Norrköping by night


Ikväll blir det en sväng till Norrköping. Bête Noire ska ha bandmöte så vi har bokat bord på Pappa Grappa där även The Producer förhoppningsvis kommer att dyka upp. Sen blir det Saliga Munken där bland annat Misty ska spela.

Willys kätbild


Sångare, estradör och womanizer - klart Willy ska ha en kätbild på bloggen.

Två filmer (Nolltretton, april)

Body of lies


Den internationella terrorismen är en angelägenhet för hela världen. Den rör bomboffren i Sheffield och Amsterdam, den rör arkitekter i Dubai, iranska sjuksköterskor, affärsmän i Jordanien och militärer i Irak. Och så rör den Russel Crowe, en irriterande och cynisk CIA-gubbe i Washington som beordrar mord i sitt headset medan han kör barnen till skolan. För honom är allt ett spel utan personliga konsekvenser. Leonardo DiCaprio är mannen på plats i mellanöstern som begriper hur saker fungerar i praktiken och som lever mitt i den farliga verkligheten.

Regissören Ridley Scott har gjort en tät thriller och lyckas hitta en lite ny vinkel på terroristtemat. Jag som är ganska trött på den ensidiga bilden av onda araber och galna självmordsbombare blir intresserad. "Body of lies" känns äkta, mogen och intelligent, och så har den DiCaprio i huvudrollen. Han har de senaste åren vuxit till en av de absolut bästa manliga skådisarna.

4/5
-----------------------------------------------------------------------------------------------

The day the earth stood still


Ett antal forskare förs bort mitt i natten. Man har upptäckt att ett främmande föremål är på väg mot jorden i hög hastighet, och till slut landar ett mystiskt klot i Central Park. En man (Keanu Reeves) kliver ut, skjuts och förs till hemliga laboratorier. Han flyr med hjälp av en kvinnlig forskare och därefter bevisar skjutglada militärer och giriga politiker att utomjordingen har rätt när han säger att människan är en destruktiv och våldsam art som han har kommit för att rädda jorden från.

Det här är en helt okej bakfyllerulle, men tyvärr saknas allt intellektuellt djup. Det blir istället nästan outhärdligt sentimentalt om att mänskligheten måste ändra sig, enas och sluta förstöra jorden. Och en stridsrobot i metall som slår ut el och däckar soldater med högfrekventa ljud är rena 50-talsparodin.

Men värst är att jag håller på utomjordingen hela tiden. Utrota oss, det är det bästa för jordklotet.

2/5


Tanneforsnytt


Man börjar ju vänja sig vid att vad som helst kan hända i Tannefors, denna sköna stadsdel.
Ta som i förrgår natt...då ramlade en kille ut ur fönstret i trappuppgången bredvid min. Alltså genom rutan. Fönstret var stängt.
Det syns kanske inte så bra på bilden, men högerfönstret är trasigt. Det märkligaste är att hålet i rutan är så litet, så jag undrar hur fan han bar sig åt. Ja, med hela grejen...för fönstret sitter ju i midjehöjd. Det var i alla fall JÄVLIGT blodigt i trappuppgången.

Bara i Tannefors, barn...bara i Tannefors...

Gertzas kätbild


Här alla damer har ni en trevlig kille, nämligen Gertza!

Tv-krönika (Corren, 25/4)

Telenovelas ny trend


Jag har tidigare berättat om "tjejkanalen" TV 7 som satsar på romcoms och såpoperor. Kanalen är också först i Sverige med så kallade "telenovelas". Det är en sydamerikansk tv-genre som kan beskrivas som en såpa med ett från starten förutbestämt slut, en tv-motsvarighet till serievärldens maxiserier alltså. Någon beskrev det träffande som "ett par som vill kyssas och en manusförfattare som står i vägen i 150 avsnitt".

Precis som maxiserier varit det hetaste inom serievärlden det senaste decenniet verkar telenovelas vara hett inom tv-världen just nu. Skillnaden mot en gammaldags följetong är att historien berättas i 100 avsnitt istället för 10. Och att kvalitén inte är lika hög.

Den dag telenovelas tar klivet från fjantigt gråt-och-smör-trams till välskrivna långserier blir det en intressant genre att följa.

  

JA: "Draknästet" var precis så bra som jag hade hoppats.


JODÅ: Jag trodde jag hade tröttnat på Gordon Ramsay, men så startar en ny omgång av "Hell´s kitchen" och jag sitter där klistrad igen.


JAPP: "Rocky Balboa" ikväll.


Hallå hallå - återfunnen TKK


Dra på trissor...tipsen vällde in efter mitt inlägg på bloggen igår. Stöld hade setts både på golvbanan, på teatern, på Top Notch och lite överallt. När han insåg att jag var honom hack i häl ringde han och anmälde sig själv.
- Jag orkar inte fly längre, det är så påfrestande att alltid behöva titta sig över axeln för att se om nån har upptäckt mig, sa Stöld och lovade att vara mer tillgänglig i framtiden.

*Skandal-Extra*


Nu kan bloggen avslöja den stora skandal som det länge tisslats och tasslats om i Linköping. Det har ju längre ryktats om att Minge Borell och Jerry Prütz skulle ha en kärleksaffär och här är bildbeviset - deras gemensamma son!

På skiva: Flo Rida (Nolltretton, april)

Flo Rida

"Route of Overcoming The Struggle"

Warner


Svängig hip hop med sköna refränger - Ja

Gästas av Akon, Nelly Furtado, Ke$ha och Pleasure P - Ja

Svårlyssnad och seg produktion - Nej


Hårdrock och spandexbrallor - Nej

Dansvänligt och glatt - Ja
Innehåller rekordsäljarsingeln "Right Round" - Ja


Elektroniskt och poppigt - Ja

Saknar låtar med hitpotential - Nej

Andra albumet - Ja


3/5


Anropar försvunnen TKK


Mysteriet tätnar. Vad har hänt med Markus Stöld? Inga konserter, inga klubbkvällar, inga after work. Han svarar varken på mejl eller sms, fan han har nästan även slutat kommentera här på bloggen. Och var tog hans klassiska schlagertips vägen? Detta är oroväckande...

Vet du något om Markus Stölds förehavanden? Ring Efterlyst på 08-702 00 90

Radio Tobi 99,8


Här kan ni höra min fredagslista i Radio Östergötland:
Kultigaste spelplatserna i Östergötland

På skiva: Pretty Whores (Zero, april)

Album

6/10


Pretty Whores: Teens of USA

Pretty Whores


Ibland är det bästa bara att skita i allt och fläska på. Det gör denna trio från Lund på sin debutskiva. Det handlar om skitig och skramlig garagerock med inslag av punk och en stor portion röj. Åtta låtar på arton minuter förklarar vad det är som gäller. Och ja, det är gitarrmangel, plattan i mattan och mycket energi.


Klassåterträff


Var på klassåterträff i Åtvid igår - 20 år sen vi gick ut 9:an. Och jag vet inte var jag ska börja...
Det var exempelvis bara en massa gamla gubbar och kärringar där. Och man kan väl säga att det skiljer sig rätt mycket vilken typ av liv man lever. Lokalen var urusel (vi fick sitta i två olika rum) och arrangemanget som helhet var också rätt kasst. Mitt råd till er som ska ha klassåterträff framöver är att ordna saken själva istället för att, som i detta fall, ett företag sköter det.
Visst var det kul att träffa allt gammalt folk, men uppslutningen var ju tyvärr inte den bästa. Och så var det dyrt och tog slut redan vid tolv.
Snyggast kille: Daniel Loord
Snyggast tjej: Pernilla Borg

På skiva: The Legends (Zero, april)

Album

6/10


The Legends: Over and over

Labrador


Det är med spänning jag stoppar skivan i stereon. Hur ska det låta denna gång? Johan Angergårds enmansband The Legends har ju överraskat vid varje skivsläpp genom att byta stil. Det har varit Motown-pop, synth, depprock och mespop. Senaste singeln "Seconds away" bjöd på det ilsknaste vita oljud jag hört med distade gitarrer som bekämpade varandra i ett gnisslande inbördeskrig. Låten är med här på albumet, och till stor del går skivan i samma anda med distad sång och borrmaskinsgitarrer. Men jag tycker även att Angergård plockar bitar från alla de tidigare plattorna, med det gemensamma att det i grund och botten handlar om snygga popmelodier. Jag uppskattar Angegårds silkeslena stunder, men jag föredrar nog de gånger han fläskar loss på gitarren och ger musiken lite kanter och attityd.


Fredag i Limpan


Efter en fredagskorv, öl på torget och ett bandmöte där vi tragglade med "Förbjudet" i flera timmar utan att komma nånstans gick jag o Bill till L´Orient och kollade in Proctor. Det betyder, passande nog, ungefär "arslena" och lät följdaktligen också skit.

Aaaaaah! Göööööttt!!


Så var det igång...igår tog jag första ute-ölen för i år, ihop med Rimmet och senare även HB o Skate-Jögga. Först Storans veranda, sen Mörners.


Filmkrönika (MT, april)


Hur står sig bion i Motala?


Att gå på bio är faktiskt rätt lika världen över. När man väl sitter inne i salongen existerar inget annat (åtminstone inte om det är en bra film), förrän lamporna tänds och man kommer på att man sitter i en salong med hundra andra människor runt sig. Det hindrar inte att jag ändå kan uppskatta en fin biografbyggnad. De flesta av de filmer jag ser på bio ser jag på Filmstaden i Linköping. Det är en rätt ordinär biograf. Inte särskilt ful men heller inte särskilt charmig, men läget är bra där den ligger inklämd mitt bland krogarna på Ågatan. Och den är bättre än Filmstaden i Norrköping som är placerad inne i ett tråkigt parkeringshus. Jag minns när jag såg "Strul" på Folkets Hus i Åtvidaberg, då fick vi sitta på vanliga trästolar som var utplacerade på ett dansgolv. Och när jag i december såg film i Göteborg var bion inhyst i nån märklig kontorsbyggnad. Så hur står sig Royal i Motala?

Jag gick och såg "Män som hatar kvinnor" en onsdag i mars för att se efter.


Det finns potential att göra det 50-talsdoftande gathörn där bion ligger till att bli ett mysigt krogområde, men då krävs lite förändringar. Inte minst i restaurangutbudet. Royal-hörnet skulle kunna bli en mötesplats där man tar en fika innan filmen, går på bio och sen tar en öl och snackar om filmen efteråt. Idag finns fem restauranger strax intill, men det är dessvärre bara en kinakrog och fyra pizza/kebab-hak. Jag skulle vilja se åtminstone ett fräscht café, en mysig pub och en riktig restaurang som serverar annat än falafel och kebabtallrik. Då skulle biobesöket kunna bli en trevlig helkväll istället för att man tar gångtunneln hem direkt efter filmen.


Hela lokalen går förresten i 50-talsstil, med funkis-inslag. Från "Royal"-skylten, till träpanelen vid biljettkassan, lamporna i taket, pelaren, trappan till övervåningen och träramarna på affischtavlorna. Jag gillar den känslan, en fin lokal gör biobesöket till något mer än att bara se en film. Och det är jäkligt skönt att stället inte heter "Filmstaden".


En skillnad mot exempelvis Linköping är att publiken (som till stor del också verkar vara född på 50-talet denna kväll, om man ska vara lite elak) har intagit sina biofåtöljer redan 20 minuter innan filmen börjar. Kanske på grund att det inte finns några sittplatser i foajén att vänta på? I Linköping är det vanligt att man väntar till reklamen innan man sätter sig i salongen.

I Motala är biobesökarna även betydligt mer väluppfostrade. Inga mobiltelefoner som ringer, inget babbel, inget stoj och stim. Man sitter tyst och ser filmen utan att störa sina grannar.

Att det denna kväll bara visas tre filmer är måhända ingen höjdare, men så är det dessvärre ofta på mindre orter.


Hur filmen var? Jotack, riktigt bra. En svensk thriller, med genomgående bra skådisar, som är klasser bättre än valfri "Beck"- eller "Wallander"-film. Och Noomi Rapace gör ett minnesvärt porträtt av Sveriges nya hjältinna Lisbet Salander.


Reserv-Lehmans fredagsfräckis


Den här veckan kunde inte Lehman medverka med sin Fredagsfräckis så hans brorsa Erik hoppar in istället.

"Det var tre killar som var ute i skogen och tältade. En morgon när de vaknade sa en av killarna:
- Jag drömde en så underbar dröm i natt. Att en skitsnygg brud runkade av mig helvilt.
- Konstigt, sa en annan av killarna, jag drömde exakt samma dröm.
Den tredje killen, som hade legat i mitten, satte sej upp och sa:
- Det drömde inte jag. Jag drömde att jag var ute och åkte vasaloppet"

Dagens fynd på hallmattan


Kom lite plattor idag...inget spännande, förutom möjligtvis Le Mans.

Förband till Bête Noire


Som bekant har ju Bête Noire releaseparty den 23/5 på BarBQ. Först hade vi ett klockrent förband på g, men det sket sig tyvärr. Sen snackade jag med ett annat band som också skulle ha passat bra, men det gick inte heller. Och nu har vi hittat det kanske bästa av alla, men även där är det vissa problem om de kan eller ej. Så det skulle inte förvåna mig om även det går åt skogen.
Så för att vara på den säkra sidan är ni välkomna att tipsa om någon bra akt som skulle passa. Det kommer ju även fler spelningar framöver som det behövs förband till. Så kom med förslag, tack.

På skiva: The Sweptaways

Album

3/10

  

The Sweptaways: The Sweptaways Show

Hybris


När The Sweptaways dök upp för några år sedan med sitt debutalbum "Ooh aah" kändes det som en kul grej: 30 tjejer i snygga klänningar som gjorde körversioner av låtar som man inte förväntade sig.

På sitt andra album har man bjudit in en rad kända gästartister, som Robyn, Asha Ali och Jens Lekman, och sjunger låtar som Leila K: s "Electric" och R Kellys "The world´s greatest".

Felet är att det fortfarande bara känns som en "kul grej". Kul för dom som sjunger alltså, för varför ska man köpa denna skiva? Körarrangemangen är simpla och det känns mest som roliga timmen med kända namn. Jag gillar idén med körsång av oväntade verk, men varför i så fall plocka in Ted Ströms uttjatade "Vintersaga" (som gästsångaren Uje Brandelius dessutom sänker ytterligare)? Den gästartist som lyckas bäst tycker jag är Howlin´ Pelle, som lyckas sätta lite personlig prägel på sitt bidrag The Zombies "Time of the season".

The Sweptaways må vara en rolig intern angelägenhet, och möjligtvis även i små doser vid konserter, men på skiva blir det bara tråkigt.


Pub Grebo igår


Var på Pub Grebo igår. C.I.A. lirade - och nästa gång lirar faktiskt självaste 6.08. Så skriv upp 27/5 i kalendern.
Dick Z tyckte att min insamling var en bra idé och slängde fram en tjuga. Nu gäller det att ni andra hänger på och gör likadant!

Pierres kätbild


Oj oj oj, vilken karl! Pierre Borells kätbild går inte av för hackor.

Tv-krönika (ÖC, 20/4)

Femmans guldgossar tillbaka


Igår var Kanal 5: s guldgossar Fredrik Wikingsson och Filip Hammar tillbaka med sin nya show "Söndagsparty", där man sänder från New York och besöks av både amerikanska och svenska gäster.

Det är ett minst sagt modigt upplägg och det ska bli kul att se hur programmet funkar. Många väntar (och hoppas) på att femmans "glimmer twins" ska få sin första flopp efter att ha radat upp succéer. De två enda bakslag man haft är "Myggan" och "Vem kan slå Filip och Fredrik" där man ändå undvek fiasko genom att ha tillbakadragna roller och därför inte förknippades lika direkt med programmen.

Och det verkar som att "Söndagsparty" blir ytterligare en hit för paret. Säsongspremiären imponerade med snygg vinjett, Kurt Olsson, Marilyn Manson och en massa New York-känsla. Det var en sprakande mix av intressanta gäster, knäppa inslag och trevlig stämning. Och så avslöjade de handlingen i grannkanalens film för att minska tittarkonkurrensen. Vi Filip & Fredrik-fans har åtta härliga söndagskvällar att se fram emot.


MISSA INTE: "Draknästet", börjar i SVT 1 den 23/4.


Insamling!


Vilka fina födelsedagspresenter jag fick igår. Den enda jag inte är riktigt nöjd med är den som Rikspolisstyrelsen skickade. 2400 kr i böter när jag åkte fast i en fartkamera på Fillingerakan.
Det tyckte jag var saftiga böter för att ha kört 106 km/t på 90-väg. Så nu tänkte jag så här: om alla ni som inte gett mig någon födelsedagspresent istället ger mig 20 kr (minst) nästa gång vi ses så hjälps vi åt att betala dom där böterna. Ok?


Pub Grebo ikväll


Just det, ikväll är det Pub Grebo igen och på scen står C.I.A. Tid: 19-22.

På skiva: Pinto

Album

7/10


Pinto: Short songs about longing is better than long songs about shortcomings

Krusty Stills


Detta är Göteborgaren Pintos, eller Andreas Magnusson som han egentligen heter, andra platta. Tidigare kunde vi höra honom i altcountybandet Hanif, men nu har han rundat till kanterna, blivit mjukare och drar sig mer mot singer/songwriter- eller kanske till och med mespop-hållet. Grunden är soft gitarrpop med försiktig sång som kryddas med såväl stråkar, tamburin, orgel och lite annat. Ibland höjs tempot och attacken, men aldrig så man behöver ducka. Det här är snäll och lättlyssnad musik, som dock aldrig blir banal. Tvärtom känns den innerlig och ärlig. Jag faller inte pladask men jag kommer sannolikt låna de 14 låtarna flera lyssningar framöver.

Det går att dra paralleller till Simon & Garfunkel, eller varför inte Bishop Allen och The Shins som artisten själv nämner. Nästa gång mitt hjärta krossas är detta förmodligen en skiva som jag kommer att plocka fram.


Så ung, så fräsch!!!


Årets skiva 2009: Montt Mardié

(Zero, April)

Album

10/10


Montt Mardié: Skaizerkite

Hybris


Det lilla svenska skivbolaget Hybris har frasen "History will prove us right" som något slags motto. Och i åtminstone ett fall stämmer det fullkomligt. För medan svenska popjournalister och musikfans hyllar gångna tiders artister håller de på att missa att det just nu framför våra ögon och öron skapas svensk musikhistoria.

Det är lätt att avfärda all ny musik med att "det har gjorts förr", men den som hela tiden har skygglapparna på får inte bara ett väldigt trist liv, utan riskerar även att gå miste om de tillfällen när något nytt och omvälvande dyker upp. Det är den enda rimliga anledningen till att Montt Mardié vid det här laget inte redan är en svensk nationalhjälte.

Med tanke på vad David Pagmar, vid 25 års ålder, redan åstadkommit borde han vara ett namn på allas läppar och inte minst hos förståsigpåarna. Han uppvisar den typ av briljans som bara visar sig några gånger per sekel och är i mina ögon en självklar framtida Polarprisvinnare.

Men kombinerar man det bästa av två (eller flera) världar är risken stor att man inte går hem i något av lägren. Och det verkar vara vad som har hänt med Montt Mardié med hans pampiga orkesterpop. För lika okunnig och rädd som den "seriösa musiken" är för populärkultur, lika inskränkt är indievärlden för allt som tänjer på gränserna för vad som kan kallas popmusik. Och är det något som Montt Mardié inte är, så är det inskränkt, rädd och genretänkande. Hans förmåga att kombinera klassisk popmusik med storslagna arrangemang är tvärtom det mest spännande som finns i musikväg i Sverige idag. Han förtjänar ett betydligt större erkännande än vad han har fått.

Fyra år sedan dök han upp för första gången med singeln "Highschool drama", en sensationell liten skiva där Monty klädde två låtar 60-talspop i modern kostym och snitsade till det med humor, falsettsång och en melodikänsla så självklar att man trodde att låtarna var covers. Det var de inte, de var bara två perfekta poplåtar som svävade omkring i pophimlen utan att någon tidigare hade lyckats plocka ner dem. Snart kom debutalbumet "Drama" där Montt Mardié visade mer av sin fäbless för soulig pop. Fullängdaren var inte riktigt samma klockrena fullträff, men som debut var den imponerande och gav klara indikationer om en mästare i vardande.

Redan på den följande EP: n "Science" anade man att den fulla potentialen hos Montt Mardié höll på att förlösas. Musiken var modernare, mer dansant och bättre producerad. Stråkarna hade på allvar börjat göra sitt intåg och de som dittills enbart sett honom som en längtande poppojke med för mycket fritid var tvungna att tänka om.

När han sedan våren 2007 släppte album nummer två: "Clocks/Pretender" var det som att se Venus resa sig ur havet. Det var en majestätisk CD på många sätt. Till att börja med var det en dubbel, där egna skivan bjöd på storslagen orkesterpop och den andra innehöll duetter med diverse svenska artister. CD 2 var svagare men hade flera riktigt bra spår, där framförallt de dansgolvsvänliga "Metropolis" och "Grand Prix Finals" höjde sig över mängden. CD 1 måste, trots att den inte var perfekt, idag ses som en svensk klassiker. Med full orkestrering, avancerade arrangemang, strålande texter och låtar av Guds nåde var det ett mastodontverk som verkade otroligt att det kom från en 23-årig Värmdö-bo med tjockt hår och åtsittande pullover.

Vi har även hört Montt Mardié i andra lysande sammanhang, som när han gjorde en pumpande dansgolvsversion av Whams "Last Chritmas" ihop med Le Sport eller när han gjorde en bedårande översättning av Rihannas "Umbrella".

Popsverige verkar inte riktigt veta hur de ska hantera en sån musikbegåvning. Det finns inget i Sverige att jämföra med. Knappt utomlands heller. När det kommer till storslagen orkesterpop är helt enkelt Montt Mardié auktoriteten på området. Många artister spelar pop som de kryddar med blås och stråkar, men ingen annan lyckas kombinera det med croonerkänsla, hypermodernitet, dansgolvsambitioner och indieattityd. Den bästa referens jag kommer på är faktiskt ABBA.

Nu har tredje albumet "Skaizerkite" släppts och alla bitar har helt fallit på plats. Detta är ett mästerverk, en omedelbar klassiker, en bibel. Fick jag ändra något skulle jag inte röra en ton.

Skivan öppnar fartfyllt med "Welcome To Stalingrad". Du hittar den under "driv" på Wikipedia. Pampigt blås samsas med falsettkörer, orgeltoner och en puttrande elgitarr.

I "One Kiss" är det pianot som gör grovjobbet och leder fram till en av skivans många maffiga refränger. Den knockande inledningstrion låtar avslutas med "Click, Click" (en av mina absoluta favoriter) som bjuder på såväl gnistrande djungelgitarr, skön visksång, stompig takt och underbar pianoslinga i bryggan. Och när man tror att gitarren inte kan låta mer 80-tal kommer det in en distgura från valfri "Rocky"-film och röjer en kort stund.

"Elisabeth By The Piano" tar ner tempot och ersätter det med vackert gitarrplock och smekande sång som gjord för olyckliga dagar på sängöverkastet i pojkrummet.

Mera 80-talsdoft blir det i "Bang, Bang (Echo In Warsaw)". Mera sväng också för den delen. Och småtramsigt glatt humör.

Därefter blir det en duett med Hanna Lovisa i "Unknown Pleasures". Fantastiskt sång från båda och vassa stråkar som märkligt nog känns lite "disco", trots att låten som helhet känns så långt från det man kan komma.

En annan absolut favorit är "Last Year In Marienbad" som har en refräng som är så mycket Montt Mardié det bara går. Maffigt, vrålvänligt och euforiskt. Men det är inget mot de fantastiska stråkarna som försiktigt smygs in för att sedan helt ta över och lyfta låten till himmelska höjder.

I pianoklinkande balladen "A Wedding In June" gästas Monty av Andreas Mattsson med sin sträva röst.

Sedan är det dags för singeln "Dancing Shoes", också det en typisk Monty-låt - och därmed per definition riktigt bra. Ändå en, i mitt tycke, av de mer anonyma spåren på skivan, trots trevligt blås och bra sång.

"The Stairs Of The House That Haunted This Town (Jenny, Jenny, Jenny)" har inte bara en osedvaligt lång titel utan även Chris Isaak-känsla i versen, en urladdning i refrängen och så stråkar, såklart.

I lugna "Dungeons And Dragons" kommer sedan den nörd, som Monty inte gör så mycket för att dölja, fram och erkänner att han gillar rollspel och Star Wars.

Sedan avslutas "Skaizerkite" storstilat med "I Love You Annie" med mera 80-talsvibbar, "Come On Eileen"-körer, högt tempo, stråkar, blås och ytterligare en av dessa jävla refränger som är så bra så att man inte vet vart man ska ta vägen.

Det är fulländat. Montt Mardié har gjort årets bästa svenska album och definitivt skrivit in sig i vårt lands pophistoria.


/Tobias Pettersson


Joelssons kätbild


- Varför får inte jag ha nån kätbild på din blogg, frågade Joel i lördags.
Måste erkänna att det är ett rent misstag från min sida. Självklart ska han ha en saftig kätbild här!

Bête Noire!


Snart kommer man att kunna köpa förköp till Bête Noires releasparty på BarBQ i Linköping den 23/5. Ni har väl redan bokat in datumet i kalendern?
Så här ser förresten omslaget till EP:n ut.
En hemsida är under uppbyggnad: http://betenoire.3jean.com/

Radio Tobi 99,8


Min fredagslista i SR Östergötlan:
Snuskiga ortsnamn

På skiva: Tysta Mari (Zero, april)

Album

5/10


Tysta Mari: Sverige Casino

11743 Records


Det kanske hetaste svenska punkbandet det senaste året har varit Tysta Mari från Stockholm. Åtminstone bland dem som var med runt 1980 och har saknat gammal klassisk punk à la KSMB och Stockholms Negrer.

Tysta Mari för vidare det gamla svenska punkarvet med svenska texter, småpoppig punk och gör-det-själv-attityd. Ibland, som till exempel öppningsspåret "Salt i mina spår", låter det riktigt bra. Bandet lirar lättlyssnad punk som det finns ganska ont av idag. Nostalgikerna jublar förmodligen, men trots att jag själv nog kan räknas till den tänkta målgruppen eftersom jag är uppväxt på band som Ebba Grön och Attentat har jag svårt att tända till.

Idag har indiepopen tagit mycket av den gamla punkens roll och ska punken återupplivas måste den hitta en ny infallsvinkel och ett nytt uttryck istället för att bara kopiera det gamla.


Lördag i Limpan


Igår kväll hade Bête Noire bandmöte och fick nästan klar nya hiten "Förbjudet". Den kommer ni att kunna höra på releasepartajet på BarBQ den 23/5. Vi har också två nya stora spelningar på gång framöver, men det är inte klart än så jag återkommer i frågan.
På natten blev det sedan en tur till L´Orient där Get Back lirade 60-talsmusik.Trevligt och mycket folk man kände.

Veckans facelift


Alltså, nu är ju Maria Geronazzo en ungersk porrstjärna, men trenden ses ju överallt: Linda Rosing, Meg Ryan, Donatella Versace och inte minst den där sjuka amerikanska åttabarnsmorsan.
Vad är det som får kvinnor att tro att killar gillar collagenfyllda läppar? Vem vill ha en tjej som ser ut som Kajsa Anka?
För övrigt skiter killar även i hur tjejers ögonbryn ser ut, så ni kan skita i att plocka, noppa, fylla i och fixa till dom...

Tävling!!!


Nu ska vi se vilka som har koll och vilka som vet noll.
Vem är rockstjärnan på bilden?

Frallan bokad till SGG!


Sådär, då var även Kisas rockhjälte Fredrik "Frallan" Jonsson bokad till Sköna Gröna Grebo den 22/8. Han kommer att komma med en extra gitarrist och köra sina egna svenska låtar. Den 29/4 släpper han sin nya skiva.
Kolla in hans hemsida: http://www.fredrikjonsson.se/

Pubquiz igår


Hade pubquiz igår och det var mycket folk. Och lag "Facit" vann inte för en gångs skull! Lag "Anna G - det finns hopp" överraskade även genom att knipa tredjeplatsen.
Nästa pubquiz på The Champ äger rum den 8/5. Boka plats redan idag på 013-141434.

På skiva: The Zoo (Nolltretton, mars)

The Zoo

"We can´t wait"

Manhoover/Universal


Visst går det att kombinera kommersiell potential med kvalité, det visar den här nya Stockholmskvartetten. Helt okända The Zoo överraskar genom att släppa en debutplatta som imponerar så mycket att jag är övertygad om att det här är Sveriges nästa stora popexport. Gruppen klarar av den fina balansgången mellan att vara MTV-kompatibla utan att förlora all indiekänsla. Som vanligt handlar det om att ha bra låtar och det vimlar det av på "We can´t wait". Som en perfekt mix mellan The Sounds, amerikansk skatepunk och Roxette, med stänk av både Oasis och Beach Boys skapar The Zoo gitarrpop som är den mest direkta och tilltalande jag hört sedan Spencer och Melony och som kan slå inom alla läger. Det här är musik som såväl Hultsfredspubliken, EAST FM-lyssnarna, mellanstadieungarna och Bingolottotittarna kan stå och digga med till. Allsångsrefrängerna står som spön i backen och elgitarrmattorna täpper till truten på alla som har någon invändning. Årets gladaste och mest oväntade överraskning.


4/5


Pubquiz ikväll


Gör som Tollan, Nina, Lena, Jossi, Sara, Angelica, Stina och en massa andra och gå på Pubquiz på The Champ ikväll, klockan 19.30.
Tävla i lag, 2-5 personer. Pris: 50 kr/person. Vinster är bland annat ett presentkort på 500 kr och 2 biljetter till antingen Big Comedy eller Dundertåget.
Undrar du något så ring The Champ på 013-141434.
------------------------------------------------------------------------
Missa inte heller min lista i P4 (99,8) runt 15.50 idag.

Saker som inte är metal


I vår serie "Saker som inte är metal" kan vi idag presentera Correns Claes Nilssons fågelblogg. Där spanar han efter bergfinkar, brushanar och andra fjäderfän. Det är ungefär lika spännande som det låter.
http://www.corren.se/pages/blog/fagel/

Lehmans fredagsfräckis


"Två bögar från Tjörn skulle starta en förening för homosexuella och gick till kommunen för att ansöka om bidrag.
- Föreningen ska heta "Fetta kan kvetta", sa bögarna.
- Så kan det ju inte heta, sa kommungubben. Ni kan väl fundera ut ett bättre förslag, kanske något där ortsnamnet ingår.
Efter några dagar kom bögarna tillbaka."
- Nu har vi kommit på det! Föreningen ska heta "Tjörn i röva"!

En punklegendar har lämnat oss


Idag skänker vi en extra tanke till Linköpings tuffaste rocker Martin Oi som tyvärr lämnade oss förra fredagen, endast 44 år ung.
Martin och jag jobbade ihop både på Östgöten och Corren, och det var faktiskt inte så länge sedan jag sprang på honom på stan.
Här finns en video med Martin vid micken i Fisticuffs:
http://www.youtube.com/watch?v=mdO-M3zmfgY

Litet Bête Noire-klipp från LKPG.nu:s podradio


Inför Maggio-giget hade lkpgpod.nu ett litet klipp om oss.
Lyssna här: http://media.libsyn.com/media/lkpgpod/lkpgpod_20090317.mp3
Hoppa fram ca 23 minuter så kommer vi.

Fast att dom kallar oss internetprogg...???

Gårdagens fynd på hallmattan


Igår fick jag en laddning plattor från Zero, bland annat Sweptaways och Pretty Whores. Innan låg där redan några 013-skivor, som exempelvis Skansros.

Två skivor

Album

7/10


Marmaduke Duke: Duke Pandemonium

14th Floor


Den skotska duon Marmaduke Duke omnämns ofta som rock, men det är en genrebenämning som man verkligen kan diskutera. Medlemmarna är Simon Neil från Biffy Clyro och JP Reid från Sucioperro och deras musik skulle lika kunna kategoriseras som pop, electro eller bara smått vansinne. För här blandas ovanstående stilar med funkrytmer, discokänsla, soul, synth, lite hip hop och hårdrocksgitarrsolo.

Bandet bildades 2003 med tanken att göra en trio konceptskivor. Den första kom 2005 och detta är den andra i serien. Själva beskriver de musiken som ett ljudspår till hedonism, dekadens, normbrytande och dans. Och tja, det är en beskrivning så bra som någon.
----------------------------------------------------------------------------

EP

5/10


Helena Arlock: Old Dirty Hound

Red Olive


Hon kommer från The Sounds hemstad, har lirat cello sedan unga år och har spelat ihop med countryartister som Shooting John, Gustav and the Seasick Sailors och Thomas Denver Jonsson. Det är inget som hörs när man lyssnar på Helena Arlock debut-EP.

Eller också är det precis det gör. För skulle man mixa ingredienserna ovan så kanske det skulle komma ut något som låter ungefär som Helenas musik gör. Här bjuder hon på sex låtar som kan beskrivas som experimentiell pop med både elektronik, folkkänsla och lite jazzvarning. Det är lite för snällt och svalt för att jag ska hoppa högt men Helena Arlock bjuder på en stunds avslappnande och skön lyssning.


Johan Johansson klar för Sköna Gröna Grebo


Igår bokade vi "punkfarfar" Johan Johansson till Sköna Gröna Grebo den 22/8. En legendar i musiksverige som började i Sveriges bästa(?) punkband KSMB och som numera tillhör den svenska viseliten.
Lyssna mer på honom här: http://www.myspace.com/johangjohansson

(Däremot har det strulat till sig lite med Samtidigt Som, så de kanske inte kan spela på festivalen)

Veckans YouTube-klipp: "Va?!" med Johan Johansson


På skiva: Adiam Dymott (Zero. april)

Album

7/10


Adiam Dymott: Adiam Dymott

Razzia


När man siar om vem som får 2009 års stora svenska genombrott ligger Adiam Dymott bra till. Det är en 26-årig Stockholmstjej som under våren har gått på A-rotation med sin singeln "Miss you" och nu är alltså även debutalbumet ute.

Första gången de flesta hörde talas om Adiam Dymott var när Razzia Records ifjol släppte sin samlingsplatta "There´s a razzia going on Vol.1". Förutom artister som Hello Saferide, Jonna Lee, Timo Räisänen, Mange Schmidt och Maia Hirasawa medverkade också en dittills okänd artist. Hon hette Adiam Dymott och sjöng en låt som hette "Memory Loss" och kan beskrivas som " sval och vemodig indiepop med 60-talssoul och dansgolvsvänligt rocksväng". Många tyckte att det var skivans vassaste spår.

Nästa stora hype kom på P3 Guld-galan där hon framförde sin nya låt "Miss you". Det var första gången hon uppträdde live, vilket var svårt att tro eftersom hon fullkomligt knockade publiken. Efter det hoppade singeln upp som etta på iTunes-listan och videon började snurra på både ZTV och MTV, och så var snacket igång.

Adiam Dymott har alltid haft ett stort musikintresse men inte känt det där riktiga suget att själv försöka bli artist. Hemma lyssnades det mycket på 60-talssoul, men själv föredrog Adiam hip hop-artister som The Notorious B.I.G och Wu-Tang Clan. Snart upptäckte hon även lite rockigare band som Nirvana och Garbage. Och det är snarare de influenserna man hör på debutplattan som släpptes i mars. Albumet producerades av Thomas Rusiak och bjuder på soulfull rock´n´roll med popmelodier och hög partystämning. Tunga rytmer, pop och rock blandas och inramas av vassa elgitarrer. Det låter tufft men ändå melodiöst och lättlyssnat. Mycket attityd och kraft, men lyckligtvis tillräckligt starka låtar för att backa upp det hela så det inte bara blir tomma poser.


Pubquiz på fredag


På fredag 17/4, klockan 19.30 kör jag min pubquiz på The Champ igen.
Bland priserna denna gång hittar man två platser till antingen Big Comedy (2/5) eller Dundertåget (23/4) på Konserthuset.
"Pubquiz om sport, musik och lite allt möjligt. Fina priser, bla presentkort på 500 kr och konsertbiljetter.
Tävla i lag 2-5 personer. Att delta kostar 50 kr/person.
Ring The Champ på 013-141434 och förboka för att vara säker på att få plats. Eller bara gå dit, det går även att anmäla sig på plats."

Tv-krönika (ÖC, 11/4)

Vilken pratshowsvärd är bäst?


Under många år pågick ett "pratshowskrig" mellan David Letterman och Jay Leno, som uppvisade stora likheter med gamla klassiska poprivaliteter som Elvis mot Tommy Steele, Beatles mot Rolling Stones och Oasis mot Blur. Som tittare var man tvungen att ta ställning mellan finkulturens val Letterman och den mer folklige Leno. I mitt tycke är Leno och hela hans program klasser bättre.

Idag är valet inte lika lätt, inte ens för svenska tv-tittare. För på senare år har det dykt upp en mängd olika amerikanska pratshower i rutan. Vi har Conan O´Brian, som för övrigt tar över Lenos show nu i maj. O´Brian har en säregen humor som många har svårt för. Själv tycker jag han kan vara svinrolig ibland, men att han oftast mest är jobbig.

Jimmy Kimmel är mer nedtonad, på gränsen till anonym, men jag har märkt att jag uppskattar honom alltmer. Jon Stewart är dock en favorit med sin intelligenta, politiska pratshow. Kolla in honom på kvällarna i Kanal 9.


SE IKVÄLL: Babben, Uggla och Peter North

SE INTE IKVÄLL: Robinson, Keno och Jan Hedin


Parkour - bra eller anus?


Har svårt för att bestämma mig om parkour är jättetufft eller bara töntigt. Vad tycker ni?

Musikkrönika (Zero, april)

Svårigheten i att göra skivor


Ett popjournalistiskt grepp som ofta tas till är att tala om en grupps "svåra" album. Oftast menar man då bandets andra skiva som snabbt skall produceras för att följa upp en succéartad debutplatta.

Nästan lika ofta som det talas om "den svåra andra skivan" talar man även om "den svåra tredje skivan". Vilka grunder man bygger det antagandet på är lite otydligare, ofta nämns det bara som nåt slags självklart mantra, att den tredje skivan följer någon slags naturlag som automatiskt gör den svår att få ur sig.


Nyligen läste jag en recension av rockbandet The Vines senaste skiva som omnämndes som "det svåra fjärde albumet". Det nämndes dock inte varför det skulle ha varit så svårt att göra, däremot påpekades hur tråkiga och splittrade de tidigare plattorna varit. I mitt tycke är väl det snarare argument för att den fjärde skivan skulle var enkel, det fanns ju inga förväntningar och i princip allt skulle ju bli bättre än det man tidigare gjort.

Är det inte också så att en grupp som redan gjort tre skivor och är etablerad borde ligga bättre till hos skivbolaget än en okänd artist som kämpar med att få någon att ge ut sin debutplatta? Borde de inte ha lösare tyglar och mer kreativt fria händer?


Men det verkar som att snudd på alla album är "svåra" enligt popskribentkåren. Det talas om "svåra comebackalbum", "svåra soloalbum" och "svåra hitta-ny-publik-album". När en artist dessutom går ut och säger att en skiva ska bli hans sista blir det extra svårt, för då är det viktigt att hans "svåra tack-och-adjö-skiva" är majestätisk, storstilad och värdig.


Det enda album som inte verkar vara svårt, enligt popskribenterna, är tydligen debutskivan. Om det inte handlar om artister som tidigare släppt ett antal singlar, EP: s och ringsignaler. Då undrar man om "de verkligen klarar av steget till albumformatet". Det var vad exempelvis The Tough Alliance och Jens Lekman fick höra när de släppte sina fullängdare för några år sedan.

Frågan man artisten själv, den som borde veta bäst, är det förmodligen just debutalbumet som är svårast. Det är åtminstone det som tar längst tid att göra, vanligtvis sisådär 20-25 år. Sedan brukar det komma en skiva ungefär varje eller vartannat år. En vanlig kommentar när man intervjuar artister och ber dem att jämföra sitt första och andra album är just något i stil med "debuten har jag skrivit låtar till hela livet men på uppföljaren har jag bara låtar som skrivits under det senaste året".


Så vilket album är egentligen det svåraste att göra? Visserligen är det säkert så att alla skivor är svåra att göra, att skriva 12 bra låtar på ett år är inget som vem som helst klarar av, men om man kallar alla skivor för "svåra" tappar ju ordet snart sin betydelse.

Personligen skulle jag nog säga att Ulf Lundells senaste skiva "Omaha" kan räknas som en svår skiva. Det var hans ungefär 25: e album och rockfarfar borde vid det laget vara fullständigt urlakad på goda idéer, nytänkande och musikaliska visioner. Förmodligen kommer han ändå ge ut ytterligare ett antal skivor innan han lägger ner verksamheten. Där kan ni snacka om svåra skivor, att prata om det "svåra andra albumet" blir bara löjligt.


Releaseparty med Bête Noire!


Nu är det klart med releaseparty för Bête Noires debut-EP "En förlorad värld".
Det kommer att äga rum på BarBQ i Linköping lördagen den 23/5. Klockan 22-03.

Jag återkommer med mer info framöver, angående förband, entré mm. Men datumet kan ni skriva upp i almanackan redan nu.
Hemsida är på gång. Kolla in vår myspace så länge: http://www.myspace.com/betenoiresverige

Lehmans långfredagsfräckis


"Niklas skulle ut på älgjakt och frun skulle följa med. Precis innan de ska iväg börjar hon tveka.
- Nej, jag vill inte följa med längre, säger hon.
Niklas blir skitsur och säger bestämt:
- Följer du inte med måste du välja mellan att ge mig en avsugning eller att jag får ta dig i röven! Jag går och packar in hunden och grejerna i bilen och när jag kommer tillbaka måste du ha bestämt dig.
Efter en stund kommer han tillbaka och frågar:
- Har du bestämt dig?
- Ja, jag vill inte följa med så jag väljer att ge dig en avsugning.
Niklas drar ner byxorna och stoppar in den i munnen på frugan.
- Men fy! Det här smakar ju skit, utbrister frun.
- Ja, hunden ville inte heller jaga..."

På skiva: Samuraj Cities

Album

5/10


Samuraj Cities: Mixed Up Record Collection

Imperial Recordings


Andra plattan från göteborgska Samuraj Cities bjuder på tung rock som utan att knocka mig ändå känns rätt tilltalande. Lyssnaren får maffig indierock som är elektronisk och modern. Ibland byggs drömska landskap, ibland laddar man från mellangärdet och satsar på feta käftsmällar. Feta gitarrer, trumbeats och allehanda ljud som smyger omkring i kulisserna  Helt rätt ljudbild alltså. Problemet är att trots att jag låter skivan gå på repeat så är det inga låtar som fastnar. Medan jag hör låtarna tycker jag det låter helt okej, men så fort de tar slut har jag glömt dem. Låtmaterialet är helt enkelt för svagt för att sätta några djupare spår. Synd, för jag gillar som sagt soundet och attityden.


Bête Noire på gång med EP


Igår var jag i studion och lade sång på "Kall, elak" och "(I krokarna kring) Saint Tropez" så nu är Bête Noire redo att släppa sin debut-EP. Releasepartyt är planerat till slutet av maj, jag återkommer med exakt datum och plats.

På skiva: El Perro Del Mar

Album

6/10


El Perro Del Mar: Love is not pop

Licking Fingers



Sarah Assbrings tredje skiva som El Perro Del Mar får väl kallas album trots att den bara innehåller sju låtar och är dryga halvtimmen. Vad man ska kalla musiken brottas jag fortfarande med efter tio genomlyssningar. Soft pop? Organisk electronica? Göteborgsk soul?

Hursomhelst bjuder hon på riktigt angenäm lyssning där hennes mjuka musik smyger runt, gluttar runt hörnet, lyfter på kuddar och tassar omkring i huset. Gillar man sin loungepop skör och sval, fast ändå svängig är "Love is not pop" en trevlig kompanjon. Själv kan jag sakna lite hetta och temperament, något som gör att musiken blir mer än bara en skön bakgrund att flyta omkring i. Det är dock rätt skönt att befinna sig i hennes värld och ser man till helheten snarare än omedelbara hittar är detta en skiva som är lätt att bli vän med.


Resesällskap sökes


Jo, det är så att jag har en kompis som ska till Göteborg nästa lördag (hem på söndagen) och han är på jakt efter ett kvinnligt resesällskap. Så vill du komma ut på en trevlig tripp med hotell, mat, dryck och dans (allt betalt) så är det bara att höra av sig. Inga förpliktelser mer än ett glatt humör.

Tisdag i Norrköping


Var i Norrköping på jobb igår.
Där betyder klockan 09.00:  klockan 13.15

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Tv-krönika (ÖC, 4/4)

Jänkarna sabbar tv-program


Varför måste amerikanarna förstöra alla bra tv-program när de ska göra sina egna versioner? De är suveräna på dramaserier, men när det handlar om reality verkar det som att verkligheten inte är spännande nog. De tar en brittisk tv-idé och gör en egen version - som alltid är vedervärdig. Ett bra exempel är "Den elaka kocken" som i USA blev den gapiga och hetsiga "Gordon Ramsay´s Kitchen Nightmares" och nu har den lika strålande brittiska serien "Dragon´s Den" blivit "American Inventor" och visas i TV 4 på söndagar. Idén går ut på att man ska hitta nya uppfinningar och man har även tagit in jurymedlemmen Peter Jones från originalserien. Den brittiska förlagan har ett lugnt tempo, en resonerande stil och en respektfullhet. Det duger givetvis inte åt amerikanerna som istället måste dramatisera, ha snabba klipp och göra en tävling av det hela. Allt blir svart och vitt, vinnare och förlorare - och givetvis tårar och pålagda stråkar.

Däremot ska det bli spännande att se hur den svenska versionen "Draknästet" blir när den börjar visas i SVT den 23/4.


BÄST JUST NU: "Skaizerkite" med Montt Mardié


Swinging sixties


Gillar ni 60-talsmusik kan ni gå till L´Orient den 18/4. Då lirar Willy Joelsson och de andra grabbarna i Get Back.

HB:s kätbild


Hasse Berg, Tannefors egen Kenta, skickade in denna härliga kätbild.

Dagens Tobi


Anmäl er till pubquiz 17/4


Snart dags för pubquiz på The Champ igen.

Pubquiz på The Champ

Frågesport i pubmiljö
Värd:Tobias Pettersson
Kategori:Sport - Uppladdning
Nätverk:Global
Datum:den 17 april 2009
Tid:19:30 - 21:15
Plats:The Champ
Gatuadress:Längst ner på Storgatan
Stad/ort:Linköping, Sweden
 Visa karta Google MapQuest Microsoft Yahoo
Telefon:013141434
E-postadress:info@thechamp.nu

Beskrivning
Pubquiz om sport, musik och lite allt möjligt. Fina priser, bla presentkort på 500 kr och konsertbiljetter.
Tävla i lag 2-5 personer. Att delta kostar 50 kr/person.
Ring The Champ på 013-141434 och förboka för att vara säker på att få plats. Eller bara gå dit, det går även att anmäla sig på plats.
Jag, Tobias, håller i frågesporten och är enväldig domare.


Radio Tobi 99,8


Här har ni min senaste lista i SR Östergötland
Musikgator i länet

På skiva: Nutid

Album

5/10


Nutid: Nutid

Toomanynotes


Vad blir det om man sätter ihop en skånsk indiepoppare och en...tja, indiekeyboardist? Det naturliga svaret borde vara musik som är "indie to the bone", men inte denna gång. För när Alf ("Gröna linjen") och Åsa Jacobsson (spelat med Marit Bergman med flera) sätter ihop ett tvåmannaband blir det istället instrumental sagomusik bestående av mjuka pianotoner, gitarrplock och andra små stämningsljud som skapar en egen liten värld av skogar, ängar och vildvuxna blommor.

Bandnamnet kan vara det sämsta sedan kriget -27 mellan Värna och Björs och omslaget är även det anskrämligt, med de två musikerna stående på knä i en båt som är inklippt bland pappersvågor, stelt stirrandes uppåt himlavalvet.

Lyckligtvis är musiken behagligare, och även om jag inte riktigt vet vad jag ska ha skivan till bjuder den ganska trevlig lyssning för stunden.

Viennetta!


Tacka vet jag Tollan! Hon förbarmade sig över mig när jag låg dödssjuk och dök upp med ett paket Viennetta.
Och nej, det är ingen pensionärsglass som vissa har påstått...

På skiva: Thåström


Thåström

"Kärlek är för dom"

Universal


Det är liksom inget snack, Joakim Thåström är den största rockstjärna vi har i landet. Många menar att han till och med är den enda. Ingen annan svensk rockartist har under så många år levererat så mycket högkvalitativ musik, ingen har varit lika nyskapande och i framkant. Ofta har det tagit flera år innan folk fattat vad han egentligen sysslat med.

Ingen har varit lika gåtfull, mytomspunnen och magnetisk. Ingen har samma personliga röst och samma känsla för rock´n´roll-lyrik. Thåström är helt enkelt den störste.

"Kärlek är för dom" känns lite som en systerskiva till 2005 års suveräna platta "Skebokvarnsv. 209". Men så har ju alltid Thåströms soloskivor kommit i par om två, innan han har justerat sin stil. Även här blickar Thåström tillbaka och funderar över sitt liv, samtidigt som han även kan ana det oundvikliga slutet nånstans lite längre fram. Det är dystert, mörkt och långsamt. Förmodligen är det de senaste årens samarbete med Pelle Ossler som har satt sina spår. Musiken är svärtad och repetativ och Thåström rosslar fram texter som till stor del handlar om kärlek. Han slänger in en egen version av Dan Anderssons "Den druckne matrosens sång" och en studioversion av Nationalteaterns "Bara om min älskade väntar" som han tidigare framfört live.

"Kärlek är för dom" når inte upp till föregångarens höjder, den är lite för deppig, enahanda och odramatisk. Men singeln "Kärlek är för dom" är laddad och bra, liksom inledningsspåret "Kort biografi med litet testamente" där han rekapitulerar sitt liv med en personlig text. Resten lyfter en aning genom Thåströms intensiva röst, men jag kan sakna den explosivitet och farlighet som tidigare var Thåströms signum.


3/5


Dagens Tobi


AW på fallrepet?


Hamnade på AW på Stures igår igen, men det känns som att det inte blir så många fler....
De senaste besöken där har varit jättemärkliga. Ägaren slutade, erattes av en annan som nu också är ersatt  - och den tidigare ägaren är springsjas i köket. Där för övrigt kocken har slutat - vilket minst sagt märktes på maten igår. Även det fantastiska ölerbjudandet  är borta, och det stryker omkring konstiga figurer i lokalen.
"Det har varit lite turbulent", sa den gamle ägaren igår. Och det kan man väl hålla med om...

Gårdagens fynd på hallmattan


Kom en laddning skivor igår. Bland annat Tysta Mari och ännu ett ex av Montt Mardié. Man kan aldrig få för mycket Montt Mardié.

Dagens stegräknare


BEACH 2008
Häromdan berättade Nina att jag haft stegräknaren fel och kan dubbla siffrorna. Och mitt hårda slit har verkligen gett resultat. På bilden ovan är jag lönnfet och äcklig, men kolla på bilden nedan! Slimmad, vältränad och NYYYYY!

BEACH 2009

Dagens Tobi


Popstars på stan #23


Kan man bli mer rock´n´roll än Gurra? Tror inte det va....

Lehmnas fredagsfräckis


"En man fick med sig en prostituerad och utförde det man bör göra i ett sådant sammanhang. Efteråt frågade han:
- Jaha, vad kostar det här då?
- 200 kr.
Mannen tog då upp plånboken och gav henne 100 kr. Den prostituerade påpekade genast att priset var 200 kr.
- Javisst svarade mannen, men var och en betalar väl för sig"

Dagens fynd på hallmattan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Så var dagen, helgen och hela jävla 2009 räddat! Fick nämligen nya Montt Mardié-skivan idag.
Montt Mardié, eller David Pagmar som den 25-åriga Värmdökillen egentligen heter, har ju varit svensk pops mest intressanta stjärna i fyra år nu. Debuten var sällsynt lovande, hade några småsvackor men visade också upp popkonst av högsta internationella klass och var en stabil fyra (av fem). Det uppföljande dubbelalbumet var ännu mer fascinerande med sina stråkarrangemang, spännande duetter och sin enorma storslagenhet. Där var femman nära.
Och nu kommer den. Det finns inget annat betyg man kan sätta på Montt Mardiés tredje album "Skaizerkite".
Fantastiska melodier, fantastiska arrangemang, fantastisk produktion. Så pampig, så storslagen, så jävla bra!
Monty mixar bästa pop med soul, stråkar, blås och strålande texter. Jag vet inte vad man ska referera till, ingen annan artist gör något liknande. Montt Mardié är helt enkelt auktoriteten i sin genre.

Montt Mardiés hemsida

Vårtecken


Ja, då var våren här. Pollen, fyllon på parkbänkarna och till och med Smiling Gayman har börjat uppdatera sin blogg (länk till höger).

Jerrys kätbild


Visst blir man lite käter när man ser denna bild på Jerry Prütz? Åtminstone blir jag det...

Twitter - bra eller anus?

Funderar på att börja twittra. Men är det nåt att ha egentligen, eller är det bara meningslöst? Kom gärna med åsikter.

Tv-krönika (ÖC, 30/3)

Hemska hemsökta hus


Jag har tidigare skrivit om tramset i "Hemsökta hus" i TV 4+. Med mörkerkameror, medium och mikrofoner jagar man spöken i gamla engelska slott och herrgårdar. Och förvånansvärt ofta träffar tv-teamet på döingar som går igen, faktiskt i varenda program. Som tittare undrar man ju varför inga andra medier uppmärksammar detta eller varför inga forskare någonsin lyckats bevisa att det finns spöken om det nu vimlar av dem.

Men trots att det är så lätt att skratta åt programmet så måste jag erkänna att jag ändå ofta hamnar framför tv: n på söndagsnätterna och biter på naglarna. "Hemsökta hus" är nämligen väldigt bra tv, det eggar fantasin och gör att man för en stund släpper sitt kritiska granskande. För tänk om den där ljusstrimman inte är en reflex från kameran, eller om det där mystiska ljudet inte är råttor på vinden...


SAKNAD: Motalakillen Claes De Faire på TV 8 retar många med sin brackiga stil. Jag tycker han är bra och saknar att han inte är tillbaka i rutan förrän tidigast i höst.


SVINBRA: "Var fan är min revy". Uggla har gjort det igen.


Dagens fynd på hallmattan


Idag kom nya Zero. Jag hade med nån recension och en krönika.
En händelse som såg ut som en tanke var att jag hamnade bredvid min älskling Jonna Lee.

Grattis Nina!


Idag fyller Nina år. Jag ska inte avslöja hur mycket eftersom man inte ska tala om kvinnors ålder, men det är ett jämnt tiotal och det är inte 30 eller 50. Grattis!

Två skivor (Zero, mars)

Singel

5/10


Frantic Sunday: I´m your volunteer

Skandalmusik


Det här Uppsalabandet bildades 2008 och släpper nu sin andra singel. Den innehåller två låtar med fräsig indiepop som flankeras av skön energi, sprittande gitarrer och trumkomp som glatt studsar fram. Inte unikt på något sätt, men rätt trevligt. Vänner av exempelvis De Stijl eller Bring me the fucking riot...man, eller varför inte CDOASS kanske ska låna denna grupp ett öra.
----------------------------------------------------

EP

4/10


Little Big Adventure: The Hateful Eye EP

Labrador


Varje nytt släpp på Labrador brukar kännas spännande, skivbolaget har genom åren hittat flera av mina favoritband inom mjuk pop. Deras senaste kap, Little Big Adventure, tillhör dock inte Labradors bästa signingar. Bakom namnet döljer sig Magnus Sätterström och hans musik för tankarna till ett tidigt The Concretes som leker med synthar. Jag är vanligen förtjust i vek pop med elektroniska vibbar, men LBA känns ofärdigt och borde förfina sitt uttryck ett tag till. Både låtar och produktion låter skissartade och borde stå på tillväxt. Naivitet kan definitivt ha sin charm, men här känns det som om det hafsiga hantverket döljer all eventuell talang istället för att lyfta fram den.


RSS 2.0