Söndagsintervjun: Hardy Hum

(Kommentar: Skivan som nämns har kommit ut och Hardy rockar på...)

And We Should Die Of That Roar förenar bluesens råhet och punkens kraft. Bakom det långa bandnamnet står Norrköpingsartisten Hardy Hum som snart är aktuell med sin nya EP "Sense Woven Spells".

 

Det finns egentligen bara en enda rätt anledning till att syssla med musik, och det är för att man måste. Och när man hör Hardy Hum prata om sin musik förstår man att det är något som han brinner för och som han måste göra för att vara sann mot sig själv.

- Jag är från en musikerfamilj kan man säga, så det har alltid funnits där. Det var en naturlig del av vardagen. Under de perioder i livet som jag av olika skäl inte kunnat syssla med musik har jag känt det stora hålet i mig, säger Hardy och fortsätter:

- Väldigt tidigt försökte jag göra mig fri från den kontext jag befann mig i. För mig var det den utländska musiken, framförallt från USA, som öppnade dörren. Min mamma hade skivor med allt från Jimi Hendrix till Boney M. Ett av mina första egna kassettband var med Aerosmith, jag fastnade för albumet "Permanent vacation". Sen hörde jag Black Sabbath, Iron Maiden och W.A.S.P och insåg vilken makt musik kan ha över en. Runt där nånstans släpptes "Crossroads", en film inspirerad av Robert Johnsons liv, och jag upptäckte bluesen, som var något annat. Så jag började söka mig till den hårdrock som innehöll blues, som AC/DC, så jag fick båda delar.

 

Därefter hamnade Hardy i Luleå och började följa den norrländska thrashmetalscenen med band som Raised Fist, en grupp som till stor del präglat hans inställning till musik. Det var även i den vevan han började studera musik formellt. Nästa steg var att flytta till Stockholm där han spelade i punkband i tio år.

- Det var jävligt befriande och rått. Jag upptäckte att man kan förmedla nåt annat, det handlar om en rå känsla istället för att begripa musiken kognitivt, vilket också går igen i bluesen.

 

Sedan 2007 bor Hardy i Norrköping där han numera satsar på sitt egna projekt And We Should Die Of That Roar.

- Jag ville inte skriva in mig inom en specifik genre till att börja med. Jag ville låta hjärtat vara VD:n och styra ohämmat, och det ligger ju i musikens natur att fly ramar och inte låta sig definieras, det är då den mår som bäst. Nu känns det som att jag hittat hem. Jag har den ultimata friheten inom att skapa musik, det ska vara oberäkneligt och odefinierbart. Sen fascineras jag av ljud överlag, jag är ljudfetischist.

 

Debutplattan släpptes i november 2014 och till sommaren släpps en fyraspårs EP som heter "Sense Woven Spells"

- Den här EP:n är jävligt stark, jag tror på den. Den är välgjord, välkomponerad och välproducerad, mycket tack vare den fantastiske Kenny Lundström vid Kapten Studios Nkpg som också är med och spelar lite stomp och trasiga cymbaler live.

Texterna i Hardys låtar spänner från intima relationer till stora globala problem. Ett återkommande tema är längtan efter en frånvarande far, och en annan röd tråd kan sammanfattas med orden "I don´t do happy songs".

- Folk med smärta i sig ska kunna få sin smärta bekräftad. Vi måste lära oss att uppskatta även det mörka, precis som det ljusa och glada. Det är också en del av att vara människa.


Palermo Hollywood

Jodå, vi är kvar i Palermo i Buenos Aires. Vi bor i Palermo Soho som är den superhippa delen, men går man över järnvägen kommer man till Palermo Hollywood som är lite ruffigare, men ändå har restauranger i varje gathörn. Det var i Hollywood jag bodde förra gången jag var i BsAs.
Hittills har vi mest hållit oss till Soho, men idag tog vi en barrunda i Hollywood. Inte så mycket att säga om det egentligen, mer än att det blev ännu en trevlig kväll här i Argentinas härliga huvudstad.
Imorrn är planen att åka iväg till Tigre och sen käka kött på kvällen. Och kanske ett glas malbec. Eller två. En strålande plan, om ni frågar mig.

Nästa resa

Jaha, då börjar det snart bli dags att börja kika på nästa resa men i nuläget har jag faktiskt ingen aning om var det bär iväg. Självklart har jag en del tankar men det kan bli nästan vad som helst. Några av de resmål som finns där uppe i toppen, om vi snackar vinterresa, är: Rio de Janeiro, Costa Rica, Sri Lanka, Hawaii, Etiopien och en Sydostasien-all star (där jag utgår från KL och gör korta avstickare till bla Brunei, Perth och Östtimor).
Sen måste jag ju göra en hösttripp också och då ligger ju USA och Kanada bra till. Har främst funderat på Washington, San Fransisco eller Södern i USA och Edmonton eller Halifax i Kanada, men är ju också sugen på Seoul och Tokyo.
Till sommaren har jag planerat in en tredje Norrlandstripp och att bila i Europa. Just Europasuget har kommit tillbaka starkt efter många resor till andra kontinenter. En tanke jag har är att göra typ tio weekendresor under året till Europeiska städer. Men det där hinner säkert ändras, hur som helst har jag inga konkreta resplaner i dagsläget - mer än att åka till Norrköping och käka på Härlig Pasta...

Senor Tango!

Oj oj oj...igår kom vi iväg på en riktig tangoshow. Det finns ju ett antal att välja på här i Buenos Aires (10, 20, ännu fler?), men eftersom Anahi tjatat om Senor Tango så valde vi den. Den lär även vara den största och kanske även den bästa, även om vi fattat att den är lite "turistig". Men det blev hur som helst en riktig toppenupplevelse.
Vi började med att åka hem till Ayeray som bor i en flådig våning mitt i centrum vid Plaza San Martin, för en fördrink, sen blev det taxi till Senor Tango. 
Det var en riktigt schysst lokal, men nästa gång blir det att kolla in Tango Porteños som enligt Ayeray ska vara ännu lyxigare.
Jag älskar ju tango och blev inte besviken. Det var en riktig bra show som var proffsig i varje detalj. Kläderna, ljuset, lokalen, musiken och dansen...mmm, fantastico!
Bravo!
En av resans absoluta höjdpunkter. Är ni i Buenos Aires rekommenderar jag att gå på en tangoshow!
Efteråt åkte vi La Estancia och käkade en riktigt bra asado. Det var väl bara den där Morcillan som inte riktigt föll oss i smaken, men den käkade Ayeray upp. En riktig toppenkväll - Buenos Aires levererade igen!

Lehmans fredagsfräckis

Ivan och Kurt är arbetskamrater och de brukar simma tillsammans varje onsdag. De står där i duschrummet och Ivan var som vanligt klar på nolltid med att klä på sig, och skriker till Kurt:
- Är du inte klar än???
- Jamen snart, svarade Kurt. Jag ska bara sätta på mig korsetten.
- Va??? Korsett??? Hur länge har du haft den?
- Ja, sen i fredags... Min hustru hittade den i handskfacket i bilen...

Buenos Aires blir bara bättre och bättre

Hallå! Tobi "Hårsvallet" Krado här igen. Andra dagen i Buenos Aires och vi har ytterligare några dagar kvar innan det är dags att röra sig hemåt. Inga pengar, inga rena kläder, inget snus, men skit samma för BsAs har grejer att kompensera oss med.
Vi började med att kolla in klassiska Café Tortoni...
...som hade en tjusig inredning. Det är här, på stans äldsta café, som kulturnissarna suttit och smidit sina ränker samt skapat odödliga mästerverk.
Lite längre upp på samma gata ligger Palacio Barolo med sin snygga fasad...
Och fortsätter man ytterligare något kvarter kommer man till Congreso.
Men tillbaka till Barolo. Thomas och jag tog en guidad tur i byggnaden - som är konstruerad med inspiration av Dantes "Inferno".
Bland annat kan man knöla sig upp till toppen och kolla på utsikten...
Högst upp finns en fyr
Och där, en bit bakom mig, ser ni Evita Peron-huset...
Buenos Aires från ovan...
Nästa resa är redan bokad, jag hittade nämligen lite guld i ett kassaskåp.
Sen på kvällen var det dags för mera kött. Vi hade bokat in oss på ett populärt ställe - som inte hade någon dörr! Men vi kom in ändå.
Jag följde min gamla regel: finns det lamm - beställ det. Och det var ett bra val, för det var riktigt gott.
Sen avslutade vi på Plaza Serrrano, dvs bartorget i Palermo Soho. Ännu en härlig dag i Buenos Aires, men morgondagen tror jag kan bli minst lika bra. Då blir det nämligen tangoshow, och inte vilken som helst utan  världens kanske bästa tangoshow. Plus att vi ska träffa Ayeray...oj oj oj!

Palermo Soho

Idag kom vi tillbaka till Buenos Aires, och närmare bestämt Palermo Soho, som är en hipp, cool, rik och kreddig stadsdel. Kanske den hippaste av dem alla. Egentligen stod vi på gästlistan till den där Playboy-festen men vi var rätt sega så vi skippade den och satsade på Bife de lomo och Malbec istället.
Skönt förresten att vara tillbaka i bidéernas förlovade land. Jag fattar inte hur vi klarade oss i Chile utan dessa intimhygieniska mästerverk.
Vi bor bara en gata ifrån bartorget Plaza Serrano, på ett hippt boutiquehotell. Som sagt: det mesta är hippt i Palermo. Särskilt i Soho, i grannstadsdelen Palermo Hollywood är det bara halvhippt. Runt hörnet från vårt hippa boutiquehotell låg en hårdrocksbar som hette Odin, så där laddade vi upp med några "artesanal", dvs mikrobryggda öl.
Sen ville vi ha kött, så vi gick till La Cabrera och oj oj oj...kanske resans bästa mat. Och största portioner.
Peter tog en bife de lomo och fick in FYRA feta oxfiléer. Thomas var inte så hungrig utan nöjde sig med en halv portion, dvs två rejäla biffar. Vi tog även en halv blandsallad att dela på tre, men mer än hälften blev kvar.
Imorrn har vi bokat bord på ett annat bra köttställe, men där nöjer vi oss nog med barnportioner...

Och världen skälvde... i El Tebo

Igår hade vi vår sista riktiga kväll i Chile, och den valde vi att förlägga i El Tobi...förlåt, El Tebo i Horcon. Det visade sig vara ett bra val för det var ett riktigt schysst ställe.
Bungalown var också helt okej. Jag sov på loftet medan de två snarkmaskinerna sov där nere...
På kvällen käkade vi gött på restaurangen och då, plötsligt, skakade hela stället till två gånger. Jordbävningen vid observatoriet märkte vi inte, men det gjorde vi med den igår kan man lugnt säga. Det var lite äckligt, men ganska coolt också.
På morgonen fick vi resans bästa frukost, med resans bästa frukostvy.
El Tebo var ett kanonställe, men nu är det dags att packa ihop och dra. Vart ska vi nu då, månntro? Jo, först tillbaka till Santiago och sen blir det Argentina igen. Det ska bli gött, vi har längtat efter Malbec och rejäla biffar sedan vi lämnade Mendoza.

Gest hos Tobi

Så ung, så oförstörd.
Vem, Michael Jackson? Nej - Dave Gest såklart!

Lika som bär #190


Renee & en rumpnisse

Närmare Gud sista dagen i La Serena

Under gårdagen gjorde vi inte särskilt mycket, men idag var vädret betydligt bättre och gjorde att vi fick ändan ur vagnen. Vi började med att åka till grannstaden Coquimbo (som sitter ihop med La Serena) för att kolla "Det tredje millenniets kors" som står högst upp på en kulle och syns över nejden.
Hela området är fullt med massa Jesusstatyer och kan sägas vara en blandning av lika delar kyrka, sevärdhet och utsiktstorn.
Vi tog hissen upp i det 93 meter höga korset...
...och där fick man en fin vy över La Serena (längst bort) och Coquimbo närmast nedanför. Vårt hotell ligger ungefär längst bort på stranden.
Sen hann vi även med en stund vid poolen innan det var dags för kvällens stora äventyr.
Vi hade bokat in oss på en observatorietur (den som blev inställd dagen innan pga dåligt väder) så det kom en buss och hämtade oss och sen bar det upp i bergen på slingriga serpentinvägar.
Vi gjorde ett stopp i Andacollo som har en helig staty av Jungfru Maria...
...och sen kom vi till rymdobservatoriet Collowara.
Chile är världens centrum för stjärnskådning och bara i området kring La Serena finns det 15 observatorier, varav fem är riktiga forskningsanläggningar som inte tar emot turister. 2026 (tror jag det var) kommer Chile att få världens största teleskop som kommer att vara 35 meter i diameter.
Tittar ni noga så ser ni en vit plutt mitt i bilden. Det var ett av de där "riktiga" observatorierna och låg några berg bort från oss.
Vi började med en Pisco Sour och tittade på solnedgången i väntan på att det skulle bli mörkt. Sen blev det även en filmvisning - och under den fick vi vara med om en liten jordbävning! Vi märkte den dock inte, men chilenarna som är vana kände av den.
Vi fick titta i tre olika teleskop. Det första var det här (ovan) som vi tittade på månen i.
Sen provade vi det här, där vi bland annat tittade på en nebulosa i Orion. Och så lärde vi oss navigera efter Södra Korset.
Sen kom Stora Kanonen inne i tornet på observatoriet där vi bland annat kikade på ett kluster av 100 000 stjärnor, varav flera var blå och röda varför det kallades "Smyckesskrinet".
En riktigt bra kvällsutflykt! Imorgon lämnar vi La Serena och drar oss söderut igen.

Söndagsintervjun: Alexander Bard

(Kommentar: Gammal intervju, men det han säger är nog fortfarande aktuellt)

För 20 år sedan förutspådde han internets framväxt. Nu åker Alexander Bard runt och föreläser om den digitala revolution som äger rum mitt framför våra ögon. Civilisationen genomgår ett paradigmskifte som det gäller att ta till sig för att inte hamna på efterkälken.

 

Ungefär samtidigt som Alexander Bard ruskade om musikbranschen med sitt band Army of Lovers började den digitala tekniken ruska om den rådande världsordningen. Bard intresserade sig för den samhällsomvälvning som stod för dörren och upptäckte att folk alltid drog felaktiga slutsatser om internet. Redan 1995 satt han i TV 4:s program "Nyhetsmorgon" och förutsåg dagens samhälle där den digitala tekniken genomsyrar allt vi gör.

- Så fort en ny teknologi dyker upp tror alla människor att nu kommer min stora chans. Då lägger alla ut massa bilder på Instagram som ingen tittar på eftersom alla är upptagna med att lägga ut egna bilder. 2003 hette det Myspace. Då skulle alla in i musikbranschen trots att det var en bransch som krympte. Jag skrev ett paper 2003 att Myspace skulle gå åt helvete och då tyckte alla att jag var dum i huvudet eftersom det fanns 500 miljoner användare. 2005 fick jag upprättelse, säger Bard och menar att alla modeller som visat att internet är en ny stor grej som kommer att gynna de som redan har makten är felaktig, för varje gång det kommer en ny teknologi så har det visat sig att det tvärtom saboterar för de som har makten.

 

Bard gör en jämförelse med Franska revolutionen 1789 som han menar startade redan på 1450-talet i Tyskland när tryckpressen uppfanns, vilket ledde till att priset på en bok sjönk från 1,4 miljoner kronor till 3 kronor i dagens penningvärde. Det gjorde böcker mer tillgängliga och ökade läs- och skrivkunnigheten bland Europas befolkning.

Napoleon uppfattade detta paradigmskifte och byggde sin armé kring läs- och skrivkunnighet. Och hans sätt att strukturera sin armé har sedan hängt kvar in till våra dagar och det sätt vi strukturerar våra företag, sjukhus, förvaltningar, polis och politiska partier.

Men nu står vi inför ett nytt paradigmskifte i och med den digitala tekniken som gjort att den gamla modellen blivit omodern, menar Bard.

- Napoleonmodellen lärdes ut ända fram till 1980-talet i Sverige, och det var faktiskt helt rätt. Man tror att inför ett paradigmskifte ska den gamla modellen långsamt fejda ut, men det funkar inte så. Den gamla modellen är den bästa modellen ända fram tills den kollapsar. Det som hänt nu är att Napoleons kanonmat inte bara pratar uppåt i hierarkin utan har börjat prata med varandra, det är vad internet är.

 

Nu går vi in i en tidsålder då alla går om kring med en smartphone i fickan, vilket har ändrat förutsättningarna radikalt.

- I din ficka finns det mer information än vad det fanns i hela världen för fem år sedan. Mobilen är ett fantastiskt maktmedel, problemet är bara att det är det för alla. Fram tills nu har det krävts en kostnad och kontakter att starta nånting. Idag kostar det ingenting att starta nånting. Men internet idag är ett jäkla brus av sju miljarder människor som lägger ut bilder, likar, unlikar och har åsikter. Driver man företag idag ska man inte producera utan hjälpa människor att sortera.

 

Bard menar även att mobilen har ändrat vår syn på geografi. Det viktiga är inte var vi är, utan att vi är nära vår smartphone. Var vi rent fysiskt befinner oss blir oviktigt när allt vi vet och alla vi känner finns tillgängliga i mobilen.

- Idag är man inte Motalabo eller Stockholmsbo utan man är sitt nätverk, säger Bard och berättar om hur hans gamla hemstad Motala ska göra för att hoppa på det digitala tåget istället för att stå kvar på perrongen.

- Stockholm är idag världens tredje största start up-stad efter San Fransisco och New York. Vi svenskar är väldigt bra på att ta något som existerar och förädla det lite - det är exakt det som appar är, säger han och beskriver området mellan Uppsala och Linköping som en svensk motsvarighet till Bay Area. Längs E4:an finns framgångsrika och högteknologiska städer som Uppsala, Stockholm och Linköping, där finns Nyköping med sin extra flygplats och multikulturella Södertälje. Strax bredvid ligger Motala, som måste försöka knyta av till Linköping och Norrköping om de ska lyckas .

- Var kommer Amazon lägga sitt kontor i Sverige? Inte i Stockholm med sina höga hyror. Men de kommer inte lägga det i Motala heller, inte än. Det Motala måste göra är att kleta sig fast i änden på det som heter Stockholm, säger Bard och tror att framtidsutsikterna ser goda ut för Motala om staden lyckas med det.

 

Fakta Alexander Bard

Bor: Stockholm

Uppvuxen: Motala

Ålder: 54

Yrke: Musikartist, föreläsare, debattör, tv-personlighet med mera

Musikkarriär: Medlem i Army of Lovers, Gravitonas, Vacuum och BWO samt låtskrivare till en mängd andra artister

Böcker: Nätokraterna (2000), Det globala imperiet (2002), Kroppsmaskinerna (2009), Synteism – Att skapa Gud i Internetåldern (2014)


La Serena by night

Dag två i La Serena fick vi ändra våra planer lite. Peter kände sig halvrisig och utflykten vi skulle åkt på blev inställd på grund av dåligt väder. Förhoppningsvis kommer vi iväg under söndagen istället. Själv hade jag tänkt att ligga och pressa vid poolen på dagen, men vädret var som sagt inget vidare. Men på kvällen kom i alla fall jag och Thomas iväg in till centrum, efter att mest hållit oss nere vid stranden.
Där pågår under 14 dagar en slags lokal folkmusikfestival, så det var mycket musik och annat sköj på gator och torg.
På restaurangen där vi käkade sjöng denna fantastiska kvinna, som jag blev väldigt förtjust i. Det kanske är i La Serena som man ska bo trots allt?

La Serena

Hav, strandpromenad, fyr. Där har ni La Serena. Igår var vi ute och tog en köttbit, idag ligger vi på rummen och väntar på att morgonens disiga himmel ska klarna upp. Ikväll ska vi iväg på en spännande grej, återkommer om det...

Pan-American highway

Igår hämtade vi hyrbilen och gav oss ut på the Pan-American Highway som lite förenklat är en motorväg som går från Alaska och ända ner till Eldslandet. Vi åkte från Valparaiso och norrut utmed den chilenska kusten. Egentligen hade vi tänkt att kolla in en dalgång och bo på ett hotell med varma källor, men inget av ställena visade sig vara riktigt vad vi trodde så vi fick ändra planerna.
Vi fortsatte till Ovalle istället...
Hotellet låg precis vid torget, och där borta i gult ser ni den utsökta restaurangen vi käkade på. Det blev en av resans absolut mest gastronomiska höjdpunkter...eller var det tvärtom?
Nja, Ovalle var väl sisådär, men funkade att bo en natt.
Imorse hoppade vi in i bilen igen och åkte till La Serena. Här ska vi stanna några dagar och kolla in stjärnobservatorier och piscodestillerier.
La Serena verkar vara ett schysst ställe så det blir nog bra. Sen är det inte långt kvar innan vi åker tillbaka till Argentina igen. Vi har fått en inbjudan till en lyxig kändisfest (ägaren av Argentinas Playboy-tidning fyller år), så vi ska försöka hinna till Buenos Aires till den 27:e. Salud!

Lehmans fredagsfräckis

Det var en bonde som var på väg hem med häst och vagn. Han var ute i skogen och på vägen kryper det en liten snigel.
Bonden ser snigeln och stannar vagnen och låter snigeln krypa över vägen.
Då uppenbarar sig en fe vid vägkanten. Hon tycker det var så väldigt fint gjort av den här bonden, för det tog ju lite tid innan den där snigeln kommit över.
- Eftersom du nu varit så snäll, sa fen. Så ska jag nu vara snäll mot dig, Så du får tre önskningar.
- Ja isåfall, sa bonden, så vill jag ha en kista full med pengar, och så vill jag ha en ny vagn, och så vill jag ha en sån där, sa han till fen, som hästen har...För att frun min har klagat lite grann på storleken...
Poff, poff, poff, så uppfylls de 3 önskningarna och så åker han hem.
Frun hon häpnar när han kommer in åkandes på gårdsplanen i den fina vagnen, och så lyfter han av en kista full med pengar och ställer ner på gårdsplanen, och så släpper han ner byxorna, och så svimmar frun...
Så böjer sig bonden ner och tittar:
- Åh faen, hade jag märren med mig idag...

Helgen på Palatset

Två hårda kvällar på Palatset denna helg.
Fredag: Kamya, Breakpoint Down och Kollapsed
Lördag: Saturdays Heroes, Down and Away och JJ and the crowbars

Nytt på skiva (Zero Magazine)

Ducktails: St Catherine

Album

5/10

Soft, skirt och sövande på St Catherine

Det är synd att Ducktails är så tråkiga att lyssna på, för egentligen är de ganska bra. Se bara till att du dragit i dig många koppar kaffe, för utmaningen ligger inte i att hitta fina poplåtar utan i att hålla sig vaken.
Det började som ett soloprojekt av Matt Mondanile från Real Estate, men växte till ett band som med St Catherine nu är fem plattor in i karriären. Småflummig, vän myspop med indiekänsla och en försiktig lågmäldhet är vad som strömmar ur högtalarna när jag lyssnar genom plattans elva spår. Det har definitivt sin charm, men särskilt originellt eller intressant låter inte Ducktails.
--------------------------------------------------------------------------
Deaf Wish: Pain

Album

3/10

Gitarrskrammel och svärta från australiensiskt rockband

Bor man i det präktiga, prydliga och välordnade Australien och har den minsta rebellkänsla så kan det vara läge att starta ett dissonant, skränigt rockband med ena foten i indierock och den andra i noisemusik. Det var vad Melbournekvartetten Deaf Wish gjorde för åtta år sedan, och nu har de blivit signade av legendariska Sub Pop. Gitarrerna gnisslar och gnyr, sången har punkkänsla och överlag kan man beskriva musiken som strukturerat oväsen. Materialet spretar ganska rejält och kanske är albumtiteln Pain passande, för detta låter som tonsatt huvudvärk. Jag kan ibland uppskatta känslan av att stå och banka på järnbalkar i en nedsläckt industrilokal, men detta är inget för mig, det låter för enahanda och trist.

Valparaiso...oj oj oj!

Sedan vi utforskade det riktiga Valparaiso, det på kullarna, har staden vuxit ordentligt och blivit ett riktigt höjdarställe som jag gärna skulle vilja återkomma till. Ikväll gick till ett italienskt ställe som vi kollat in tidigare, och det var kanon. Jag tog en lammravioli som tog sig in på topp fem-listan denna resa. Riktigt trevligt där uppe på kullarna, så kommer ni till Valparaiso är det där uppe ni ska bo.
Vi hittade även ett lokalbryggeri, där de körde trubadur med trumsetet precis vid entrén...
Japp, Valparaiso är ett höjdarställe. Nu hoppas vi på ett askmoln så vi kan vara kvar ett tag till...

Vidunderliga Valparaiso

Vilse i vackra Valparaiso - ja, det är det lätt att gå. Uppe på kullarna är det rena labyrinten av gator och ett myller av gränder, trappor och färgglada hus. Av alla städer jag varit i är Valparaiso den med mest graffiti, klotter, gatukonst och väggmålningar. Idag har vi gått runt några timmar på Cerro Conception, men jag skulle lätt kunna vandra runt i staden två dagar till och bara titta på prången, byggnaderna och muralerna. Dessutom upptäckte vi att det låg oväntat mycket krogar uppe på höjderna, så ikväll ska vi dit och käka. Här följer lite bilder på hur det ser ut i vildvuxna Valparaiso.
Det finns även en massa bergbanor som man kan åka upp och ner för kullarna. Ganska branta är de också...
Där nere har vi torget där vi brukar sitta och dricka öl...
Ja, det var vindlande, vansinniga Valparaiso det. Rekommenderas varmt. Nere "på stan" är det okej, men uppe på kullarna är det magiskt. Imorrn ska vi dock dra vidare norrut, mot ett annat hett ställe...

Palatset vs L´Orient

Nu ska det avgöras: vilken är den hårdaste rockklubben i Linköping? Palatset eller L´Orient?
Vadå...The Crypt? Nä, de ligger långt efter, där är Sami och jag överens.
Kanske inte alla som vet det förresten: att för ett antal år sedan hade Sami och jag ett band ihop. Phalén var också med och vi hade EN hit som hette "Jalla jalla". Oj oj oj...det var tider det...
 

Vin i Valparaiso

Jodå, det blev en vintur även i Chile. Men de har som sagt lite att jobba med på den här kontinenten när det gäller vinturer, men det glömmer vi nu för det blev som helhet en riktigt bra dag.
Men vi börjar med gårdagskvällen. Då tog vi tunnelbanan till Viña del Mar för att käka sjömat. Viña är fräscht och modernt, men samtidigt lite tråkigt. Då föredrar jag nog ruffiga Valparaiso som känns mer genuint.
Här är casinot i Viña och strax bredvid låg en radda restauranger, men nja...av det vi såg av Viña så övertygade inte staden. Tror vi gjorde rätt som bodde i Reñaca.
Och idag så gav vi oss ut en liten busstur. Den startade vid Valparaisos marknad - som faktiskt har designats av Gustave Eiffel.
Vår guide hette Daniel och var en chilenare som bott i Stockholm i 20 år, så han pratade svenska!
Vi gjorde stopp i El Tabo...
...och Isla Negra, där vi kollade in Nobelpristagaren (m.m.) Pablo Nerudas coola hus.
Och sen blev det äntligen vin!
Sen tillbaka till Valparaiso där vi kollade in utsikten...
Bilderna fångar inte riktigt hur staden klamrar sig fast på berget, men imorrn ska vi gå runt och kolla in stan och då kommer nog häftigare bilder.
Sen blev det kväll och Daniel hade tipsat om en lokal specialitet vi måste prova.
Stället hette Jota Cruz och var riktigt häftigt...
...men maten var i ärlighetens namn sisådär. Det är en lokal favoriträtt som är ungefär som en dålig kebabtallrik.
Imorrn har vi sista dagen i Valparaiso, undrar vad den har i sitt sköte?

Veckans Tobi


Vals i Valparaiso

Hav! Under bugande palmer jag såg
hur våg på våg
i svallande tåg
emot Chiles klippiga stränder kom rullande in.
O, detta brus, när ett skimrande svall
fann mig och tog mig i famnen!
O, när delfinerna dök upp bland korall
och en vinröd klänning blev min!

Då sjöng där i Valparaiso
en söt liten sång:
Rosita! Chilenita!
I havet, i Stilla havet står hajen på språng.
Rosita! Chilenita!
kondoren på Cordilljären är bister - jaha!
Och ormarna börjar skallra i Tarapacá,
och sju glada sjömän rundade Hornet i dag -
och Rosita vill alla ha!
Vi fortsätter i Evert Taubes fotspår och idag kom vi till Valparaiso, en hamnstad som är världsarvsklassad för sin bebyggelse längs bergssluttningarna. 
Där borta ser vi Viña del Mar, som vi ska ta tunnelbanan till ikväll för att försöka hitta en rejäl skaldjursrestaurang. Vi har fått några bra tips av vår taxichaufför som vi ska kolla upp.
Och här ser vi Valparaisos berömda hamn. Rimås tjatar om att han vill bli shanghajad, förd till Kap Horn och där bli akterseglad, och vem vet? Kanske sker det ikväll, för Valparaiso ska tydligen vara en farlig stad där allt kan hända...
Men det är även en väldigt fin stad, även om den är ganska nedgången. I övermorgon ska vi kolla in kullarna på allvar, men dessförinnan ska vi ut på en vintur imorgon.
Valparaiso, det kommer att bli kanon. Rosita! Chilenita!

På skiva: Parker Lewis

Parker Lewis
"Sorti"

Har ni saknat Parker Lewis? Har ni ens tänkt på att det faktiskt gått hela fyra år sedan senaste albumet "Pengar & leenden"? Jag har det inte, kan jag villigt erkänna. Men jag är glad att han är tillbaka.
Det var en liten hajp där ett tag kring Emil Johansson, som han egentligen heter, från den självbetitlade debuten 2008 och två, tre år framåt men det riktiga lyftet kom aldrig och sen försvann han obemärkt ut bakvägen med en skrotat platta som inte höll måttet. Kanske kom det fram för många andra liknande artister i samma veva, som Parken och Jonathan Johansson. Kanske var det glöden som fattades. I vilket fall har han nu ett nytt skivbolag i ryggen och något att berätta igen.
Musiken svävar fram bland mjuka och melankoliska moln. Det glittrar och skiner om hans minimalistiska myspop, men där finns även ett mörker, en dysterhet som är välbehövlig. Tempot är lågt, texterna svenska och ljudbilden krispig, lite som Ratata om man ska nämna en uråldrig referens. Deppig men inte uppgiven, sorgsen men hoppfull - där har ni Parker Lewis hösten 2015.

3/5

Var f-n är Tito?

Nu har vi varit en vecka i Chile men ännu inte sett minsta spår av Tito Beltran. Var tusan håller han hus? Inte heller här i Reñaca verkar han finnas, här finns bara sjölejon och sluttningar.
Igår kväll hamnade vi på en fiskrestaurang runt hörnet, och vi har som mål att bara käka fisk och skaldjur under dagarna här vid kusten.
Där borta på andra sidan bukten ser man  Viña del Mar och Valparaiso, och dit ska vi imorgon.
Idag har vi legat vid poolen, käkat lunch och...tja, inte så mycket mer. Snart blir det Eddie Meduza och vin på takterassen...precis som igår. Och alla andra kvällar.

Söndagsintervjun: Daniel Söderqvist

(Kommentar: Nja, har inte så mycket att säga, mer än att jag tyckte boken var oväntat bra) 

I sin debutroman "Nyttig idiot" låter författaren Daniel Söderqvist oss möta lokaltv-reportern John Carlsson som undersöker dels ett fem år gammalt mord och dels ett behandlingshem med kopplingar till ett kriminellt MC-gäng. Men är John något på spåren eller används han bara som en nyttig idiot?

 

En nyttig idiot är från början en rysk spionterm som används om en person som löper andras ärenden utan att veta om det. Det blev en passande titel, tyckte Daniel Söderkvist när han beslutade sig för att berätta om rasism och mediebevakning i Norrköping.

- Jag har alltid skrivit, men aldrig en så här lång text. Deckarformen passade bra, för då kan man skriva om andra saker än man kan göra som journalist, säger Daniel som har en gedigen journalistkarriär bakom sig med jobb på bland annat TV 4, Corren, Dagens Nyheter och Sydsvenskan.

 

Arbetet med boken började 2011, men manuset har fått justeras under skrivandets gång för att kännas aktuellt. Exempelvis fanns det inga tiggare på gatorna för några år sedan och landet har fått en ny regering.

- Min strävan har varit att det ska kännas mycket "nu". Det är lite av en journaliståkomma att jag vill vara i takt med samtiden, säger Daniel.

 

Huvudperson i boken heter John och jobbar på en lokaltv-station i Norrköping, precis som författaren själv gjort. Men där slutar de flesta likheterna.

- Han är så hetsig. Jag tyckte det var bra, då hamnar han i situationer som en lugn person inte hamnat i, och så blir det lite drag på redaktionen.

 

Valde du att förlägga handlingen i Norrköping för att TV 4 fanns där?

- Nej, och det hänger inte heller ihop med att Mons Kallentoft mutat in Linköping. Jag ville skriva om sånt jag kände till, och jag tycker att Norrköping är en fin stad som har en historia som inte många tänker på.

- Men nästa bok som kommer i vår är förlagd till El Salvador. Det ska bli oerhört kul, för då får jag en möjlighet att skriva om Latinamerikas politik, historia och samtid. Jag har även börjat skissa på bok nummer tre, och den är förlagd till Norrköping igen.

 

Har du själv känt dig som en nyttig idiot?

- Ja, det har jag gjort. Mitt första löp finns faktiskt omnämnt i boken. Jag gjorde praktik på DN och vi fick tips om att Hyresgästföreningen jobbade på provision. Inget i storyn var osant men all information kom från en motståndare till Hyresgästföreningen. Jag hade inget att skämmas över men i efterhand funderade jag kring att jag fungerade som en megafon åt någon annan.

 

Boken finns att köpa på Antikvariatet, Anderssons bokhandel, restaurang S:t George och Broadway Konditori i Norrköping samt på Bokmedia i Linköping eller på Facebooksidan Ramadelsar.

 

Fakta Daniel Söderqvist

Bor: Utanför Vimmerby

Ålder: 49

Civilstånd: Fri man

Yrke: Ungdomspedagog, hobbyförfattare och journalist

Bakgrund: Kommer från Vikingstad. Har bland annat bott och verkat i Norrköping som nyhetschef på TV 4. Nu ledig för att satsa på skrivandet.

Favoritförfattare: Cormac McCarthy

Intressen: Fiske, bokläsning och hängiven IFK-supporter

Aktuell: Med debutromanen "Nyttig idiot"


Viña del mar

Imorse lämnade vi Santiago och tog en buss till semesterorten Viña del Mar, eller rättare sagt Reñaca som vårt område heter. Det ligger lite norr om Viña del mars centrum, men allt sitter ihop från Valparaiso och upp till oss.
Här har vi vårt hotell...
Och så här ser stan ut, med hus som är byggda likt trappor utmed bergsväggarna.
Det var lite för stora vågor för att bada, men vi var i alla fall nere och kände på vattnet.
Många av husen har egna bergbanor som man tar till de olika våningarna.
Runt hörnet ligger ett gäng skaldjursrestauranger som vi ska kolla in...när vi sugit i oss Carmeneren på vår terrass...

På skiva: Kylie Minogue

Kylie Minogue
"Kylie Christmas"

Man är ingen riktig artist förrän man spelat in en riktig julskiva, gärna svultsig och storslagen med full orkester och snöglitter i håret. Så verkar de flesta artister resonera, för varför skulle det annars varje år dyka upp så många julskivor med i princip samma låtar? I årets skörd av julplattor hittar vi bland annat popdrottningen Kylie Minogue, och mest förvånande är att det dröjt så länge som det gjort innan hon slutligen kom på att släppa ett julalbum. Hon har ju ändå varit i branschen sedan 80-talet, så man är ju förvånad att varken hon eller skivbolaget kommit på idén tidigare.
Till hälften handlar det om uttjatade klassiker som "Winter wonderland", "Let it snow" och "It´s the most wonderful time of the year", men även en del nya låtar och udda val. Hon sjunger duett med Frank Sinatra (!) i "Santa Claus is coming to town" samt med James Corden i fina "Only you" samt får besök av Iggy Pop i knasiga "Christmas wrapping". Det känns som hon inte kunde bestämma sig för vilken sorts julskiva hon ville göra, jag hade klart föredragit att hon kört mer på den mindre förväntade stilen. Den halvan känns mest spännande på detta album, klassikerna har vi hört förut.

2/5

Sideways-liv i Santiago

Santiago - vilken A-stad! Sista kvällen började med att vi käkade på ett rekommenderat Japan-ställe som var helt okej. Thomas var lite risig så han tackade för sig, men Peter och jag skulle ta en "sista öl" på ett ställe. Vi hittade en vinbar som var kanon, och det slutade med att vi hade en privat vinprovning. Först körde vi en runda med två (halvglas = perfekt) Carmenere, en Malbec och en Merlot, för att försöka avgöra den där vinfejden vi har. Men inte blev vi klokare av det. Kanske har båda fel?
Så vi tog även in en runda med Pinot Gris, Syrah och nån blended-variant. Men inte heller det gjorde oss klokare.
Så det slutade med att Chardonnay tog hem segern...tror jag. Hur som helst en bra avslutning i Santiago.

Malbec vs Carmenere

Åsikterna går isär lite i Chilegänget 2016 om vilket som egentligen är bäst: Argentinas Malbec eller Chiles Carmenere. Jag tillhör Malbec-laget, men den har vi ju också druckit betydligt mer så vi får väl vänta en vecka eller så innan vi på allvar kan avgöra saken.
Igår kväll letade vi upp en restaurang som vi fått tips om, och den var kanon. Jag tog en risotto som tog sig in på topp-tre-listan ihop med Bife de lomon i San Telmo och lammet i Mendoza. Stället låg för övrigt i Lastarria, som vi läst skulle vara en bra stadsdel. Men när vi var där på dagen var det helt dött. Men nu på kvällen...oj oj oj.
Bellavista där vi bor är lite mer partyläge, men vill man ha softa och kvalitativa restauranger är nog Lastarria bättre. Riktigt bra område (kvällstid) med mängder av sköna ställen.
Och så fick vi äntligen dricka Carmenere (två stycken olika).
Så vi hamnar nog i detta kvarter ikväll igen. Santiago - vilken stad!
Idag är det sista dagen för oss i Santiago, och vi har velat fram och tillbaka kring hur vi ska göra med den sista veckan innan vi drar oss tillbaka till Buenos Aires. Huvudtanken har varit att ta sol och bad i Mar del Plata/Pinamar, men efter diverse bök med resor, hotell och dagar har vi istället beslutat att ta en extra vecka i Chile. Så idag började vi dagen med att beta av alla bokningar som behövs ända fram till hemresan, så nu behöver vi inte tänka mer på det.
Sen firade vi med pasta och öl...
Nu ligger vi hemma på rummet och laddar för sista kvällen i Santiago. Men först tänkte jag visa lite hur det ser ut i Bellavista. Hela stadsdelen kryllar av väggmålningar och färgglada hus, och här är några exempel:

Helgen på Palatset

Denna helg kör vi blueskväll med Edith Strindberg Trio med flera på Palatset

Lehmans fredagsfräckis

Två gamla gubbar möttes på torget och efter en stund undrade den ene;
- Hörru från det ena till det andra. Hur har du det med potensen?
- Jag har varit hos doktorn denna veckan och talat om mina problem med att picken aldrig vill gå ner...

En sväng på stan i Santiago

Idag tog vi en promenix för att kolla in centrala Santiago, bland annat Cerro Santa Lucia som är ett berg/park med en labyrint av stigar som leder upp till ett torn på toppen.
Där får man en bra utsikt över staden...
Och så här ser det ut nere vid ingången...
Och sen kom vi till de franska kvarteren...
Och sen kollade vi in en massa officiella byggnader inne i centrum, men det kanske inte är så kul att lägga upp kort på...
Därefter kom vi till Plaza de Armas, som kan sägas utgöra hjärtat av Santiago
Dagens stora mål var att käka på fiskmarknaden, som ser ut så här:
Jag tog nationalrätten Reineta - en fisk med potatis och räksås. Ingen omvälvande upplevelse, men riktigt gott.
Nu ska vi kolla in den där restaurangen vi skulle gått på igår. Och just det - vi ska dricka Carmenere också...

Nytt på DVD: Jag är Ingrid

Jag är Ingrid

I konkurrens med Greta Garbo är Ingrid Bergman den största internationella filmstjärna vi fått fram i Sverige, ändå vet de flesta svenskar förvånansvärt lite om henne. Vi vet att hon var med i klassikern "Casablanca" med Humprey Bogart och att hon är mamma till modellen och skådespelaren Isabella Rossellini. De som kan sin filmhistoria kan säkert även räkna upp filmer som "Gasljus", "Notorious" och möjligtvis någon mer.
Privat verkar hon ha varit en komplex och svårbegriplig person, och något av ett mysterium. Med jämna mellanrum bröt hon upp, lämnade sin familj och flyttade till nya platser där hon startade ett nytt liv. Filmkarriären hade enorma toppar, men också perioder med långa svackor.
I denna dokumentär, som kommer lagom till hennes 100-årsjubileum, skildras alla dessa svängningar på ett närgånget och välgjort sätt. Det är en lite annorlunda och ganska suggestiv dokumentär som till stora delar består av Ingrids egna hobbyfilmer, samt av att Alicia Vikander (vår tids största internationella filmstjärna) läser ur privata brev och dagboksanteckningar. Ändå är det svårt att få riktigt grepp om den stora skådespelerskan. Varför gjorde hon de val hon gjorde? Ingrid Bergman fortsätter helt enkelt att vara ett mysterium.

3/5

Santiago de Chile

Santiago visade sig vara en riktig höjdare, och särskilt området där vi bor - Barrio Bellavista. Precis runt hörnet ligger Patio Bellavista som är ett slags restaurangområde med en massa schyssta ställen att äta på, samt en massa affärer och annat.
Vi började med nationaldrycken Pisco Sour och efter det blev det 12 skedar Ceviche som förrätt, innan vi började botanisera bland de Chilenska vinerna.
På tal om vin så har vi ett helsicke att hitta bra vinturer. Argentina är halvkasst på det, men Chile verkar vara ännu sämre. Och till råga på allt verkar det inte bli nåt vintåg heller, även om vi ännu inte helt gett upp hoppet. Och i Valparaiso ska vi nog på nåt sätt lyckas styra upp en vintur också...
Runt hela restaurangområdet finns även massa barer, så det är ingen brist på raj-raj. Här träffade vi några svenskar igår kväll, som för övrigt bodde på vårt hotell (som inte är något riktigt hotell utan typ studentlägenheter), som vi tog några öl med.
Dagen efter vaknade vi pigga och alerta med målet att åka upp på Cerro San Cristobal, som är ett berg som både funkar som turistmagnet med magnifik utsikt över staden och som ett slags utomhuskyrka.
Man åker sån där tåghiss upp (vad heter det på svenska?)
Och utsikten var riktigt bra...
Längst upp på toppen stod jungfru Maria och beskyddade staden...
Här ser vi Santiago, som ligger jäkligt coolt med bergen alldeles inpå knuten...
Sen åkte vi ner igen...
Och här är kvällsutsikten från mitt rum. Nu är det natt och vi har varit ute och käkat. Det blev en lugn kväll ikväll, men imorrn ska vi kolla in Santiago mer ordentligt och ge oss in i centrum. Sen har vi spanat in en bra restaurang som vi ska prova. Läge för en bra Carmenere, känner jag...

På skiva: Elin Ruth

Elin Ruth
"Christmas is a drag"

Elin Ruth har på något märkligt sätt lyckats passera under radarn på svensk musikpublik. I mitt tycke är hon en av landets bästa och intressantaste kvinnliga artister och förtjänar en betydligt större uppmärksamhet än vad hon fått. Julskivor är ju bland det folkligaste vi har, så kanske kan denna platta få en bredare publik att upptäcka henne. Eller knappast förresten, för hon är inte intresserad av det gamla vanliga smetet, smöret och sockervaddsmjuka slisket som brukar utmärka julalbum. Däremot vet hon hur man skapar genuint sväng med blueskänsla och själ i både röst och framförande. Det här är en julplatta som är precis så som fansen vill det, med den där exakta avvägningen mellan vackert framförd musikkonst och de skavande sår som behövs för att ge låtarna kött, blod och mening.
Elin Ruth öppnar med Tom Waits "Christmas card from a hooker in Minneapolis" och sätter standarden direkt. Här finns inga bjällror, uttjatade julsånger eller Disneypolerad julstämning.
Hon kompas av The Beat från Palookaville som ger musiken rätt 60-talskänsla, med den där märkliga egenheten att låta härligt smutsig och småskev trots att den är gnistrande ren i varje detalj.
Jag önskar att fler julskivor lät så här bra.

4/5

Biltur över Anderna

Oj oj oj! Idag åkte vi bil över Anderna, från Mendoza till Santiago, och det blev en riktig höjdardag med storslagna vyer, slingriga vägar, tunn luft och höga bergstoppar.
Sju i morse lämnade vi Mendoza med en privatchaufför. Och där borta bakom träden tycker jag att jag skymtar något...
Japp, här har vi Anderna...
Vi gjorde bland annat stopp vid Puente del Inca, där det finns en naturlig bro och varma källor. 1917 öppnades ett lyxhotell, men numera är det som synes nedlagt och platsen har blivit ett stort turistmål.
Strax efteråt blev det ett nytt stopp. Tror vi var på ca 3000 meter då, men det var inte ens halvvägs så högt som det vi tittade på...nämligen det där vita ni ser i bakgrunden.
Den vita bergstoppen är Agoncagua som är Sydamerikas högsta berg (och det högsta berget utanför Asien) med sina 6960 meter.
Sen kom vi till gränsstationen mot Chile. Det gick snabbt och tog bara två timmar. Några dagar innan hade folk suttit åtta timmar i kö.
Det bjöds även på en del serpentinvägar. Här är vi ungefär i mitten på en sträcka som hade 30 kurvor. Och dessutom låg mitt i en skidbacke med liftar som gick över vägen.
Sen vid femtiden rullade vi in i Santiago.
Vi bor i bartäta Bellavista och här är utsikten från mitt rum på 19:e våningen. Imorrn ska vi upp på berget och kolla in Jungfru Maria-statyn. Men nu ska vi ut och ta en Cristal-öl.
 

Tobis facebook


Sista dagen i Mendoza

Idag är det sista dagen i Mendoza och vi har mest hängt vid poolen. Har inte så mycket spännande att berätta, men imorgon blir det nog skillnad för då ska vi upp tidigt och åka bil över Anderna och in i Chile.
Och då börjar resan på riktigt för min del. Förutom svängen till Paraguay har ju jag varit på nästan alla ställen redan, så det ska bli kul att komma till Chile och se lite nytt.
Tack för denna gång Mendoza, vi ses säkert igen.
Även denna kväll skippade vi bargatan och hängde istället inne i "city". Och hittade ett riktigt höjdarställe där vi öppnade med en riktigt bra Sauvignon Blanc från toppenåret 2006. Därefter en Malbec till varmrätten, som i mitt fall var ett fantastiskt lamm.
Det var kul att gå in i vinkällaren och välja och vraka bland flarrorna. Och kul att vi hittade bästa stället den sista kvällen i Mendoza. Nu blir det Santiago de Chile...vilket innebär två veckor utan Malbec. Hur ska det gå? Okej, Carmenere ska nog också funka... 

Nytt på DVD: Så ock på jorden

Så ock på jorden

I Kay Pollaks "Såsom i himmelen" från 2004 fick vi se Michael Nyqvists världsdirigent återvända till sin norrländska hemby Ljusåker, bli kär i snabbköpskassörskan Lena, ta över kyrkokören och dö. Det blev en megasupersuccé, och inte undra på: man vill ju se filmer som skildrar den svenska landsbygden med vardagsmiljöer och ett färgstarkt persongalleri.
Här i uppföljaren får vi följa sångerskan Lena (Frida Hallgren) som börjar med att föda dirigentens barn och sedan även blir morsa till kyrkokören. Det uppskattas förstås inte av rivalen Bruno (Thomas Hanzon) som helst själv vill ha hand om musiken till nyinvigningen av kyrkan, som ska tv-sändas och allt.
Men varför måste alltid personer i svenska filmer bli till karikatyrer, vara konstant irriterade och hela tiden bete sig som idioter? Även här får vi onaturlig dialog och människor som beter sig irrationellt, vilket gör att man inte tror på berättelsen.
Det finns en ganska härlig film i botten, men den tillåts aldrig riktigt komma fram. Inslag som en försupen präst, en kyrkokör med lampskärmar på huvudet, en nitisk militärmusiker, bred dialekt och övertydlig sensmoral gör att "Så ock på jorden" inte blir något mer än klassisk buskis med gravt överspel och brist på logik.

2/5

New York Times reslista 2016

Idag har vi inte gjort många knop, utan mest legat vid poolen, druckit upp gårdagens inköp och kollat hotell och annat inför Chile. När vi gick ut på kvällen valde vi INTE bargatan, utan gick istället in mer mot centrum, och det var kanon det med. Det är ju ingen brist på krogar här i stan så man kan gå lite var man vill och ändå hitta bra ställen.
Men nu släpper vi det och går istället in på en av årets höjdpunkter, nämligen New York Times årliga reslista, som precis har kommit. Hela listan "52 places to go in 2016" hittar ni på: http://www.nytimes.com/interactive/2016/01/07/travel/places-to-visit.html?_r=2
Jag har ju gjort en genomgång av listan de senaste åren här på bloggen och nu kör vi igen. Förra året visade jag upp en imponerande fingertoppskänsla, men i år känns det som jag inte riktigt är med i matchen. Har jag tappat stinget? Några ställen prickade jag in, men som helhet blev det ett ganska uselt resultat.
Testa gärna er själva. Reglerna är dessa: har man nyligen varit där eller allvarligt planerar att resa dit inom typ tre år får man en poäng. Här är några av de 52 resmålen på listan med kommentarer:
1. Mexiko city
Nej, inte funnits med alls i mina planer, så 0 poäng
2. Bordeaux, Frankrike
Frankrike finns ju alltid med i bakhuvudet, men inte specifikt Bordeaux, så 0 poäng
3. Malta
Har funderat på Malta i många år, och blir nog en långweekend inom kort. 1/2 poäng.
4. Coral Bay, Jungfruöarna
Nej, 0 poäng.
5. Theodore Roosevelt National park, North Dakota, USA
0 Poäng.
6. Mozambique
Har varit inne en del på östra Afrika, men nej - 0 poäng.
7. Toronto, Kanada
Japp, äntligen satte jag en! 1 poäng.
8. Abu Dhabi, Förenade Arabemiraten
Nej, 0 poäng.
9. Skåne, Sverige
Jadå - 1 poäng.
10. Vinales, Kuba
Jodå - 1 poäng.
13. Århus, Danmark
Som svensk finns ju alltid Danmark i tankarna, men 0 poäng
15. Road of the seven lakes, Argentina
Kan faktiskt bli en sväng till sjöområdet runt Bariloche på den här pågående resan, men bara en halv poäng
18. San Sebastian, Spanien
Har allvarligt funderat på Madrid och/eller San Sebastian, men 0 poäng.
20. Grand Rapids, USA
Efter Chicagoresan var jag inne på att kolla in Michigan, men 0 poäng.
21. Garzon, Uruguay
Är snäll här och ger mig en halv poäng
22. Dublin, Irland
Har försökt få med lite folk hit de senaste åren, så - en halv poäng
26. Washington D.C., USA
Blir förmodligen Washington eller Kanada i höst, så 1 poäng
33. Providence, Rhode Island, USA
Japp - 1 poäng
36. Tyrolen, Österrike
Österrike står överst på min sommarlista, men jag nöjer mig med en halv poäng
39. East bay, Kalifornien, USA
Har varit rejält inne på San Fransisco/Oakland, men - 0 poäng
41. Östkusten, Sri Lanka
Sri Lanka har jag ju snackat en del om, och var på väg dit förra året. Men då var det syd/västkusten - så 0 poäng
45. Phnom Penh, Kambodja
Ja - 1 poäng
46. St Louis, USA
Ja, var där i höstas. 1 poäng
49. Ubud, Indonesien
Har varit två gånger på Bali, men inte riktigt i Ubud. Men en halv poäng kan det vara värt.
50. The Southern gulf islands, BC, Kanada
Förra hösten - 1 poäng
51. Sydney, Anustralien
Förra vintern - 1 poäng
 
Lyckades trots allt pricka in några stycken, men var alldeles för dålig på topp tio-placeringarna, så totalt blir det ändå underkänt. Måste dock säga att New York Times återigen gjort en riktigt bra lista, med hög fingertoppskänsla, kunskap och trendmedvetenhet. Jag ser redan fram mot nästa år - och då jädrar ska jag vara med i matchen igen!

Söndagsintervjun: Sofie Sarenbrant

 

 

(Kommentar: Intervjun gjordes i somras, och har en lite märklig historia kring sig. Den behåller jag dock för mig själv...)

 

Samtidigt som "Visning pågår" tog klivet upp till förstaplatsen på Akademibokhandelns Pockettopp släppte Gusumförfattaren Sofie Sarenbrant sin nya bok "Avdelning 73" där kriminalinspektör Emma Sköld vaknar upp efter fem månaders koma.

 

- Jag tyckte att det var otroligt spännande att få bygga upp en berättelse kring en person som vaknar upp och det sista hon minns är att hon satt på hästryggen i galopp. Jag kan föreställa mig skräcken att öppna ögonen och stirra rakt upp i ett tak med lysrör. Hur fruktansvärt det måste kännas när man ser alla vårdapparater omkring sig och förstår att något allvarligt har hänt. När vi gjorde boktrailern till "Avdelning 73" på Vrinnevisjukhusets intensivvårdsavdelning, fick jag spela komapatient. Så fort jag lade mig på sängen fick jag kalla kårar. Det var inte svårt att leva sig in i hur Emma sakta vaknar upp och börjar inse att hon har förlorat fem månader av sitt liv – och sin bebis uppväxt – samtidigt som hon känner på sig att olyckan kan ha varit planerad. Snacka om att vakna till en mardröm. Den största utmaningen här var att jag själv fruktar sjukhus och var tvungen att göra research där ändå. Jag fick tag i en mycket trevlig överläkare på intensiven på Danderyds sjukhus, som tog emot mig för intervju, hjälpte mig med svar på följdfrågor via mejl och även läste boken före tryck. Det var väldigt värdefullt för mig som varken har legat på IVA eller har jobbat på sjukhus.

 

Har den tydliga sjukhusinramningen förenklat eller begränsat skrivandet?

- Både och, skulle jag säga. Jag gillar tydliga inramningar som exempelvis Stockholm Marathon eller Yasuragi Hasseludden. Ett stort sjukhus där vem som helst kan komma och gå är också en tacksam kuliss för en deckare, men det är såklart en utmaning att förnya miljöbeskrivningen när Emma hela tiden befinner sig på intensiven eller avdelning 73.

 

Hur gjorde du för att hitta fram till galningen Hillevis personlighet?

- Eftersom hon har varit med om ett stort trauma när hon förlorade sitt barn, är hon riktigt illa däran redan i "Visning pågår". Här fick jag använda min fantasi, försöka sätta mig in i hur hon kunde tänkas resonera kring sin roll i Kristoffers och Ines liv. Det här är det absolut roligaste som författare, att berätta om någon som är så långt ifrån ens egen situation och tankemönster. Ungefär lika roligt som att beskriva min kriminalreporter i "Vecka 36", en äldre man som hatar kvinnor och praktikanter. Det är ju inte riktigt jag, om man säger så … Däremot har jag varit den där praktikanten som ingen hälsade på. Så det här med bokskrivandet kanske är någon form av dold självterapi?!

 

Hur går det med Deckarpodden?

- Jo tack, den hamnade i koma ungefär samtidigt som Emma Sköld. Skillnaden är att Deckarpodden inte har vaknat än. Skämt åsido, vi har pratat om att fortsätta snart, det var bara det att två boklanseringar kom emellan. Våra trogna lyssnare hör av sig med jämna mellanrum och frågar vad som händer, och jag hoppas att vi snart har ett positivt besked. Det är roligt att så många har lyssnat på oss och uppskattat att få höra den osminkade sanningen om ”drömyrket” författare.

 

Vad har du på gång framöver?

- Just nu håller "Visning pågår" på att översättas till engelska, då den ska släppas i USA nästa vår. Det är en dröm som går i uppfyllelse! Mina böcker har översatts till andra språk som danska, norska, polska, tjeckiska och holländska, men inte engelska tidigare. Så det ser jag fram emot! Sedan ska Emelie Schepp och jag signera på Öland i sommar innan det är dags att åka till Crimetime på Gotland. Utöver det blir det semester hemma i Bromma tillsammans med familjen. Trädgårdsarbete och köksrenovering varvat med sol och bad. För att inte tala om all läsning som jag ser fram emot i solstolen!


Vintur i Maipu

Som jag berättat många gånger tidigare är det bästa jag vet att åka på vintur. Och idag var det dags igen, i Maipu utanför Mendoza. Det var andra gången jag tog en vintur i Mendoza och kan konstatera att de inte riktigt finslipat sina vinturer som på många andra ställen i världen. Men vad fan, en vintur är en vintur så även om Argentina har lite att putsa på i det avseendet så blev det ändå en kanondag.
Här är vår såsiga guide, som för övrigt bara pratade spanska, men sen på plats fick vi engelsktalande guider och hamnade i en mindre grupp med några danskar och slapp den stora gruppen, så vi drog ändå vinstlotten.
Första stället visade sig vara en vingård som jag även besökte förra gången jag var här.
Då tog jag ett kort av denna gubbe i denna lucka, så självklart gjorde jag det nu med.
Men inget av vinerna föll oss i smaken, så det blev inget inköp där.
Andra stället handlade om olivolja...
...men sen blev det vin igen på nästa ställe, som var det klart bästa stället. Där fick man lite äkta vingårdskänsla, och vi fick guiden att plocka fram en extra flaska. Gott vin var det också, och vi köpte varsin flaska. Dock ingen Malbec, utan ett rosé, en Sauvignon Blanc och en Cabernet Sauvignion.
Två vinställen hade gärna fått varit något mer, men skitsamma, det tar vi igen i Chile. Där känner jag på mig att de kommer ha riktigt bra vinturer.
Efter en halvskakig start blev det en bra dag. Nu är vi hemma på hotellet och njuter av ett av inköpen...som precis tog slut. Så nu drar vi ut på stan. Imorrn blir det en dag vid poolen.

På skiva: Hasse Andersson

Hasse Andersson
"Den bästa julen"

Är det någon som ska göra en julskiva så är det väl Hasse "Kvinnaböske" Andersson, han har åtminstone det rätta tomteutseendet. Nu har han visserligen gett ut julskivor tre gånger tidigare, varav den senaste kom för bara tre år sedan, men efter Melodifestivalsuccén med "Guld och gröna skogar" gäller det att smida medans järnet är varmt. Han fick på karriärens höst ett oväntat uppsving, och ingen vet hur länge det håller i sig. Så det är klart han ska göra en julskiva.
Hela 21 låtar bjuder han på, vissa är gamla klassiker och jag tror även många av spåren är tagna från hans tidigare julalbum, gemensamt för samtliga är dock det juliga temat. Vi får höra att runda tomtar är sunda tomtar, en tonsättning av Viktor Rydbergs "Tomten" och en alohasvängande låt om en sjömansjul på Hawaii. Det låter hemtrevligt och oförargligt, men också helt ointressant. I de mer countrydoftande spåren finns ändå ett visst existensberättigande, men i mer finstämda sånger som "Stilla natt" och "Låt mig få tända ett ljus" låter det verkligen anskrämligt. Men nu är det ju ändå jul, så slutbetyget blir ändå godkänt.

2/5

Dag två i den gröna staden

Gårdagskvällen avslutades på bargatan Aristides Villanueva, som består av åtta kvarter med uteserveringar. Och där ser det ut såhär:

Idag har vi bokat en vintur samt resa till Santiago. Fast först ska vi hinna med några dagar vid poolen, som ser ut så här.
Bakom hotellet ligger för övrigt en brödbutik, som heter... "Bröd". Jag var tvungen att fråga om det var nån svensk som hade stället, men det var det inte, utan de tyckte bara det var ett fint namn.
Och såhär ser det ut i kvarteren runt hotellet:
Närmast ovan ser vi spanska torget. Vi bor vid italienska torget, och där finns den här fula statyn. Jag lade upp den på bloggen förra gången jag var här, men den är så ful att jag lägger upp den igen.
Empanadas och en (några) Andes-öl är perfekt som lunch...
Och så var det ju det här med träden... De finns överallt och är halva grejen med Mendoza. Den andra halvan är Malbec...

Och det är efter träden som jag döpte min spanska låt "Los arboles en Mendoza", en bitterljuv och melankolisk historia om svek och ett brustet hjärta (såklart).
Mis sueños se pierden
Abrazado a un abedul
La ciudad es verde pero mi alma es azul
Mi vida es desesperada - escribo esta canción.
Oooh dame... pegamento para mi corazón

Helgen på Palatset

Vi öppnar våren på Palatset med John Wildcat och Teenrockers

Lehmans fredagsfräckis

- Jag var tvungen att byta plats fem gånger i går på bion.
- Jasså, var det nån kille som antastade dig?
- Ja till sist, men det satt långt inne...

Los Arboles en Mendoza

Idag kom vi till härliga Mendoza, som är ett av mina fem favoritställen som jag har besökt när jag varit ute och rest. De övriga fyra är (utan inbördes ordning): Napier på Nya Zeeland, Quebec city i Kanada, Lamai i Thailand och Stellenbosch i Sydafrika.
Men vi avslutade med en sista utekväll igår i Puerto Iguazu, som också är en helt okej stad. Och det är i alla fall lite stil på krogtrubadurerna i det här landet. På ett ställe stod en gubbe och spelade harpa...
Argentina är ju efterrätternas förlovade land, och dagen började med bästa frukosten hittills - min favorit Flan. Det blev till och med två stycken...
Sen bar det iväg till flygplatsen...
Jag är nog en av få som har med sig vin TILL Mendoza. Känns som rätt onödigt om man säger så...
Hotellet var kanon och låg vid Plaza Italia, dvs i perfekt läge mitt mellan centrum och bargatan.
Härliga, sköna, gröna Mendoza! Med sina träd som kantar varje gata. Här blir vi kvar några dagar för att dricka Malbec, äta göööött...och dricka Malbec.
 

Lika som bär #189

Anders Borg & Thomas Martinson

Itaipu

Idag gjorde jag en dagstur till Brasilien. Faktiskt tredje gången jag är i det landet, fast ändå känns det inte som jag varit där på riktigt. Men det ska vi ändra på, Rio de Janeiro ligger i min rese-pipeline, men det blir nog efter OS.
Hur som helst...de två slashasarna brände allt krut dagen innan och spenderade dagen på rummet. Men jag drog ner till bussterminalen och hoppade på en buss till Foz do Iguazu (dvs Brasiliensidan).
Dagens mål var att besöka Itaipu, som tills nyligen var världens största dammbyggnad. Den sköter 80% av Paraguays energiförsörjning och 15% av Brasiliens. En stor jävla damm, helt enkelt.
Så här ser den ut från luften. I verkligheten känns den betydligt större. 2, 5 km lång tyckte jag guiden sa.
Först en liten introduktionsfilm, sen en bussfärd på 1, 5 timme med ett antal stopp.
Ja, så såg det ut. Det blev en riktigt bra dagsutflykt. Samt roligt att få ta en sväng till Brasilien också. Nu är det dags för mat...och Malbec.

På skiva: Anna Ihlis

Anna Ihlis
Känslomässig kull

Dalkullan Ihlis albumdebuterade för fem år sedan med skivan "I stay awake...good morning", som följdes upp två år senare med plattan "Long before my hair got back". Allt såg bra ut: två album, spelning på SXSW och turné i Portugal. Då drabbades hon av social utmattning och en kronisk infektion och karriären fick sig ett avbräck.
Den nya skivan beskriver hon som "sprungen ur kaos, separation och fysisk och psykisk utmattning". Den har fått växa fram i sin egen takt och varit en läkeprocess där hon i total isolering mejslat fram sångerna på pianot. Under resans gång bytte hon sångspråk till svenska och skivan har spelats in i en kyrka. Det kan verka deppigt, men sångerskan själv menar att det är musik med en positiv botten.
Man kan beskriva det som vispop med viss etnokänsla. Det finns ett pretentiöst drag som har ambitioner av stora känslor och pampig ljudbild, och texter som försöker vara poetiska men mest låter högtravande. Bäst är Ihlis när hon håller melodier och texter enklare, som i "Fred" och "Hem". Där krånglar hon inte till saker utan får ett tydligare och mer direkt tilltal.

2/5

Regnskog

Imorse drog Stor- och Lillfrazze iväg till fallen, men jag låg kvar i sängen för jag satt nämligen på hemlig information om att det skulle bli regn. Och mycket riktigt, strax efter att de dragit så satte det igång.

Det rörde inte mig i ryggen, utan jag låg inne och fixade med lite grejer som behövde göras. Nu är det dock eftermiddag och snart borde de vara på ingång. Kanske dags att lägga vinet på kylning...
Så här ser förresten vardagsrummet ut i vår lägenhet. Hmm...vad ska det bli för mat ikväll? Inte helt osannolikt att det blir kött av något slag. Och troligtvis en Malbec till det, för det är nästan det enda vinet vi druckit. Och mer av den varan lär det bli när vi kommer till Mendoza om några dagar. Men först ska vi kolla in den där dammen imorgon.
Och så här såg det ut när jag var vid Iguazufallen för två år sedan..

Puerto Iguazu

Det kanske är dags att byta namn på Chilegänget 2016? För vi verkar ju aldrig komma till Chile. Efter Argentina och Paraguay är vi nu tillbaka i Argentina igen, närmare bestämt i Puerto Iguazu.
Igår hyrde vi en privatbil som körde oss från Encarnacion upp till Puerto Iguazu. Det började med två timmars bilkö vid gränskontrollen vid Posadas, men efter det rullade det på bra.
Tills vi fick punka...
Vi stannade på ett ställe och käkade parillada, och där lyckades jag äntligen lura i Frazze morcilla. Tjoho, ett av uppdragen är genomfört.
Vi kom fram till Puerto Iguazu framåt kvällen och checkade in på boendet. Vi har fixat en schysst lägenhet som är billig och har bra läge mitt i centrum. Bra balkong också.
På kvällen gick vi ut och käkade och hittade ett bra ställe på Cordoba, och sen en bar vid sjugatukorsningen.
Puerto Iguazu är en trevlig liten stad. Jag var ju här för två år sen och det var kul att komma tillbaka. Nu är det morgon den 5:e och brorsorna har dragit till Iguazufallen (Argentinasidan) men jag stannar hemma idag och ska fixa med lite grejer, bland annat boka hotell i Mendoza. Hade gärna gjort ett återbesök vid fallen, som jag tyckte var det bästa på min förra Argentinaresa, men orkar inte lägga en hel dag på det. Imorrn däremot, ska vi förmodligen kolla in Itaipu-dammen och då är jag på hugget igen.

Nytt på DVD: Dark places

Dark Places

En natt för 25 år sedan blev en mamma och två systrar mördade i sitt hem i Kansas. Den tredje systern Libby (spelad av Charlize Theron) överlevde, och det gjorde även hennes bror Ben som dömdes till livstid för morden. Inte så konstigt kanske, eftersom han enligt ryktena både var satanist och antastade småtjejer. När dessutom Libbys vittnesmål stärkte misstankarna var saken klar. Men plötsligt hör ett gäng amatörutredare av sig. De har forskat lite i fallet och tror inte att Ben var den skyldige. Libby börjar tvivla på sina minnen och försöker ta reda på sanningen om vad som egentligen hände den där fruktansvärda natten.
Därefter rullas en komplicerad historia upp, som berättas parallellt i nutid och dåtid. Turerna och personerna är många, och man vet inte riktigt vad man ska tro. Så långt har vi en helt okej grundpremiss, men idén slarvas bort genom det hafsiga hantverket. Historien är både onödigt tillkrånglad samtidigt som den känns underarbetad. Det finns för många lösa trådar och logiska luckor. Polisutredningen måste vara världshistoriens sämsta, rollerna är märkligt skrivna och jag får inte ihop filmens tids- och åldersangivelser. Det känns inte trovärdigt, helt enkelt.

2/5

På skiva: Seinabo Sey

Seinabo Sey
"Pretend"

När Sveriges nya storstjärna Seinabo Sey äntligen släpper sitt efterlängtade debutalbum borde det vara en händelse som inte bara dominerar den svenska nöjesbevakningen utan även ger avtryck utomlands. Hon har ju gett oss löften om stordåd med de fantastiska singlarna "Hard time", "Younger" och "Pistols at dawn", som sedan följdes upp av de två EP-skivorna "For Madeleine" och "For Maudo". Ändå har jag svårt att riktigt tända på alla cylindrar när jag lyssnar på "Pretend", och det beror helt och hållet på att debuten är en slags samlingsskiva där vi hört det mesta redan innan. Här finns alla hitsen från tidigare skivsläpp och av de 14 spåren är det bara fem som är helt nya, vilket känns lite snopet för oss som följt henne från starten.
Själva materialet går dock inte att klaga på. Låtarna är genomgående starka, produktionen är felfri och Seinabo Sey sjunger som vanligt alldeles strålande med djup och pondus i rösten. Hennes mix av själfull soul, mörk pop och elegant r´n´b är magnifik, men på slutet har det kommit lite för många lugna låtar som är stabila men inte riktigt hugger tag lika distinkt som de tidiga singlarna gjorde. Det börjar helt enkelt bli dags för en ny fet superhit.

4/5

Ännu en dag i Encarnacion

Encarnacion segunda dia. Dagens stora uppdrag var att leta upp en postlåda där vi kunde lägga på vykorten, men det var helt omöjligt. I receptionen fattade de inte vad vi menade och efter att ha gått runt halva stan kunde vi konstatera att det inte verkar finnas postlådor i det här landet. Så ni som sitter hemma och väntar på vykort - glöm det, det kommer inga!
Så vi tröstade oss med lite mate. Det är ett slags örtte som de dricker mycket i länder som Argentina och Uruguay, men allra värst verkar de vara i Paraguay. Varenda jäkel går runt med sin termos och bälgar i sig. Överallt, hela tiden. Hur det smakar? Nja...hur ska jag förklara? Okej, så här: skitäckligt!
På eftermiddagen hängde vi mest vid poolen. Nu ska vi ut och käka lite och sen imorgon bitti drar vi till Iguazu. Det var det hela för idag, chau.

Encarnacion - Paraguays Rio de Janeiro

Igår morse tog vi bussen mot Encarnacion - "La perla del sur". Karnevalstaden som gör anspråk på att vara Paraguays eget Rio de Janeiro.
På andra sidan floden ser vi Posadas i Argentina.
Vi började med att gå ut och käka och testa "nationalrätten" Lomito Arabe, dvs kebab.
Sen gick vi ner till stranden för att kolla in den. Encarnacion är ju en turiststad som lockar med karneval samt sol och bad. Det mesta verkar hända nere vid stranden (som alltså ligger vid en flod). Det är ett fräscht område med restauranger, strandpromenad och en jäkla massa folk (som dricker Mate, ett slags örtte).
Hem till poolen för att skriva vykort och ladda för kvällen...
...och sen ner till stranden igen...
...där det var packat med folk.
Idag har vi hållt på att fixa med bussresa och hotell i Iguazu. Vi drar dit imorgon och stannar tre nätter. Sen måste vi dra oss mot Andernas vingårdar, känner vi. Salud!

Söndagsintervjun: Susanne Boll

 

 

(Kommentar: Intervjun är inte helt färsk, men senast jag pratade med Susanne jobbade hon fortfarande på den kommande boken.)

Motalafödda Susanne Bolls tredje roman "Hitta hem" gavs ut förra året. Nu arbetar hon på sin fjärde, och på vägen dit har hon kasserat en hel bok som hon inte tyckte höll måttet.

 

Den kommande boken är en spänningsroman som utspelas i Stockholm och Motala. Huvudpersonen har en stuga i Varamon samt en syster i Motala, och det är första gången som hemstaden Motala får agera skådeplats i Susanne Bolls böcker. De trogna läsarna får dock hålla sig till tåls ett tag till, det är ännu inte klart när boken släpps.

- Den här gången bestämde jag mig för att inte ha någon tidsplan. Det får ta den tid det behöver ta. Deadlines är bra, men den här gången har jag ingen deadline, däremot arbetar jag efter delmål när jag skriver. När jag är inne i ett skrivsjok brukar jag skriva fem sidor om dagen. Det har funkat bra för mig hittills, det är bara den här boken som har bråkat, säger Susanne och berättar att hon i princip hade en hel bok färdig som hon dock valde att kassera innan jul.

- Huvudkaraktären blev inte alls som jag tänkt. Han var väldigt mörk och väldigt svart. Första tanken var att byta ut honom mot en tjej, men jag fick inte till den dramatiska kurvan heller.

 

Susanne använder sig dock av samma huvudgåta i den nya boken och har även behållit vissa avsnitt, och nu tycker hon att hon har kommit på en bärande idé som förhoppningsvis kommer att utmynna i en spännande fjärde bok senare i år.

 

Hur jobbar du med synopsis?

- De har varit olika med alla böckerna. "Morgongåvan" skrev jag bara rakt av. Inför "Det enda rätta" fick jag förlagskontrakt och började tänka till mer och till "Hitta hem" hade jag ett synopsis på 14 sidor. Det går mer och mer mot ett helt synopsis där storylinen är klar och sen handlar det om att fylla i resten. Jag vet var det börjar och var det slutar, men sen är det jättemycket scener som ska till för att fylla ut det som finns däremellan.

 

Du är legitimerad psykolog. Har du nytta av det när du skriver?

- Alla karaktärer har en bakgrund och en barndom, det är jätteviktigt för mig när jag skriver. Och jag använder psykologin i relationer mellan människor som möts i böckerna. Och det finns alltid finns en orsak till saker och ting. Ofta finns det med en svärta, och då vill jag skriva så man förstår varför personerna beter sig som de gör.

 

Förutom att skriva lägger Susanne även mycket tid på sitt andra intresse: sången. Hon repar med sitt band Keep It Up en gång i veckan och gör fyra, fem spelningar per termin. Den 19 maj spelade bandet exempelvis på releasefesten för Carina Bergfeldts bok "Sju dagar kvar att leva", och hade repat in två nya låtar som hörde till hennes berättelse.

 

Till "Hitta hem" skrev du ett soundtrack. Blir det ett sånt även till din kommande bok?

- Jag vet inte, vi har pratat lite löst om det. Jag får prata med grabbarna i bandet.

 

Säg att du plötsligt slår igenom stort som artist samtidigt som du får en internationell boksuccé och tvingas välja mellan musiken och böckerna. Vilket väljer du?

- Herregud, jag är för gammal för att bli popstjärna. Jag tänker att författare kan man vara även när man blir äldre. Det bästa vore nog att åka på turné, ta med familjen och skriva i bussen, så får jag med både och.

 

Fakta Susanne Boll

Yrke: Författare

Född: 7 februari 1972

Uppvuxen: Motala

Bor: Stockholm

Familj: Make, två döttrar och hunden Barbie

Böcker: "Morgongåvan" 2012,  "Det enda rätta" 2013, "Hitta hem" 2014

Aktuell: "Hitta hem" släpps som pocket under sommaren


På skiva: Dead Soul

Dead Soul
"The Sheltering sky"

Att det kommer mycket bra musik från Östergötland just nu är ingen hemlighet, och några som är del i den vågen är Dead Soul som nu är tillbaka med sin bluesiga ödesrock, två år efter den hyllade debuten "In the darkness".
Niels Nielsen och Anders Landelius, som utgör medlemmarna i duon, fortsätter att grotta ner sig i mörkret, och de fans som gillade debuten lär knappast bli besvikna.
Dead Soul är konsekventa med sin svärtade undergångsmusik, där de sammanfogar hårdrockens kraft med elektronik och bluesig känsla, och skapar ett mullrande och gnisslande musikmonster som låter omisskännligt Dead Soul. Mycket av bandets särart ligger i Landelius tordönsstämma som även denna gång är av högsta klass. Produktionsmässigt känns det som att duon har fetat till sig ytterligare. Några av spåren känns lite anonyma, men som helhet är detta ännu en kanonplatta från Dead Soul.

4/5

Nyår i Paraguay

Nyårsafton firas bäst utomlands, och efter Boracay på Filippinerna, Panama city och Buenos Aires blev det nu dags att testa Paraguays huvudstad Asuncion. Egentligen hade vi tänkt att fira i Resistencia i Argentina men planerna ändrades i sista stund (som det lätt blir när man är iväg på en resa) och istället tog vi bussen fem timmar norrut där vi trodde att det skulle vara mer drag.
Vägen gick rakt fram i princip hela tiden, men det fanns inte så mycket att titta på. Ungefär så här såg det ut mest hela tiden...
Ända tills vi kom till Paraguay. För då såg det ut så här...
Det har nämligen varit kraftiga översvämningar där den sista tiden. Och när vi kom fram till Asuncion började det spöregna igen. Men det var bara att ge sig ut i ösregnet för att hitta en öppen restaurang, men det var fullkomligt kört - inget var öppet. Lyckligtvis hittade vi en dygnet runt-öppen butik och bunkrade upp med öl, vin och chips som vi fick njuta av på rummet. Vid tolvslaget stod vi - i regn och halv orkan - uppe på hotelltaket och lyssnade på en technoversion av "Ring klocka ring" och drack champagne. Jag hade även med min sista cigarr som jag köpte på Kuba, men den fick jag bryta av på mitten för att få ut ur förpackningen.
2016 inledde vi med tre sorters sockerkaka till frukost och sedan en sväng på stan...
Asuncion är väl knappast den charmigaste staden jag varit i, men nånstans ska man va (som Thåström sjunger) och det var kul att komma till Paraguay.
Två nätter får räcka här. Så vi ändrade resrutten igen (till att nästan följa den ursprungliga planen) och drog till bussterminalen för att köpa biljetter till Encarnacion - Paraguays eget Rio de Janeiro!
Efter det gick de andra till poolen och jag kollade in stan ytterligare...
 Här och där finns en del fina hus, men mestadels är det ganska nedgånget. Granne med stadshus, polisstation och diverse officiella byggnader ligger det även rena ruckel.
Men folket verkar jäkligt trevligt!
Nere vid strandpromenaden vet jag inte riktigt vad som pågick, det verkade inte hända nåt speciellt, men det var mycket folk där.
Ja, det var nyåret i Asuncion det. Imorgon bär det av mot karnevalstaden Encarnacion. Oj oj oj, det blir spännande...

Lehmans fredagsfräckis

Nisse kommer in på lokaltidningens redaktion med en kontaktannons. Redaktören läser igenom annonsen och frågar sen:
- Vill han ha in den i morgon?
-Jaaa, svarar Nisse lite försiktigt, men det kan jag väl inte skriva i annonsen?

RSS 2.0