Colberts rapport

Ja, jag följer dagligen Don Lemon och CNN:s övriga granskning av Trump. Men ännu bättre är faktiskt Stephen Colberts öppningsmonolog i "Late show", där han varje dag botaniserar i det vansinne som bär namnet Trump. Colbert är utan tvekan den smartaste, vassaste, roligaste och mest begåvade av USA:s pratshowsvärdar, och hans Trumpkritik är på en helt annan nivå än den man ser hos hans kollegor. Absolut toppklass!

Bara en till...eller två

Vissa säger att semmelperioden är över - men icke!
Jag kör en månad till...

T & B

Har ni inget annat för er så kan ni ju gå in och kika på facebooksidan "Tobi & Bella".

Skivrecension: Pontus Snibb

Pontus Snibb´s Wreck of blues
Too late to die young

Det finns en massa doldisar i svenskt rockliv som har sina fingrar med i spelet på alla möjliga håll men som inte får särskilt mycket uppmärksamhet. En sådan musiker är Pontus Snibb nere i Malmö. Han har spelat i en massa olika konstellationer, som The Buckaroos, Mescaleros och egna bandet SNiBB, men är förmodligen mest känd för att fronta Bonafide.
Snibb har en förkärlek för klassisk rock och blues, och det sistnämnda tar han fasta på i sitt relativt nya projekt Pontus Snibb´s Wreck of blues. Bandet startade för tre år sedan då de också gav ut en självbetitlad debutplatta. I den tre man starka sättningen ingår förutom Snibb även hans pappa, trummisen Håkan Nyberg känd från Nationalteaterns rockorkester, samt basisten Kalle Johansson. Musiken är renodlad blues, med en halvskitig ljudbild för att skapa en känsla av dammig källare. Förutom en Fleetwood Mac-tolkning består materialet enbart av egna låtar.
Soundet känns helrätt och kompenserar till viss del att Snibb inte är någon större sångare och att musiken knappast är särskilt originell. Men gemensamt för de flesta Snibbprojekt är att de avnjutes bäst live på en scen, och den känslan får jag även med Pontus Snibb´s Wreck of blues.

2/5

Fisk & vin

Jaha, vad hände i helgen då? Jo, i fredags var jag i Norpan men på lördan blev det Linkan för hela slanten. Först var vi på lokala bokrean på biblioteket, sen gick vi och testade fish & chips på Sam´s. Kul med ett ställe som satsar på något eget och nytt, och nu har vi ju faktiskt ett engelskt hörn på Storgatan med Hamlet, Horse & Hound och Sam´s.
Och sen blev det Gallo med vin och ostbricka. Ett favoritställe som sagt. Nu väntar vi bara på att deras champagnebar ska öppna också.
Och sen blev det en semla på Ronaldos på söndagen. Måste vara godaste semlan i stan. 

Söndagsintervjun: Birgitta Ohlsson

Vill ge den duktiga flickan upprättelse

Förra året författardebuterade Linköpingsbördiga Birgitta Ohlsson med sin bok "Duktiga flickors revansch". Sedan dess har det hänt mycket i den liberala riksdagsledamotens liv. Hon har gett upp de politiska ambitionerna, men fortsätter att kämpa för de duktiga flickorna.

I höstas utmanade Birgitta Ohlsson Jan Björklund om partiledarposten i Liberalerna - och förlorade. Efter nederlaget meddelade Birgitta att hon skulle lämna politiken, men kanske har hon redan en ny karriär på gång, som författare? 2017 gav hon ut boken "Duktiga flickors revansch", där hon ville ge den "duktiga flickan" upprättelse. Med utgångspunkt i sitt eget liv visade hon att duktighet och höga prestationskrav inte behöver vara en börda. Det kan lika gärna vara ett maktmedel och ett redskap på vägen mot ett mer jämställt samhälle.

Nyligen talade Birgitta Ohlsson på Östergötlands Bokmässa, där hon berättade en historia från skolgången när en kille hade sönder hennes pärlplatta. Istället för att säga till killen sade läraren till Birgitta: "men lilla gumman, det var väl inte så farligt". Det var ett talande exempel på hur duktiga flickor ofta bemöts, och det är en attityd i samhället som inte bara är ett svek mot flickorna utan även mot pojkarna, menar Birgitta.

Enligt Birgitta var ordet duktig flicka ett begrepp som varit accepterat och till och med positivt laddat fram till 1990-talet. Då kom en rad böcker som började ifrågasätta och ändra bilden av kvinnors duktighet, vilket ledde till en backlash som hon velat ändra på. Samhällets syn på högpresterande kvinnor har till stor del varit att de ska sluta vara duktiga och sänka kraven på sig själva, men Birgitta menar att det är en felaktig bild och att vi istället har mycket att lära av den duktiga flickan.
- När jag började skriva boken var det många myter som jag själv gått på, men som inte stämmer när man borrar ner sig i statistiken. En sådan myt är att duktiga flickor är mer psykiskt sköra. En annan är att det är vanligare med ätstörningar och anorexia, men det läkarna säger unisont är: sluta klanka ner på de duktiga flickorna, för det finns ingen sådan korrelation.

Några av kapitlen i boken tar upp motståndet mot duktiga flickor, och det kommer från alla möjliga håll.
- I delar av vänstern får kvinnor göra klassresor, men bara om alla andra får göra det också. Men även högern har problem med duktiga flickor. De får läsa på universitet och göra karriär, men den manliga normen råder så de får inte vara förmer än karlarna. Jag fick tre recensioner av boken i Aftonbladet, varav två och en halv var sågningar. Kulturmannen Göran Greider var halvt positiv och tyckte att jag åtminstone hade en "bra personlighet".
- Sen finns det en grupp duktiga flickor jag brinner lite extra för och det är hedersförtryckta, glömda, tysta kvinnor. Vi har flickor idag som växer upp i områden med hedersförtryck och inte får det stöd de behöver, och det är ett enormt svek, säger Birgitta som är glad över att det finns passionerade lärare som ser till att det ändå kan gå bra för många av dessa flickor.

Boken avslutas med tio budord till duktiga flickor, som exempelvis "Du ska kräva meritokrati" och "Du ska inte curla karlarna". Det viktigaste budordet är det avslutande "Du ska följa din inre kanariefågel", som är en hänvisning till de brittiska gruvorna där man ända fram till 1986 hade kanariefåglar som varnade när luften blev för dålig. När de slutade kvittra visste man att det fanns giftiga gaser i gruvschakten.
- Det är så duktiga flickor ska se på sin duktighet. När vi inte kvittrar längre är det dags att flyga vidare.

Filmrecension: American assassin

American Assassin
Ung amerikansk kille, Mitch Rapp (Dylan O´Brian från Maze Runner-filmerna) friar till sin tjej under en romantisk semester på Ibiza. Strax efteråt dödas hon och en mängd andra människor av terrorister, varpå Mitch viger hela sitt liv åt att hämnas. Han tränar upp sig till mördare och börjar infiltrera islamistiska terrorceller, och gör det så bra att han värvas av CIA under ledning av en gammal superspion (Michael Keaton). Snart får han åka få sitt första riktiga uppdrag och hamnar direkt i hetluften. Terroristerna håller på att bygga en atombomb och för att stoppa dem får Mitch verkligen nytta av alla sina färdigheter.
Manuset är i svagaste laget och berättar en okomplicerad historia från A till B. Inledningen med en hämndlysten vigilante som infiltrerar terroristceller känns spännande, men snart går allt över till en ganska traditionell spionactionrulle utan något större djup. Nu hindrar inte det att man blir rätt väl underhållen för stunden, för det blir man. Keaton är tuff, det finns häftiga actionscener och inte minst är den stora slutsekvensen rätt cool. Men som helhet är "American assassin" dessvärre ganska lättviktig och lättglömd.

2/5

Hyllning till Grebovallen

Som alla Grebobor känner till finns det en ramsa om Grebovallen. Och tack vare "Så funkar det" är det nu inte bara Grebobor som känner till den...
Lyssna 25 minuter in.

Lehmans fredagsfräckis

Tre äldre damer som var grannar i samma hyreshus hade varit ute och rumlat runt lite grann. När dom kom hem fungerade inte lyset i porten.
En bit in i farstun snubblade en av dom i mörkret över något som visade sig vara en sovande man.
Damen famlade fnissande en stund och hittade gylfen, öppnade den, stack in handen och kände efter.
Så sa hon;
- Det här är i alla fall inte min karl...
Den andra kvinnan böjde sig också ner, stack in handen och sa eftertänksamt:
- Neej, det är det inte...
Den tredje kvinnan gjorde samma sak, fast hon kände efter ganska länge.
- Den här bor ju inte ens i kvarteret...

Up in the air

Upptäckte denna podd igår. Kanske lite nördigt, men för oss flygpoängsfantaster är den guld.
Det finns många skäl till att bli flygpoängsbesatt, exempelvis den rent ekonomiska fördelen och känslan av lyx. Men viktigast är nog drömmen om att "lura systemet". 
Då och då får man smaka på den känslan, och det är underbart.

Skivrecension: Club 8

Club 8
Golden Island

I 23 år har Club 8 spridit sin väna popmusik utan att få särskilt mycket tillbaka. Möjligen har de en del fans utomlands men här hemma är de i det närmaste okända. Men vi är iallafall några stycken som blir väldigt glada när duon bestående av Johan Angergård och Karolina Komstedt nu släpper sitt tionde album. För hur kan man inte gilla Club 8? De spelar så smekande och mjuk musik att total avslappning omedelbart infinner sig i såväl kropp som sinne.
Den bomullslena sången är en konstant som alltid funnits där och även gör det på denna platta, och länge var även musiken ganska likartad, men på de senare skivorna har bandet tagit ut svängarna något mer och varierat den drömska stämningen med såväl karibisk känsla som elektronik och något som nästan påminner om nattklubbsmusik. Denna gång verkar de ha hämtat inspiration från olika naturfolk för i flera spår förekommer något slags jojkliknande sång. Men mestadels handlar det om silkeslen myspop. Det är Club 8:s speciella kännetecken och det lär de aldrig riktigt släppa.

3/5

Filmrecension: Det

Det

I nyinspelningen av Stephen Kings "Det" har vår svenska Bill Skarsgård fått äran att gestalta clownen Pennywise, som lever på att proppa i sig barn som han fångar genom att ta fram de rädslor de har inom sig. Originalet var uppdelat i en barndomsdel och en vuxendel, vilket gör att denna film känns lite rumphuggen eftersom den enbart koncentrerar sig på den förstnämnda. Men håll ut, tvåan kommer inom kort.
Vid nyinspelningar blir det naturligt att man jämför de olika versionerna och även om de båda filmerna skiljer sig åt en del har de ungefär samma styrka och svagheter. Originalet var bitvis rätt kackigt, främst i skräckscenerna, och även om nya "Det" satsar mer på att skrämmas så tar den ofta den enklaste vägen med lite för många hoppa-till-scener. Styrkan både då och nu ligger i uppväxtdelen, småstadsskildringen och barnens vänskap, och där slår nyinspelningen faktiskt nästan originalet även om dialogen och vissa scener känns onödigt grova. Men det finns lyckligtvis även mycket värme och humor. De unga skådisarna är det som fastnar med nya "Det". De känns äkta och lyckas ge personlighet till sina karaktärer. Handlingen hanteras dock småslarvigt och som skräckfilm betraktat har man sett betydligt äckligare saker

3/5

KKKorren

Vad är det som pågår i Correnhuset? Har det blivit ett tillhåll för smygnazister?
Först var det Kärnhem som hade en vepa i entrén med sin slogan "Vi skapar livsrum" och igår möttes jag av reklam för det uppenbart rasbiologiska Elekta som nu lanserar "den slutgiltiga lösningen".
Bli inte förvånade om det snart dyker upp reklam i Correnhuset för något gasföretag.

Krogkrönika

Snacka om starkvaror

Om man skulle ta sig en rackabajsare till maten? Eller en liten pilleknarkare? Det svenska språket är fullt med slangord för alkoholhaltiga drycker.

Man kan fråga sig varför vi svenskar har så många olika ord och omskrivningar för att dricka alkohol. Det är en urgammal tradition som lever kvar än i våra dagar och det syns inga tecken på att seden skulle avta. Tvärtom tycks det hela tiden uppstå nya och flera ord både för inmundigandet och själva drycken i sig.

Cornelis Vreeswijk sjöng en gång i tiden om en halvböj i "Halvböj blues", vilket syftade på en halvflaska Explorer.
Och damerna ska ha Beaujolais som inte finns på listan
Och herrarna Fernet Branca som är så bra för kistan
Och köerna bara växer: Dagsrekordet höj
Men det som vi säljer mest utav är en halv böj
Uttrycket halvböj är en yrkesterm, som användes av butikspersonalen på Systembolaget. Eftersom en 37:a Explorer var en av storsäljarna, hade man dessa flaskor lätt åtkomligt direkt under disken och personalen behövde bara böja sig lite för att få fram varan. Man gjorde med andra ord en "halvböj". En stor flaska på 75 cl kallades helböj

Cornelis var från Holland och därifrån kommer för övrigt uttrycket "borsten" också. Ordet "snaps" kommer ursprungligen från Tyskland. "Sprit" är hämtat från latinets spiritus och betyder ande. Det syftar på den lättflyktiga alkoholen som inte stannar kvar i kärlet som vattnet och mäsken. Samma ursprung har "Akvavit" som kommer från latinets aqua vitae, som betyder livets vatten. Ordet "sponken" är däremot svenskt, eller rättare sagt månsing, det vill säga västgötaknallarnas hemliga språk.

"Supa" är närbesläktat med soppa och handlar om att intaga en vätska. "Skål" kommer från att höja en dryckesskål och att "ta sig en blecka" refererar till dåtidens bleckmuggar. "Hutt" betyder liten hjälp, "pärla" syftar på supens klara färg och "jamare" kommer helt enkelt från drycken Jamaicarom.
"Kröka" och "pimpla" beskriver armrörelsen man gör när man dricker. "Dragnagel" och "magborstare" beskriver effekten och "hojtarolja" och "rödtjut" beskriver beteendet alkoholen skapar.
Visst kan man ha kul utan alkohol, men det svenska språket hade definitivt inte varit lika roligt utan den.

USA-fest

Oj oj oj...igår hamnade jag på dubbel födelsedagsfest - med USA-tema. Bara godsaker, tex Club Sandwich-inspirerad smörgåstårta, amerikansk öl, popcorn, Cosmopolitanbål, kycklingvingar, blue cheese-dip och Key lime pie. Oj oj oj...vad jag blir sugen på att ta ett flyg över pölen igen...

Tobi Stenmark

Det brukar ju bli en liten skidåkning per år och igår tog Agge och jag en sväng till Tolvmannabacken. Frågan är om det blir så många gånger till, för jag har lite problem med högerfoten som gör att jag har svårt att ha pjäxor.
Men det var hur som helst en trevlig dag, med körv, varm choklad och kul skidåkning. Och så ramlade jag i liften, men det behöver vi inte prata så mycket om...

Vin & pop

Bästa stället i stan? Tja...Gallo ligger bra till. Jag var väl där i december senaste gången och har längtat tillbaka sedan dess. Så igår gick jag dit och njööööööt.
Sen hamnade jag på Palatset och kollade in Princess Jezz...
...Ackapellen...
...och Bobby Jr & The Teardrops. Sen gick jag hem och somnade i badet

Lehmans fredagsfräckis

En dag kom det in en ung tjej på apoteket. När det blev hennes tur frågade hon expediten om de sålde kondomer i stor storlek.
– Ja, det gör vi. Vill damen köpa några?
– Nej, men går det bra om jag står kvar här och väntar tills det kommer en karl och gör det?

Skivrecension: The Poodles

The Poodles
Prisma

När The Poodles bildades 1999 var det som ett coverband som lirade hårdrockshits från 80-talet och nu håller cirkeln på att slutas. Sedan genombrottet i Melodifestivalen 2006 har gruppen släppt sex album och lirat eget material men här på den sjunde plattan har de gått tillbaka till rötterna och spelar covers igen. Det som skiljer är att de denna gång inte bara satsar på pudelrock utan plockar låtar från andra och lite överraskande håll. Eller vad sägs om artister som Elton John, Blondie och Fleetwood Mac?
Skivan öppnar med The Osmonds "Crazy horses", vilket kanske inte är så anmärkningsvärt men snart höjer man desto mer på ögonbrynen. Till exempel när de bränner av Depeche Modes "It´s no good" och Swedish House Mafia "Don´t you worry child" i hårdrockstappning.
Det låter bra, det låter fett, även om låtvalen spretar lite. Man undrar ju om det finns någon tanke bakom urvalet och varför de valde just dessa låtar. Och visst är det småroligt att höra annorlunda tolkningar av kända låtar men när den första överraskningen lagt sig återstår mest en after ski-känsla, och det var väl inte riktigt meningen?

2/5

Musikkrönika

En gammal text från bloggen som jag återanvänt och körde som krönika nyligen. Om ni tycker den verkar bekant...
Hur ett band crashar sin karriär. Kurs 1A

Många lokalband kommer till en punkt när de känner att de är för stora för hemstaden och vill bli en angelägenhet för hela landet. Dessvärre väljer då banden ofta en lösning där de själva slutar bry sig och överlåter jobbet till andra, vilket nästan aldrig blir bra. Det säkraste sättet för ett band att begå karriärmässigt harakiri är nämligen att skaffa sig någon form av management.

Det finns exempel på hur managers, skivbolag och bokningsbolag har lyckats lyfta ett band till en ny nivå (EMI:s legendariske Kjell Andersson gjorde det exempelvis med de flesta han jobbade med), men i 9 fall av 10 innebär det bara en plågsam resa fram mot det oundvikliga slutet.

Att skaffa sig ett management innebär bland annat:
1. Färre spelningar, eftersom managern dels vill ta högre gage som arrangörerna inte vill betala och dels vill att bandet ska dra ner på "skitspelningar" för att "höja sitt anseende".
2. Att bandet tappar sin personlighet, eftersom managern vill göra bandet mer utslätat och därmed mer kommersiellt gångbart.
3. Långsammare beslutsprocess. Istället för att skriva en låt på måndan, spela in den på tisdan, slänga upp den på Soundcloud på onsdan och boka in fem gig på torsdan ska det göras en "bandstrategi", vilket i praktiken innebär högst ett singelsläpp om året. Det vill säga: det händer inte ett förbannat dugg.
4. Att bandet blir hatat av arrangörer och journalister. Man vill kunna ringa upp bandet direkt för att boka en spelning eller göra en intervju. Det värsta som finns är när ett band inte kan ge ett svar utan att kolla med sin manager för att se om de har "turnéperiod" då eller om intervjun passar in i deras "mediestrategi".

Kort sagt: management är oftast inte bara överflödiga utan även direkt skadliga. Oftast har banden redan en informell ledare som sköter bokningar, intervjuer, inspelningar och allt det där andra på ett bra sätt. Managers innebär bara krångel, irritation och att bandet till slut tröttnar och lägger av, och det förlorar alla på.

Ett av många band som gått i managementfällan är Vadstenagruppen Close Quarters som för några år sedan var riktigt heta och på gränsen till ett stort genombrott. Då tog de "hjälp" utifrån vilket enbart ledde till att karriären stendog och att bandet inte gjorde ett gig på två år. Nu är de äntligen tillbaka och i november var de förband på Quireboys Sverigeturné. Till skillnad mot många andra band som gått i managementfällan verkar de ha hittat tillbaka till varandra och till det som är bandets själ. Nu hoppas vi bara att det håller i sig och att Close Quarters fortsätter rocka så bra som vi vet att de kan. Utan manager.

Biotisdag

Jag hann med ett biobesök igår också. Och jajamän, jag lyckades ännu en gång med att få en hel salong för mig själv. Det är en svår konst som jag behärskar nästan till fulländning, om jag ska skryta lite.
Hur som helst, jag såg "The post" med Tom Hanks och Meryl Streep, som handlar om hur Nixon på 70-talet försökte stoppa tidningar från att publicera dokument om Vietnamkriget. Extra intressant för oss som är inne i branschen såklart. Stabil film med viktigt budskap, men nja...jag har sett bättre.
Betyg: 3 av 5

Mera Beta på Palatset

Igår var det Beta Stand Up på Palatset igen, så det var man ju tvungen att gå och kolla in.
Gör det ni också, det är gratis.
Nästa datum är om två veckor, den 27/2.

Semmelfest med Moderaterna

De är lömska de där Moderaterna. Jag har tidigare berättat om hur jag hänger oproportioneligt mycket med moderater, jämfört med andra partiföreträdare. Och just när jag trodde jag var ute drog de mig tillbaka in igen. Igår var det möte på Gullvivan där Moderaterna pratade med Greboborna om utvecklingen för orten. Och hur lyckades de locka dit mig och de andra som var där? Jo, genom att muta oss med semlor! Och hur skulle vi kunna tacka nej då?

Zeroreportage om WTM

Skrev en grej om Where´s the music? till Zero Music Magazine.
Bilder av Jürgen "The producer" Krado

Penthouse

Är väl på tiden att man börjar bo så ståndsmässigt som det anstår en vivör och lebeman, så igår gick jag på lite VIP-mingel nere på Stångs. Ska jag slå till?

WTM - lördag

På lördagen fortsatte Where´s the music? och då hängde även Bella på. Vi började med att ladda upp på New York och sen gick vi ner till Dynamo och mötte upp The Producer.
Kollade in Amanda Mair och Sabina Victoria.
Sen klämde vi in lite käk på Burgers & Bangers innan vi gick till Hedvigs Kyrka.
Sprang runt lite och kollade bland annat in Maida Vale och Ebbot. Var hemma hos The Producer och drack rom, och plötsligt var det dags att dra till Arbis för att hänga på VIP-hyllan.
Sist ut på hela festivalen var Magna Carta Cartel. Suggestivt och bra, men hade gärna fått spela tidigare.
Som helhet en riktigt bra festival där man springer mellan ställena, träffar en massa folk, ser nya spännande band, dricker öl och har allmänt kul. Nästa år kör vi igen!

WTM - fredag

I helgen anordnades fjärde upplagan av Where´s the music?, så jag drog över till Norrköping och laddade upp med champagne hemma hos The Producer. Sen drog vi ner till Dynamo och kollade in Priest. Det var det band jag var mest nyfiken att se och jag skulle nog säga att de var bäst på hela festivalen. Så, det var onekligen en stark öppning på årets WTM.
Priest har Ghostkoppling, och det hade även tre andra akter på årets WTM, bland annat The Great Discord som var nästa punkt på schemat. De körde på Saliga Munken, men det gigget blev en besvikelse, till stor del beroende på lokalen.
Sen drog vi till Lagerqvist som var nytt för i år men inte var nån höjdare som konsertlokal. Men en burgare blev det i alla fall.
Upp till Cromwell för att kolla in Cat Princess...
...och sedan Dynamo igen för Satan Takes A Holiday...
...och Grapell i Black Box i samma hus.
En sväng in på Crescendo...
...innan vi avslutade med Cyhra i Värmekyrkan.
Riktigt kul kväll som vanligt på WTM. Och det jag tar med mig mest från fredagen är Priest "History in black", som jag gått och nynnat på hela helgen.

Lehmans fredagsfräckis

Det var tre unga killar som var ute och vandrade i skogen. De gick förstås väldigt vilse och maten tog slut och de började frysa som bara skräcken. De kom till slut fram till en stuga som det lyste om och man kunde se att det var riktigt varmt därinne. De knackade på dörren.
– Öörrk, jaa. Vad vill ni, svarade en uråldrig gumma som var riktig ful och hade vårtor överallt. Hon stank fruktansvärt.
– Vi är hungriga och undrar om vi får lite mat och sova över natten?
– Huummm, hummm! Okej, men på ett villkor.
– Vad då?
– Det är så att jag närmar mig 112 års ålder och jag är fortfarande oskuld. En av er får ligga med mig så bjuder jag er på en riktig smaklig måltid och härliga sängar.
– Örrrrk, hon stinker, är riktig ful och äcklig, tänkte killarna och tackade nej. De fick sova i ladan istället. Men mitt på natten vaknade en av grabbarna och var riktig hungrig. Därför funderade han och fattade sitt mod och gick fram till stugan och knackade på.
– Örrrk… Vad vill du nu då?
– Okej, jag går med på villkoret.
– Bra, då dukar jag fram ett måltid som du aldrig kommer att glömma.
Gumman blev överlycklig och bjöd fram massor av mat, vin och högar av desserter. Killen åt och åt! Men när han började mätt blev han orolig över hur det nu skulle gå. Men då såg han en majskolv och fick en idé. När de kommit till sovrummet sade killen:
– Jag är väldig blyg av mig. Kan vi släcka lampan?
– Såå klaaart!
När rummet blev riktigt mörkt tog killen fram majskolven. Han stoppade in majskolvet och hörde hur gumman njöt av det. När hon var nöjd fick han bråttom att göra av med kolven. Han såg att fönstret var öppet och kastade ut den. Så var det klart och killen fick sova gott fram till tidigt på morgonen då han gick ut och mötte sina båda kamrater.
– Fan va synd att du missade en riktig god måltid, sade en av kamraterna.
– Vi hittade en stor majskolv med smält smör, så vi åt upp hela!

Filmrecension: Snömannen

Snömannen

På pappret är det märkligt att "Snömannen" blev så usel som den är. Här har vi succéförfattaren Jo Nesbö som skrivit boken som filmen bygger på. Vi har Tomas Alfredson som regissör. Vi har idel fina namn i rollerna, eller vad sägs om stjärnor som Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, Jonas Karlsson, J.K. Simmons, Chloë Sevigny och många fler. Ändå blir "Snömannen" ett fullständigt haveri.
Filmen försöker skapa en spännande mordgåta men är så rörig att det är omöjligt att hänga med i alla turer, till stor del beroende på att rollfigurerna är så många, aldrig fördjupas och dör snabbare än de hinner presenteras. Storyn är så otrovärdig och hafsig att det blir fånigt, och allra larvigast är nog att det är meningen att publiken ska bli rädd för snögubbar. Tempot är otroligt segt och filmen känns som den bara består av enskilda scener som inte hänger ihop. Vi har en mördare som kapar huvudet på folk när det snöar, en snut som sover i rännstenen och ett oproportionellt exponerande av ett nytt slags laptopliknande polishjälpmedel. Plötsligt har snuten på egen hand löst hela gåtan utan att någon fattar hur det gick till och sen är det slut. Det enda i "Snömannen" som får godkänt är de snötäckta norska landskapen, som är väldigt vackra.

1/5

Simhall! Simhall!

Sedan några veckor tillbaka börjar jag dagarna med att gå och simma en timme. Gööött!
Nu ska man ju bygga en ny simhall och javisst, det blir nog bra. Men framförallt borde de lägga energi på att uppfostra simhallsbesökarna. Som daglig besökare börjar man ju undra vad det är för fel på folk. Här är några exempel på uppförandekod som många besökare inte fattar:
Man duschar - utan badkläder - innan man går i bassängen.
Man har inte kalsonger under badbyxorna.
Man simmar inte i bredd i motionsbassängen.
Man står inte och pratar i motionsbassängen.
Man stänger dörren när man går in/ut ur bastun.
Ska man crawla väljer man banan för snabbsim.
 
Skärpning!
/Vän av ordning
 

Biotisdag

Bio igen. Denna gång "Three billboards outside Ebbing, Missouri". Riktigt bra, men "knäppare" än vad jag förväntade mig. Jag trodde det skulle vara mer av ett känslostarkt drama. Handlar om en kvinna som är förbannad över att polisen inte löser mordet på hennes dotter och därför sätter upp tre stora skyltar där hon kritiserar polisen, vilket sätter igång saker i småstaden.
Betyg: 4 av 5

Stand up på Palatset

Igår var det premiär för Beta Stand Up på Palatset. Det är en rookieklubb som kört på ett annat ställe i stan tidigare och som nu kommer köra hos oss varannan vecka tror jag. Fri entré, så bara att komma ner och kolla. Kolla upp Beta Stand Up på facebook för mer info.

Biomåndag

Ny vecka, nytt biobesök. Var och såg årets snackis - "The shape of water", som var rätt annorlunda. En kvinna städar på ett topphemligt laboratorium där de håller en Skräcken-från-Svarta lagunen-liknande varelse fången. Tycke uppstår och hon bestämmer sig för att rädda honom. 
Snygg - ja, udda - ja, bra - nja.
Betyg: 3 av 5

Lika som bär - Bonus

Introt till Värvet & Factorys "Efter plugget"

Prütz & hans "vänner"

Jag har tidigare skrivit om att det är något märkligt med Jerry Prütz och hans behov av att ständigt berätta att han har många vänner. Eller "vänner", som vi andra väljer att tolka det. För är man verkligen vän med någon brukar man inte behöva påpeka det hela tiden, särskilt inte i sociala medier. Påfallande många av Prütz "vänner" är dessutom kändisar. Bara i november omnämnde han dessa som "vänner" på sin facebooksida: Dregen, Papa Emeritus, Biffen Jansson, Anders Rosell och tja...Barbershop-Dennis.
 
Här är några andra gånger som Jerry Prütz på senare tid omnämnt en person som "vän" i sina statusuppdateringar på facebook:
4/2 John Fattaruso med band
4/2 Medlemmarna i Sky High
25/1 Anonym person som är sjuk
17/1 Gussy Löwenhielm
14/1 Alla han är vän med på facebook
6/1 Janne "Baah" Karlsson
5/1 Oklart vem han menar
4/1 Alla sina facebookvänner
3/1 Fredrik Strage
3/1 Caspar Opitz
31/12 Alla han känner
30/12 Alla, typ
29/12 "Många"
28/12 Ulf Ivarsson
 
OBS! Ej inräknat i listan är:
*Alla de personer han kallar broder/bro/basbroder/bluesbroder eller liknande.
*De personer han firar "x antal års vänskap på facebook" med.
*De personer han nämner som "vän" i sina krönikor som han länkar till på sin facebooksida.
*Alla kändisar han RIP:at eller på annat sätt skrivit om på ett sätt så att man ska förledas att tro att de haft en nära relation, med syfte att lite av kändisens strålglans ska skvätta över på honom.
 
Hmm...tycker det där eviga tjatet om vänner känns bekant på något vis...
https://news.vice.com/en_us/article/mb9y3y/donald-trump-lists-his-friends

Super Bowl igår

Igår var det Super Bowl och snart är det dags för Oscarsgala. Dessvärre verkar det bara vara jag i min bekantskapskrets som sitter uppe och glor på dessa tv-sändningar. Så den där gamla drömmen jag har med en riktig Super Bowl-fest med burgare, bärs och ribs får nog vänta några år till...tills ni andra blir pensionärer...

Gig i Gullvivan

Hade ett gig i Gullvivan i Grebo igår, morsans 70-årsfest. Brände av en hitkavalkad och gjorde succé. Enda minuset var nivån på groupies...dom var bättre förr...

Söndagsintervjun: Lina Liman

Lina Liman berättar om sin autism

Tidigare i år gav Linköpingsförfattaren Lina Liman ut sin bok "Konsten att fejka arabiska: en berättelse om autism". Där berättar hon om sina många år av verkningslös behandling innan hon slutligen fick rätt diagnos.

Nyligen kom Lina Liman till Bokens Dag på biblioteket i Linköping för att prata om sin bok, som kretsar kring hennes autism. Det är en diagnos som kan ta sig väldigt olika uttryck, men kort sagt kan man säga att det är ett annorlunda sätt att ta in och bearbeta information och tolka världen.
- Jag kände tidigt att jag var annorlunda, men det var ganska diffust och svårgreppbart. Jag tänkte att så här kanske alla känner. Jag började anpassa mig och försökte passa in, och på ytan gick det ganska bra, säger Lina och menar att hon länge var en högpresterande person som fick bra betyg i skolan och sedan även jobb på Dagens Nyheter.

Att hon valde att skriva en bok är inte så konstigt. Lina förklarar att hon tidigt blev fascinerad av språk, och är lite av en nörd på området.
- Jag kände på mig att det fanns en värld där som jag ville upptäcka mer av, säger hon och berättar att hon tidigt började skriva dagbok.
- Det har varit en ventil. Jag har alltid tyckt att det är lättare att skriva än att prata om saker. I efterhand har jag kunnat luta mig mot det, mycket av det som boken handlar om har varit väldigt luddigt i mitt minne.

Boken handlar om Linas liv från barn till nutid, men den särskilt luddiga tiden sträcker sig från den mentala kraschen 2005 fram till att hon fick diagnosen sju år senare.
- Det var jobbigt att skriva den, men även terapeutiskt. Och det blev en hjälp för mig att förstå vad som egentligen hände.

Det började med att hon sökte hjälp på en Vårdcentral för depression, men det visade sig snart att det inte var det som hon led av. Vårdpersonalen visste inte riktigt vad de skulle göra och till slut blev det sju år av terapier, mediciner och behandlingar innan hon i april 2012 fick diagnosen autism.
- Det var viktigt, allra mest för att hjälpa mig förstå mig själv. Det hjälpte mig att ta mig ur en ond spiral av självanklagelser och försonas med mig själv.

Lina menar att det tidigare saknats kunskap om kvinnlig autism. Det är något hon vill ändra på och förhoppningsvis kan boken bidra till det. Hon är även ute och föreläser tillsammans med en psykolog, och det verkar faktiskt som att medvetenheten i ämnet så sakteliga börjat öka.
- Vårdpersonal säger att de har förstått sina patienter bättre efter att ha läst boken och det känns ju fantastiskt att höra, säger Lina.

Vol-au-vent-fest

Igår hade Norrköpingsavdelningen inom Vol-au-ventens Vänner distriktsträff och njöt i fulla drag. Det är förbluffande att en maträtt kan vara så god. Att det ens är lagligt...

Semmelfest

Puh, jag lyckades få en semla igår, men det satt hårt inne. Det krävdes mycket smicker, fjäsk och förhandling innan min bättre hälft lät sig övertalas...

En sväng till Arbis

Igår hade The Producer och jag BBM (bandbokarmöte) på Knäppingen med goda burgare och 94-kronors-öl.
Sen drog vi till Arbis där det var musikkväll i bistron.
Amina Myrén och Donika Nimani lirade och det blev en trevlig kväll, som vanligt.

Lehmans fredagsfräckis

– Varför är bilförsäkringen billigare för kvinnor?
– För att kvinnor inte blir avsugna under tiden de kör.

Skivrecension: First Aid Kit

First Aid Kit
Ruins

Det finns utan tvekan en grundkvalitet i First Aids Kit som ingen sansad musikkännare kan förneka. Frågan är bara om den verkligen motiverar alla de hyllningar och femplusbetyg som nästan slentrianmässigt tycks strös över allt som Klara och Johanna Söderberg släpper från sig. Eller handlar lovorden om något annat? Att vi tycker att de två systrarna är charmiga, att vi svenskar väldigt gärna vill se framgångsrika musikexporter, att musiken är så snäll och mysig att den är något som de flesta kan samlas kring?
För det är trevligt att lyssna på First Aid Kit, det skriver jag under på. Det är perfekt parmiddagsmusik. Skönt att ha på i bakgrunden, stör ingen, stämningsskapande. Men är det musik som förändrar liv, som får folk att starta band, som berättar något viktigt om samtiden eller utvecklar genren? Det är jag inte lika säker på.
Stilmässigt har det inte hänt så mycket sedan förra plattan. Duon rör sig i samma americana och countrypop-land som tidigare och gör det bra, även om låtmaterialet var något starkare på de tidigare skivorna. En stabil skiva, men den riktiga glöden saknas.

3/5

RSS 2.0