989. Är det någon som sett den sedan dess? Hittelön utlovas.

Tv-krönika (ÖC, 29/10)

Håkan var först ut


Igår började den nya dokumentärserien "Dom kallar oss artister" på SVT. Först ut var Håkan Hellström som berättade om sin musik, sin uppväxt och sitt kära Göteborg. Senare i serien dyker Per Gessle, Marit Bergman, In Flames, Petter, Maia Hirasawa, The Hives, Nina Persson, Jill Johnson, Orup, Lykke Li och The Hellacopters upp.

Det är "Musikbyrån"-redaktionen som gör programmet och Magnus Broni säger:

- Jag vill att man ska höja ett litet ögonbryn: varför är han eller hon med?

Men det är ju exakt det man inte gör. De medverkande är ju de mest självklara val man kan tänka sig, möjligtvis finns det nån person som bott under en stubbe som inte känner till Lykke Li, men i övrigt är det enbart förväntade namn.

Nu klagar jag inte på urvalet, jag tycker det är helt okej och att premiärprogrammet var klart sevärt, men Broni ska inte försöka framställa serien som smal, fräck och med trendfingret i luften när det i själva verket är precis tvärtom.


BÄST IGÅR: Hur träffad Patrik Ekwall blev av Magnus Betnérs satir över sportjournalister i "Debatt".


TILLBAKA I RUTAN: "Boston Tea Party" (Måndagar, Kanal 5) bra idé som slarvas bort en smula av hetsig klippning och hetsiga programledare.


Mantel-Alex:s Buskisskola #5


Om inget annat funkar - ta på dig en rolig peruk!

Tre filmer (Nolltretton, september)

Iron Man


Den tecknade serien "Järnmannen" var aldrig någon favorit. Han var i mitt tycke för tråkig och profillös. Dessutom hade han ingen superkraft utan all styrka satt i rustningen.

Filmen "Iron Man" tillhör dock de absolut bästa filmatiseringarna av Marvel-hjältar. Ett av skälen är att den alltid charmigt underhållande Robert Downey Jr spelar huvudrollen som Tony Stark. Stark är en excentrisk och kallhamrad industrimagnat och vapenhandlare som en dag tillfångatas av terrorister som använder hans egna vapen. Han bygger en superrustning för att fly och bestämmer sig i samma veva för att sluta sälja vapen och istället sprida fred över jorden.

Här finns några riktigt coola flygscener och en hel del humor. Jag gillar också att filmen inte satsar på serietidningsestetik utan är en "riktig" film. Första halvan av "Iron Man" är kanon med välgjorda effekter och smart uppbyggnad av manuset, slutstriden känns dock som det ointressantaste i hela filmen.


3/5
-----------------------------------------------------------------------

Sex and the city


Det har talats mycket om Louis Vitton-väskor, kvinnors rätt att shoppa och Carries ständiga byten av kläder och frisyrer. Inte lika mycket har sagts om hur "Sex and the city" är som filmupplevelse.

Men så är ju också tv-serien kanske den mest missförstådda i historien. Det var ju aldrig märkeshetsen eller att tjejerna "hade sex som killar" (vilket inte upprör någon under 40) som gjorde serien bra. Styrkan låg alltid i de intressanta och insiktsfulla tankarna kring relationer - både tjejernas förhållanden och deras kvinnliga vänskap. Det är även när filmen fokuserar på detta som den glimrar till.

Historien med att Carrie och Big ska gifta sig känns mest krystad, ibland blir det väl mycket känslodravel och humorn känns bitvis påklistrad. Som fristående film är det en rätt embarmlig rom-com, man bör nog ha sett serien innan. Under sista halvan tar filmen dock fart och börjar kännas sådär rapp och smart som tv-serien var. Men där tv-versionen kändes fräsch och cool är filmen årets mest onödiga, och förmodligen helt glömt om ett år.


2/5
--------------------------------------------------------------------------

The Incredible Hulk


Det är inte många år sedan Ang Lees film om Hulken, men redan kommer en ny. Den här är betydligt bättre av flera skäl. Inte minst för att Edward Norton spelar huvudrollen som Bruce Banner. Det finns även en tydligare koppling till tv-serien och det vetenskapliga betonas mer. Själva bakgrundshistorien förklaras i en snabb, inledande resumé.

Även miljöerna är snyggare, bland annat görs det snygga flygningar över enorma kåkstäder i Brasilien. Det är där Banner gömmer sig för att kontrollera den ilska som förvandlar honom till det gröna monstret. Tim Roth spelar en elitsoldat som plockas in för att hitta honom. Han fascineras av Hulkens styrka och lyckas förvandla sig till den figur som i serien kallades "Styggelsen". Och precis som i förra filmen dyker Originalhulken Lou Ferrigno upp i en roll som vakt.

Stridsscenerna är bättre än i förra rullen, men Hulken själv ser dock ut som en lerfigur. Slutet ger dock hopp om en intressant fortsättning.


3/5


Dagens Dinga Värld


Passa dig för vilka liftare du plockar upp...
http://img114.imageshack.us/img114/7696/dingdingvarulv3pl.jpg

Prutten tipsar

Prütz mejlade över en länk.

"Det här är min absoluta favoritblogg. TBG är som en kombination av Trygg, Fjollo och ett lass dynga i en och samma person. Varje gång jag läser blir jag lycklig - att jag inte är han".

http://www.corren.se/pages/blog/tobbesworld/

This perfect day! del 2


Precis som torsdagen blev även fredagen en höjdare!

Det började med "Dagens fynd på hallmattan" som var en middag för två på en massa restauranger i landet.

Sen blev det after work på Sturebaren. Lika bra som senast om inte bättre. Vi blev erbjudna varsin gratis öl men tackade faktiskt nej!

Istället drog vi till 80-talsfesten på Konsert & Kongress och svullade ännu mer.

Blev dock bara en snabbis för Jonna Lee lockade på Skylten. Eller som Bill sjöng: "Jonna Lee - tar saken i egna händer, Jonna Lee...." Och jag fick känna på håret!!!

Och Lasse Lindh lirade ju också. Strömmen gick förresten två gånger under konserten.

Men det var bara uppvärmningen, för sen var det förfest hemma hos Bill. Han däckade förresten i vanlig ordning...

Och på nåt sätt hamnade jag på Platens. Det var faktiskt första gången i år(!) för mig.
Där mötte vi Minge som sa att filmen hade gått av.

RSS 2.0