Edith Strindbergs Trio på Tropikhuset

Grebos hetaste rockbrud Edith Strindberg lirade som sagt i Tropikhuset i torsdags. Här är ett litet klipp.

Gest hos Tobi


David Gest...

Partytorsdag


Tänkte jag skulle överge mitt vilda rock´n´roll-liv så jag tog med två dygdiga bruttor ut i Röbäckeskogarna för att plocka svamp och vi hittade faktiskt en hel del, så hädanefter kräver jag att ni kallar mig "Kantarellkungen".

Sen drog jag till Trädgårdsföreningen på kvällen och kollade in banden som lirade. Three of Diamonds öppnade men hann bara köra några låtar innan ösregnet och blixtarna kom. Så vi flyttade in i Tropikhuset och det blev skitbra. Nuwa och Edith Strindberg körde, plus en rätt kass stå uppare från LKPG Ha Ha.

Partyonsdag


I onsdags blev det grillbuffé på Rimforsa Strand -GÖTT!

Sen bar det av till Grebo och ytterligare ett partaj.

Martin - kom hem!!!!


Den här stiliga karln är ute och roar sig på kontinenten medans jag får sitta här hemma och vänta och sköta hushållet. Martin Ulfsbo - nu är det dags att du kommer hem och börjar ta ansvar för vårt förhållande. Det går inte bara att leva i sus och dus, det finns ett vardagsliv som måste funka också. Men mest av allt vill jag att du kommer hem för att jag saknar dig och våra mysiga stunder...

My kinde love


Jag har ju tidigare på bloggen ägnat mig åt en rejäl analys av alla Lustans Lakejer-skivor och tänkte att jag även skulle säga något om Johan Kindes soloskivor.

Jag brukar ju hävda att han med sina soloskivor (Johan Kinde, 1989 och Valona, 1990) har gjort både 80-talets och 90-talets bästa platta. Ett tag kunde jag inte gå förbi en skivback om jag såg en Kindeplatta utan att köpa den, vilket resulterat i att jag har en jäkla massa exemplar av Kindes skivor hemma.
Rent musikaliskt kanske inte Kindes soloskivor är respektive decennies bästa album, men de är de skivor som personligen betytt mest för mig och det är ju det som räknas.

Den första heter kort och gott "Johan Kinde" och kom 1989. Kinde hade då hunnit bli hela 26 år och betraktades redan som en föredetting i branschen. Det hade gått tre år sedan Lustans Lakejer upplöstes och han var mest omtalad för att han var ihop med Marie Fredriksson.

Skivan handlar nästan uteslutande om otrohet och har låttitlar som "(Jag känner igen mina egna) Lögner", "Skaffa dig en annan dåre", "Bakom din rygg" och "(Det är) Ingen hemlighet". Just svek, både egna och andras, är ju något som Kinde ofta kommer tillbaka till både i låttexter och intervjuer.

Flera av låtarna är tillägnade olika kvinnor och det finns en tydlig koppling till Christer Sandelins låt "Den hon vill ha", som faktiskt Kinde skrivit texten till. Textmässigt känner man tydligt igen Kindes egna, speciella språk men musikaliskt skiljer sig skivan en del från hans tidigare Lustans-alster. Musiken är lättsammare, luftigare, poppigare och gladare. "Johan Kinde" är lite för lättviktig för många Lustansfans, men för mig en personlig favorit med många starka låtar.

Bäst på "Johan Kinde":
1. Bakom din rygg
2. (Det är) Ingen hemlighet
3. Allt kommer till den som väntar
4. Hon dansade en sommar
5. Stäng ditt fönster (lås din dörr)

Mackans kätbild


Även Marcus Nyenger på Corren har skickat in en härlig kätbild. Oj oj oj...

Två skivor (Zero, juli)

Album

7/10


Lissy Trullie: Self-taught learner

Wichita


Uppvuxen på Motownsoul, surf och folk i Washington DC och senare New York. Vad bidde det av det när Lissy Trullie satte ihop ett band och spelade in en sexspårs-EP?

Jo, spretig och bråkig pop med charm och lekfullhet. En fullängdare är på G och med tanke på denna trevliga aperitif verkar den vara värd att vänta på.
----------------------------------------------------------------------------

Album

6/10


NEMAS: If we could play faster, we would

Plunk Records/ Sound Pollution


Efter ett antal kraschade band samt några demos och EP: s med detta nya gemensamma projekt så debuterar nu NEMAS på riktigt efter fyra år. Göteborgsbandet lirar trallvänlig punk någonstans mellan 77-punk och Green Day med aaah-körer i refrängerna. Det är högt tempo och energi men ändå melodiöst och lättlyssnat. Bra utan att välta min jord.


Gest hos Tobi


Så här i Michael Jackson-tider kan det vara läge att plocka fram den här gamla klassiska bilden. Det kan mycket väl vara det vidrigaste gruppfoto som någonsin har tagits. Från vänster: David Gest, Liza Minelli, Michael Jackson och Liz Taylor.

Så var det dags igen...


Hur vet man att sommaren är här?
Jo, när Lollo Asplund drömmer sig tillbaka till sin ungdoms 60-tal i mastodontstora nostalgiartiklar i Corren. Igår var det dags igen när han bredde ut sig över en halvsida för att The Kinks släppt ännu en samling.
Men vänta ni, det var förmodligen bara början...den 15/8 är det 40 år sedan Woodstockfestivalen anordnades och som jag förutspådde redan förra året kommer det sannolikt en stor artikelserie om det, signerad Lollo Asplund.
Någon som vågar sätta emot?

Lika som bär #57


Skådisarna Tim Roth & Jake Weber

På skiva: Modern Caveman (Zero, juni)

Album

3/10


Modern Caveman: Johnnywise

Black Hat/Dead Frog


Det öppnar lovande. Första spåret "Johnnywise" är klassiskt stylad rocklåt med skönt häng i verserna och tuffa gitarrer i refrängerna. Sen kommer singeln "Surrender" som det tydligen börjat rulla på lite för.

Men sen tappar dom här fyra killarna från Göteborg mig ganska snabbt.  Som så ofta räcker det inte med att bara leverera stabilt framförd rock´n´roll, det krävs originalitet också. Modern Caveman är ett helt okej band, men man har hört det förut, det finns inga överraskningar i vare sig produktion, arrangemang eller framförande. Vad ska jag med detta till, vem är musiken riktad till, vad vill Modern Caveman säga? Ingen aning...


Om nu någon missat det...


...så är det festival i Grebo den 22/8. Och dom som vill vara säkra på att få ett ex av årets festival-t-shirts gör säkrast i att beställa en innan 5/8.
Mer info på hemsidan: http://www.skonagronagrebo.se/  (klicka på shop)

Mera grillning, tack


Det har varit på tok för lite grillning på senaste tiden...så är det nån som är sugen får ni gärna höra av er...

Veckans Tobi


På skiva: Noisettes (Zero, juni)

Noisettes

"Wild young hearts"

Mercury/ Universal


Har man namnet "oljud" i bandnamnet, har turnerat med Babyshambles och är en powertrio med bara trummor, bas och gitarr i sättningen så får åtminstone jag uppfattningen att det handlar om skitig och energifylld skrammelrock. Och när jag läser på om det engelska bandet Noisettes visar det sig att den två år gamla debutplattan "What's the time Mr. Wolf?" mycket riktigt innehöll just den typen av garagerock.

I mina öron låter det föga upphetsande så jag är glad att uppföljaren "Wild young hearts" inte alls låter likadant. Här har man istället plockat fram influenser från soul, pop och karibiskt och fått till en svängig mix som jag attraheras något oerhört av. Det finns en retrokänsla i både ljudbild och melodier som andas 60-tal, men framförandet är så snyggt att slutresultatet ändå blir fräscht och coolt. Inte minst sjunger sångerskan Shingai Shoniwa fantastiskt bra. Och det rockas faktiskt på en hel del fortfarande.

Just det, Noisettes har väldigt starka låtar också. I stort sett varje spår känns som en hit.


4/5


Sköna dagar i Blekinge


Oj oj oj...vilka trevliga dagar det har varit i Blekinge. I onsdags drog jag, Pelle, Patte och Jossi ner till Karlshamn för att kolla in Magnus Ugglas nya revy och utforska Blekingearkipelagen. På vägen ner gjorde vi ett lunchstopp i "den unika trästaden" Eksjö (hur den nu kan vara unik eftersom det finns tre trästäder i Sverige - Eksjö, Hjo och Nora...). Det var hursomhelst mysigt, men sen drog vi vidare...

...till Tjäro, en mysig liten ö i skärgården utanför Karlshamn. Dom har vandrarhem, restaurang och grejer så där tog vi en natt, innan vi dagen därpå drog vidare till Karlshamn.
Karlshamn är ju känt som "syndens näste" med hamnkvarter, punch - och snustillverkning och lättfotade damer. Mitt inne i city ligger exempelvis strippklubben "Upper deck". Passande ställe för Ugglas fräcka show alltså.

Den gick vi och såg på torsdagskvällen och den var överjävligt bra! Jag är ju en stor Ugglafantast, har alla skivor, följer hans blogg och har sett alla hans krogshower och en jäkla massa konserter men måste nog säga att detta är det bästa han har gjort. Kanon från början till slut! Några nummer ("Visa", Schven & Schven, buktalardockan och ett till) har han kört tidigare, men det var inget minus, snarare var det kul att få se dom igen.

Bra musik, suveränt manus, snygg koreografi och en jäkla massa skratt - svinbra med andra ord.

Karlshamn var inte bara synd utan bjöd också på bland annat gammaldags kvarter och den trevliga hamnparken med fin utsikt.

På fredagen bar det av till Karlskrona där vi tog in på ett Rosenboms Motell i klassisk 50-talsstil.

Örlogsstaden Karlskrona var också en höjdarstad och är ju till och med på Världsarvslistan.

På lördagen tog vi en båttur ut till Kungsholmens Fort och sen avslutade vi semestern med att kolla in resten av staden, bland annat statyn Rosenbom (nedan). Som helhet var Blekingetrippen en höjdare som kan rekommenderas.

Mot Karlshamn!


Idag bär det iväg mot Karlshamn i några dagar för att glo på Uggla, njuta av skärgården och dricka flaggpunsch.

Lika som bär #56


Daniel Westling & Jokern

På skiva: Compute (Zero, juni)

Album

7/10


Compute: This

Distortion Girl Recordings


Ulrike Mild, som Göteborgskan kallar sig till vardags, har mutat in ett område nånstans mellan synth, pop och electro. Vid en första lyssning kan man lätt tro att det är blippig synth eller möjligtvis svår electronica man lyssnar på, för ljudbilden är så syntetisk den kan bli, men snart så inser man att låtarna bygger på tydliga popmelodier. Visserligen hör man influenser från både 80-talet, gamla tv-spel, knasterelectronica och lite allmänt knas men det känns som att det ändå är ett tvättäkta indiehjärta som bultar längst där inne.

Tre EP: s har det blivit tidigare av Compute, nu när hon åter släpper skiva efter tre år tar hon klivet upp till en 9-spårsplatta. Ibland, när hon verkligen släpper fram de snygga melodierna som i exempelvis "Rushing, slowing down", blir resultatet lysande. Då är Compute något riktigt stort på spåren.


Beställ SGG-tröja


Ni har väl inte missat att det går att beställa årets SGG-t-shirt?
Gå in på hemsidan http://www.skonagronagrebo.se/ och klicka på "Shop".

Lika som bär #55


Donnatella Versace & Jokern

Två skivor (Zero, juli)

Album

6/10


My little pony: Think too much

Spoon Train Audio


Kanske håller Oslo på att få en egen liten indiepopscen. Ett av de band som då ingår skulle vara kvintetten My Little Pony som nu släpper sitt debutalbum. Och det innehåller musik som blyga popflickor i blommiga klänningar och smala poppojkar med lugg och randiga tröjor kan längta till på sängöverkastet.

My Little Pony är blekvekaste indiepop, men inte introvert och anemisk som twee utan snarare mer åt...tja, Pelle Carlberg-hållet. Visserligen försiktig och tunn men lättlyssnad och inbjudande.

I mitt tycke är det ett förtjusande litet band som sjunger om att bli rånad i Buenos Aires, hur ens föräldrar har ljudlöst sex till Sgt Pepper och den stora frågan om han älskar dig eller om du bara ingår i hans nätverk.
-----------------------------------------------------------------------------------

Singel

6/10


The Animal Five: Turning Vorgen

Så länge skutan kan gå records


Malmöbandet The Animal Five har ett album och ett gäng singlar på meritlistan sedan tidigare. På sin nya singel har man plockat in Kristian Anttila som gäst och det hörs onekligen lite Anttila-vibbar. Det är en snabb, sprudlande poplåt med glatt humör, energi, stråkar och handklapp. Och så en tonartshöjning mot slutet för att ytterligare accentuera dans- och partysvänget.


Mera Ledin...


Jag skrev om Ledin-konserten för Motala Tidning. Du kan läsa recensionen på länken nedan:
Ledinrecension

Lika som bär #54


Kramer & Josef Fritzl

Grattis Julle!


På tisdag fyller Julle 40 men redan igår hade han sin fest. Jag o Phalén var där och spelade och drack upp hans vin. Gööööött!

Ledin igår


Var på Ledin igår ute vid Bergs slussar. Det var en trevlig sommarkväll och allt det där, men Ledin är ju rätt tråkig, förutsägbar och intetsägande som artist. Förband var Caroline af Ugglas. I sina bästa stunder är hon lysande, men dom stunderna är lite för få.

På skiva: The Loyal (Zero, juli)

Album

6/10


The Loyal: Heartbeats

The Loyal


När de här fyra Helsingborgskillarna fläskar på med sin feta arenarock låter det en hel del Kent. Det är inte så konstigt. The Loyal ville att deras debutskiva skulle ha samma bas- och trumsound som Kent och bokade därför in sig i Eskilstunabandets studio och anlitade även deras producent. Där lade de grunderna för att sedan fortsätta på egen hand med den övriga instumenteringen.

Hade man sjungit på svenska istället för på engelska skulle de flesta låtar på denna platta även kunnat passera för Kent-låtar. Det är samma typ av moderna fläskrock, storslagen, lätt synthbetonad och som gjord för de stora scenerna.

Det har blivit mycket Kent-snack här, men det får bandet stå ut med. Hade de velat slippa liknelserna kunde de ju spelat in på annat sätt. Å andra sidan är inte Kent sound superunikt, det finns många stora arenarockband som låter likartat. U2, The Killers och Coldplay för att ta tre exempel.

Jag imponeras över hur snyggt och "färdigt" The Loyal låter. Men det känns som att det kan gå lite hur som helst. Får de uppmärksamhet och en stor radiohit kan bandet snart dansa med de stora elefanterna, men det känns som att de lika gärna snabbt kan falla i glömska om det inte sker. För även om de har en maffig ljudbild känns det som att de skulle behöva lite mer "edge" i sina låtar. Jag kan sakna hookarna som gör att man går och nynnar på låtarna efter att de tagit slut. Behåll ljudbilden, men experimentera mer med arrangemangen. Var galnare och mer lekfulla är mitt råd.


Vinnare i Ledin-tävlingen!


Javisst, Minge är den glada vinnaren till att få träffa Tomas Ledin backstage innan konserten ikväll, dessutom får han givetvis se hela konserten från VIP-plats! Grattis Minge!!!

Gött


Igår blev det grillning i Grebo igen. Göööööttt!!

Lenas kätbild


Det finns ju en som slår alla kät-rekord och det är Lena. Här kommer hennes kätbild.

Ledinquiz igår, Lundellquiz på g


Igår kväll körde jag lite Ledinquiz på Kanalkrogen i Berg. Priser var en massa biljetter till Ledin (17/7) samt till Malena Ernman (Vadstena 21/7).
Onsdagen den 5/8 blir det Lundellquiz på samma ställe och då kan man följdaktligen vinna biljetter till Ulf Lundell (8/8). Kom gärna ut och ta några bira då vid Bergs slussar, det är gratis att deltaga.

Kalms nya kätbild


Kalm fortsätter att skicka in heta kätbilder, här är den senaste.
Han har även framfört ett önskemål om att vi ska börja kalla honom "Mums-Kalm".

Två singlar (Zero, juli)

Singel

5/10


Marie Glad: Rescue me

Royal Sister


Artister som Marie Glad gör det inte lätt vare sig för recensenter eller för sig själv. Det finns väldigt många kvinnliga, begåvade, svenska singer/songwriters för tillfället och att göra sig hörd i den skaran är inte lätt. Dels för att det redan finns så många bra som satt ribban högt och dels för att man som lyssnare börjar bli trött på den typen av musik. Istället för att tänka "det här lät mysigt" tänker man istället "herregud, ytterligare en gitarrtjej. Kom med nåt nytt".

Lika svårt är det för mig att skriva något läsvärt. För hur roligt är det att läsa ord som "trevliga gitarrvisor med okej sång, men jag saknar originalitet"? Det är en beskrivning som stämmer in på en massa artister i denna genre, och som egentligen inte säger ett dugg. Men det är så jag tycker.

Fullängdare kommer i höst.
------------------------------------------------------------------------------------

Singel

5/10


Carolina Wallin Pérez: Pärlor

Family Tree


I höst albumdebuterar jazztjejen Carolina Wallin Pérez, men till dess får vi hålla till godo med denna singel som är en stillsam cover på Kent-låten "Pärlor".

Här framförs den i en lugn version byggd på gitarr, cello och klockspel. Det är svårt att säga särskilt mycket om sångerskan baserat på enbart denna låt, men Kentfans blir säkert förtjusta och hur som helst är det en trevlig stunds lyssning.


Recension av "En förlorad värld" i Zero Music Magazine


Zero Music Magazine har recenserat Bête Noires EP "En förlorad värld" och gav 6 av 10 i betyg.

"Linköpingsduon Bête Noire består av dandyn och estradören Tobi Krado och hans musikaliska sidekick Bill Krado. På sin debut-ep En förlorad värld utforskar de i Lustans Lakejers fotspår en melankolisk, melodramatisk skymningsvärld där berusning uppnås medelst ett glas Dom Pérignon vid rouletten i stället för en ljummen burk folköl i ett tält på Hultan och där damerna bär aftonklänning och stilettklackar i stället för Rammsteinhoodie och näspiercing. Musiken är enkel men effektiv elektropop med inslag av italo och texterna är träffsäkra pastischer på läromästaren Johan Kindes stil. I sången hör jag även spår av Magnus Uggla. Det ska bli intressant att se vad Bête Noire kan uträtta i framtiden, med lite större budget och erfarenhet.

Hans-Olof Svensson "



Du hittar den HÄR

Lika som bär #53


Roger Wallis (KTH-professor, sommarpratare och kompositör) & Josef Fritzl

På skiva: The Scaramanga Six (Zero, juni)

Album

6/10


The Scaramanga Six: Songs of Prey

Wrath Records


Leedsbandet beskriver sig själva som "ondskefull mangelpop" och det är en definition jag ställer upp på. Jag gillar bandets tuffa ljudbild med vassa elgitarrer, energistinn rock och en bra röst i Steven Morricone vid mikrofonstativet. Ett coolt bandnamn har man också, även om jag personligen inte har hört talas om bandet innan. Tydligen har man gjort sex skivor, men detta är bara den andra som släppts i Sverige.

Här rockas det på för fullt, men ändå med finess. Bäst gillar jag bandet när de drar ner på punkattacken och istället tar fram sina mer episka sidor, som i pampiga "Another coward". Där anar man en riktigt stor potential hos The Scaramanga Six, men tyvärr glimrar bandet till lite för sällan för att jag ska vara riktigt nöjd.


Hultsfredsrapport i Zero


Jag har skrivit en Hultsfredsrapport åt Zero. Den hittar du här: Hultsfred 2009

Vinn Ledin-biljetter!


Imorgon (15/7) kör jag lite Ledin-quiz på Kanalkrogen i Berg. Priserna består bland annat av biljetter till Tomas Ledin-konserten vid Bergs Slussar den 17/7.
Start: 19.00
Pris: Gratis
OBS! Happy Hour-priser på öl

Tävling: Gissa röven!


Vem kan det vara som har en så här läcker häck?

Hultan-klipp


My place


Åkte förbi detta ställe utanför Vimmerby. Vet att det åtminstone finns några som tycker det är skojigt...

Hultsfred 2009 (#1)


Då har man varit på Hultan igen - för 20:e gången. Och även denna gång blev det en höjdare.

Kom på tisdagen och slog upp tälten i Träsket (enda campingen man kan bo på). Vårt gamla ställe hade blivit funktionärscamping (igen!) så vi hamnade nere vid sjön, vilket visade sig vara ett höjdarställe, bland annat var det svinnära till entrén. Tisdagen blev som första dagen alltid blir - ett hejdlöst festande på campingen.

När området öppnade på onsdagen var Dropkick Murphys första band. Hård irländsk röjarrock à la Flogging Molly. Riktigt bra! Jag kollade även in Snoddas återförening, vilket kanske var kultigt men musikaliskt rätt kasst.
Jag och Rosén kollade även in Kings of Leon från öltältet. En nyhet för i år var för övrigt att man hade vänt Pampas helt om och ändrat om området mellan Pampas och Hawaii.

Torsdagen blev lite märklig. Stöld blev tvungen att åka hem av personliga skäl och även jag och Kräks drog på kvällen. Kräks åkte hem och jag drog till Västervik, som jag hade planerat. Fast jag hann se lite på dagen innan vi drog. Bland annat Peter, Bjorn and John som var rätt segt, hypade Bruket som var urdåligt och Hello Saferide som var kanonbra.

Visfestivalen 2009

Kom till Västervik på torsdagskvällen. Man får ju inte missa Visfestivalen även om det krockar med Hultsfred.

Det visade sig faktiskt vara ett riktigt bra upplägg att åka mellan de båda festivalerna. Först tre dagars festande, sen dusch, riktig mat och mer festande och musik (fast lite lugnare) i två dagar och sen tillbaka för en rejäl avslutning i Hultan.

Göööööött!!!!!!!!!

På fredagen var vi inne i ruinen. Det blev som vanligt en höjdarkväll. Solsken, goda baguetter, vin och bra spelningar (och några mindre bra). Värden var sisådär, Jeja och Demert (översta bilden) bra, Pernilla Andersson (ovan) också bra, Emil Jensen sega låtar men svinbra mellansnack, Marie Bergman rätt dålig, Carl Johan Vallgren svinbra och så Björn Kjellman, Jalle och Michael Saxell tämligen värdelösa (hur kunde dom få avsluta?)

Men värst med Västervik är ju att det är sånt ungdomsfylleri...

Hultsfred 2009 (#2)


Drog tillbaka till Hultsfred på lördag morgon och såg en jäkla massa konserter under dagen. "Hetast på Hultan" var definitivt Maria Andersson - svinsnygg, fantastisk röst, cool på scenen, strålande gitarrspel och underbara låtar.

Hann precis till Simon Norrsveden som lirade på Stora Dans. Helt okej, och kan nog bli nåt med tiden. Samtidigt lirade även Melody Club ute i regnet på Pampas. Lite tråkiga och lättviktiga men ändå ok. I samma veva började John ME inne på Teaterladan och han var överraskande bra. Han kan vara lite seg på skiva men live var det tätt, intensivt, fläskigt och riktigt elegant.
Lorentz & M. Sakarias var däremot usla. Kan också säga att allt jag såg på Rookiescenen under festivalen var riktigt dåligt.

Nåt som däremot var super var Petter. DJ Sleepy kompletterades med trummor och bas och Petter levererade hit efter hit. Svängigt som fan!
Även Adiam Dymott rockade fett, mycket bättre än på skiva. Cilihili var däremot kasst. Detsamma kan sägas om Ice Cube medan Nashville Pussy var som förväntat - hjärndöd sydstatsrock med ös.

Och så har vi ju Sahara Hotnights och superheta Maria Andersson. Det var ganska lite folk framför Hawaii men SH var dundercoola, supertajta, svinsnygga och lät svinbra. Kan ha varit bäst av det jag såg på festivalen.

Winnerbäck gjorde fyra konserter varav den sista på Hawaii. Ovanliga låtval och noll mellansnack. Visst lät det svinbra rent musikaliskt men fy fan vad tråkig han är.
-----------------
Som helhet var Hultsfred 2009 en rolig men konstig festival. Ny parkering (svinlångt att gå), omgjort område (en klar förbättring), nytt backstageområde (vart fan låg presstältet, jag letade i fyra dar utan att hitta), kombinationen med att åka till Västervik (faktiskt jäkligt bra), att flera polare reste hem (självklart tråkigt), utökat till fyra dagar (kändes mest onödigt) och varken Gula Gubben eller Bajsmannen på plats (hrm...). Men det blir nog även ett 21:a år, för 2010 firar Hultan 25-årsjubileum!

Hultsfred - 20-årsjubileum


Idag drar jag o gänget till Hultsfred. Och det är som sagt mitt 20:e år - och fortfarande är det svinkul!

Körsbärsvinare är inhandlad, festivalband inspelat och för säkerhets skull har jag tagit med mig tre(!) bandare.

Vi hörs på söndag igen!

Skräcknatt i Grebo - sista delen


Musikkrönika (Nolltretton, juni)


In it for life


Det är helt sjukt när man tänker på det, men årets Hultsfredsfestival blir min 20: e!

Sedan jag började åka till Hultsfred som 17-åring 1990 har både jag och festivalen förändrats men den har ändå alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Jag har varit på Roskilde, Sweden Rock, Emmaboda, Lollipop, Arvika, Bergslagsrocken, Where The Action Is, Dalarocken och ett gäng andra festivaler men det är bara Hultsfred som jag blivit verkligt trogen.

Även om andra rockfestivaler numera gått om i antal besökare är ändå Hultsfred originalet. Fortfarande finns det inget större för ett svenskt rockband än att spela på Hawaiiscenen med Hulingen till höger och 20 000 människor som står bland björkarna och vrålar dit namn. Det är dit alla strävar.

Men även om musiken är viktig så är det på campingen som den riktiga festivalen äger rum. Jag skulle kunna fylla tjugo såna här krönikor med rolig, konstiga, äckliga och udda saker som hänt genom åren. Jag gick exempelvis längst fram i något som tidningarna beskrev som "upplopp" ett år. Vad jag minns blev inget förstört och det var ingen hätsk stämning, tvärtom var det ett långt partytåg som gick och sjöng och försökte få med sig resten av festivalen på det.

Jag minns när rapparen Ken körde runt på parkeringen och frågade folk om de hade nåt röka att sälja.

Jag minns när jag pratade med den beryktade Bajsmannen.

Jag minns när vi skulle åka direkt till Stockholms Stadion och gå på KISS på söndagen och bilen vägrade starta.

Jag minns när jag fick önska vilka Wannadies-låtar jag ville av Pär Wiksten - och han spelade dom.

Jag minns idioten som körde fram huvudet så min kompis kissade honom i munnen.

Jag minns hur det var att sitta helt själv på campingen när Black Sabbath lirade.

Jag minns året jag bara hade med mig tolv körsbärsvinare att dricka.

Jag minns när jag fick en gigantisk blåtira och skulle vara med i tv dagen efter. Då fick sminket jobba.

Och när jag tittar i programmet från 1990 minns jag ännu mer. Då hölls festivalen under två dagar i augusti och själva festivalområdet var bara folkparken. Campingen började direkt på andra sidan ån. Jag tror till och med att man fick köra fram med bilen in på campingen på söndagen när man skulle hem.

De stora dragplåstren var Hothouse Flowers, Joan Jett & The Blackhearts, The Waterboys och Dan Reed Network. Upp med handen alla ni dagens 17-åringar som känner igen något av de namnen.

Det finns mycket roligt att upptäcka i programmet, som att Ronny Jönsson (Claes Malmbergs raggar-alter ego) faktiskt uppträdde på Hawaii, men att Soul Asylum fick nöja sig med Sahara-tältet. Lirade gjorde även Oven & Stove (med Thomas Öberg från bob hund), Easy (vilket blev starten för 90-talets stora svenska indiepopvåg) och våra lokala rockhjältar i Straight Up.

Året efter fick fuck´n´roll-killarna i Straight Up kliva upp några scenstorlekar och bjöd på den numera klassiska striptease-skandalen under låten "Be alright". Enligt en medlem lade bandet ut 15 000 kronor på stripporna. Mycket pengar javisst, särskilt eftersom bandet bara fick 10 000 kronor i gage...


Numera är Hultsfredsfestivalen fyra dagar lång, anordnas i juli (efter att under många år legat i juni) och har växt på alla tänkbara sätt. Men fortfarande är det lika roligt att åka dit. Vilka som spelar i år? Jag säger som Kent Norberg från Sator, som jag tror varit där varenda år sedan starten 1986:
- Vem fan bryr sig om banden? Hultsfred är Hultsfred oavsett vem som spelar.


Skräcknatt i Grebo #4


Vårdsberg rules


Igår hamnade jag på en fest i Vårdsberg. Ph o jag lirade med 6.08 och sen var det raj raj hela natten. Trevligt!

På skiva: The sounds (Nolltretton, juni)

The Sounds

"Crossing the rubicon"

Warner


Debuten "Living in America" från 2002 gav oss hits som "Seven days a week" och "Living in America". Uppföljaren "Dying to say this to you" från 2006 gav oss ungefär samma skiva igen, men lite tråkigare. Och nu är det dags för samma platta igen, och även denna gång lite tråkigare än förra gången. Och då var inte Helsingborgsbandet särskilt roligt ens i början.

Men man har Maja Ivarsson, som är hela grejen med bandet. Hon gör visserligen den uttjatade Blondie-kopplingen ännu tydligare, men ta bort henne ur ekvationen och du har kvar ett band i mängden som ingen överhuvudtaget skulle bry sig om.

The Sounds balanserar vinglande på en slak lina mellan indie och kommersialism. Bandet är tillräckligt coolt för att uppnå viss kredd men samtidigt så lättillgängliga att de är framgångsrika.

Personligen gillar jag The Sounds. Det är ett helt okej band som kan vara riktigt bra i sina vassare stunder, men tyvärr också väldigt intetsägande större delen av tiden. Så är det också på denna tredje fullängdare.


3/5


Skräcknatt i Grebo #3

Se den spännande fortsättningen imorgon...

Badpremiär


Igår natt var det badpremiär i Grebosjön. 26 grader. Gött!

Krogkrönika (Nolltretton, juni)

Naturen är bästa krogen så här års


Sommaren med sina uteserveringar är en härlig tid. Men så här års avnjuter man faktiskt den godaste maten och drycken i det fria. Ladda picknickkorgen med kyckling och vin och upptäck Linköpings mysiga grönområden.


De senaste årens uteserveringsboom har verkligen livat upp stadsbilden och kroglivet. Linköping känns mer kontinentalt och modernt, och det är inte längre döden att bli kvar i stan under sommaren som det ofta var förr. Tvärtom är det riktigt trevligt att spatsera runt staden under en varm sommarkväll, hälsa på folk och slå sig ner vid något bord för en frostkall pilsner. Kanske slinker det ned en matbit också.

Särskilt nu när även Stångån äntligen börjar att integreras i stadskärnan ser det ut som att det kan bli många angenäma kvällar på uteserveringarna i sommar.


För visst är det så att mat och dryck smakar extra gott när den intas under bar himmel? Och det är därför jag vill slå ett särskilt slag för picknicken. För när staden fylls med uteserveringar är det lätt att glömma bort att det även går bra att fixa sin egen lilla fest. Allt som behövs är en filt, ett grönområde och rejält med mat och dryck.


Nästan varje bostadsområde i stan har sin egen innergård eller närliggande grönområde där det går bra att dra ut grillen och duka upp. Under åren har jag haft mysiga filt-i-gräset-kvällar i såväl Ryd och Abisko som Vasastan och Johannelund. Fast allra mest har jag varit i grässlänten i Tannefors. Där har jag grillat, druckit vin, ätit jordgubbar och pimplat folköl. Ibland med bandare, ibland med boule, ibland med inget annat än ett glatt humör. För när man sitter utomhus kvittar det egentligen vad man har med sig. Det går lika bra att grilla korv och dricka ljummen öl som att slå på stort med grekisk sallad, inlagda vitlöksklyftor och champagne i riktiga glas.


Fortfarande håller Trädgårdsföreningen förstaplatsen som Linköpings populäraste picknick-plats, men det känns som att det var betydligt vanligare för, säg tio år sedan, att man tog med sig en matkorg dit och slog sig ner på en filt för några timmar. Då var det en naturlig samlingsplats dit man kunde ta en sväng med cykeln och garanterat stöta på ett gäng bekanta.

Hela Stångåstranden, mellan Stångebro och Hejdegården, och även borta vid Johannelund, är också ett populärt ställe att spendera ljumna sommarkvällar på. Fast jag kan tycka att det är lite synd att "Hawaii" borta vid Tannefors Slussar inte utnyttjas som det borde. Även där var det vanligare att människor träffades förr.


Men hela staden är faktiskt full av små mysiga gräsplättar där man ligga på en filt, känna naturens dofter och njuta av den svenska sommaren.

Så utnyttja dem, annars kanske vi får läsa ännu mer om "förtätning av stadskärnan" i tidningarna framöver.


Skräcknatt i Grebo #2

Fortsättning följer...

Dubbelt så käta!


Dags för den första dubbel-kätbilden. Jag och Lotta - där har ni två riktiga kätingar.

Lehmans fredagsfräckis


Tyvärr...Lehman har semester den här veckan.

På skiva: Momofoko (Nolltretton, juni)

Momofoko

"Not now!...now?"

Electric Nonsense


Sexmannabandet Momofoko från Malmö vill spela rockmusik det går att dansa till. Man fläskar på med funkiga basgångar och coola chik-e-chak-gitarrer. Rytmerna mullrar för att locka igång benen att dansa. Det är tyngd kombinerat med sväng och tankarna drar åt referenser som Rapture och Frans Ferdinand.

Jag fattar vad det är bandet vill åt, men man lyckas inte. Och det största felet tycker jag ligger i sången. Det är något i sångmelodin och rösten som gör att det låter demoband om alltihopa.

Detta debutalbum innehåller bara sex låtar och bäst är nog singeln "Control" även om materialet faktiskt är ganska jämnt. Och visst studsar musiken av energi och rytmer, rock och elektronik, men den engagerar inte det minsta. Det var nog faktiskt länge sedan jag hörde något tråkigare. Att min favorit Kristian Anttila varit iblandad i detta misslyckade projekt gör inte saken roligare.


1/5


Skräcknatt i Grebo #1

To be continued...

Nickos kätbild


Så här års vill visst alla hålla på och käta sig - här är Nickos kätbild!

Nytt på DVD (Nolltretton, juni)

The International


Clive Owen och Naomi Watts spelar en Interpol-polis respektive åklagare som är på jakt efter den nya tidens brottslingar. Inte terrorister eller organiserad brottslighet utan storbanker, även om det i detta fall är precis vad de så prydliga ekonomerna sysslar med. IBBC heter banken i fråga som inte bara sysslar med traditionell in- och utlåning utan även lönnmord, pengatvätt och vapenhandel.

Varje gång Owen och Watts är nära att börja komma åt skurkarna sopas dock alla spår igen. Kanske inte så konstigt, eftersom alla: CIA, Hizbollah och olika staters regeringar gör affärer med banken och inte tillåter den att gå omkull.

"The International" är en snygg och bra thriller, men den lurar tittaren lite att tro att den är bättre och viktigare än vad den kanske egentligen är. Den innehåller mer snack än action, men en pang pang-scen i Guggenheim-muséet i New York är riktigt cool.


3/5
-------------------------------------------------------------------------------------------------

Gran Torino


Om detta är Clintans sista roll, som han har sagt, så är det ett magnifikt avsked. Han spelar en sur, gammal änkling som grymtar åt den nya tiden, dess påhitt och brist på respekt. Inte blir det bättre av att han är den sista vita personen som bor kvar i sitt kvarter. Han kan verka rasistisk men bitterheten beror snarast på att det Amerika han växt upp i håller på att försvinna. Gängen gör gatorna osäkra, det saknas gammaldags moral och vanlig hederlighet. Sakta tinar han ändå upp när han ofrivilligt börjar få kontakt med sin asiatiska grannfamilj. Trots sin annorlunda kultur visar de sig vara riktigt trevliga. Medan kontakten med hans egen familj är ansträngd tar han den blyga grannpojken under sina vingar.

Clintan tar itu med slöddret och levererar livsvisdomar, men får även tittaren att skratta ofta. Både när han skäller ut folk eller hamnar i obekväma situationer. Våldet ligger hela tiden på lur under ytan, men hoppfullt nog gäller det även godheten. Det är det enda vägen framåt.


4/5


Gårdagens fynd på hallmattan


Igår kom sommarnumret av Zero. Jag hade med några skivrecensioner.

Skatejöggas kätbild


GÖÖÖÖÖÖÖTTT...tänker man när man får se Skatejögga

På skiva: Black Eyed Peas (Nolltretton, juni)

Black Eyed Peas

"THE E.N.D (The Energy Never Dies)

Interscope


Det har faktiskt gått fyra år sedan Fergie, Will.i.am och de andra i Black Eyed Peas släppte sitt senaste album "Monkey Business". Och jag kan förstå att det tar tid att följa upp en sådan succé, skivan gav oss hits som "My humps", "Don´t phunk with my heart", "Pump it" och ett gäng till.

När jag hör nya plattan verkar det lyckligtvis som att de gamla takterna fortfarande sitter i, för även "The E.N.D" har potential att få höfter att skaka världen över.

Inledande spåret "Boom Boom Pow", som även är förstasingel, ger mig ingenting, men här finns många andra låtar som förmodligen kommer att höras på dansgolven framöver. Jag gillar exempelvis "Rock That Body" som kommer som andra spår på skivan. Den sprakar och är skönt knäpp. Knäpp och lekfull produktion är för övrigt något som går igen genom hela bandets femte platta.

Los Angeles-bandet har sin bas i hip hopen men jag skulle definitivt inte kategorisera dem som hip hopare. Musiken är numera lika mycket pop, rock, r´n´b och kontrollerat vansinne. Fergie känns nedtonad medan elektroniken och 80-talskänslan känns rejält uppskruvade. Många gamla fans kommer säkert att knorra, men å andra sidan tror jag att Black Eyed Peas kan fortsätta med att fånga nya.


3/5


RSS 2.0