Tio skäl att älska Tannefors

Som jag undrat tidigare: hur kommer det sig att inte alla Linköpingsbor vill bo i Tannefors? Varför bor det folk i Vasastan, Gottfridsberg och Valla? Helt obegripligt om ni frågar mig.
Tannefors har nära till centrum, Stångebroområdet och flygplatsen, och snart även den nya tågstationen. Det är grönt, fri parkering på gatorna och allmänt trevligt. Rätt sida av stan är det också.
Här följer tio konkreta saker som gör Tannefors till den bästa (och kanske enda?) stadsdelen man kan bo i i Linköping:
1. Tannefors slussar
2. Drottningtorget
3. Åbacka café
4. Scandics champagneveranda
5. Stångån
6. Fiskaffären
7. Boulevardkänslan på Nya Tanneforsvägen
8. Grässlänten/pulkabacken/grillområdet/solstället bakom mitt hus

9. Engelska husen
10.Tanneforskyrkan modernistiska arkitektur
Tannefors rules OK!

Härliga AW

Jajjebrajje, blev en AW med Dr Rimjob och Mr Martin. Och den slutade som AW:ar alltid slutar, nämligen med att man bara går vidare och vidare och vidare...istället för att gå hem efter två öl som var planen.
Hamnade på Cava igen. Men sen var det väl ända dags att gå hem? Nädå...
...för det där jäkla Palatset ligger ju på vägen, så det blir alltid att jag slinker in där "fem minuter" när jag är på väg hem. Men nu är det slut med det, för nu tar vi sommarlov. Så framöver kommer jag bara att ta två öl och sen gå hem när det är AW!

Dentusgrottan öppnar

Ikväll kör vi sista konserterna för våren på Palatset, men Pang! (Nyqvist!) så drar spelningarna igång på Dentusgrottan i samma veva.
Ikväll är det säsongspremiär för Grebos bästa pub och som öppningsakt har jag bokat Spare Tire Trio, som är en minivariant av Chris & The Goosebumps.
Hela Dentusgrottans program hittar ni på: http://dentusgrottan.se/

Veckans plagiat

Men hallå där Alexander "Härmapan" Hellgren...hur skulle du vara om du skrev dina egna krönikor istället för att sno mina rakt av?
Förra fredagen skrev jag en krönika i 013/011 enligt detta upplägg: 1. Alla festivaler bokar samma artister. 2. Förr fanns Arvika, Emmaboda och Sweden Rock som hade tydliga profiler. 3.Jag hyllar nischade festivaler och ger exempel.
Denna fredag skrev Alexander en krönika i Corren enligt detta upplägg: 1. Alla festivaler bokar samma artister. 2. Förr fanns Arvika, Emmaboda och Sweden Rock som hade tydliga profiler. 3.Han hyllar nischade festivaler och ger exempel.
Ska du kopiera något föreslår jag att du väljer bylinebilden istället...

Fredag = AW

Vare sig denna eller förra veckan har jag knappt varit utanför dörren. Istället har jag suttit hemma och jobbat 16 timmar om dagen för att kunna vara ledig från mitten av juni till slutet av augusti. Men först en liten AW. Skål!

Lehmans fredagsfräckis

Gösta kommer in i badhuset och vrålar till Arne som står i duschen:
– Fan du runkar ju!
– I helvete heller, jag får väl tvätta kuken hur fort jag vill!

Slutspurt på Palatset

Den här helgen är den sista för säsongen på Palatset, sen tar vi sommarlov fram till 28/8.
Ikväll lirar Genljud och Kollapsed
Och imorgon spelar Boogie Train och Gubbröra band

Mer People åt folket

Igår åkte jag ut till Ganymeden (döp om NU!) för att hänga med Linköpings hetaste (och mest svårgooglade) rockband People. De kör 60-talsinfluerad rock som ni kan lyssna på här: https://soundcloud.com/peopleofficial
En av medlemmarna är från Bankekind, vilket fick mig att fundera på vilka mer rockband som kommit från detta frireligiösa näste. Det enda jag kommer på är Proctor med Correns chefredaktör Anna Lindberg i sättningen. 
Oj oj oj, så dåliga de var, Proctor alltså. Faktiskt bland det sämsta jag sett på en lokal scen. Men icke desto mindre kan de ändå vara det bästa som Bankekind fått fram. Kan det verkligen vara så illa?
Kom gärna med tips på andra Bankekindsband som jag missat (om det finns några).

Dagens fynd på hallmattan

Så fick jag Emelie Schepps nya bok i brevlådan, och allt borde vara frid och fröjd. Men så läste jag Corren där Torbjörn Gustavsson återigen skrev om Hub Caps och kände hur jag frös till. Håller jag på att bli likadan? Precis som TBG tjatar om Elvis, Hub Caps, Frallan och Nostalgimacken i Björkfors, eller som Lollo Asplund tjatar om sitt 60-tal, håller jag nu på och tjatar om mina östgötska deckarbrudar. Schepp, Boll och allt vad de heter.
Nä, det måste bli slut med det. Tänk om kidsen börjar se mig som det nya TBG? Ett öde värre än döden...

Bjud-Figge is back

Som tack för att jag hjälpt till att boka band till Dentusgrottan skulle Figge bjuda mig på finrestaurang igår.
Spännande, tyckte jag och började fundera på vart vi skulle hamna. Johannes Kök, Stångs, ModMed? Nja, det blev Ohrans krog i Lambohov.
Orhan är ju trevlig och det var kul att kolla in stället eftersom jag inte varit där tidigare, men det kanske inte riktigt var vad jag hade förväntat mig. Dessutom fick jag betala min egen mat, så jag antar att bjudningen bestod i själva skjutsen dit...
Men det är kul att Bjud-Figge är tillbaka och nu när han trots allt har ställt dörren på glänt så ska jag se till att utnyttja det. I sommar ska han få göra skäl för namnet...oj oj oj...

På skiva: Emmylou Harris & Rodney Crowell

Emmylou Harris & Rodney Crowell
The traveling kind

Emmylou Harris tillhör de allra största inom countrymusiken och har under sina 68 år radat upp Grammyvinster. Den senaste kom 2014 för skivan "Old Yellow Moon" som hon gjorde tillsammans med Rodney Crowell. Nu har de två artisterna åter slagit sina påsar ihop på ännu en skiva med countrydoftande duetter.
Det låter såklart skitbra. Emmylou och Rodney låter precis så som åldrade countryartister ska låta. Men countryn är ju å andra sidan den musikstil som det förmodligen är lättast att åldras värdigt inom.
Det kan kännas lite futtigt att bara sätta betyget godkänt på denna skiva, för det är ett genuint musikhantverk som visas upp. Men samtidigt visas inga nya sidor upp av artisterna. Det låter precis så som man förväntar sig och det finns mängder av andra artister som låter exakt likadant. Det här är inte musik som förändrar musikhistorien, och inte heller mig. Hur mysig och trevlig jag än tycker att skivan är kommer jag sannolikt inte lyssna på den igen. Jo, kanske om 50 år när jag sitter på verandan och tänker på hur allt var bättre förr. Då är detta förmodligen en stark fyra.

2/5

Smuggelsprit & hallonsaft

Jag passar på att göra lite reklam för årets sommarteater i Grebo...

Nytt på DVD: American sniper

American sniper
Clint Eastwood fortsätter att leverera stabila filmer, men även patriotiskt flaggviftande filmer, skulle säkert hans belackare hävda. Denna gång berättar han historien om Navy Seal-soldaten Chris Kyle, även kallad "Legenden", som påstås vara USA:s bästa prickskytt genom tiderna. Eller åtminstone den som dödat flest fiender.
Vi får följa honom (spelad av en Bradley Cooper som lagt på sig åtskilliga pannor) under hans fyra vändor till Irak. Där våndas han över att ibland behöva skjuta barn för att rädda livet på sina kollegor, men är desto beslutsammare när det gäller två andra måltavlor: dels en galning som kallas Slaktaren och dels en jämbördig prickskytt på fiendesidan som heter Mustafa. På hemmafronten kämpar hustrun med barnen och att få förhållandet att inte haverera.
Den civila scenerna som försöker vara känslosamma och personliga känns mest platta och banala. Filmens styrka är istället stridsscenerna, som både bjuder på häftig action och faktiskt låter oss komma närmare Kyle än vad diskussionerna med frugan gör. När Kyle ligger på ett hustak med fingret på avtryckaren och siktet inställt på ett barn är det egentligen hans egna känslor som syns tydligast i kikarsiktet.

3/5

Krogkrönika, maj

Vilka är dagens skandalmakare?

Kändisar som Svullo, Naken-Janne och Robinson-Robban brukade åka runt bland landets nattklubbbar och orsaka skandal. Men var är arvtagarna?

Freakshows har alltid varit en lukrativ gren inom nöjesindustrin. Förr i tiden visade man upp dvärgar, negrer och skäggiga damer i folkparker och på varietéföreställningar, numera har de udda existenserna flyttat in i våra underhållningsprogram på tv. Inte sällan har de även fått åka på barturnéer med målet att svina och orsaka löpsedelsrubriker. Men kanske håller intresset både bland publiken och skandalmakarna själva på att mattas, för det ser ganska tunt ut med folk som kan föra gristraditionen vidare.

När Tomas Ledin åkte ut på Rocktåget kontrade Eddie Meduza och Svullo 1993 med att turnera med Griståget, där även fakiren el-Salama och strippan Nadja Palme ingick. Vid samma tidsperiod hade även den fiktiva raggarduon Ronny & Ragge sin storhetsperiod och fyllde landets folkparker. När dokusåporna slog igenom några år senare exploderade hela genren med c-kändisar som åkte runt på krogarna med oklara arbetsuppgifter. Ofta kallades de för "gästbartender" men till stor del handlade det om att själva fyllna till och orsaka diverse skandaler. Robinson-Robban blandade grogg med snoppen, Naken-Janne gick som namnet antyder omkring naken medan många andra dokusåpadeltagare mest försökte ligga med allt som hade puls.

En gemensam nämnare var managern Michael Brinkenstjärna som exempelvis haft Leila K, systrarna Graaf och en radda dokusåpapersoner i sitt stall. Andra högkvalitativa akter har bland annat varit Drängarna, Fadde och De Vet Du. Själv var han knappast någon god förebild med tre personliga konkurser och elva fängelsedomar på meritlistan.

Idag väcker inte deltagare från Big Brother och Paradise Hotel samma intresse som för några år sedan, kanske utgör östgötar som Samir och Jockiboi de sista efterdyningarna av den krogunderhållning som peakade för ett decennium sedan. Bloggarna gav genren en tillfällig konstgjord andning, men de börjar liksom utvikningsbrudar och plojartister kännas rätt passé.
Det vore givetvis skönt om vi slipper eländet, men samtidigt kommer det nog alltid att finnas ett behov av dålig smak. Frågan är bara vilka som ska föra arvet vidare? Känner jag Brinkenstjärna rätt kommer han förmodligen lansera ett antal nya förmågor inom kort.

Nytt på skiva: Blur

Blur
The magic whip

Att välja mellan Blur och Oasis var på 90-talet lika viktigt som att välja mellan Noice och Gyllene Tider på 80-talet eller Elvis och Tommy Steele på 50-talet. Med facit i hand får man nog konstatera att det var Oasis som vann i det långa loppet. Över hela världen står folk i barer och skrålar med i "Wonderwall" och "Don´t look back in anger", medan det är sällan man hör "Country house" och "Charmless man" någonstans nuförtiden.
Bland musikkännare har dock Damon Albarn en fortsatt hög ställning efter att bland annat sysslat med Gorillaz, världsmusik och andra udda projekt de senaste åren och nu när Blur gör skivcomeback efter 12 år så har mottagandet varit genomgående gott.
Och visst finns det en hel del trevligt att lyssna på här. Damon och gänget visar att de fortfarande har popkänsla, låttalang och fräscha idéer, men det är knappast några nya "Song 2" vi bjuds på. Tempot är neddraget, ljudbilden är messnäll och det låter överlag ganska livlöst. Jag förstår att bandet är 20 år äldre nu än under glansdagarna, men lite energi hade inte skadat.

2/5

Tapastest & metal

Jag har ju utlovat ett test av stadens tapasrestauranger och igår var det dags för första stället. Med mig hade jag tapasexperten Anahi och vi kollade in nya Cava Pintxos.
Lokalen var okej men kan förbättras och personalen verkade lite oerfaren, men maten var kanon! Vi testade deras meny El Clasico (med vissa justeringar) för 290 kr/person och för två personer var det nästan för mycket. Vi blev proppmätta, och det brukar jag inte bli i första taget. God mat, personlig restaurang, bra läge, okej priser.
Betyg: Svag 4
Utanför pågick det sambafestival. Men bäst av allt var ändå tavlan vid entrén där gästerna kunde skriva sitt namn. För vad fick jag se? Jo, där stod det Roy Star "The legend"! Mäktigt!
Sen gick vi ner till Palatset där vi hade metalkväll med Smash Into Pieces, Prime Creation och Solence. Det hade tydligen varit ett jäkla teknikstrul innan men när banden stod på scenen funkade allt bra. The Producer gjorde det igen!
Nu återstår bara nästa helg, sen tar vi sommarlov på Palatset. Men vi är tillbaka i höst och några spännande bokningar är redan klara.

Tillbaka till framtiden

Igår tog jag mig tillbaka till dåtiden genom att bränna av "Tillbaka till framtiden"-boxen. Att se de filmerna är verkligen en tidsresa, men inte till framtiden utan tillbaka till 1985 när jag upplevde denna filmmagi första gången.
Och genom att mentalt befinna sig i 1985 blir det också en tidsresa framåt när man inser att man faktiskt befinner sig i det 2015 som skildras i tvåan.
Och snart åker jag tillbaka till framtiden, för redan den 21 oktober i år kommer Marty McFly till Hill Valley och då blir det att se om filmerna.
 
Tillbaka till framtiden
Genomtänkt, tight berättad och helt felfri. Ett mästerverk.
Betyg: 5 av 5
 
Tillbaka till framtiden II
Bitvis briljant, men lite för rörig och en del scener borde ha putsats på.
Betyg: 4 av 5 (tillsammans med Ettan: 5 av 5)
 
Tillbaka till framtiden III
Har definitivt sina poänger, men lite tråkig.
Betyg: 3 av 5 (Totalt betyg trilogin: 4 av 5)

Nämnd i Corren

Igår skrev Fredrik Kylberg en krönika i Corren som handlade om stans konsertutbud. Han nämnde Palatset, The Crypt och de andra konsertställena, men det konstiga var att han bara nämnde en enda bokare vid namn - och det var mig. Vet inte riktigt vad det betyder, om det betyder nåt. Men lite konstigt var det allt.

Palatset i helgen

På lördag kommer Smash Into Pieces till Palatset. Lirar gör även Solence och Prime Creation.
 

Dagens fynd på hallmattan

Tjoho! Igår kom "Tillbaka till framtiden"-trilogin. Nu blir det filmfest!
Egentligen borde jag väl vänta till 21 oktober, men skitsamma. Jag kan ju se den då OCKSÅ!

Lehmans fredagsfräckis

Dr Holm brottas med dåligt samvete, eftersom han har haft sex med en patient och han känner stark lust att göra det igen.

En röst i hans inre säger -Det är ok följ ditt begär….

Den andra rösten säger – Nej Nej…Låt bli…Kom ihåg att du är veterinär.


Hur ett band crashar sin karriär. Kurs 1A

Det säkraste sättet för ett band att begå karriärmässigt harakiri är att skaffa sig någon form av management. Det finns exempel på hur managers, skivbolag och bokningsbolag har lyckats lyfta ett band till en ny nivå (EMI:s legendariske Kjell Andersson gjorde det exempelvis med de flesta han jobbade med) - men i 9 fall av 10 innebär det bara en plågsam resa fram mot det oundvikliga slutet.
Att skaffa sig ett management innebär bland annat:
1. Färre spelningar, eftersom managern dels vill ta högre gage som arrangörerna inte vill betala och dels vill att bandet ska dra ner på "skitspelningar" för att "höja sitt anseende".
2. Att bandet tappar sin personlighet, eftersom managern vill göra bandet mer utslätat och därmed mer kommersiellt gångbart.
3. Långsammare beslutsprocess. Istället för att skriva en låt på måndan, spela in den på tisdan, slänga upp den på Soundcloud på onsdan och boka in fem gig på torsdan ska det göras en "bandstrategi", vilket i praktiken innebär högst ett singelsläpp om året. Det vill säga: det händer inte ett förbannat dugg.
4. Att bandet blir hatat av arrangörer och journalister. Man vill kunna ringa upp bandet direkt för att boka en spelning eller göra en intervju. Det värsta som finns är när ett band inte kan ge ett svar utan att kolla med sin manager för att se om de har "turnéperiod" då eller om intervjun passar in i deras "mediestrategi".
 
Kort sagt: management är oftast inte bara överflödiga utan även direkt skadliga. Oftast har banden redan en informell ledare som sköter bokningar, intervjuer, inspelningar och allt det där andra på ett bra sätt. Managers innebär bara krångel, irritation och att bandet till slut tröttnar och lägger av, och det förlorar alla på.
Vadstenabandet Close Quarters är ett av mina favoritband, men har nu tyvärr gått in i managementfällan. Att förfallet redan börjat syns tydligt på dessa nytagna pressbilder, som är ganska amatörmässiga för att uttrycka det milt. Ingen känsla för det där med ljus och skuggor. Ryggen mot kameran (ingen tidning kommer nånsin använda den). Bandmedlem som sitter på huk (jag trodde det försvann med 70-talets dansband). Inget konceptuell idé (det är tydligt att de bara knallat ner till närmsta industriområde utan minsta plan).
Var är sleazekänslan? Var är rock´n´rollen? Dessa bilder säger absolut ingenting om Close Quarters.
KK för fan! Detta duger inte. Det är inte rock´n´roll att stå i motljus i en garageport och se ut som State of Drama. Ni har turnerat med Quireboys, gjort en video med Glenn Hysén och en strippa, gjort fantastiska scenshower och utnämnts till ett av de hetaste östgötska rockbanden i både Nolltretton och Zero Music Magazine. Sumpa inte det nu!

Tapashysteri

Tapas är jättegott men vad tusan är det som pågår i Linköping? Plötsligt öppnar två tapasställen samtidigt och man undrar ju varför Linkan plötsligt fått upp ögonen för denna mattrend som var stor FÖR TIO ÅR SEDAN i resten av landet.
Sedan tidigare finns Aioli där det alltid är fullt och Tapas i Linköping som verkar dela gästerna i två läger. Själv har jag varit där en gång för några år sedan men minns inte riktigt hur det var. Till det kan läggas Sangria som känns ganska profillös samt min personliga favorit Ros. Har även för mig att det finns nåt tapasställe i typ Ryd eller Ekholmen också.
Någon måste rensa upp i detta tapasträsk, så därför kommer jag inom kort att tillsammans med en verklig tapasexpert ta på mig uppgiften att testa samtliga tapasställen för att avgöra vilka som ska få finnas kvar och vilka som måste försvinna.
Först blir det att testa sprillans nya Cava Pintxos på Platensgatan som jag på förhand tror mycket på.
Betydligt mer skeptisk är jag till likaledes nya Pinchos på Storgatan - av dessa anledningar:
1. Det är inrett som en blandning mellan bordell och cirkus
2. Man beställer maten via en app
3. Det är en franchisekedja
4. Deras tapas består av exempelvis fish&chips, hamburgare, dumplings och chiligryta
Fortsättning följer...

Gotlandssommar

Har börjat att smygplanera sommaren och i vanlig ordning kommer jag att bocka av Rimforsa strand, Dentusgrottan, räkbåten, Tannefors slussar, Rimås balkong och allt det där andra. Tänkte även åka till Almedalen i år igen och nu lutar det även åt att åka till den nystartade Deckarveckan. http://crimetimegotland.se/
Är det överhuvudtaget nån mening med att lämna Gotland? För jag funderar även på att besöka Bergmanveckan. Medeltidsveckan och Stockholmsveckan lockar däremot inte särskilt mycket. Men Kutens bensin...oj oj oj...

På skiva: Daniel Norgren

Daniel Norgren
"Alabursy"

Västgöten Daniel Norgren började som ett enmansband och har sedan rört sig mot blues och singer/songwriter där han hittad en egensinnig stil. Detta är femte albumet, och även det mest nedtonade och bäst sammanhållna hittills.
Han ägnar sig inte åt några stora gester. Det hörs ett piano här, lite dragspel där, något som skramlar i bakgrunden och en atmosfärisk orgel(?) som anas någonstans i luften. Det är sus i löven och jord på mikrofonen. Avskalat och minimalistiskt, och ändå så starkt.
Musiken rör sig nånstans i gränslandet mellan amerikansk blues, country och folk. Det är sånger i svartvitt, eller som att han tonsatt gamla sepiafärgade foton. Och över allt svävar hans ljusa röst.
Det känns som att Norgren sitter på en veranda nånstans på den amerikanska landsbygden och spelar och visslar för sig själv medan solen håller på att gå ner. Eller också har han bara lyckats hitta några gamla 30-talsinspelningar på nån vind som han fräschat upp och gett ut under eget namn. Det är svårt att avgöra.
Plattan har fått strålande recensioner och själv är jag också, med några undantag, smått lyrisk. Norgren har definitivt något eget, och vissa stunder låter det rent magiskt.

4/5

Richard 50

Började dagen med att åka till Norrköpings flygplats för att kolla vad de har för spännande nyheter på gång till sommaren. Finnair flyger numera sju dagar i veckan men annars är det mest charter från Norrköping, och det är jag inte så jätteintresserad av.
Nej, då åker jag hellre till Klasa för där bor min bror Richard - som fyllde 50 igår!
Grattis!

På skiva: Pokey LaFarge

Pokey LaFarge
"Something in the water"

Vad vet jag om Pokey LaFarge? Inte ett jota. Och det gör förmodligen inte du heller. Pokey LaFarge förresten, vad är det för jäkla namn? Och inte klarnar saken mer när man lyssnar på detta femte album från den retroälskande artisten.
Jag läser mig till att Pokey är född 1983, men spelar tidlös musik som letar sig djupt ned till de musikaliska rötterna i den amerikanska myllan, från ragtime och western swing till blues och vaudeville, och att han har blivit hyllad för sin musik till tv-serien ”Boardwalk Empire”.
Är man intresserad av amerikansk rootsmusik är denna musikhistoriska nörd verkligen värd att kolla upp. Här finns tremologitarrer, tidig jazz, kastanjetter, Appalachian folk, munspel på en saloon, countryblues och gammal 78-varvsmusik fast i modern produktion.
Måste erkänna att jag är ganska svag för denna sorts musik. Jag vill också åka hjulångare på Mississippifloden, hänga i New Orleans och gå i kritstrecksrandiga gangsterkostymer från Chicago, som jag inbillar mig att Pokey LaFarge gör.
Fast det som gör mig allra gladast är när jag läser att han är uppväxt i Normal, Illinois.

4/5

Lika som bär #179

Snubbe i reklam & Slidin´ Slim

På skiva: 1987

1987
"Härskarkonst"

1987 släpptes Ratatas näst sista album "Mellan dröm och verklighet" och gick upp i topp på den svenska försäljningslistan, faktiskt den enda Ratataskiva som innehaft den positionen. Året efter kom Mauro Scoccos självbetitlade solodebut och han tog definitivt klivet upp på tronen som Sveriges gudfader av soulballader.
1987 är också namnet som artisten Victor Holmberg använder sig av när han sjunger. Efter singlarna "Ocean", "Michelle", "Bomb" och "Hej då" släpper han nu debutalbumet "Härskarkonst".
Steget mellan Scocco och Holmberg är inte särskilt långt, båda sjunger vemodig soulpop på svenska och har en likartad ljudbild. Båda har en ganska monoton röst, men om Scocco låter kritvit så låter 1987 likblek. Största skillnaden ligger dock i låtmaterialet. 1987 skulle behöva jobba på arrangemangen, variationen och dramatiken, här radar han upp likartade kompositioner av dysterhet, ödesmättade pianoackord och såsigt tempo. Det låter kyligt och deppigt och blir snabbt väldigt långtråkigt.

2/5

Grebbos grabbar

Här sitter jag på Villan i Åtvid och väntar på att Grebbos Grabbar (ja, det stavas så) ska komma med båten ni ser där borta i fjärran. Det är en tuff skara hårdingar: Glassen, Svälle, Patriotelsson, Putte, Powerman, Wester och Brorson Duktig (Burra Aktersnurra kom senare). I gänget ingår även Pungsvett, Dick Dangerous, Mange och Plåtis, men de hade laga förhinder igår.
Mer än så får ni inte veta, för det som händer hos Grebbos Grabbar stannar hos Grebbos Grabbar...

Nytt på DVD: Micke och Veronica

Micke & Veronica

Att använda sig av klasskrockar i berättelser är ett klassiskt grepp som använts i århundraden. Denna gång får vi träffa snickaren Micke (David Hellenius) som får ihop det med läkaren Veronica (Izabella Scorupco). De har barn i samma åldrar och åker till Bohuslän för att spendera sommaren tillsammans, vilket inte blir riktigt så härligt som de tänkt sig. Inte minst för att Veronicas överklassföräldrar har svårt att acceptera arbetargrabben Micke.
Som ofta i svenska filmer är det bra foto och fina miljöer, men det är också tafflig dialog, folk som är konstant ilskna och krystat manus.
Saker planteras övertydligt, så när paret högtidligt lovar att alltid vara helt ärliga mot varandra vet man att lögnerna snart sätter igång. Andra intressanta stickspår glöms bort eller viftas undan, som Mickes slöa kollega tillika buksvåger, den tafsande grannen eller den helt ologiska kärleksrelationen på slutet. Varför fortsätter Micke att ljuga om sitt jobb, hur hittade pappan dem i Bohuslän, varför har inte Micke och pappan kontakt efter att de blivit sams? Överklassen skildras som en karikatyr och deras aversion mot den prydlige Micke känns obegriplig. Det finns mycket som gör denna film fånig.
Den som nöjer sig med vackra skärgårdsbilder och en lättviktig romcom kan ändå ha småtrevligt i sällskap av "Micke & Veronica", även om det knappast slår gnistor mellan de stela skådisarna Hellenius och Scorupco.

2/5

Fredag på flygplatsen

Igår var jag på Linköpingsflygplats och snackade lite med VD:n Camilla Lejon. Officiellt var jag där och skrev ett reportage men jag hade även en dold agenda och det var att försöka luska ut när nästa ölprovning ska hållas.
Jag och Rimås var ju där för ett tag sen och drack tjeckiskt öl (kopplat till Czech Airlines) och framöver ska det även bli ölprovningar med holländskt (KLM) och skandinaviskt (SAS) tema, och det gäller att hålla sig framme om man ska få plats. Senast var det 130 personer plus 150 som stod på kö, så intresset är stort.
Jag lirkade och försökte på alla sätt, men fick bara reda på vilken månad det troligtvis blir. Men det behåller jag för mig själv!
Annat nytt är att Almedalsflyget kommer tillbaka i sommar. Förmodligen ska jag till Almedalen i sommar igen och jag hade gärna tagit flyget, om det inte varit för att det är så kul att åka färja! Fan att man inte bor på en ö, då skulle jag åka färja varje dag.

På skiva: Jessica Andersson

Jessica Andersson
"Perfect now"

Jessica Andersson kan mycket väl vara landets mest profillösa artist. Hon sjunger tekniskt bra med vad sjunger hon om? Vem är hon, vad vill hon? Musikaliskt är hon helt utan personlighet och man kan undra varför hon överhuvudtaget valt att bli artist.
Hon dyker upp då och då i Melodifestivalen och på Diggilooturnéer men jag undrar vem som egentligen lyssnar på henne? Har hon överhuvudtaget fans? Minnesvärda låtar har hon i alla fall inte, möjligtvis med undantag av Fames vinnarlåt "Gimme your love", om någon kommer ihåg den?
Därför var det intressant när hon för två år sedan gjorde den mer personliga skivan "40.14.14" ihop med Marit Bergman och Trollhättankollegan Peter Le Marc i samband med självbiografin "När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var”, där hon berättade om sin svåra uppväxt. Kanske fanns det trots allt något spännande bakom alla platta schlagerlåtar?
Här på tredje albumet är hon tyvärr tillbaka i den präktiga, intetsägande och astråkiga skvalmusiken. Här finns inget intressant eller personligt, bara industriellt massproducerad schlagerpop som inte fyller någon funktion eller väcker minsta känsla.

1/5

AW med Madde

Igår satt jag hemma och sorterade mina frimärken när Madde ringde:
- Hej, jag är här nu! Nu jäklar blir det AW!
Ja, det var ju inte mycket att göra mer än att cykla in till stan. Jag tänkte: EN öl kan jag väl ta för att vara trevlig, men Madde hade andra planer. Hon beställde in och beställde in...öl, vin, caesarsallad, mer öl, mer vin. Jag försökte säga stopp, men det var lönlöst.
Det var för övrigt Madde som lurade ner mig till att bo på den där vingården i Italien för fyra år sen. Det är så hon jobbar - and I love it!

Lehmans fredagsfräckis

En kvinna låg i koma. En dag när en sköterska tvättade hennes privata delar noterade hon att det gav en liten respons på EKG när hon rörde kvinnan. Hon prövade igen och då rörde kvinnan på sig en aning. De tillkallade hennes man, förklarade läget och sa:

- Hur galet det här än låter så kan lite oralsex vara rätt metod att väcka henne.

Hennes man var skeptisk, men sköterskorna gav sig inte. Maken gick till slut motvilligt med på det och gick in i kvinnans rum. Efter några minuter planade kvinnans EKG ut helt. Sköterskorna rusade in och skrek

- Vad hände??

Mannen svarade:

- Vet inte, hon kanske kvävdes?


Releaseparty med Emelie Schepp

Jag har ju mina östgötska författartjejer som jag följer och igår hade Emelie Schepp releaseparty för sin nya bok "Vita spår" på NP33 i Norrköping.
Så jag drog dit och minglade. Och releasefesten får väl godkänt. När jag ska ha min egen releasefest ska Emelie fixa den också. Och The Producer sköter ljudet. Nej förresten, för det innebär ju att jag måste skjutsa runt på hans grejer i vanlig ordning...

You call me a poser ´cause I got the looks

Igår var jag ute och for på Rv35 och vad passar bättre då än att fläska på Close Quarters nya singel "My way or the highway" (släpps den 18/5).
Gjorde ett snabbstopp i Grebo...men när jag kom tillbaka till bilen var skivan stulen!
Allt annat var orört, det var bara CQ-singeln som var borta. En snabb gärningsmannaprofil indikerar då att tjuven är Grebobo och rocker. Är det nån som vet som kan ha stulit skivan så får ni gärna höra av er!

DG i sommar

Det verkar bli en härlig musiksommar på Dentusgrottan i år igen. Ja, vad annat kan jag säga - det är ju jag som sköter bokningarna...
Programmet är långtifrån klart, men några bokningar kan jag presentera redan nu:
27/6 Fredrik Zeijlon
11/7 Gus Ring (bilden) och Em & her Music
18/7 Louice Ottosson
1/8 Vågerud
8/8 Simon Wallin
15/8 Trailerpark Idlers
 
För mer info och uppdatering av sommarens program, kolla in http://dentusgrottan.se/

Nytt på DVD: The imitation game

The Imitation game

Britterna håller på att få spö under Andra Världskriget, till stor del på grund av tyskarnas kodmaskin Enigma som skickar meddelanden som tycks vara omöjliga att dechiffrera. Militären samlar landets skarpaste hjärnor för att knäcka koderna och en av dem är den udda figuren Alan Turing (Benedict Cumberbatch), som är en briljant matematiker, men en social katastrof. Han och hans kollegor kämpar mot tiden, tvivlande chefer och privata hemligheter för att förstå och avkoda Enigma medan deras landsmän dör på slagfältet.
Det finns många spännande ingredienser här: andra världskriget, Keira Knightly, kodknäckande, dold homosexualitet, spionhemligheter och brittisk internatmiljö. Det finns med andra ord förutsättningar för en riktigt vass rulle, och "The Imitation game" är också helt okej, men det saknas något för att den på allvar ska beröra.
Filmen är för lättviktig och gullig och blir aldrig riktigt spännande. Det finns mycket mörker, hemligheter och svåra dilemman som med mer mod och ett bättre handlag hade kunnat bli till en verkligt bra film, men "The Imitation game" skrapar bara på ytan. Pågår det ens ett krig med död och förödelse? Det känns inte så.

3/5

Torsdagstoner i Trädgårn 2015

Sådär, då har jag bokat färdigt banden till årets upplaga av Torsdagstoner i Trädgårn.
Här är årets artister:
 
23/7
Em & her Music
Alexandra Ekelöf
Jökke & Personalen

30/7
Gus Ring 
Edith Strindberg Trio
Vågerud

6/8
Honeywing
Elden är lös
In Hours

13/8
Tråkaderos
Twinleaf
Mattias Reinhed

På skiva: Kite

Kite
"VI"

Jag måste bara börja med att säga nåt om Niklas Stenemos frisyr, som bäst kan beskrivas som en stripig ultrahockey. Det är inte tuff, den är inte rolig, den är inte charmig. Den är bara ful. Skitful. Kanske den fulaste frisyr jag någonsin sett. Så, nu var det ur vägen, nu går vi på musiken.
Stenemo verkar ju vara smått genialisk när det kommer till den biten. Hans band The Mo var i mitt tycke det vassaste av de där Växjöbanden som kom fram i början av 00-talet (även om Stenemo faktiskt var delaktig i allihopa). 2008 bildade han Kite ihop med Christian Berg, som också är ett välkänt namn i musiksverige, och musiken drogs ytterligare mot synth och elektro.
Fortfarande tycker jag att första låten på första EP:n som bandet släppte är det bästa de har gjort, men nivån har konstant varit hög och är det även här på duons sjätte EP.
Svagheten här, precis som tidigare, är att Kite inte tar ut svängarna mer. Det är samma ljudbild, samma typ av låtar, samma sångröst...ja, lite samma av allt. Var för sig är låtarna bra, men som helhet blir det aningen odynamiskt och nästan lite tråkigt. Och sen vore det även kul att få dansa lite, som vi gjorde till "Ways to dance" när det begav sig.

3/5

Lika som bär #178

Colin Firth & Jan Helin

Nytt på DVD: Mr Turner

Mr Turner

Jag kväver en gäspning, snart händer det väl ändå något? Mr Turner går runt och grymtar, målar lite, hyr ett rum. En kvinna kommer med några barn som hon hävdar är hans, Mr Turner muttrar lite till. Jag tittar på klockan. Det har gått 45 minuter av filmen och absolut ingenting har hänt.
Jag börjar tvivla på mitt förstånd. Har jag missat något? Scen staplas på scen men ingenting binder dem samman. Finns det en handling så är den väldigt väl dold. I två och en halv timme maler det på. Mr Turner grymtar och viftar lite med penslarna. Han är allmänt otrevligt och motbjudande, det är olidligt att se.
Vem är denna Turner? Bland vanliga svenskar är han tämligen okänd, men i konstvärlden är britten J.M.W Turner ett aktat namn. Här gestaltas hans 25 sista år av Timothy Spall, känd från bland annat Harry Potter-filmerna. Regissör är Mike Leigh som hyllats för exempelvis "Hemligheter och lögner". För "Mr Turner" belönades han med fyra Oscarsnomineringar, för bland annat kostym och scenografi. Och just det tidstypiska är detta kostymdramas enda styrka. Filmen har fantastiska 1800-talsmiljöer och ett frejdigt språk, men i övrigt är det en enda lång, utdragen plåga.

1/5

Pop på Palatset

Jaha, igår blev jag lurad till Stora Torget igen. Skulle egentligen bara förbi Palatset en kortis, men ni vet hur det är: en kortis på Palatset blir aldrig bara en kortis på Palatset.
Har Palatset blivit den nya AW:n? Ni vet, man går ut tidigt med planen att bara ta två öl och sen gå hem skapligt, men det slutar med att man är ute hela natten. Ja, det verkar inte bättre.
Vi hade i alla fall tre popband som lirade. Polar Shift var först ut...
Sen lirade Musik Direkt-vinnarna Twinleaf och det verkade bli en publikmässig ökenkväll...
...men då hände nånting. Lagom till att sista bandet People skulle gå på kom det plötsligt 50 pers och kvällen blev till slut kanon. People gjorde ett riktigt bra gig och sångaren kan vara Linköpings bästa rockstar just nu. Kul med en frontfigur som tar rockmyten på allvar!

Cirque du Soleil

Nycirkus är i mitt tycke bland det värsta som finns, men igår tänkte jag utmana mina egna föreställningar så jag gick och kollade in Cirque du Soleil på SAAB Arena. Och visst fick man se en rad imponerande nummer av högsta klass, men framförallt slogs jag av hur det nästan uteslutande handlade om traditionell akrobatik.
På 90-talet var nycirkus nåt nytt och spännande, men idag börjar även nycirkusen kännas mossig. Nycirkusen har helt enkelt blivit gammelcirkus.
Så vad är dagens nycirkus? Kanske X Games? Kanske mentalistshower à la Henrik Fexeus och Derren Brown? I vilket fall är det inte nycirkus som är dagens nya cirkus.

Grey Bow på palatset

Hade egentligen tänkt att bara ta en snabbkväll på Palatset, kolla in Grey Bow, kanske nån enstaka låt med Whysnake och sen gå hem rätt skapligt. Men det är ju som det är, har jag väl hamnat på La Palais så blir jag kvar, och det blev jag igår också.
Och ikväll lär jag hamna där igen. Men ikväll blir det bara en kortis - det lovar jag!

SON

Jag gillar presskonferenser. Ofta bjuds det på fika och man kan sitta och ta det lugnt medan andra ställer frågorna. Igår hade SON presskonferens i Louis De Geer om sitt kommande år och vad kan man säga om det? Jag är ju inget större fan av vare sig symfonisk musik eller stel finkultur. Bara en sån sak som att det står i programmet hur man gör om man måste hosta under en konsert...
Men Louis De Geer måste vara ett av landets finaste konserthus så det kan ni kolla in. Kanske under nån av de öppna repetitionerna? Annars finns det väl egentligen bara en enda punkt under det kommande spelåret som jag skulle kunna tänka mig och det är när SON kompar Petter den 16/10. Fast jag hade nog ännu hellre sett honom utan SON...

Lehmans fredagsfräckis

Mannen skulle köpa gris, och åkte till närmsta grisbonde. Väl framme framför mannen sitt ärende till bonden, som frågar hur stor gris han vill ha.
– Tja – vi hade tänkt oss nåt i tiokilosklassen, svarar mannen.
Bonden fiskar upp en kulting ur en kätte, biter tag i svansen å ”väger” kultingen med tänderna.
– Men, vad i jösse namn sysslar ni med, utropar mannen bestört!
– Väger grisen, förstås, svarar bonden. Min far lärde mej att skatta vikten på det här viset, å det stämmer alltid, tillägger han stolt.
Mannen funderar en stund, accepterar bondens erfarenhetsmässiga övertag å vill betala för sin gris.
– Det blir 100 kr, säger bonden.
Mannen räcker fram en femhundring, varpå bonden ropar till sej en ung dräng:
– Hörru, Gustav – spring in te kärringen å be henne om växel på den här!
Drängen kilar iväg, men kommer snart tillbaka – utan växel.
– Hon va upptagen, meddelar han, smått förläget.
– Upptagen!? Vaddå – va hade hon för sej då, som va så viktigt, raljerar bonden å flinar mot mannen.
– Tja, svarar drängen – om jag har förstått det hela rätt, så höll hon just på å väga brevbärarn….

Grebo discgolfbana

Just det, Grebo har ju fått en discgolfbana också. Oj oj oj!

Grey Bow på Palatset

Ikväll blir det rock´n´roll på Palatset. Grey Bow kommer nämligen och lirar, och med sig har de även Whysnake.
Sen på lördagen kör vi indiekväll med Twinleaf, Polar shift och People.

Papa Emeritus III

Ghost lirar på DOOM den 3/6 (snygg art deco-affisch!) och jag läser att gamla påven har bytts ut mot Papa Emeritus III.
Old news! Ödmjuk som jag är vill jag bara påpeka att jag avslöjade detta på min Facebook redan den 4/12!

Linköpings skamfest

Herregud...
Linköpings stadsfest har presenterat årets stora dragplåster (förutom Måns Zelmerlöw och RIX FM Festival) och det är Freda´!
Det hade varit illa nog 1987, men nu är det dessutom 2015. Vem bokar Freda´ som en av tre-fyra huvudakter på en festival 2015? Var det verkligen det hetaste och bästa de kunde hitta?
Jag får återigen jämföra med Norrköping som nyligen presenterade sina bokningar till årets Industrisemester, tre gratis konsertkvällar mitt i Industrilandskapet i sommar.
10/7 Thomas Stenström
17/7 Syster Sol
24/7 Markus Krunegård
Där snackar vi heta, fräscha och inte minst BRA bokningar. Aldrig har skillnaden i attityd och fingertoppskänsla varit tydligare mellan de två städerna än vid denna jämförelse. Lägg ner Linköpings stadsfest nu! 

Blood in, blood out

Snacka om flyt. Igår var jag på blodgivningen igen och våndades i förväg över hur jag skulle slippa järntabletterna. Jag har ju provat de flesta knep, men Ilse the shewolf och hennes kollegor blir bara tuffare och tuffare.
Men igår var det nån ny halvvimsig kvinna där som blev halvt förvirrad när jag kom i förrummet utan att ha tagit nummerlapp, och i ståhejet glömde hon liksom bort tabletterna. Tjoho - nu är det lugnt i tre månader igen!

Utlandssatsning?

Såg denna flyer på en lyktstolpe på stan - The Edith Strindberg Trio.
"The"? Var kom "The":t ifrån? Märkligt...detta måste utforskas vidare...

Krogkrönika, april

Servisen påverkar smaken

Råvaran och tillagningen är så klart viktigast, men även saker som miljö, sällskap och presentation påverkar hur vi uppfattar restaurangbesöket. Men vad betyder egentligen valet av bestick och tallrikar för krogupplevelsen?

Att använda olika sorters glas till olika sorters drycker är sedan länge en etablerad vana på restauranger. Rödvin serveras i en typ av glas, champagne i en annan och punsch i en tredje. På riktiga ölkrogar används olika sorters glas till olika sorters öl för att maximera dryckesupplevelsen, däremot är restaurangerna sällan lika noggranna när det gäller att välja tallrikar och bestick.

Varför är restaurangerna ofta medvetna om vilka glas som bör användas, men mindre intresserade av övrig servis? Material och form på tallriken är lika viktig som kupan på vinglaset, men ägnas sällan något större tanke. Undantag finns, exempelvis plankstek och panpizzor som serveras direkt ur pannan, men oftast väljer restauranger samma typ av neutralt porslin oavsett vilken maträtt som serveras, vilket framstår som lite oengagerat och trist.

När jag var i Argentina förra vintern irriterade jag mig på att ölen aldrig serverades i riktiga ölglas. Det användes vinglas, grogglas och vanliga dricksglas, men aldrig en rejäl ölsejdel. Och då uppenbarades det hur viktigt själva glaset var för upplevelsen av drycken, det var helt enkelt inte lika gott att dricka öl som det borde ha varit.
Maten på E-Types vikingarestaurang Aifur i Gamla stan i Stockholm är egentligen inte särskilt märkvärdig. Hade den serverats på vanligt porslin på en traditionell krog hade man ätit och varit nöjd, men tack vare de koncepttypiska tallrikarna, de grova dryckeskärlen och de tvåtandade gafflarna förhöjdes matupplevelsen flera nivåer.

Forskare i Oxford har faktiskt kommit fram till att bestickens färg, form och funktion påverkar smaken. Exempelvis smakar mat saltare om den äts direkt från kniven, och yoghurt blir krämigare om man äter den med plastsked. Andra upptäckter är att man snabbare blir mätt om tallriken är mindre, att mat blir godare om den serveras på en vit tallrik och att varm choklad ska drickas ur en orange mugg för maximal njutning.
Så nog finns det anledning för stans krögare att ägna servisen betydligt större intresse än vad de gör idag.

Biomåndag

Igår var det dags för Biomåndag igen och det fick bli "Child 44" som jag egentligen inte var särskilt sugen på. Men vad ska man göra? Den sista tiden har varit riktigt risig när det utbudet i Linköping, det har mest varit barnfilmer av olika slag som visats. Är ju rätt irriterande när filmer som man tror ska visas i Linköping ständigt flyttas eller helt stryks ur utbudet. Visades till exempel "Inherent Vice"? Och var tog "Ex machina" vägen? Den var ju vårens stora pepp. Och inte ser det bättre ut framöver. Plötsligt framstår "Maggie" som det mest intressanta i det kommande bioutbudet och då fattar ni hur illa det är ställt.
"Child 44" är Daniel Espinosas nya film med Kinnaman, Fares och Rapace i rollerna. Svensktätt med andra ord. Huvudrollen spelas av Tom Hardy som är nån form av militär i Stalins angivar-Ryssland. Han jagar en barn-seriemördare, problemet är bara att det inte får finnas mördare i Stalins paradis, varpå Hardy själv hamnar i trubbel. För lång, för tråkig och för omständig. Det blir aldrig spännande och man bryr sig inte om karaktärerna. För dåligt berättad, helt enkelt.
Betyg: 2 av 5

På skiva: Hardcore Superstar

Hardcore Superstar
"HCSS"

Efter tio album och 20 år som band kan det behövas att man bryter invanda mönster. Hardcore Superstar har valt att gå upp på vinden och plocka fram gamla demolåtar som blivit liggandes i två decennier. Det skulle kunna vara ett bra idé för att gå tillbaka till sina rötter och hitta den där ursprungliga energin som fick medlemmarna att starta bandet. Fast nu verkar det som att Hardcore Superstars rötter finns i grungen, och då blir det inte lika roligt.
Den sleazebetonade röjarrock´n´roll som bandet skämt bort oss med är i princip bortblåst, tvärtom låter plattan ganska trött och fantasilös och det känns inte direkt som att energin har sprudlat i inspelningsstudion. Att bandet valde att riva i byrålådan efter gamla demos istället för att skriva nya smashhits är väl dessutom ett bevis på det.
Genomgående känns låtmaterialet ganska svagt, där udda "Touch the sky" utgör ett undantag. Bandet gör inte bort sig helt och hållet, men skivan känns allmänt slapp och håglös. Är "HCSS" en tillfällig formsvacka eller hör vi ett band som har sina bästa dagar bakom sig? Det får framtiden utvisa.

2/5

Bokare de luxe

Plötsligt lägger jag halva min tid på att boka band. Hur gick det till?
Just nu är jag bandbokare till:
1. Palatset (ca 30 datum x 3 band i höst)
2. TorsdagsToner i Trädgårn (4 datum x 3 band)
3. Dentusgrottan (14 datum)
Och värre ska det bli, för till hösten kanske jag ska boka band till ytterligare ett eller två ställen.
Puh...kanske dags att sluta mitt dagjobb och bli bokare på heltid?
Hur som helst: kom gärna med förslag på band som ni vill att jag ska boka på ställena jag nämnde.

Nytt på DVD: Pride

Pride

När man följer debatten om tiggarna på våra gator kan man fråga sig: när försvann solidariteten? Tidigare kämpade arbetarrörelsen för de som hade det svårast i samhället, och det var just den solidariteten som gjorde skillnad. Idag är det arbetarklassen som är mest främlingsfientlig, och istället för att engagera sig i de utsatta värnar de istället om sitt eget.
"Pride" är en film om exakt den solidariteten, fast med omvänt perspektiv. Det vill säga det rätta perspektivet, det positiva.
Vi får följa ett gäng gayaktivister i London på 80-talet som beslutar sig för att stötta en by i Wales där gruvarbetarna strejkar. De må vara olika på många sätt men en sak har de gemensamt, nämligen sättet de behandlas på av samhället. Gruvarbetarnas kamp påminner mycket om den utsatthet och förtryck som gayrörelsen själva upplever och därför känns det naturligt att visa sitt solidariska stöd.
Det blir såklart en rejäl kulturkrock som skapar både konflikter och skratt, och utmynnar i en sån där varm, härlig, brittisk må-bra-film som vi alla älskar. Och nånstans har jag en förhoppning att den där solidariteten som filmen kretsar kring, och som borde vara självklar, ska smitta av sig till Sverige 2015.

4/5

Tillbaka till videobutiken

Eftersom det är 2015 har jag länge tänkt att ta en helkväll med alla tre "Tillbaka till framtiden"-filmerna, och igår var det dags. Men det sket sig...
Jag har sett filmerna i min videobutik, men när jag kom dit fanns de inte längre kvar på hyllan. Och inte i stans andra butik heller. Så nu blir det att beställa boxen på CDON istället - endast 99 spänn. Oj oj oj...
Men nu behöver jag ytterligare tips på hur man kan göra detta till en riktig helkväll. Vad mer ska jag tänka på? Vad ska jag äta, ha på mig osv?. Kom gärna med tips.

Lillasyster på Palatset

Igår lirade Lillasyster på Palatset och det blev en riktig höjdarkväll. Packat med folk och en bra spelning.
Enda problemet är väl att jag degraderats inte bara till humpare utan numera fungerar som diskplockare. Vad blir nästa steg, kommer jag att bli städare nästa vecka?
Ikväll kör vi spelning igen, men då kommer jag inte springa och plocka glas, utan jag ska glida runt och dricka champagne i limousine. Vi har nämligen börjat samarbeta med Linköping Limo och det ska jag utnyttja till max, fakturan skickar jag till Palatset...

Lehmans fredagsfräckis

Två snubbar satt och delade ett flak öl i mörkret vid ett litet campingbord.

Dom blev efter ett tag skapligt på arslet och den ene var tvungen att kissa.

Han gick då bakom tältet för att uträtta sina behov.

Efteråt glömde han dra upp gylfen å när han satte sig ner föll hela snorren över bordet.

Kompisen såg det hela lite vagt i mörkret, grep tag i en flaska och ropade ”PASS PÅ – en huggorm!”, och slog till den allt han kunde!

Hans kompis skrek … ”AJ FÖR FAAN!

Slå den jäveln igen!

Den bet mig i kuken!! ..


Helgen på Palatset

Ikväll lirar Lillasyster på Palatset.
Sen på lördan kommer Twaine och Certainly.

Valborg

Igår var det Valborgsmässoafton med Perssons Packs "Sista kvällen i april" på repeat. Idag är det Första maj och jag jobbar på att få med mig Figge, Stöld och Rimås till S:t Larsparken för att lyssna på Karl-Petter Thorwaldssons tal. Det går lite trögt av någon anledning...

RSS 2.0