Hola! från Panama City


Idag kom vi tillbaka till Panama City efter några dagar i Kuna Yala (eller San Blas, som det också heter). Har checkat in på Hotel De Ville (mitt rum, bilden ovan) och börjat göra oss redo för nyårsafton. Ett kanonhotell, för övrigt. Nyss knackade det på dörren och in kom personalen med en flaska champagne som dom bjöd på.

Det kommer att komma bilder och filmer från dagarna som har varit, men det tar vi inte idag. Nu ska jag fräscha och fixa inför nyår...och kanske njuta av ett litet glas skumpa...
Gott nytt år!

Gott nytt år!


Gott nytt år från Panama City!

Lehmans fredagsfräckis


Den ännu ogifta kvinnan satte in en kontaktannons som löd : Söker man som inte slår mig, som inte lämnar mig och som är bra i sängen.
Efter några dagar knackar det på dörren, utanför sitter en man i rullstol utan varken armar eller ben, och säger:
- Jag är din dröm man, jag kan inte slå dig för jag har inga armar, jag kan inte lämna dig för jag har inga ben.
- Men är du bra i sängen då, frågar hon ?
- Hur tror du jag knackade på dörren......

Musikkrönika (Nolltretton, december)

Musikåret 2011

 

Snart går vi in i 2012 och det är dags att sammanfatta musikåret 2011. Här är en del av allt det som hände i musikvärlden under det gångna året.

 

Årets skiva: Länge hade “Världen kommer aldrig förstå” med Dapony Bros titeln, men så släppte Monty ”1000 år senare” – ännu en fantastisk skiva från geniet David Pagmar.

Annat bra: Veronica Maggio, Henric de la Cour, Deportees, Roffe Wikström, Edith Backlund och så Lustans Lakejer förstås. Svensk musik är fantastisk!

 

Årets artist: Måste nog bli Lady Gaga i år igen, trots allt

 

Årets sommarplåga: Eric Amarillos ”Om sanningen ska fram”

 

Årets sämsta affär: Justin Timberlake pumpar in pengar i Myspace

 

Årets rebell – som kom av sig: Alexander Bard

 

Årets tack-och-hej (för vilken gång i ordningen?): Arvikafestivalen

Årets tack-och-hej 2: R.E.M

Årets tack-och-hej-återförening-om-fem-år: The Ark

 

Årets partydödare: Norrköpingspolisen

 

Årets vart-tog-du-vägen: Anna Bergendahl

 

Årets följetong: Michael Jackson-rättegången

 

Årets besvikelse: Sahara Hotnights nya skiva

 

Årets jag-säljer-mig-aldrig: Jocke Berg gör låten till ”Bilar 2”

 

Årets 1+1= 0,5: Serenades

 

Årets gåta: Kajsa Grytt är superhet i hotpants på scenen men sminkar sig som en häxa på alla bilder

 

Årets lokala: Ghost

Andra lokala: Slagsmålsklubben, Svenska Björnstammen

 

Årets funkar-inget-annat-kan-man-alltid-byta-datum: Hultsfredsfestivalen (igen)

 

Årets supergrupp: Inte Superheavy i alla fall

 

Årets mest oväntade samarbete: Lou Reed och Metallica

 

Årets hon-är-ändå-för-bra-för-det-där-skitprogrammet: Alexandra Jardvall

 

Årets mest inställsamma: Rihanna

 

Årets var-kom-han-ifrån: Ulrik Munther

 

Årets soundtrack till hälften av alla svenska filmer: Oskar Linnros ”Från och med du”

 

Årets mest välförtjänta: Bengt Sändh fick Visfestivalen i Västerviks stipendium

 

Årets coolaste (i år igen): Niclas Frisk

 

Årets mest saknade: Amy Winehouse och Gustaf Kjellvander

Andra vi tar farväl av: Jerri Lieber, Clarence Clemons, Burken, Rock-Ragge, Nate Dogg, Mike Starr, Gary Moore och John Barry

 

Årets hopp för 2012: Thåström

 


Krogkrönika (Nolltretton, december)

Hur gick det med nyårslöftena?

 

Vid förra nyåret gav jag en massa löften i den här tidningen angående mitt krogliv. Det är dags att summera och ser hur det egentligen gick…

 

Inför krogåret 2011 tyckte jag att det var dags att rannsaka mitt personliga krogliv och gav därför en rad nyårslöften. Nu när året har gått kan man se att vissa av dem hölls medan andra bröts tämligen omgående.

 

Löfte: Dricka varannan vatten

Resultat: Tjena! Det sprack redan under årets första krogkväll…

 

Löfte: Genomföra en sunkrunda

Resultat: Klart. Det blev till och med ett reportage.

 

Löfte: Bojkotta krogar med garderobsavgift

Resultat: Japp. Har inte gynnat en enda krog som tar betalt för att gästerna kommer dit i sina ytterkläder.

 

Löfte: Hålla fast vid att äta max en kebab per år

Resultat: Har ätit en enda kebabtallrik under 2011. Och det var i Thailand.

 

Löfte: Gå hem när after work-tiden gått ut

Resultat: Det sprack i somras…

 

Löfte: Undvika allt som marknadsförs som event

Resultat: Jajamen. Inga eventbesök under 2011.

 

Löfte: Vägra att stå i en krogkö som är längre än tre meter

Resultat: Inga problem att klara av.

 

Löfte: Köra Uggla-tekniken på helgerna (Fredagsdrink, party på lördagen och en halvflaska vin på söndagen)

Resultat: Sprack på söndagsvinet.

 

Löfte: Testa och betygsätta alla uteserveringar i stan i sommar

Resultat: Var ju knappt hemma i somras, så det sprack.

 

Löfte: Skippa sista ölen

Resultat: Idiotiskt löfte som jag aldrig kommer kunna hålla.

 


Panama!!!


Igar kvall kom Kocken och jag till Panama, och gav oss direkt ut till bargatan Calle Uruguay som lag runt hornet dar vi bor. Idag har vi kollat in Panamakanalen (Mirafloresslussen, ovan), The Causeway (tre oar som sitter ihop)och Casco Viejo (typ gamla stan. nedan.)

Det blir en kort rapport idag. Dels kan jag inte ladda upp bilder och filmer och dels ska vi aka tillbaka till Casco Viejo nu for att ata och ta nagra bira (Balboa ar godast, Atlas ar vattnig och Panama ar halvokej).
Imorrn bitti drar vi till San Blas i tre dar. Dar betvivlar jag starkt att det finns nagon som helst internetuppkoppling, sa vi hors formodligen pa Nyarsafton nar vi ar tillbaka i Panama City.

På skiva: Eldkvarn (Nolltretton, december)

Eldkvarn

”De berömdas aveny”

 

Förutom Pluras personliga nytändning med tv-program, böcker och annat på senare år har även Eldkvarn som band upplevt en formtopp på de senaste skivorna. Norrköpingsbandet har visserligen aldrig släppt från sig något riktigt svagt men ett tag där på 90-talet och början av 00-talet kändes det som att gruppen gick lite på tomgång.

På ”De berömdas aveny”, bandets 23 platta, har man åter kallat in Jari Haapalainen som producent och fortsätter den starka skivsvit som inleddes med 2005 års ”Atlantis”. Riktigt samma höjder som på ”Svart blogg” når Eldkvarn inte upp till men det är återigen en stark platta som man klämt ur sig.

Omslaget har lånat idén från Beatles klassiska ”Sgt Pepper”-konvolut och här finns den smått obligatoriska Carla-bagetellen med titeln ”Täby galopp”. Annars firar bandet inte sitt 40-årsjubileum på något särskilt sätt utan man levererar en ganska typisk Eldkvarnskiva med sitt patenterat organiska rock, Pluras sluddriga röst och såklart en mängd fantastiska textrader som exempelvis ”plötsligt är livet något man redan gjort”. Bäst är Plura när han är melankolisk och tillbakablickande och förklarar att Eldkvarn inte spelar upp till fest längre och frågar sig hur många nätter han har kvar i en viss persons armar.

Bandet kan fortfarande rocka på svängigare än de flesta men på denna skiva är det de lugnare spåren som ”Den sorgliga orkestern”, ”Tårar från en clown” och ”Sång från Koster” som är vassast. Kanske för att de just bär på den sorgsenhet som Plura är så lysande på att förmedla.

 

3/5


Hej svejs! Ses om nån månad!


Nu sitter jag och Kocken på ett plan mot Panama city! Jag kommer vara borta till februari och så här ser vinterns resa ut i stora drag:
Vi landar alltså ikväll i Panama city (bilden ovan). Vi kommer göra en avstickare till San Blas men annars vara i PC till efter nyår.

Då flyger vi till Bocas Del Toro (nedan) för party och slapparliv.

Efter två veckor i Panama far vi vidare till Kuba där vi kommer att vara en vecka.

Planerna är lite oklara, men vi kommer nog mest hålla oss i Havanna (ovan). Här ser man vårt hotell (nedan).

Efter det drar Kocken hem och jag tar flyget till Miami (nedan).

Där ska jag träffa Bill och vi ska hyra bil och köra runt i Florida i två veckor. Planerna är lite vaga, det enda vi egentligen vet är att vi ska flyga hem från Jacksonville.
Hej så länge!

Juldag i Grebo


Var ute en snabbis i Grebo på Juldagen. Summa summarum av årets julklappar blev: två vinställ, en kaffebryggare, en vitlökssalami, en Tranströmer-bok, en bauta-temugg...och säkert nåt mer som jag inte minns nu.

Julafton i Klasa


Jodå, det blev en bra jul med god mat, bra julklappar, Kalle Anka, Karl-Bertil Jonsson och massvis med choklad...


På skiva: Mofeta & Jerre (Nolltretton, november)

Mofeta & Jerre

”Briljanter & Smaragder

Pumpa/Universal

 

Det är inte alla hip hop-grupper som fått Ted Gärdestad-stipendiet. Ingen faktiskt, förutom Stockholmsduon Mofeta & Jerre. Kanske börjar etablissemanget äntligen fatta att rapmusik har närmare band med den berättande vistraditionen än vad man kanske tror vid en första anblick.

Mofeta & Jerre albumdebuterade 2010 med albumet ”Bomben” och hade fram till dess setts som några av de mest lovande svenska rapartisterna. Skivan blev dock inte det stora genombrott som många trott och nu när uppföljaren är här har duon valt att söka en lite annan väg. Musiken har blivit softare och souligare, men man har ännu inte tagit steget från ”löften” till ”färdig artister”. Man är något bra på spåren med sin soulrap, men än så länge är både musiken och texterna lite för slätstrukna och ojämna. Soul är nog bra, men den måste ha skärpa, själ och egensinne om den ska vara värd att lyssna på.

 

2/5


God Jul!


God Jul till alla bloggläsare!

Årets sista aw


Det blev en sista aw igår, på ett nytt ställe till på köpet, nämligen Elements där dom kör tacobuffé och öl/vin för 39 spänn. Men i februari är vi tillbaka på O´Learys igen...


Lehmans julfräckis


Lehman önskar God Jul med två små julfräckisar:

Va sa tomten när mamma kysste honom?

- Hoe hoe hoe

Varför har Jultomten inte några barn?
- Därför att han kommer bara en gång om året, och när han gör det kommer han i skorstenen!

Torsdagskväll i Norrköping


Det är ju märkligt att alla besök i Norrköping kan bli så fantastiska. Igår var jag först där och gjorde lite jobb och sen skulle jag gå på Munken på kvällen. Men det var packat där redan vid 19 så jag gick till nyöppnade Tegelvalvet (eller Norrköping Mat & Dryck som det heter nuförtiden, bilden ovan) och provade deras gulasch. Första gången jag var där "på riktigt" och visst är det en schysst lokal. Trevliga chefen Johan Doverhjelm kom också fram och sa hej.

Grejen med att jag skulle till Munken var att Moneybrother lirade, men kön ringlade lång så jag gick in på La Uva snett emot och tog en bärs och snackade lite med härliga bossen Fernando. Det finns ju många bra restauranger i Norrköping och La Uva är en av dem, måste nog dit snart på en riktig tapas-kväll.

Till slut lyckades jag ändå ta mig in på Munken och se lite av Moneybrother. Det var packat som ni ser (mitt bland allt folk sitter det även en massa matgäster). Jürgen, Uno, Maria, Mackan och lite annat folk var där, sen ringde även Bobby Ho och kvällen var fulländad!


Jul-sms


Det blev en välsignad jul även i år...


På skiva: Metallica & Lou Reed (Nolltretton, november)

Lou Reed & Metallica

”Lulu”

Universal

 

Det finns mycket att störa sig på här. Bara kombinationen Lou Reed och Metallica känns lite ovanlig, till att börja med. Omslaget är fult som stryk och texterna är en omarbetning av två pjäser av den tyske expressionisten Frank Wedekind. Det är alltså en rockopera gubbarna skapar, där Lou Reed rosslar över Metallicas stålverksgnissel. Tio låtar har man klämt in på två CD, vilket avslöjar att det handlar om ganska långa låtar. De två sista är elva respektive nitton minuter långa.

Så mycket till låtar är det förresten inte. Lou Reed pratar mest och musiken saknar både melodi och struktur. En del tunga riff levereras men mest känns det som att Metallica gått in för att föra så mycket oväsen som möjligt. Det finns små stunder när det glimrar till, jag smågillar faktiskt både första och sista låten. Och visst kan jag uppskatta att Metallica vågar töja på ramarna, men 90 minuter av monotont riffande är i längsta laget.

 

1/5


Dagens gay-sms


Julkort från Pattis


Det kom ett julkort från Thailand. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det...


På skiva: Magnus Uggla (Nolltretton, november)

Magnus Uggla

”Innan filmen tagit slut…”

EMI

 

Det har tisslats och tasslats en hel del om Ugglas nya skiva. Vissa har hävdat att det skulle vara hans ”mörka skiva”, andra har varit mer vaga i sina beskrivningar och nöjd sig med att konstatera att det låter annorlunda mot vad vi är vana när det gäller den krullhåriga sångaren.

Och jag kan bara hålla med. Även om rösten givetvis är densamma och mycket av hans språk och hans harmonibyggnader återkommer så är det något nytt, något annat. Borta är det mesta av den umpa-bumpa-rock som han kört och istället verkar Uggla ha ansträngt sig för att inte leverera det förväntade. Ibland drar låtarna åt folkmusikhållet, i något fall mot country, och några gånger mot något som jag inte vet hur jag ska beskriva. Uggla har vanligtvis ett ganska likartat sätt att skapa melodier och skriva texter, men här är det bara i några låtar som man känner igen Ugglas typiska stil.

Musiken har fått mer livekänsla och ibland får man klara vibbar från hans punkiga 70-tal. Texterna känns också mer personliga, vilket gör att jag förstår orden om hans ”mörka skiva”. Uggla sjunger om att drömmarna tagit slut, om hur fredagsmys blivit veckans enda höjdpunkt och hur tråkigt det är att umgås med sina jämngamla, gubbiga kompisar.

Edith Backlund sjunger duett i två udda låtar som inte liknar något Uggla tidigare har gjort, och avslutningsnumret ”Femton supar” låter som Lars Demian i musikaltappning – med fiol!

 

3/5


Bête Noire i Nolltretton


Bête Noire är Månadens Lokala Platta i nya Nolltretton/Nollelva.
Läs recensionen här: http://issuu.com/nolltretton/docs/nolltretton-11-11?mode=embed&layout=http%3A//skin.issuu.com/v/dark/layout.xml&showFlipBtn=true

På skiva: Jonathan Johansson (Nolltretton, november)

Jonathan Johansson

”Klagomuren”

Hybris

 

Malmöartisten Jonathan Johanssons förra skiva ”En hand i himlen” från 2009 blev lite oväntat en succé och nominerades både till P3 Guld- och Grammis-utmärkelser. Även Tracklistanpubliken hittade fram till hans följsamma elektroniska pop och gjorde låten ”Aldrig ensam” till en hit.

Den var en skiva som smög sig på. Vid en första lyssning kanske man uppskattade den atmosfäriska stämningen och den smekande ljudbilden men snart märkte man att även melodierna etsat sig fast och snurrade runt inne i huvudet.

På uppföljaren gör Jonathan Johansson ungefär samma sak igen. Han håller fast vid sin mjuka bomullspop som trots elektroniska förtecken känns mer levande än den mesta organiska musik man hör. Plattan är dock inte riktigt lika stark som ”En hand i himlen”. Låtarna är för likartade och inte riktigt lika vassa som tidigare, men den som nöjer sig med en Jonathan Johansson som går på 80% kommer att bli nöjd.

 

3/5


Ännu en julhälsning


Julhälsningarna bara väller in. Fast det skulle nog stå "hbtq".

Det kom en julhälsning



Musikkrönika (Nolltretton, november)


Varför ingen kommersiell pop hos oss?

 

Det mesta av den bästa svenska musiken kommer till i mindre eller mellanstora svenska städer. Men det finns en sorts musik som aldrig någonsin skapas där – den kommersiella popmusiken.

 

”Kommersiell musik” är ett svåranvänt begrepp, för även de ”smala” artisterna vill väl sälja skivor och nå ut till så många som möjligt? Det finns även artister med ”edge” som ändå får genombrott hos allmänheten, som exempelvis Mando Diao och Slagsmålsklubben. Och svårmodiga Kent som haft som affärsidé att aldrig kompromissa med sitt konstnärliga uttryck är idag Sveriges största rockband. Och det finns även ”breda” artister som gör bra saker. Kommersiell musik är inte automatiskt synonymt med Melodifestivalen, ringsignaler och ”Idol”.

 

Det jag talar om i denna krönika är en viss en viss typ av kommersiell popmusik - som exempelvis Oskar Linnros, Orup och Veronica Maggio, som är lättillgänglig och går hem hos massorna, men som ändå är riktigt bra och har ”cred” bland musikkännarna – som bara görs och kan göras i Stockholm. Varför kommer aldrig sådan musik från Linköping eller Norrköping?

 

Vi saknar traditionen att tänka kommersiellt, och fokuserar hellre på att vara alternativa och ”äkta”. Det är en inställning som leder fram till mycket bra, nyskapande musik men det är också en inskränkt syn på vad musik är. På mindre orter får man gärna utmana jantelagen om man gör det genom svårmod och egensinne, men det finns oskrivna lagar som raskt sållar bort dem som vill vidga vyerna och nå längre än ett begränsat geografiskt område eller bli populär utanför en hårdnischad subgenre.

 

Det finns en kultur inbyggd i studieförbund, fritidsgårdar och lokala rockklubbar som effektivt sållar bort artister som inte vill fålla in sig i den klassiska rockmallen med distade gitarrer, trasiga jeans och svårmodig attityd. Somliga må ha invändningar, men berätta i så fall varför Linköping eller Norrköping aldrig skapar några Mauro Scocco, Robyn eller Daniel Adams-Ray? Varför hörs bara östgötska artister på Svensktoppen, topplistorna och MTV först när de flyttat härifrån?

 

Det går att skylla på att branschen, media och spelställen finns i Stockholm, men varför lyckas vi då ständigt få fram framgångsrika rockband som Ghost, Marduk och Nifters men aldrig någon Magnus Uggla, Petter eller Christian Waltz?

Mitt svar är att det beror på att det lokala musiklivet i Linköping och Norrköping är lika inskränkt som det ofta hävdar att branschen är.

 


Bête Noire på Dentusgrottan


Igår spelade Bête Noire på Dentusgrottan. Efter en lite trevande inledning blev andra akten riktigt bra med röj på publiken och hög partystämning. Nu drar Bête Noire på karibisk semester och återkommer i februari med nya gig och nya låtar.

Nytt på DVD (Nolltretton, november)

Jägarna 2

 

Femton år efter ”Jägarna” skickar regissör Kjell Sundvall åter upp Stockholmspolisen Erik till sina hemtrakter i Norrland. Denna gång misstänker man att en flicka mördats och behöver en utomstående polis som utreder fallet, det ger även Erik en chans att bearbeta det som hände i första filmen där hans bror tog livet av sig.

Som vanligt ligger massa hemligheter under ytan och lokalpolisen vill inte stöta sig med ortsbefolkningen, utom med den lokala bråkstaken som snabbt får skulden för det misstänkta mordet.

Första halvan står ”Jägarna 2” och väger mellan halvdan uppföljare och bra actionrulle, men så sakteliga tar den sig och sista halvan är riktigt stark. Både Rolf Lassgård och Peter Stormare gör riktigt bra rollprestationer och filmen har många starka scener som känns in i märgen. ”Jägarna 2” är en mycket bättre uppföljare än vad man hade vågat hoppats på.

 

4/5
----------------------------------------------------------------------

Super 8

Det är 1979 och i en småstad i Ohio håller ett gäng ungar på med amatörfilm. En natt när de är ute och filmar kraschar ett tåg och kort därefter börjar konstiga saker att hända. Stans hundar försvinner, det blir elavbrott och plötsligt har militären belägrat staden utan att invånarna får någon förklaring.

Steven Spielberg har producerat och filmen är något av en mix av hans tidigare alster ”The Goonies” och ”Världarnas krig”, men denna historia är slarvigare berättad och har svårt att engagera. Det som börjar hyfsat blir snart innehållslöst trams som slutar i sedvanliga explosioner och pangande. I centrum står ett gäng ungdomar och de är filmens stora behållning. De gör starka skådespelarinsatser och jag hade gärna sett ensemblen i en film med vassare manus. Nu slarvas deras insats bort, vilket för övrigt även kan sägas om hela utomjordingstemat. I slutet finns allt för många lösa trådar för att denna rulle ska hänga ihop.

 

2/5


Julfest!


Igår var jag på Julfest med jobbet. Buffé, coverband och en trist lokal - som upplagt för fiasko, men som tur är kan man ju ha roligt trots att de yttre förutsättningarna inte är de bästa.
Dessa jävla julshower, så oerhört dåliga. Nästa år ska jag föreslå chefen att vi bara går ut och tar en vanlig trerätters och bokar Crazy-Chrilla som spelar privat för oss. Fan, vad kul det vore!

På skiva: Mel C (Nolltretton, november)

Melanie C

”The Sea”

Red girl/Warner

 

Spice Girls roll i pophistorien kan väl diskuteras, själv ser jag gruppen mest som en smårolig men fullständigt betydelselös parentes. Medlemmarnas solokarriärer får nog anses vara ännu ointressantare, även om Melanie C (alias Sporty Spice) har haft vissa framgångar och är den Spice Girl som gjort bäst ifrån sig.

Sedan förra skivan har det gått fyra år, Mel C har fått barn och Spice Girls har även hunnit återförenats. Själv beskriver Mel C sitt femte soloalbum som ett experimentellt popalbum med elektroniska undertoner. Jag har inte en aning om vad hon pratar om, för ”The Sea” är ett traditionellt, radiovänligt mainstreamalbum med halvtråkiga poplåtar som låter så intetsägande som det brukar låta om stora kommersiella artister som saknar eget uttryck och något viktigt att säga.

Trots bristen på personlighet går det inte att helt såga ”The Sea”. Mel C är på den nivån där hon arbetar med så hantverksskickliga proffs att resultatet alltid blir hyfsat, hur tråkig och daterad musiken än är.

2/5


Elektroskull recenserar Megatropolis


Elektroskull recenserar "Megatropolis". Lite snålare med betyget än de andra. Så här skriver dom:

Bête Noire – “Megatropolis”

Posted on 14 December 2011

Format: CD, Digital
Skivbolag: Eget
Releasedatum: Oktober 2011

Genre: Synthpop

5/10

Okomplicerat och trallvänligt

Efter “En förlorad värld” från 2009 och uppföljaren De överflödiga” (som släpptes förra året) så återvänder nu Linköpingsduon Bête Noire med ännu en EP.

“Megatropolis” bygger duon till stora delar vidare på sitt sedan tidigare väl inarbetade sound. Dekandenta och melodramatiska låttexter på svenska levereras ovanpå en minimal, småskitig och ganska grovhuggen matta av analog synthpop. Budskapen är lätta att ta till sig och melodierna är enkla med refrängerna som snabbt sätter sig. Just låttexterna och hela rytmen i låtskrivandet ger mig väldigt starka vibbar av Lustans Lakejer, NASA och en annan svenskspråkig elektronisk pop.

I det korta EP-formatet, som bandet verkar ha valt, så fungerar det hyfsat. Men jag tror att duon behöver höja kvaliteten på låtskrivandet och hitta en större variation framöver annars är risken att man snabbt kommer trötta ut sin publik.

Det är dock trallvänligt och absolut godkänt. Plus i kanten är låtskrivandet på svenska, som jag ibland kan sakna en del av i dagens breda palett av elektronisk musik. Utöver detta beröm för de enkla och okomplicerade arrangemangen, där man på ett par av spåren även flirtar en del med klassisk body.

Detta stryker under att “less is more” ofta fungerar alldeles ypperligt inom den här genren musik – och med “Megatropolis” kommer man sätta hyfsat bra fart på både livepubliken och förfesten även i fortsättningen.

// Jens Atterstrand, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. Dansa tills döden hämtar dig 3:28
  2. Les Nouveax Riches 2:34
  3. Gift 3:29
  4. Allt flyktar här 3:51

Läs recensionen här: http://www.elektroskull.com/2011/12/bete-noire-megatropolis/


I bio-himlen


Var på bio och såg "Hysteria". Hade hela salongen för mig själv. Underbart!

Gubben Grebbestads fredagsfräckis


Gubben Grebbestad fortsätter att förpesta bloggen med sina sjuka fräckisar. Här kommer ytterligare en...

Gubben och gumman hade sex, då det ringde på dörren.
Gumman sa:
- De ring på döra!
Gubben drog ut sin penis en stund och fortsatte sedan.
Gumman sa igen:
- DE RING PÅ DÖRA!
Gubben verkar inte vilja höra, utan drar ut den igen och fortsätter sedan i lugnt tempo. Då skriker gumman för allt hon är värd:
- DE RING PÅ DÖRA!
Gubben svarar då:
- Jaha, jag trodde du sa: den gled in i röva!

Underbara dagar framför oss

December 2011 verkar bli en riktig höjdarmånad. Nya numret av Nolltretton/Nollelva kommer idag (kommer bli svinbra känns det som) och jag har börjat jobba med kommande nummer. Ligger bra till i planeringen, vilket gör att min tillvaro är ganska skön just nu.
Den senaste veckan har jag intervjuat Henrik Schyffert och Henrik Fexeus, jag har varit på bio och i simhallen, hängt med fd rockmanagern Johan Berger och hårdrockaren Jerry Prütz, snackat med muskelpaketet Magnus Samuelsson, käkat Aladdin, varit i Sörping och Grebo och haft det allmänt kul.
Och resten av månaden verkar bli lika bra: Julfest med jobbet, spelning med Bête Noire på Dentusgrottan, Julafton, Moneybrother på Munken och resa till Panama är lite annat som händer under återstoden av månaden.

Igår hade jag ännu en höjdardag i Norrköping, där jag fick en del jobb gjort samtidigt som jag hade en trevlig stund. Hängde lite med artistbokaren Uno Friedner, som bland annat bokat Thåström, In Flames och Anna Ternheim till Norrköping under våren.

Tog även en fika med Åsa Sjöberg som visade gravidmagen och berättade om sin kommande skiva. Vi började också smida på lite hemliga planer för framtiden...

Vi var även och kollade in favoritbutiken Speet Spirits nya lokaler. Härliga Viola och Monika som jobbar där var sugna på att hänga med på Moneybrother på Munken och Bête Noire kommer göra en spelning i butiken nån gång i vår.

När jag satt mig i bilen och börjat åka hem ringde Prutten och sa att han körde rockquiz på Munken, så det var bara att vända tillbaka. Kom precis lagom tills det började, och var bara två poäng efter segraren trots att jag körde i ett enmanslag. Missuppfattade två frågor om DAD och Eldkvarn som jag egentligen kunde, så egentligen borde jag ha delat segern. Men jag är inte bitter...

Figge i bladet


Så var Figge med i Linköpingsposten igen - gööööött!

Dagens gay-sms


Det kom en julhälsning från Prutten också...

Dagens fynd på hallmattan


Så har julkorten börjat ramla in. Igår kom detta från sossarnas HBT-grupp...

Onsdag i Norrköping

Idag är jag i Norrköping igen (kanske för sista gången i år?).
Där är Jerry Prütz en uppskattad DJ.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Julfest med Bête Noire


Ni har väl inte missat att Bête Noire lirar på Dentusgrottans julfest på lördag?
Fritt inträde. Vi går på scenen kl 22.
http://www.dentusgrottan.se/

På skiva: Steel Panther (Nolltretton, november)

Steel Panther

”Balls out”

Universal

 

Glamrock från Los Angeles – Ja

100% allvar –Nej

Tredje albumet – Ja

 

Partyhöjare – Ja

Låttitlar som ”It wont suck itself” och ”17 girls in a row” – Ja

Finkultur – Nej

 

För de som gillar klassisk 80-talsrock – Ja

Deppigt och tråkigt – Nej

Spandex och pannband – Ja

 

 

3/5


Lika som bär #121


Wahlströms & La Fleur Fatale

Krogkrönika (Nolltretton, november)

Bargator – bra eller dåligt?

 

Att samla alla krogar på en och samma gata eller att sprida ut dem över ett större område – det är frågan.

 

Ur bekvämlighetssynpunkt är det bra. Ur trygghetssynpunkt är det dåligt. För turister är det bra, för fast boende som vill att hela staden ska leva är det dåligt. Jag talar om bargator – och jag är splittrad.

 

Jämför man Linköpings och Norrköpings krogliv är den kanske största skillnaden att i Linköping är nattlivet väldigt koncentrerat till Ågatan medan det i Norrköping är mera utspritt. Och jag vet inte vilket som är bäst.

Visserligen går jag nuförtiden ut mer i Norrköping än i Linköping, men det beror nog främst på att jag varit ute i Linköping så mycket genom åren.

 

När jag är ute och reser älskar jag bargator. Florida Road i Durban, Sukhumvit Soi 11 i Bangkok, Fields Avenue i Angeles City, Long Street i Kapstaden, Pham Ngu Lao i Saigon, Laugavegur i Reykjavik...listan kan göras lång och när jag längtar tillbaka till olika städer byggs ofta den längtan till stor del kring stadens bargata. Där uppskattar jag att en stor del av nattlivet är koncentrerat till en speciell gatustump, men när det gäller Ågatan i Linköping är jag rysligt trött på den.

 

Beror det bara på att jag kan alla ställen eller finns det något annat hos Ågatan som gör att jag har svårt att uppskatta gatan? Skulle jag sakna Ågatan om krogarna delades upp och spreds mer över staden? Finns det andra bargator i andra städer som inte heller väcker min förtjusning? Kniviga frågor som inte är helt lätta att svara på.

 

Om jag kom som turist till Linköping skulle jag förmodligen tycka att Ågatan var toppen, så förmodligen hänger min aversion snarare ihop med att jag redan är så bekant med krogarna att jag ledsnat. Sen tror jag visserligen att Linköping är lite extrem i sin krogkoncentration jämfört med andra liknande städer. Visst är det bra med en bargata, men lite mer spridning över city skulle nog inte skada.

 

Och varför gillar jag att gå ut i Norrköping? Beror det på att krogarna är så trevliga där att de kan stå på egna ben utan att behöva en bargata? Har staden en större mångfald? Eller är det bara nyhetens behag som fortfarande håller i sig efter alla dessa år?

Detta kräver reflektion. Kanske över en drink. Frågan är bara om jag ska ta den på Ågatan eller på en kvarterskrog i Norrköping.

 


Heldag i Grebo


Igår blev det en heldag i Grebo. Efter en delikat måltid hemma hos föräldrarna blev det en sväng ner till julmarknaden, som i år var i den nybyggda skolmatsalen.

Även inne på Fritids var det julmarknad med bland annat fantastiska uppträdanden av kommande SGG-artister.

Sen blev det en sväng upp till kyrkan för att kolla in årets Lucia-tåg.
Efter det lyckades jag snika till mig ytterligare en middag hos Wester & Anna. Där hade vi även ett mini-SGG-möte och sen blev det...ja, vad tror ni? Dentusgrottan såklart!

Oj oj oj...vilken dag (och kväll)!

Dagens gay-sms


Prutten fortsätter sms:a...

Uppdraget genomfört


Jodå, det gick! Jag tog en AW på O´Learys, drack två öl och gick sedan hem halv sju. Otroligt men sant!

På skiva: Sophie Zelmani (Nolltretton, november)

Sophie Zelmani

”Soul”

SONY

 

När jag ska skriva denna recension funderar jag länge på om jag helt enkelt ska ta min recension av hennes förra skiva ”I´m the rain” som kom förra året och kopiera den rakt av, med bara lite småjusteringar som att det nu är den nionde skivande istället för den åttonde. För även om jag tycker om Zelmanis stämningsfulla musik kan jag inte påstå att den är speciellt spännande, hon är knappast en artist som plötsligt blir ”wild and crazy” och överraskar lyssnaren med nya, intressanta grepp. Men nog kunde man önska sig lite utveckling och variation, här på ”Soul” gör Zelmani återigen som hon alltid har gjort. Hon samarbetar med Lars Halapi, hon framför stillsamma gitarrbaserade höstsånger och visksjunger med försiktig röst så nära mikrofonen att man hör varje munrörelse.

I normala fall hade det konstnärliga stillaståendet varit ett problem, men Zelmani gör sin grej så bra att man har överseende. Hon är helt enkelt så jäkla bra.

 

3/5


Dagens boeg



Han ger sig inte...

Omöjligt uppdrag


Idag är det fredag och vi gör ett nytt försök. Målet är alltså att gå på After Work vid fyratiden, ta två-tre öl och sen gå hem vid sjutiden. Den här gången ska det gå!

Gubben Grebbestads fredagsfräckis


Stina och Assar låg och hånglade i baksätet på Assars raggarbil när Stina viskade:
- Kör upp ett finger!
Det gör Assar.
- Kör upp ett till!
Det gör Assar.
- Kör upp hela handen, Assar! stönar Stina.
Assar stoppar in hela handen.
- ÅH! Kör in en hand till!
- Är du säker?
- Ja! Bara tryck!
Assar kör upp båda händerna.
- KLAPPA! KLAPPA! ropar Stina.
- Det går inte... svarar Assar.
- Nä, jag vet, visst är jag trång?!

Förtalskampanjen fortsätter


Vanurå? Plötsligt hoppar alla på mig med sina beskyllningar.

Bill mejlar från Paris:
"Är det sant som ryktet säger att du är gay? Isåfall är jag mycket glad,
det gör ju Bête Noire om möjligt än mer HBT-kompatibelt"

Rimås på MSN:
"Torsdagsboeg"

Wee från Thailand:
"Tobi fat ugly gayman"

Det enda som ger tröst är en bekant i livsmedelsbranschen. Han skriver så här på Facebook:
"Ibland tänker jag på hur det vore att ha sex på kassadisken. Stå där stilla med åderpåken framför sig, o köra rullbandet fram och tillbaka med nån saftig pensionärsfru på alla fyra framför.... Mmmmm"

På skiva: Anna Ternheim (Nolltretton, november)

Anna Ternheim

”The night visitor”

Universal

 

Man undrar om någon av alla dessa svenska gitarrtjejer som kommit fram på 00-talet någonsin ställer sig frågan: behövs det verkligen ännu en stillsam gitarrlåt? Man kanske skulle utveckla sig lite och försöka ta musiken åt ett annat håll, förnya sig, experimentera och göra nåt som inte alla andra gör?

Med detta sagt kan man konstatera att Anna Ternheim, som givetvis räknas in bland dessa gitarrtjejer, på sin fjärde platta levererar en samling vackra sånger som smeker öronen och vårdar själen. Det är svårt att inte förtjusas av sånt, men som sagt: man har hört det förut.

På förra skivan verkade Ternheim vara på väg mot något nytt och spännande när Björn Yttling blåste liv i produktionen. Denna gång har nyansändringarna varit mindre, det handlar om mer fingerplock och att spela in sången ”live”, samt att spela in skivan i Nashville. Ingen behöver dock vara orolig för att Ternheim plötsligt spelar country, musiken är fortfarande traditionella gitarrvisor, snygga, varma - och förväntade.

 

 

3/5


Rösta på Bête Noire


Oops...såg att Side-Lines omröstning går ut fredag midnatt. Så in fort som sjuttsingen och rösta på Bête Noire som bästa nykomling här: http://www.side-line.com/news_comments.php?id=47139_0_2_0_C

Äckligaste kaffet i stan


Igår var jag och besiktade bilen (den gick igenom). Men det mest spännande med det årliga besöket på Bilprovningen är ju att se om deras kaffe fortfarande är lika äckligt.
Det var det...

Förtalskampanj


Jag har blivit offer för en förtalskampanj. Prutten fortsätter att skicka sina gay-sms och nu har han även fått en lärjunge (fast på MSN).
I måndags skickade Rimås ett meddelande med texten "Måndagsboeg", i tisdags ett med orden "Idag är det tisdag, alltså är du tisdagsboeg" och igår onsdag kom följande:

Sörpingchicks rock my dick


Igår var jag i Norrping och tog även en sväng förbi saluhallen i Sörping på hemvägen. Som vanligt var Sörpingbrudarna tiopoängare och som vanligt kunde jag inte gå in i saluhallen utan att köpa med mig nåt gott. Igår blev det vitlökssalami och makrillfilé...
I Linköping verkar vi få vänta på en saluhall ytterligare ett tag. Vi fick en food court istället...med kebab och thaimat...

Nytt på DVD (Nolltretton, november)

Tree of life

 

Terrence Malicks “Tree of life” har både fått ris och ros. Den har vunnit Guldpalmen i Cannes med även beskyllts för att vara obegriplig. Jag tillhör den senare skaran som tycker att filmen är för flummig och svår för sitt eget bästa. Det finns en intressant grundhistoria där vi får följa 11-åriga Jack som växer upp i en amerikansk förort på 50-talet med en dominant pappa (Brad Pitt). Har han någon diagnos eller är hans uppträdande bara ett resultat av faderns stränga uppfostran?

Skådespelarna är överlag bra och det är oerhört snyggt filmat. Men Malick vill vara konstnärligare än så och slänger in märkliga berättarröster, överdoserar med udda kameravinklar och väver in konstiga scener med universums födelse, som visserligen är vackra men som bara gör att filmen känns ännu pretentiösare. Gränsen mellan konst och dravel är ofta hårfin och jag vet vilken sida jag tycker ”Tree of life” hamnar på.

 

2/5
----------------------------------------------------------------

Source code

 

Militärpiloten Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) vaknar plötsligt upp på ett tåg utan att veta hur han kom dit eller vad han gör där. Snart upptäcker han även att han är fast i en annan mans kropp, men mer än så hinner han inte fundera innan tåget sprängs. Det visar sig att han är där med uppdrag att inom åtta minuter hitta vem som ligger bakom bomben.

I en blandning mellan ”Måndag hela veckan” och ”Matrix” skickas han tillbaka gång på gång för att uppleva samma åtta minuter och försöka hindra terrordådet. Snart upptäcker han dock att hela situationen är mer komplicerad än han först trodde.

Denna mix av thriller och science fiction är överraskande bra och får hjärnan att snurra igång, även om logiken kanske inte riktigt stämmer helt. Men gillar man tidsresor och parallella verkligheter måste man vara beredd att vara lite mer öppen än normalt. Själv gillar jag både filosofiska teman och gåtor och då är ”Source code” en liten pärla även om den stundtals känns snudd på lågbudget.

 

4/5


Fråga Anna #2


Förra veckans "Fråga Anna" blev så populär att vi kör en runda igen.
Så passa på att ställ era frågor om kärlek, sex och relationer till Lakritz-Anna i kommentarsfältet så delar hon med sig av sin kunskap.

Tisdag i Norrköping

Japp, idag är jag i Norrköping igen.
Det var antagligen här Marcus Birro fick för sig att han på allvar kunde bli partiledare för Kristdemokraterna.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Ny recension av Megatropolis


Bloggen Textmassa har recenserat "Megatropolis" och skrev så här:

Nej, nej, nej... en ep är allt för kort

SKIVRECENSION

Bête Noire - Megatropolis
EP, 2011

Linköpingsduon Bête Noire släppte tidigare i höstas sin tredje ep. Megatropolis. Tidigare eps har på ett inspirerande och helt ogenerat sätt visat att det går att göra fungerande retro med en stor portion kärlek till genren synthpop. Det har för den svenskspråkiga delen av genren låtit över förväntan. Megatropolis gör ingen besviken.

Den här gången känns det dock som om Tobi och Bill Krado frossat i Italo-disco och Lili & Susie (!) för att skapa ett bredare ljudlandskap - inte minst får jag sådana vibbar i de första spåren Dansa tills döden hämtar dig och Les Nouveax Riches. Den gamla ordningen är tillbaka, fast än bättre, i det pumpande avslutningsspåret - Allt flyktar här.

Fram mot fullängdaren nu boys! Ni har skämt bort mig med habila synthpopkompotter som hela tiden ger mersmak.


Länk till recension: http://textmassa.blogg.se/2011/november/nej-nej-nej-en-ep-ar-allt-for-kort.html

Julbordens härliga tid


Chefen ringde och sa att vi skulle ut och äta julbord med jobbet. Så jag klädde upp mig i finaste gåbortstassen och knallade iväg. "Här ska det svullas", tänkte jag...
När vi kom fram började chefen mumla nåt om finanskris, ekonomisk oro i världen och vikten av att hålla igen, så årets julbord blev inte riktigt vad jag tänkt mig...

Dagens gay-sms


Japp, Prutten fortsätter skicka sina sms...

BN på galakväll


Igår var Bête Noire på fest i grannstaden när IFK Norrköping hade sin stjärnkväll. God mat och skoj på scenen gjorde det till en trevlig kväll. Störst jubel: när det meddelades att LHC hade förlorat matchen mot HV 71.

AW


Jag har hittat Peppes Bodega...förlåt, det nya AW-stället menar jag. Kocken var i stan igår och vi hamnade på O´Learys som hade käk och öl för 49 spänn. Som hittat! Där kommer jag hänga på fredagarna framöver. AW:n is back!

(Dessvärre är även AW:ns baksida tillbaka - den att man går ut vid 16 och råkar bli kvar på krogen ända till 03...)

Monty #1 popstar

Bill tjatar om att jag ska hajpa Montys "Dina armar", så då gör jag väl det. Jag tycker ju nämligen själv att Monty har gjort årets platta. (Om ett år när denna video inte längre finns tillgänglig kan ni gå in på: http://www.youtube.com/watch?v=SFdVrvzbl_A )

Julstämning


Jag har en ritual jag gör varje år för att skapa julstämning. Jag köper en Aladdinask och sätter upp ett gammalt omslag med Prutten från C/O Linköping från 1999. Sen sitter jag där och smaskar i mig chokladen, tittar på bilden och insuper julstämningen. Då vet man att julen är i antågande!

Lehmans fredagsfräckis


Så var det tjejen som träffade en riktigt rik arab som hon gifte sig med och flyttade ner till hans hemland.
Efter några veckor ringer hon hem till sin morsa och säger: nu skiter jag i det här, jag skiljer mig och flyttar hem.
Mamman blir orolig, tänker på alla miljonerna och frågar vad som hänt.
- Jo, svara tjejen, när jag flyttade ner var analen som en 50-öring och nu är den som en 5-krona.
- Ja men, säger mamman, 4,50 är väl inget att bråka om?

Dagens gay-sms


JP har som bekant blivit "outad" här på bloggen, men det hindrar honom inte från att skicka sina dagliga gay-sms. Häromdagen ringde han dessutom, sa bara "Du är gay" och sen la på... 

JP ute ur garderoben


Ni vet hur man brukar säga: den som sa´t han va´t.
Jerry Prütz skickar dagligen sms till mig med texten "Du é gay", men här kommer bildbevis på att det i själva verket är han själv som har den läggningen.

Tobis blogg har kommit över en exklusiv bildserie som på ett skakande sätt visar sanningen bakom Prütz på ytan så välputsade fasad.

På dessa unika paprazzifoton kan man se hur Prütz går runt på Skogsröjet och idkar intimt umgänge med sin hemliga älskare.
Prutten - du är avslöjad!

Bilder från Grebo


Alla ni som gillar gamla bilder från Grebo bör gå in på denna blogg:
http://grebovarnagamlabilder.blogspot.com/

RSS 2.0