Soundcheck

Många tror att det bästa med en spelning är själva konserten, men nej - det är tiden från riggning fram till konsertstart. Här ser vi hur Jögga "The Producer" Larsson och Johan "Son of sound" Rapp soundcheckar ett av gårdagens band på Palatset. Själv satt jag bredvid med en öl och njöt. Jag älskar de där timmarna när man förbereder kvällen och det är en skön, avslappnad spänning. Personalen fixar inför kvällen, teknikern grejar med ljudet, banden laddar för kvällen och jag dricker öl och småpratar med folk.
Sen började de bli klara på scenen och då gick jag hem. Så ska en fredagskväll vara.

Nytt på DVD

Lucy
Enligt en välkänd myt använder vi människor bara 10% av vår hjärnkapacitet, men vad skulle vi kunna göra om vi kunde utnyttja hela hjärnan? "Ingen aning" svarar Morgan Freemans universitetsprofessor i filmen, men regissören Luc Besson visar oss.
Scarlett Johansson i huvudrollen som Lucy får i sig en ny superdrog som har just den effekten på henne. Till en början skärps hennes sinnen, men snart kan hon läsa tankar, känna av elektromagnetisk strålning och i takt med att hennes intellekt utvecklas verkar det snart inte finnas några gränser alls. Vi har sett liknande upplägg i filmer som "Limitless", "Matrix" och usla "Transcendence", och "Lucy" ligger länge nära att bli riktigt bra men snubblar på mållinjen.
Filmen har en spännande grundpremiss, men är dessvärre inte så smart och tankeväckande som den vill vara. Besson snuddar hela tiden vid intressanta och fantasieggande tankegångar, men lämnar dem för snabbt. Han borde borra ner sig och resonera mer kring evolution, vetenskap, medvetande och verklighetsuppfattning, istället för att lite hastigt bara förvandla Lucy till en slags superhjälte som plötsligt kan och vet allt, utan att vi tittare riktigt får någon förklaring till hur det går till.

3/5
----------------------------------------------------------
Oculus

Speglar är skrämmande saker, det är känt sedan gammalt och inte minst på film. Och det är just vad denna rysare tar fasta på. Efter en mystisk händelse i barndomen där föräldrarna dödades och sonen hamnade på mentalsjukhus bestämmer sig den numera vuxna dottern för att bekämpa ondskan en gång för alla, och det verkar som att den mörka kraften kommer från just en gammal spegel. Hon lyckas få tag i spegeln på en auktion och tillsammans med sin numera friskförklarade bror ska de två numera göra upp med händelserna i barndomen.
Allt är planerat in i minsta detalj. Kameror är riggade, varningsalarmen är aktiverade och som extra säkerhetsåtgärd finns en självutlösande mekanism som ska krossa spegeln om inget annat funkar. Vad kan gå fel?
Inledningsvis är detta en riktigt bra skräckis som bygger upp en ruggig stämning. Problemet är att spökerierna aldrig riktigt tar fart förrän filmen är slut. Och skräckscenerna blir aldrig så skrämmande som man tror under den segdragna upptrappningen. Det finns några bra scener, men som helhet är det en ganska fjantig film. Vilket är synd eftersom första halvan lovade så mycket mer.

2/5

Liveklubbens facebook

Just det, Liveklubben/Palatset har fixat en ny Facebooksida. Den gamla (som var en "grupp") kommer att finnas kvar, men succesivt kommer den nya sidan bli den som gäller. Så in och "Gilla" så ni inte missar nån info.

På skiva: Fences

Fences
"Lesser oceans"
Atlantic/Warner

Ha, det slår aldrig fel. Jag lyssnar på Fences nya skiva, som jag tycker är väldigt bra. Så jag kollar upp var de kommer från. Måste väl vara Portland eller Seattle, tänker jag. Och mycket riktig är det Seattle som fostrat denna indiekvartett (eller om Fences egentligen bara är låtskrivaren Christopher Mansfield, det är lite oklart).
Mansfield upptäcktes av Sara från Tegan & Sara och hon hjälpte även Fences med att producera och medverkade även på debutalbumet som kom 2010. Därefter började ett samarbete med Macklemore & Ryan Lewis som även fortsätter här på uppföljaren. Hip hop-duon kommer in och rappar på låten "Arrows", som därmed sticker ut lite bland den övriga popen. Låten har redan blivit en hit och passar på något märkligt sätt ändå in i helheten.
Men mest handlar det alltså om klassisk gitarrindie med starka melodier, hipphet och intellekt. Och det blir bara bättre ju mer jag lyssnar.
Skulle man bara gå efter ljudbilden vore det inget särskilt med Fences. Musiken skiljer sig i grunden inte nämnvärt från massan av andra indieband som håller till där upp i nordvästra hörnet av USA, men låtmaterialet är vrålstarkt och det är ju det allt handlar om. En pangstart på musikåret 2015.

4/5

Lehmans fredagsfräckis

Lilla Lelle kom till skolan med sin klättermus.
Läraren frågade: - Varför har du tagit med dig din klättemus till skolan?
- Jo svarade Lelle. - Jag råkade höra brevbäraren säga till mamma att när barnen har gått till skolan ska jag käka din mus.

Bioonsdag

Igår var jag på bio och kollade in "Trevligt folk", Filip & Fredriks dokumentärfilm om det somaliska bandylandslaget som bildats i Borlänge. Den var riktigt bra med sköna karaktärer, stora kontraster och en bra grundpremiss med de somaliska killarna som mot alla odds tar sig till bandy-VM. (B-VM är nog bäst att tillägga, för det har nog inte alla fattat). Rolig, hjärtvärmande och viktig.
Betyg: 4 av 5

Grammis 2015

Glodde på Grammisgalan igår och tja...vad ska man säga? Det är ju inte som under glansåren på 90-talet, även om årets upplaga faktiskt inte var fullt så tråkig som det brukar vara. Vinnarna var i stort sett okej, även om juryn som alltid har lite problem med kategorierna (Hello Saferide - Rock?). Stående ovation för Sven-Bertil och Lill kändes dock värdigt och bra.
Alla dessa galor är ju sällan särskilt roliga, jag kan på rak arm bara nämna en prisutdelning som varit kul: när vi utsåg Årets medarbetare och Årets Nykomling på SGG:s årsfester. Oj oj oj...

Kusliga Stiftelsen

Igår satt jag och lyssnade på Stiftelsens nya skiva som kommer 25 mars. Det har ju alltid funnits något ytterst obehagligt över det bandet, som jag inte riktigt kunnat förklara eller sätta fingret på. Men igår kom jag på vad det är!
Stiftelsen befinner sig helt enkelt i musikens "uncanny valley".
Puh...vilken lättnad att ha kommit till den insikten. Jag känner mig ungefär som en person som fått en diagnos: det gör inte saken bättre men jag får i alla fall en förklaring till varför jag mår som jag gör.

Musikkrönika, januari

Vilka är våra svenska ikoner?

I Sverige får inga träd växa till himlen. Det finns något jordnära och sunt i det, men det är också ett ganska tråkigt och oromantiskt synsätt. Vi borde vara bättre på att ikonisera våra hjältar.

Jag sitter på baren Retro i Jimi Hendrix och Kurt Cobains hemstad Seattle och låter Mannys Pale Ale rinna nerför strupen på mig. På väggen mittemot hänger olika tavlor och foton på några andra kända populärkulturella ikoner som Rat Pack, Janis Joplin, Johnny Cash och Bob Marley. Men det är särskilt en av tavlorna som fångar mitt intresse.
Där ser man James Dean, Elvis Presley, Marilyn Monroe och Humphrey Bogart kring ett biljardbord. De är naturtroget skildrade och det ser ut som ett fotografi, men scenen har aldrig ägt rum. Det är bara en jäkligt snygg tavla med fyra ikoner, när de var som vackrast och coolast.

Och jag funderar: vilka svenska artister, skådisar eller kulturpersonligheter skulle platsa på en liknande tavla? Vilka når samma ikonstatus? Man skulle kunna rabbla upp namn som Thåström, Mikael Persbrandt, Carola, Håkan Hellström och Ulf Lundell, men skillnaden är att de fortfarande lever. För att bli en verklig ikon bör man inte bara ha en speciell stjärnglans utan även ha dött relativt ung, så att skönheten och illusionen bevaras intakt. Så vilka döda artister har vi?

Lasse Lindroth, kanske? Men finns det verkligen någon som minns honom längre? Hann han göra ett tillräckligt stort avtryck innan han dog i den där tragiska bilolyckan 1999? Monica Zetterlund? Hon skulle definitivt ha platsat om hon gått bort i yngre år. Dennis Pop? Höll en för låg profil. Emil Forselius, Johanna Sällström, Gustaf Kjellvander, Malik Bendjelloul, Anders Göthberg? Nej, de var alla för okända.
Personligen skulle jag gärna se en liknande tavla med Thor Modéen, Eddie Meduza, Onkel Kånkel och Svullo, men de anses nog vara för oborstade av allmänheten.

Går man tillbaka en bit i tiden så har faktiskt namn som Stig Dagerman, Karin Boye, Dan Andersson, Ernst Rolf, Lars Ekborg och Ulla Billqvist med rätta uppnått viss ikonstatus. Men inte tillräckligt enligt min mening. Bland normalt kulturintresserade personer under 40 klingar nog namnen inte särskilt bekant.

Varför ser vi inte t-shirts med tryck som föreställer Ted Gärdestad eller Hasse Carlsson i Noice? Varför refereras det sällan eller aldrig till Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk inom nutida populärkultur? Varför nämns aldrig Åke Söderbloms namn idag?
När jag talar om att ikonisera artister är det för att hylla och minnas dessa personer och deras gärningar, och det är vi alldeles för dåliga på i Sverige. Den enda svensk som folk aldrig verkar glömma tycks vara noshörningen Nelson.

Biomåndag

Kilade iväg till Filmstaden igår och kollade in "The imitation game" som handlar om hur några brittiska chifferexperter får i uppgift att knäcka tyskarnas kodmaskin Enigma under Andra Världskriget.
Den var bra, men kändes lite för lättsam och gullig för att riktigt bränna till.
Betyg: 3 av 5
Vad har vi mer som kommer framöver? Jo, en hel del spännande faktiskt. Bara i mars är det biopremiär för Chappie, Fokus, Selma, Ex Machina, Still Alice och Inherent Vice, som alla är måstefilmer även om den sistnämnda är flaggad med hög floppvarning. Ses i biomörkret i mars!

På skiva: Billy Momo

Billy Momo
"Drunktalk"
Hype Music

För några år sedan skivdebuterade Stockholmsbandet Billy Momo med albumet "Ordinary men". Då var gruppen en duo bestående av Tomas Juto och Oskar Hovell, men med tiden har man växt till ett sjumannaband och nu är andra plattan här.
Musiken kan beskrivas som avig folkmusik, men har inslag av såväl pop, gypsy, bluesmörker, countrykänsla och lite annat gott och blandat. Vissa hävdar att de är en svensk motsvarighet till Mumford & Sons. Här på hemmaplan har de hittills legat ganska lågt, men tydligen börjar det röra på sig i Storbritannien där de även har sitt skivbolag.
Det spretar lite om musiken, i ena stunden sitter de och klinkar utanför en skogsstuga, i nästa känns det som att de laddar för att uppträda i en cirkusmanege, men uttrycken hålls ihop av en tydlig övergripande känsla av vad gruppen vill förmedla. Billy har onekligen ett spännande sound, men låtmaterialet lyckas inte hela vägen leverera det den intressanta ljudbilden utlovar.

3/5

Academy Awards 2015

Igår var det Oscarsgala och jag satt som vanligt uppe till sex på morgonen och glodde på den sedvanligt rätt sega tillställningen. Stubbe och Moe var som vanligt med på Facebook.
Så hur var årets upplaga?
Till att börja med var det senaste filmåret rätt dåligt (åtminstone jämfört med året innan), vilket såklart avspeglade sig i showen. Inledningsnumret var bra, värden Neil Patrick Harris helt okej och i övrigt var det mesta ungefär som vanligt. Bra år för In Memoriam dock, tre svenskar var med!
Däremot var den svenska studion katastrofal. Visst, det var en lågbudgetvariant i SVT Flow, men man kan ju ändå kräva en vettig programledare, hyfsade gäster och att de förberett sig åtminstone en smula.
Skärpning till nästa år, tack.
 

Krogkrönika, januari

Flera bakfickor, tack

Att ha en bakficka som komplement till sin huvudverksamhet är något fler restauranger borde satsa på. Varför ser vi inte mer av det hos våra östgötska krogar?

För att gå rakt på frågan: förmodligen för att vi inte har samma utbud av dyra lyxkrogar som i Stockholm och andra storstäder. Men det är inte bara Michelinkrogar som har bakfickor, så man skulle faktiskt kunna tänka sig det här i våra hemtrakter också.

En bakficka, för den som inte är helt bekant med begreppet, brukar man alltså kalla en mindre restaurang som ligger i anslutning till en större - och ofta ganska dyr - krog. Ofta delar bakfickan kök med huvudrestaurangen men menyn är vanligen enklare och prisnivån betydligt lägre. Maten brukar vara av bistrokaraktär, lokalen inte fullt så pampig som huvudmatsalen och hela stämningen mer opretentiös.

Bakfickor är med andra ord toppen. Man får tillgång till samma råvaror och kockar som i den riktiga restaurangen, men till ett betydligt billigare pris. För kunden är det trevligt att kunna njuta av hög kvalitet till ett bra pris under avslappnade förhållanden och för restaurangens del är det ett sätt att bredda sin verksamhet och sänka tröskeln för den typ av kunder som kanske inte annars besöker restaurangen.

Här i Östergötland finns en del högklassiga restauranger, omnämnda exempelvis i White Guide, men kanske finns inte behovet riktigt på samma sätt av bakfickor. Dock vore det kul om fler krögare öppnade bakfickor av experimentlusta och rent nöje. På en bakficka kan krögaren göra lite som han vill, testa nytt och lattja lite med det genomtänkta koncept som gäller för huvudrestaurangen. Och överhuvudtaget är mindre krogar och hål i väggen-ställen oftast mysigare att gå till än stora matsalar med perfekt dukning.

Så tipset nästa gång du besöker en storstad och kommer till en känd restaurang du är nyfiken på: gå runt hörnet och se om det finns en bakficka. Det brukar vara ett ess i rockärmen för restauranger.

Synthkväll på Palatset

Ihop med popkvällen för två veckor sen var gårdagens synthkväll den kväll under våren på Palatset som jag personligen var mest nyfiken på. Vi hade fyra band, och alla kanske inte kan kallas synth men alla hade en elektronisk touch. Först ut var Erik & The Robot som gjorde livedebut. De är ganska synthiga och gjorde ett stabilt gig.
Sen kom Garden som är softare och kör en slags mjuk popelektronica. Det lät riktigt bra men jag saknade lite dynamik.
Därefter körde Le Muhr som var mer av ett popband, och gjorde ett trevligt gig. De kommer till The Crypt i maj om ni missade dem på Palatset.
Sen avslutade Chaos All Stars som var mest synthiga av alla och gick all-in med scenkläder osv. Det blev lite roddigt med fyra band, men som helhet ändå en kul kväll.

Fredag i Linkan

Igår tog jag en långfika med min gamla Correnkollega - fotografen, kulturpersonligheten och numera även skivmässebossen Anton H Le Clercq. Alltid trevlig och intressant att prata med, även om det var många år sen senast.
Vi var på Stadsmissionens fik, och jag tror faktiskt inte jag varit där innan men det måste nog vara ett av de trevligaste fiken i stan, så dit kan ni gå.
Sen blev det AW eftersom det var fredag...
...och sen tog jag en sväng ner till Palatset för att kolla in soundchecken med kvällens band. Jag gjorde för övrigt klart med en ny stor bokning igår till i maj, som kommer att presenteras inom kort.
Men bäst av allt - The Producer överraskade mig med att visa upp det DJ-bord han snickrat ihop. Aaah...denna lycka! När vi har våra möten nere på Palatset och diskuterar olika förbättringar kan de andra prata om saker som scenljus, ljudanläggning, scengolv och andra oväsentligheter medan jag ända sedan starten bara brytt mig om en enda sak - att vi skaffar ett vettigt DJ-bord. Och nu har vi fått det, nu kan jag dö lycklig...

El-musik på Palatset

Ikväll på Palatset: Le Muhr, Chaos All Stars, Garden och Erik & The Robot

Torsdag i Linkan

Vaknade trött och seg och kände att jag behövde en energiboost. Jag provade kaffe, ginseng, Red bull, Kan jang och all möjlig skit men ingenting hjälpte. Då kom jag på att det fanns en lösning - jag tog en fika med kulturpersonligheten Jimmy Uller. Sen var man igång!
Sen åkte jag ut till Sensus nya ställe Ganymeden (vad är det för jäkla namn?) på Tornby för att snacka metal med Night, som släpper ny skiva om nån vecka.
Grey Bow som jag hängde med igår är metal, men de står sig slätt mot Night, för de är banne mig supermetal!
Men mest metal av dem alla är Stina Nilsson. Nu är årets höjdpunkt - Skid-VM - igång...så nu kommer jag vara okontaktbar i tio dar. Haj!

På skiva: Nicke borg Homeland

Nicke Borg Homeland
"Chapter 3 - Live in studio"
Gain/SONY

Sedan Backyard Babies tog uppehåll för fem år sedan har Nicke Borg satsat på sitt Homelandprojekt där han spelat softare singer/songwriter-låtar inspirerad av namn som Johnny Cash och Steve Earle. Två (och ett halvt) album och ett deltagande i Melodifestivalen har det blivit, men varken kritiker eller publik har varit särskilt imponerade. Det har låtit okej, men känts lite poänglöst. De flesta har varit överens om att han gör sig bättre som frontfigur i ett rock´n´rollband.
Detta tredje kapitel i Homeland-berättelsen understryker den uppfattningen. Här framför han låtar från de tidigare plattorna i akustiska versioner, inspelade "live i studion", som det heter. Och det blir dessvärre ganska tydligt att Nicke Borg varken är någon större sångare eller låtskrivare. Tråkigt gitarrspel, tillgjord sång och simpla arrangemang är vad vi får. Tur att Backyard Babies gör comeback i sommar, då är han tillbaka i en miljö som passar honom betydligt bättre.

1/5

Lehmans fredagsfräckis

- Doktorn, jag har ett problem. Jag känner mig krasslig och depressiv.
- Du kanske borde dra ner lite på drickandet.
- Jag har aldrig rört flaskan.
- Då borde du sluta röka.
- Jag röker inte.
- Du borde inte vara ute och festa och flirta med fruntimmer så mycket.
- Jag har aldrig rört en kvinna.
- Jaha, i så fall - ta en öl, lär dig röka, gå ut och festa och skaffa dig ett par fruntimmer!       

Häng med Grey Bow

Igår hängde jag med Grebos hetaste band för tillfället - Grey Bow! Jag gjorde ett besök i deras replokal Skid Row-stugan och fick höra en massa coola riff och häftiga rock´n´roll-anekdoter från det tuffa turnélivet. Det var spännande att få hänga med dessa fullblodsrockers, som har tuffa namn som Danny Webster, Nicke Sixx och Flora.
Vill ni se Grey Bow live så lirar de på Dentusgrottan i Grebo 28/2, L´Orient i Linköping 6/3 och Palatset i Linköping 8/5.

Jack är på ingång

Igår hade vi BBM (bandbokarmöte) på Palatset och idéerna sprutade, mycket saker är på gång framöver. En del är smått, en del lite större. Det kan handla om backstagerummet, lokalen, diverse tekniska saker, annonser och lite allt möjligt. Och så olika bokningar såklart. Jag har redan börjat kika lite på höstens datum och artister, och har en del roliga bokningar på gång. Nu i vår kommer det bara tillkomma något enstaka datum, men idag fick jag i alla fall 100%-igt klart med Jack Vreeswijk. Vi har gått ut med hans namn innan, men nu finns ett event också.

Eklunda bio

Igår var jag och kollade in Eklunda bio i Bestorp. Alltså...jag vill inte gnälla på Linköping som kulturstad, men det är ju svårt att låta bli eftersom man hela tiden får nya anledningar. Om vi tar film så har Linköping på 150 000 invånare EN biograf. Det är lika mycket som Boxholm med 3000 invånare. Skillnaden är att i Boxholm visas även digitala livesändningar (opera från Metropolitan osv). I Norrköping finns tre biografer, varav två som visar livesändningar och en livaktig filmförening som ordnar utebio och en stor filmfestival. I Linköping visas inga livesändningar och det finns en filmförening som för en tynande tillvaro.
Om man inte räknar coola Bestorp, som faktiskt tillhör Linköpings kommun, men i så fall skulle man exempelvis räkna in Skärblackabion i Norrköpingsexemplet. Lilla Bestorp på ca 500 invånare har alltså lika många biografer som Linköping, de visar livesändningar och de är hem för föreningen Pilsnerfilmens vänner. Biljettpriset på exempelvis "Fifty shades of Grey" är 80 kr i Bestorp mot 135 kr på Filmstaden i Linköping. Popcornen kostar halva priset (och är färska!) i Bestorp.
Skämmes Linköping! Starkt jobbat Bestorp!
 

Biotisdag

 
Igår var jag och kollade in "Fifty shades of Grey". Eftersom just den filmen kan vara lite halvt pinsam att se valde jag en folktom dagsföreställning så jag kunde slinka in och ut ur biografen utan att någon såg mig. Dessutom vill man ju inte sitta för nära andra under de erotiska scenerna. Att jag har en vana att lossa på bältet när jag går på bio kan också missuppfattas under en sån film...
Så hur var den? Jo, väldigt fånig! Jag skrattade högt flera gånger åt de fjantiga replikerna och åt hur töntig Grey var. Filmen var inte helkass, men den hade ett så banalt tilltal att den kändes mer som en upphottad ungdomsfilm. Men kul att se Seattlemiljöerna, eftersom jag var där nyligen.
Betyg: 2 av 5

Fettisdag

Japp, det blev en tisdagssemla också, det var ju ändå Fettisdag igår. Och eftersom det var två i kartongen lär det bli en onsdagssemla också. Men sen, sen går vi på våfflorna!

Rapport från Where´s the music

Skrev en liten rapport från Where´s the Music till Zero.

Biomåndag

Aaah...så var biomåndagarna tillbaka igen. Härligt!
Igår var jag och kollade på "American sniper" där Bradley Cooper spelar en amerikansk prickskytt i Irak. Jag är lite splittrad kring den här filmen. Samtidigt som jag tycker att den på många sätt är platt och halvusel finns det en hel del som jag gillar också, framförallt stridsscenerna. Och att Bradley Cooper är fet och plufsig.
 
Betyg: 3 av 5
 

Lika som bär #173

Per Kolhus och Christian "CC" Carlsson i Cirkus Prütz

Dagens Tobi


Prag kanske?

Jaha, då får man ändra sina resplaner igen... För nu startar ju en ny flyglinje Linköping - Prag för 1900 spänn ToR i sommar, så den måste man ju prova...

På skiva: Juni Järvi & Slangbella

Album

5/10

Juni Järvi: Om en vecka, kanske ett år
Everlasting records

Jag har hållit ögonen på Juni Järvi ett tag. Jag har tyckt att det har varit småintressant indie som var lovande men hittills inte nåt ända fram. Efter två plattor på engelska byter han nu språk till svenska, och intresset stiger såklart. Musiken kan beskrivas som melankolisk pop, som har den där indieanstrykningen som jag gillar. Det är inte suveränt, men det funkar i krig. Det jag har större problem med är sången. Han sjunger helt enkelt inget vidare. Det svajar och låter tunt som om han inte riktigt vågar ta i eller tror på det själv. Mer känsla och självförtroende i sången (plus kanske något vassare texter) hade höjt betyget ett par snäpp, för låtarna och produktionen är som sagt helt okej.
---------------------------------------------------------
Album

5/10

Slangbella: Kött och blod
Smilodon

Slangbella, eller Anders Alexander som mannen bakom bandet heter, arbetar enligt devisen "pop på svenska med grus och hjärta". Grus ja, hjärta ja, men pop...det vetifasiken. Snarare punkig rock, med visst inslag av pop, skulle jag nog säga.
Debuten "Slangbella was here" kom 2012 och nu i höstas kom uppföljaren "Kött och blod", och jag har svårt att veta vad jag egentligen tycker. Musiken är både snäll och hård och Anders verkar vara både naiv och pretentiös på samma gång. Jag borde gilla den småskitiga rocken, men tycker samtidigt den låter simpel. Jag brukar gilla folk som sjunger på skånska, men denna gång är jag kluven. Det är inte dåligt, men heller inte riktigt bra. Så jag sätter ett mittenbetyg och lyssnar på något annat ett tag innan jag blir knäpp. Sen kanske jag återvänder till Slangbella så småningom och ger honom en ny chans.

Where´s the music?

Igår åkte jag till Norrköping för att gå på Where´s the Music?. Om ni har missat det är det alltså en nystartad showcasefestival/branschträff med 142 band på 10 scener samt en massa debatter/panelsamtal osv. Kul och spännande som sjutton att vi fått detta till länet. Jag hade vissa farhågor innan, men måste säga att det blev skitbra. Jag gillar verkligen Where´s the Music?.
Efter att ha plockat upp The Producer, hämtade vi ut ackrediteringen och sen gick vi till Munken för att kolla in kvällens första band som var Factory Brains. De flesta band kör väldigt korta set, vilket är bra, så det gäller att vara på hugget när man springer mellan scenerna. Lyckligtvis är festivalområdet väldigt koncentrerat med de flesta scener väldigt nära varandra.
Nummer två blev Luna Green nere på Stopet. Scenen var ingen höjdare, men hon var rätt intressant med sin Twin Peaks-pop. Överlag så gillar jag konceptet med en inomhusfestival, klubbspelningar är ju alltid bättre än stora utomhuskonserter. Och just Norrköping har ju dessutom väldigt många coola spelställen.
Ett sånt är Hörsalen, där varken The Producer eller jag varit tidigare, märkligt nog. Det är en häftig lokal men skulle behöva fixas till en smula, då skulle det kunna bli riktigt bra. Där lirade Dotter som var bra, men skulle behöva tydligare låtar.
En kul grej med festivalen är att man träffar en massa folk man känner när man springer runt. Eftersom det är en (publikt) relativt liten festival och dessutom har branschinriktning blir det att man möter massa bokare, artister, journalister, arrangörer, skivbolagsmänniskor och annat musikfolk. Men det går såklart utmärkt att även bara vara vanlig publik. Jag var lite orolig att det skulle vara dåligt med folk på många spelningar, men jag tycker det ändå vara skapligt med folk på nästan alla konserter vi såg och riktigt bra på de större konserterna.
En utomhusscen fanns också, i Knäppingsborg. Här diggar The Producer loss till en av scenens dj:s...
Sen blev det Flygeln där Hello Saferide lirade. Och som vanligt var det knappast någon tjofaderittan-föreställning. Visst är hon bra, men måste hon alltid vara så bitter, pretentiös och gravallvarlig?
Tegelvalvet är en häftig lokal, men scenen var lite sisådär. Vi kom mitt i sista låten med Louise Lemón så jag kan inte riktigt uttala mig om dem.
Nästa punkt var Tove Styrke i Värmekyrkan...
Inte så intressant, om ni frågar mig.
Sen gick vi bort till Dynamo för att kolla in de två konserter som åtminstone jag var mest nyfiken på. Först ut var Kite som är lite ojämna, men är riktigt bra när de är bra.
Sångaren Nicklas Stenemo har fortfarande popsveriges fulaste frisyr. Kan till och med vara den mest extrema hockeyfrilla som världen skådat.
Sen stannade vi kvar för att kolla in Beatrice Eli som körde 45 min senare. Hon har några riktigt bra låtar, men tyckte inte att hon levererade riktigt på scenen.
Därefter tog jag tåget hem och hann till efterfesten på Palatset där Ballbreaker (AC/DC-tributeband) hade lirat för fullt hus. Kul att vi hade en utsåld kväll, men det tydliggör också på ett bra sätt skillnaden mellan Linköping och Norrköping. Norrköping är en genuin kulturstad medan Linköping är en eventstad.
Where´s the Music? får hur som helst Väl Godkänt från mig och jag ser redan fram mot nästa år.

På skiva: Jonas Schwartz & Peaking lights

Album

7/10

Jonas Schwartz: Xpedition
Adore Music

Det fanns inga färger i Göteborg så Jonas Schwartz flyttade till Stockholm efter debutalbumet från 2012, och passade i samma veva på att växa upp. Borta är slyngelindien från de första singlarna, som jag gillade och borta är croonerkänslan från debuten, som jag också gillade. Nya plattan är mer elektronisk och mörkare, men utan att kännas deppig, och jag gillar den också.
Jag är nog mer förtjust i ljudbilden och stämningen än i själva låtarna, när jag tänker efter. Med en blekare inramning hade musiken på "Xpedition" förmodligen låtit rätt tråkig, men Schwartz fläskar på med ekon, synthar och en allmänt fet produktion, och bjuder in till en spännande musikalisk expedition som jag gärna följer med på.
-----------------------------------------------------------
Album

4/10

Peaking lights: Cosmic Logic
Domino recording

Ett äkta par från Kalifornienbildade denna duo 2006 och började med att släppa egna kassetter. Numera ger man ut "riktiga" skivor och jag lyssnar intensivt på denna fjärde, eller vad det blir, platta för att se vad jag tycker om deras blippande elektroniska pop. Jodå, det finns en hel del här som känns okej. Den minimalistiska elektropopen som rör sig i gränslandet mellan tv-spel, ambient, psykedelia och John Carpenters filmmusik har en ganska trevlig ljudbild. Ändå är det svårt att tända till. Det blir helt enkelt långtråkigt, trots att många säkert skulle beskriva det elektroniska blippandet som "småroligt". Det finns ingen dramatik i låtarna, det blir för statiskt och enahanda. Tråkigt, som sagt.

Holy blood, holy grail

Ha! Igår blåste jag dem allt på Blodgivningen. Jag har ju berättat om deras stenhårda järntablettskontroll, men igår var det nån ny tjej som inte upptäckte att jag omärkligt "råkade" glömma kvar tabletterna på bordet. Dessutom lyckades jag sno med mig en tomato&basil-knäcke hem. Aah...segerns sötma är underbar!

Torsdagssemlan

Japp, det blev en semla igår också. Nu tänker ni kanske "Gud vad tråkig han är som bara äter vanliga semlor när det finns semmelwrap, tacosemla och en massa andra varianter". Men semlan på bilden har faktiskt vaniljkräm istället för mandelmassa, så ni ser - jag är minsann wild & crazy!

Lehmans fredagsfräckis

Bonden Sven blev änkling på äldre dagar, men hade gnistan kvar.
Så när han träffade Bengt i Granngården som blivit änkling flera år tidigare undrade han hur Bengt hade löst det sexuella när frun var borta.
- Jag brukar ta suggan istället. Det fungerar riktigt bra, svarade Bengt. Några dagar senare träffades de två igen och Sven var illa blåslagen och hade sår i ansiktet.
Bengt undrade förstås vad som hade hänt.
- Jag gjorde  som du sa, men suggan blev ilsken när jag välte omkull henne och sparkades och bet när jag satte igång, förklarade Sven.
- Men varför i jösse namn krånglar du och vänder suggan på rygg?
- Jo, man ska väl pussas lite också.

Den ensamma planeten

Jaha, det tog fem dagar. Sen stod jag åter i bokhandeln och bläddrade i Lonely Planet-böcker och drömde mig bort.
Det är för övrigt ett av mina högsta nöjen, det där att stå och kika i reseguider och börja spåna på nya planer. Det finns något ljuvligt i den där segdragna processen när man får idéer, ändrar sig, börjar planera, ändrar sig igen, får nya tankar, kasserar alla tidigare planer och byter spår helt innan man ändrar sig igen och slutligen bestämmer sig. Just nu är det helt blankt och jag ska försöka låta det vara så ett tag. Fast det lutar åt Chicago i höst...

Dagens semla

Blev en semla igår också. Snart dags för en torsdagssemla, känner jag...

Vår på Palatset

Jag spammar ju ut Palatset-event på FB så folk säkert blir tokiga. Och kanske förvirrade. Här kommer en lista över våra kommande spelningar för en tydligare överblick:
13/2 Hell Yeah Rock Club: Ballbreaker + Bullseye + Kris N Andy
14/2 Hell Yeah Rock Club: Metal mot cancer
20/2 Safeman Band
21/2 Chaos All Stars, Le Mühr, Garden, Erik & The Robot
27/2 Club Chateau: Viral, Vacant och Attitude
28/2 PKB, Mindcowboy + trubadur
6/3 Southern Line, Breakpoint Down, Prince Charming
7/3 Nale, Crunge, Fall with Grace
13/3 Blue Vibration
14/3 Dom Orena, Drivvedsfolket och Simon Wallin
20/3 Peking Punk och Low Riders
21/3 Hell Yeah Rock Club: Sarea och Bury The Evidence
27/3 Club Chateau
4/4 The MANICS, John Chopper Harris och Unfortunate Steve
10/4 Christian Kjellvander + And we should die of that roar
11/4 The Hub Caps + Chris & The Goosebumps
17/4 Cirkus Prütz + support
18/4 Hell Yeah Rock Club
24/4 Club Chateau
25/4 Jack Vreeswijk
8/5 Whysnake och Grey Bow
9/5 Hell Yeah Rock Club
16/5 Hell Yeah Rock Club

På skiva: Sanna Hogman

Sanna Hogman
"Medan tid är ska vi ro"
Troglodyt

Vindar och vidder, berg och hav. Gitarr, flöjt, stråkar och slagverk. Folkmusikton i rösten. Det är vad som möter lyssnaren när man sätter på Västervikstjejen Sanna Hogmans andra album. Att det blev just vispop hon ägnar sig åt är kanske inte så konstigt eftersom hon kommer från Sveriges främsta visstad och dessutom har en syster som spelar i Abalone Dots. Har hon inte redan spelat på stans visfestival lär det säkert komma en förfrågan inom kort.
Själv är jag inte särskilt förtjust i denna typ av visa, som har tydliga inslag av pop och folkmusik och drar tankarna till exempelvis Sofia Karlsson och Melissa Horn. Det puttrar fram i långsamt mak och är så snällt och präktigt att man nästan storknar, med intetsägande floskeltexter och en ljudbild som möjligen tilltalar folk med intresse för new age men som inte går hem hos oss som vill ha visa med stuns, finess och intelligens. Och har man med textrader om att "leka tafatt" är man automatiskt diskvalificerad i min bok.
Däremot är jag övertygad om att det finns många andra som säkert uppskattar Hogmans mjuka toner när de går och pysslar vid sommarstugan i Loftahammar.

2/5

En semla om dagen är bra för magen

Aaaah, semlornas underbara tid! Jag skickar semlogram så det står härliga till och idag fick jag ett också. Även igår blev jag bjuden på semla och målet är att äta en semla varje dag minst en vecka eller två, sen fastar vi en vecka och sen går vi på våfflorna. Göööööött!

Dagens fynd på hallmattan

Kom några Zero-skivor. Inget spännande, förutom kanske Twiggy Frostbite. Var är Thåström, Love Antell, Joel Alme, Ebba Forsberg, Belle & Sebastian, Krunegård, Marilyn Manson, Mikael Herrström och Sleater-Kinney? Katastrof, på min ära...

Nytt på DVD

Boyhood

Var det någon som skulle göra en sån här film var det såklart Richard Linklater, som med sin "Bara en natt"-filmserie har låtit publiken återse huvudfigurerna vart nionde år. "Boyhood" har ett liknande upplägg. Här har han skildrat en familj, spelad av samma skådisar, kontinuerligt under 12 års tid. Resultatet blir en varm, ömsint och helt fantastisk film där vi får se hur den unge pojken Mason (Ellar Coltrane) går från sexåring till ung man framför våra ögon.
Det är ett fascinerande drama som hela tiden ligger och snuddar vid hjärtat trots att så mycket egentligen inte händer. Och kanske är det just det som är storheten. Vi får se en hel uppväxt med skolgång, ungdomsförälskelse och vardagliga familjesituationer fladdra förbi på under tre timmar. "Jag trodde det skulle vara mer än så här", säger den ensamstående mamman (Patricia Arquette) och faller i gråt när Mason flyttar hemifrån i slutet.
Linklater har återigen hittat en perfekt tonträff med en naturlig dialog och verklighetstroget skådespeleri från de genomgående strålande skådisarna. Enskilda scener är lysande, men det är som helhet filmen blir ett mästerverk.

5/5

Draknästet

Sådär, då har jag kollat in nystarten av svenska Draknästet på TV8. Men herregud, vad är det för profillösa drakar vi har i det här landet? Dani sticker ut, men i övrigt är det ju katastrof. Största stjärnan är istället programledaren Patrick Grimlund. Men...jag kommer såklart att fortsätta kolla ändå.

På skiva: Foxygen & Cajsa Siik

Album

8/10

Foxygen: ...And star power

Border/Jagjaguwar

Är detta en bortglömd skiva från Woodstock som nu hittats och getts ut? Nej, det är den kaliforniska (såklart) duon Foxygen som bildades 2005 som nu släpper sitt andra fullängdsalbum. Och fullängd var ordet. Denna skiva består av 24 låtar, även om många av dem visserligen ligger runt endast två minuter.

Det som följer när man trycker play är ett sammelsurium av instrument, tempo och uttryck. Det är ostrukturerat som sjutton med flummig folk och retropsykedelia utan skarpa gränser mellan låtarna som gör att hela skivan flyter ihop till en helhet av solskensdoftande, sinnesutvidgande hippienostalgi som funkar perfekt att låta gå på repeat på bandaren när man ligger i gräset på Roskilde och väntar på att det ska hända nåt på Oranga scenen.

Jag borde hata det, men jag älskar det. Allt eftersom plattan tuffar på sugs man in i Foxygens påröktra värld och vill aldrig lämna den.

-------------------------------------------------------------------------

Album

7/10

Cajsa Siik: Contra

Birds will sing for us

Vanligtvis brukar jag finna den här typen av konturlös musik rätt dålig, men Umeåtjejen Cajsa Siik har något speciellt. Jag har svårt att sätta fingret exakt på vad det är i hennes lätt elektroniska atmosfärpop som gör sånt intryck. Visst har hon en len och tonsäker sångröst, och visst finns det fina melodier, men jag tror framförallt det är den tighta och stilrena produktionen i kombination med den ständigt närvarande melankolin som gör att allt faller på plats. Hur som helst låter det jäkligt snyggt. Jag missade debuten när den kom 2012, men denna uppföljare, även om den inte är helgjuten, kommer jag lyssna en hel del på.


Popkväll på Palatset

Kom hem i fredags natt och igår var jag tillbaka på Palatset där vi hade popkväll. Vi har haft flera bra livekvällar när jag har varit borta och även igår var det helt okej. Det är flera saker som ska klaffa för att en kväll ska anses lyckad. Såklart ska ju det musikaliska på scenen vara bra, så att både publik, ljudtekniker och band känner sig nöjda. Sen är det ju roligt om det är mycket folk, vilket kan betyda olika saker från fall till fall. För ett lokalband kan 50 pers vara bra, medan det för ett etablerad artist är en besvikelse. Vilket delvis hänger ihop med ekonomin, som också är en viktig del. Vi har bara som mål att kvällarna ska gå runt, och ibland kan vi även ta förluster om det gör helheten bättre. Hittills har det väl dock mest blivit förlustkvällar...
Till det ska läggas om det är bra stämning, strulfritt osv.
Igår hade vi tre popband som lirade. Reveries från Linköping (ovan) öppnade med skön 90-talsindie.
Därefter körde In Hours, som kan vara Linköpings bästa band för tillfället. Även de kör ett slags 90-talsindie, och gjorde ett riktigt bra gig. Sist ut var Inclosure från Norrköping som drar mer åt arenahållet och också kan bli bra om de filar lite på detaljerna.
Det här var nog den kvällen (tillsammans med den elektroniska 21/2) som jag personligen var mest nyfiken på av vårens bokningar, och det blev som sagt en bra kväll. Banden var nöjda, publiken var nöjd och till och med Sabo på Palatset var nöjd - och det säger inte lite!
Nästa helg kör Hell Yeah två arrangemang, men då är jag och The Producer på WTM i Norpan. Oj oj oj...

Dagens Tobi


Indie på Palatset ikväll

Tre bra band på Palatset ikväll: Inclosure, Reveries och In Hours.

På skiva: Beatrice Eli & Mårten Lärka

Album

7/10

Beatrice Eli: Die another day
Razzia

Ett av de hetare svenska popnamnen under hösten har varit Beatrice Eli. Hon är cool, hon är spännande, hon har bra låtar och har börjat få uppmärksamhet utomlands.
Har man bara hört de vrålstarka hitsen "Girls" och "Moment of clarity" är det lätt att tro att vägen till framgång ligger utstakad för Farstatjejen, men så enkelt blir det nog inte.
Fullängdaren har större bredd och visar upp fler sidor av Eli. Alla kanske inte gillar Kate Bush-influenser och ballader, men jag tycker att Eli klarar mixen bra. Alla låtar håller inte samma höga standard, men som helhet är det en helt okej, och bitvis riktigt bra, debutplatta hon fått ur sig. Och den gamla "Violent silence" är fortfarande bra, men det var synd att hon inte behöll EP-versionen som är bland det grymmaste jag hört på senare år.
------------------------------------------------------------------------

Album

5/10

Mårten Lärka: Jadåså

M.Otion Songs

Släng ner Olle Ljungström, Love Antell, Dan Viktor, Agi, Per Gessle, Lasse Lindh, Johnny Cash, Ulf Stureson och Alice Tegnér i en burk, skaka om, öppna locket och häll ut. Då får ni Hälsingekillen Mårten Lärka, en indietrubadur som nu släpper sitt tredje album. Hans sjunger svenskspråkiga låtar, som i grund och botten kan placeras in i visfacket men har en lite bråkigare ljudbild. Jag gillar den här aviga sånglärkan, men han låter aningen för mycket barnvisa för att jag ska bli verkligt intresserad.


Lehmans fredagsfräckis

Den unga tjejen var på badstranden tillsammans med sin hund.
När hon skulle klä om sig för att bada upptäckte hon att hon hade glömt att ta med sig sin bikini-badräkt.
Hennes hund som var skärpt och vältränad skulle få visa sig på styva linan och springa hem och hämta den åt henne.
Innan hon släppte iväg jycken fick den nosa henne i skrevet för att ha något att gå efter.
Hunden sprang iväg och kom tillbaka efter en kvart med PORTVAKTENS HÖGRA FINGER! 

På upploppsrakan i Bangkok

Nu är jag inne på slutspurten här i Bangkok innan det är dags att dra sig hemåt. Igår var planen att kolla in lite udda sevärdheter, men det fick jag skippa av logistiska skäl. Dagen ägnades istället åt att kolla lite närmare på soierna (soi = tvärgata) i mitt område. Det är ju sällan man går längre än 100 meter in på en soi, men fortsätter man in kan det dyka upp allt möjligt skojigt.
I förrgår (tror jag, dagarna flyter ihop litegrann) var jag runt och handlade massa grejer, och en sak som de kan i Asien är i alla fall att bygga bra varuhus. Det är liksom mer liv och rörelse, med roligare butiker, diverse event, foodcourter, tävlingar, kampanjer osv.
Vet inte om den svenska producentduon Bloodshy & Avant och har kvar sin studio här i Sukhumvit, men jag stod och glodde i Asoke-korsningen, där den ska ligga. Kanske dyker de upp tänkte jag, men nej...
Sen på kvällen fick jag ett ryck och gick längs med Sukhumvit bort till soi 53 (vilket är jäkligt långt bort) och tillbaka...
Dagarna är bra, men egentligen är det ju på natten Bangkok är som bäst. Ska man ha ut max av staden ska man enbart svulla, kn-lla och va fulla utan att se dagsljus. Nu är ju jag en skötsam och präktig kille så jag håller inte på med sånt, jag säger bara att det finns en dimension som många Bangkokresenärer missar, och jag brottas med mig själva varje natt om jag ska gå hem eller fortsätta till morgonen. För samtidigt som jag vill ligga vid poolen, hitta på saker och kolla in staden på dagarna så är det oerhört svårt att slita sig från den förföriska Bangkoknatten. Och det är svårt att kombinera båda.
Jo i alla fall, mestadels håller jag mig mellan typ soi 3 och soi 23, men det går ju nästan att hänga i vilken soi som helst längs med Sukhumvit, även om vissa (tex 22, 33 och 38) har fler ställen än andra. Här nedan ser vi tex 33:an (finns 2 stycken) och där finns det bland annat många brittiska pubar.
Och här har vi Soi Cowboy, som fortfarande håller stilen...
Sidan med ojämna nummer är generellt bättre än den med jämna nummer, om ni undrar.
Innan jag bodde på Bullshit Plaza brukade jag bo på Hotel 27 på Soi 22 (har även bott på Khao San några gånger), och varje resa till Bangkok brukar jag kolla in hur det ser ut där. Det byggs, rivs och ändras så mycket längs med Sukhumvit varje år, så det gäller att hålla sig uppdaterad.
Men Hotel 27 fanns fortfarande kvar, vilket gladde mitt hjärta...

Sen bar det tillbaka till Soi 13....
...innan jag gick ner ytterligare några gator för att käka på ett ställe jag var på kvällen innan. Det är en rolig historia som jag inte orkar dra nu...
Fick tips om en nytt hett disco som kanske skulle passa mig som är "Hiso"...
Sen blev det Soi 13 igen. På något märkligt sätt leder alla vägar alltid tillbaka dit...
Det enda som inte riktigt är tipptopp på Soi 13 är toaletten...
Men annars är allt kanon. Här ser vi en tysk jag snackat med de senaste kvällarna, Mama och bossen som äger stället.
Det ska faktiskt bli rätt skönt att komma hem - men är det nåt jag kommer sakna så är det Soi 13!

Nästa resa

Som jag nämnt tidigare brukar jag ha mer eller mindre klart sisådär två år framåt var jag ska resa, men nu är det annorlunda. Jag har såklart vissa platser som står på "listan", men ingenting är bestämt utan det kan egentligen bli vad som helst.
Kocken och jag var nära att åka till Sri Lanka denna vinter (och sen skulle jag fortsätta till Australien när han drog hem), och det är ju ett land som fortfarande finns kvar som tänkbart resmål. I vår ska jag och en tjej eventuellt åka på en weekendresa, kanske Rom, men det är inte heller helt bestämt. The Producer vill ha med mig till Island och det kan jag också tänka mig. Sen kanske jag ska ta en snabbsväng till Bangkok och fixa några grejer, om jag hittar en svinbillig resa, men det är väldigt oklart när. Jag nämnde nån gång för mina bröder att vi borde åka och dricka öl i Dublin, så det finns också med i bakhuvudet. Och så har vi pratat om att åka hela familjen nånstans. Till sommaren finns det en hel del vaga planer på bland annat Danmark, Sydnorge, Polen och lite annat och sen i september blir det nästan garanterat en vecka/tio dar nånstans. Kanske Chicago, kanske Alaska, kanske Sydkorea, kanske Tokyo, kanske nåt helt annat. Ja, ni hör ju. Det finns många planer men inget konkret. Det kan nästan sluta med vad som helst.
Och då har jag inte ens kommit till nästa vinterresa. Det sista året har jag mest varit inne på östra Afrika, Hawaii/Kalifornien men framförallt latinovärlden/västra hemisfären. Det mest troliga är att det blir nåt kring Karibien, Centralamerika eller Sydamerika. Närmare än så kan jag inte precisera i dagsläget.
Rio (+ Brasilia, Sao Paolo mm) står högt på listan, men jag väntar nog med det till efter OS. Buenos Aires/Mendoza åker jag gärna tillbaka till, förmodligen i kombination med Chile (och kanske Påskön). En annan tänkbar tur är en centralamerikansk sväng med Belize, Honduras, Costa Rica osv. Vore även kul med nån slags resa till den karibiska övärlden.
Problemet är ju att det är så jäkla bra vart man än åker. Ok, Jakarta och Surabaya var inga höjdare, men då valde vi ju att åka därifrån så fort vi kunde, så det var ingen större skada skedd. Hur som helst finns det inga planer, men det lutar åt Central/Sydamerika. Eller varför inte Alperna?

Dagens Tobi


Lika som bär #172

Arenabolagets logga & Ku Klux Klan

Groomad i Bangkok

Idag har jag mest ägnat mig åt grooming i olika former. Var och klippte mig, bättrade på brännan vid poolen, tog massage och lagade hål hos tandläkaren, så tycker ni jag ser fräschare än vanligt beror det på det. Trots att jag kom hem från Soi 13 klockan sex i morse.
Detta Soi 13 jag tjatar om, vad är det egentligen? Jo, det är världens bästa krog , där man alltid träffar en massa konstiga människor. Så här ser det ut (finns några bord på den här sidan också). Åtta av mina tio bästa krogkvällar i livet har jag haft där. Igår tog sig inte riktigt in på listan, men snudd på.
Där jobbar Mama, som kan vara världens skönaste servitris.
Men kvällen började på Soi 11... med en Beer Lao, för ovanlighetens skull.
Längs hela Sukhumvit fram till mitt hotell finns det massa försäljare som säljer diverse krimskrams. Framåt tolv på natten byts de ut mot bord-på-gatan-restauranger där det är gött att hänga.
Längst ner ligger arabkvarteren...
...och går man över gatan där så kommer man till Nana Plaza, som marknadsför sig med orden: "The world´s biggest playground for adults".
De senaste åren har jag inte hängt där (eller på Soi Cowboy) särskilt mycket, men jag brukar gå dit och titta till läget varje gång jag är i BKK.
Och här har vi då mitt hotell. Nu blir det att ligga vid poolen några timmar, sen i eftermiddag har jag lite saker att fixa med. Skulle nog behövt några dagar till här i Bangkok, vet i fasen hur jag ska hinna med allt jag tänkt. Ses på Soi 13 i natt!

Where´s the music?

Fortfarande är det väldigt många som inte fattat hur coolt och bra det är att vi fått Where´s the Music? till Norrköping. Det är alltså Sveriges ledande showcasefestival och är (eller kommer åtminstone bli) lika viktig för oetablerade artister och musikbranschen som Bråvalla är för de etablerade. När jag satte mitt hemresedatum var en viktig anledning att jag ville hem till Where´s the Music?, som alltså arrangeras 12-14/2. Missa inte detta!

Bangkok

Efter ett snabbstopp i KL kom jag till Bangkok idag där jag ska stanna några dar. Som vanligt hamnade jag på Ruamchitt där jag bott de typ senaste 10 åren(!). Men vadå, det är ett kanonläge, det är billigt, de har nyrenoverade rum, de har fri wifi och de har ett bra pool på taket. Där ska jag ligga och pressa de sista dagarna och även läsa några böcker som jag ska skriva recensioner på.
Det var även på Ruamchitt jag träffade Wee, men hon är och jobbar i Sydkorea nu så tyvärr missar jag henne denna resa.
Men livet är ju inte bara poolhäng utan jag har en massa saker att fixa de här dagarna. Jag kom på eftermiddagen men har redan klarat av att både gå till tandläkaren (ska tillbaka imorrn) och ta mått hos skräddaren till en ny sommargarderob. Har en del annat också att fixa, exempelvis kommer det ett kul resereportage framöver.
Som vanligt byggs det väldigt mycket nytt här på Sukhumvit (gatan/området jag bor i). Tre av de ställen jag skulle besöka var borta (varav gamla tandläkaren var en), vilket medförde en del ändrade planer. Det var dock inget som inte en Singha (dom hade inte Chang) och en Penang Kai kunde råda bot på.
Men den stora chocken kom när jag gick förbi min favoritkrog Soi 13. Där hade dom byggt nån ny restaurang - katastrof! Dock var det dagtid och Soi 13 är öppet på natten, så kanske kommer det gå att hänga där ändå. Ska snart ner och kolla...
Såhär (ovan) ser det ut nu. En tröst var dock att när jag packade upp hittade en extra dosa snus i ryggsäcken! Jag hade ställt in mig på att snåla med prillorna de sista dagarna, men det behövs alltså inte nu. Chok dee khap!

Dagens Tobi


Kuala Lumpur

Igår kom jag till Kuala Lumpur. Igen får man väl säga, för jag har ju varit här ett antal gånger tidigare. Reser man runt i Sydostasien hamnar man alltid i KL förr eller senare eftersom det är en knutpunkt. Hur många gånger har jag egentligen varit här under åren? 15? 20? Mera?
Oftast blir det att jag bara stannar nån eller några dagar, och så även denna gång. När ni läser detta har jag antagligen redan dragit vidare. KL är en okej stad men det går ju inte att jämföra med Bangkok där man hela tiden kan upptäcka nya roliga platser, gator, kvarter, områden, sevärdheter och konstigheter. Jag har varit i Bangkok ännu fler gånger (30?) än i KL genom åren, men blir fortfarande överraskad.
Jag kommer garanterat att hamna i KL igen framöver och skulle behöva lite tips på saker i eller omkring staden, typ Melaka, som man kan kolla in. Så säg till om ni har några bra tips.
I KL brukar jag bo i Chinatown och det gör jag nu med. Precis som Wester sa tidigare idag när vi snackade på FB så kan det vara rätt dött på sina håll i KL, men i Chinatown är det alltid liv och rörelse. Överlag så är det alltid mest drag i Chinatown (och ofta även Little India), oavsett stad i världen. Var tror ni vi hittade ölen i Melbourne? Var tror ni Kocken och jag hittade nattöppna krogar i Havanna? Var fanns draget när övriga Melaka var nedsläckt? Vill man ha raj-raj är det bara att följa de röda lyktorna.
Japp, det blev bara en kortis i KL och nu är det inte så långt kvar innan man är hemma igen. Som alltid ska det bli skönt att komma hem, inte minst för att man då kan börja planera in nästa resa! Men det är faktiskt några dagar kvar så än ska vi inte ropa hej. Nu tror jag det är dags för lite mat och en Tiger Beer igen...

RSS 2.0