Lissabon!


Sådär, då har jag och Bill bokat en resa till Lissabon i maj. Jag har ju velat åka dit ett tag så det är ju kul att det blir av. Det blir bara en liten kortis på fyra dagar med mat, vin och arkitektur. Flyg från Linköping. Bra att ha med Guldkorts-Bill förresten, då kan vi hänga i VIP-loungen när vi väntar på Schiphol.

Nytt på DVD (Nolltretton, februari)

Contagion

 

Plötsligt sprids en livsfarlig smitta över världen. Utvecklingen går snabbare och snabbare och folk dör som flugor. Alla förlorar någon de känner och snart uppstår kravaller när det varken finns medicin eller mat att få tag i. Myndigheterna gör sitt bästa men har en nästan hopplös uppgift, och på nätet frodas konspirationsteorierna.

Regissör Steven Soderbergh har lockat stora namn som Matt Damon, Kate Winslet, Gwyneth Paltrow, Jude law och Laurence Fishburne till rollerna, och flera av dem stryker med oväntat tidigt. Filmer om epidemier har gjorts förut men denna har en lite mer realistisk ton och är mer resonerande snarare än bjuder på domedagsaction. Filmen börjar bra med att skapa lite paranoia för att ta i hand, trycka på hissknappar och hålla i räcken, men mattas efterhand när det börjar kännas som att storyn saknar riktning och mål. Filmen betraktar ett förlopp mer än berättar en historia, vilket medför att slutet liksom bara pyser ut.

 

3/5
---------------------------------------------------------------

Drive

 

Ryan Gosling spelar en bilkille som jobbar halvtid på en verkstad och halvtid som stuntförare vid filminspelningar. Sen extraknäcker han även som flyktbilschaufför vid rån. Wow, en fartfylld actionrulle med tuffa biljakter, tänker säkert många. Men nej, långt därifrån.

Detta är ett dystert, nedtonat och långsamt berättat drama där Gosling mest går runt och är tyst, väldigt tyst. Till och med den inledande biljakten går långsamt och filmen har flera långa, nästan stillastående tagningar. Däremellan förekommer en hel del oväntat rått våld och just den kontrasten är en av filmens styrkor. Skådespeleriet är en annan, fotot en tredje.

Filmen bygger upp en melankolisk stämning där skådisarna med små medel röjer sina känslor. Snygga scener staplas på varandra och även om man halvvägs in inte riktigt förstår vart det hela ska ta vägen så sugs man ändå in i filmen.

Den grundläggande storyn om en stöt som går fel är inte särskilt unik och hade i en annan regissörs händer kunnat bli dötrist. Nicolas Winding Refns något ovanliga berättarstil gör dock detta till en riktigt bra film.

 

4/5


Dagens gay-mms


Och JP fortsätter med sina SMS/MMS...

Tjock-tv?


Nån som har en fungerande tjock-tv som ni har lust att skänka till mig? Jag kommer och hämtar.

Veckans bildbyline


Jag prenumererar ju på NT och blir alltid så fascinerad varje gång jag får se Håkan Johanssons bildbyline. Denna livsglädje, denna sprudlande eufori, denna stiliga Ludgo-Roland-hållning!
Håkan, det är en man som minsann vet hur man lever livet!

Dags för Pub Grebo igen


På onsdag klockan 19-22 är det dags för Pub Grebo i Klockaregården igen. Spelar gör Åsa Melefors & Nicke Sixx.

BN på stan


Sisådär en gång i halvåret (max) får jag ett överväldigande sug efter att "gå på stan" en lördag. Jag ser framför mig hur man strosar runt, hälsar på folk, spanar in torghandeln och tar en mysig fika på nåt café.
Sagt och gjort, jag ringde Bill som omedelbart hängde på. Vi började med en brunch på Pitcher´s och redan där gick det fel. Varför lär jag mig aldrig att bufféer är satans skapelse?
Nåväl, vi kollade in Passagens nya utställning och även om den inte var nån höjdare så var det ändå ett okej besök. Sen gick vi runt på stan och försökte suga in lördags-gå-på-stan-känslan, vilket misslyckades totalt. Och så är det ju varje gång, för att "gå på stan" är ju nämligen bland det tråkigaste som finns. Det borde jag ha lärt mig vid det här laget. Så nästa nästa gång jag börjar mumla nåt om att jag ska ner på stan en lördag - kedja fast mig!

Sen fick Bill se denna gubbe i ett skyltfönster och freakade ur totalt - och sprang hem.

Dagens gay-sms


JP ringde idag och förnekade att han skickade några gay-sms från Palatset i fredags, men här har vi bevis på det.

Bandmöte med Bête Noire


De senaste dagarna har Bête Noire befunnit sig i en galet rojalistisk yra och firade hertiginnan av Östergötland med att gå på after work. Därefter gick vi hem till Bill för att fila lite på såväl nya låtar som ett annat hemligt projekt som vi kommer att avslöja framåt hösten.
Sen kom det massa gay-sms från Prutten och vi tänkte: nu jäklar får det vara nog, vi går och nitar den jäveln!
Så vi begav oss till Palatset där han lirade med sitt band W.E.T (med självaste Slidin´ Slim som gästartist). Det blev dock inte mycket av konfrontationen, för när Jerry fick se oss skickade han fram sin livvakt Vindra-Rille och passade själv på att smita ut bakvägen innan vi fick tag i honom.
Men Jerry, vi vet var du bor...

Lehmans fredagsfräckis


En blind man kommer till stranden med sin korg på armen.
Han lägger ut sin handduk och tar upp en uppblåsbar barbara och böjar blåsa upp henne.
Vid sidan om den blinde mannen ligger en barnfamilj och ser vad som börjar hända, mannen i familjen tycker inte det är lämpligt, och frågar den blinde mannen om det verkligen är lämpligt att använda en barbara mitt på stranden.
Den blinde mannen svarar:
- Är det Barbara jag blåser upp?! Shit, då har jag legat med gummibåten hela vintern!

Dagens fynd på hallmattan


Kom ett gäng Zero-skivor, det var ett tag sen. Bland annat Alice B och Jonas Ludqvist (f.d. Jonas Game).

Dagens gay-sms


Ännu en dag, ännu ett gay-sms. Fattar ni hur jag har det?

Tips?

Alla JP:s sms har gjort att jag kommit av mig lite här på bloggen. Därför mottager jag gärna tips på saker att skriva om. Vad vill ni se här på bloggen?

Inget Sköna Gröna Grebo 2012


Efter åtta år har vi bestämt att lägga ner SGG. Vi är helt enkelt för få som måste göra för mycket.
Eventuellt kommer vi att göra något/några mindre arrangemang i sommar och eventuellt kan det bli någon form av återkomst nästa år, men detta är ännu inget som är klart. Sommaren 2012 kommer det hur som helst INTE att arrangeras något SGG på Klockarängen.

Dagens gay-sms


Krogkrönika (Nolltretton, januari)

Dags för ett riktigt nattåg

Linköping och Norrköping kommer aldrig att bli en fjärde storstadsregion om vi inte har en ordentlig kollektivtrafik mellan städerna. Och det första som måste fixas är ett riktigt nattåg.

 

Bland vissa ur den äldre befolkningen finns det måhända kvar en fånig rivalitet mellan Linköping och Norrköping, men länets unga har upptäckt fördelen med att ha tillgång till två städer istället för en när man vill shoppa, gå på restaurang eller roa sig. För dem är fjärde storstadsregionen redan en realitet. Norrköpingsbor går på hockey i grannstaden, Linköpingsbor festar loss på Munken in The Park och särskilt bland de klubbsugna finns det en öppenhet och ett utbyte som inte låter sig begränsas av kommungränser. Ett exempel på det är samarbetet mellan SWEAT! och Karateklubben.

 

Tråkigt bara att det naturliga utbyte som finns mellan städerna motarbetas så hårt från dem som vill att samarbete ska dikteras uppifrån.

Begränsar vi oss enbart till nöjeslivet har båda städerna stadsfestivaler, kulturnätter, konserter, idrottsevenemang, restauranger och nattklubbar som lätt skulle kunna få tillgång till en dubbelt så stor publik om inte kommunikationerna mellan städerna hade såna brister.

 

Menar man allvar med en fjärde storstadsregion ska det vara lika enkelt att ta sig mellan Linköping och Norrköping som det är att transportera sig inom respektive stad. Året om, dygnet om.

I realiteten innebär det att tåg mellan städerna ska gå tätare än stadstrafiken, för att kompensera gång-, cykel- och taxi-möjligheterna samt omaket att ta sig till tågstationerna. Enda rimliga lösningen är ett modernt snabbtåg som går var tionde minut till lokalpristaxa. Och betydligt senare, åtminstone på helgerna, än vad som är fallet med nuvarande pendeln. Idag går sista tåget från Linköping till Norrköping klockan 00.28 (och 33 minuter senare i andra riktningen), vilket givetvis är på tok för tidigt. Tror sjuttsingen att folk drar sig för att åka till den andra staden när kvällen knappt hinner börja innan det är dags att dra sig hemåt.

 

Ett knep som klubbkidsen upptäckt är att det går en Swebus klockan 03.30 från Linköping till Norrköping, dock finns ej motsvarande tur i andra riktningen. Men är det verkligen privata initiativ vi ska förlita oss på när vi bygger fjärde storstadsregionens kommunikationer?

Ge oss till att börja med ett nattåg som går runt tretiden på helgerna mellan städerna. Det är det minsta man kan begära.

(OBS! Tågtiderna har ändrats sedan denna krönika skrevs)


Dagens gay-mms


Jerry har avancerat i sina gay-beskyllningar. Han har gått från SMS till MMS...

På skiva: Louise Hoffsten (Nolltretton, januari)

Louise Hoffsten

”Looking for Mr. God”

Metronome/Warner

Nog har Linköpings och landets bluesdrottning Louise Hoffsten fått sin beskärda del av bluesen. Hennes sjukdom och sorgen efter pappan som gick bort förra hösten har knappast någon kunnat missa. Och med förra skivan ”På andra sidan Vättern” var det som att hon lyckades samla all den sorg och smärta hon bar inom sig, sätta toner till det och koka ner det till en enda platta. Det blev en fantastisk skiva som var omöjligt att inte beröras av.

Nu har en tid gått och Louise är tillbaka med ett nytt album. Tillbaka är även det engelska språket och inte minst energin. Hon har skaffat nya låtskrivarkollegor och bitvis finns det en rockigare, råare och något skitigare ton än på de senare skivorna. Det är riktigt snyggt producerat, lätt och luftigt, men ändå med en ruffighet som jag gillar.

Musiken är i grunden den traditionella hoffstenska bluesrocken men låtarna har fått ett nytt anslag och jag tycker också att Louise sång låter lite annorlunda än vanligt. Hon har adderat något, en internationell touch, en mjukhet, en ny attityd. Skivan känns som en nystart, som att det är början på en ny karriär med nya, större ambitioner och en breddad världsbild.

Några spår känns lite anonyma men det förlåts med råge av låtar som ”Not today” och ”An Empty Valentines Box”, som sticker ut lite extra på den annars jämnstarka skivan.

 

3/5


Räkfrossa


Oj oj oj..igår var det Räkfrossa i det Kradoska residenset. Vin, räkor, mello och Bodyguard...mmm. Och nu när jag ser denna tjusiga uppläggning så blir jag återigen sugen. Så...det blir ta mig fan räkor ikväll igen!

På skiva: Lisen Elwin (Nolltretton, januari)

Lisen Elwin

”I mitt akvarium”

Le Music

 

Bland alla coola svenska gitarrtjejer som vällt fram de senaste åren kan det vara skönt att lyssna på en mer gammaldags vistjej som Lisen Elwin. Hon sjunger på svenska och rör sig i det där svårdefinierbara gränslandet mellan visa, pop och country och rockar faktiskt loss i en rivig blues också. Det finns för all del en hel del konkurrenter i hennes genre också, en genre som jag normalt tycker är bland det tråkigaste som finns, men just nu och just här känns Lisen Elwin lite som en frisk fläkt utan för den del vara särskilt spännande som artist.

Varje låt presenteras i texthäftet med några rader som beskriver vad de handlar om. Några texter är översättningar, några handlar om hennes jobb på ett LVU-hem och så handlar självklart ett par om förhållanden

I tredje spåret ”Ensamheten är priset” kommer Stefan Sundström in och sjunger duett. Det kunde Lisen dock ha skippat, det låter mest Sundström om allt och tillför ingenting.

 

2/5


Klanen Krado i grannstan


Igår hade jag och Jürgen Krado ännu en höjdarkväll i Norrköping. Efter en traditionell fredags-AW blev det pendeln till grannstaden där vi laddade upp på Café Broadway.

Sen gick vi till Dynamo runt hörnet och kollade in Weeping Willows som gjorde en riktigt bra spelning.

Sen avslutades kvällen på Munken där Lakritz hade synthfest. Och vem var där om inte självaste Lakritz-Anna!

På skiva: Lilla Bonaventura (Nolltretton, januari)

Lilla Bonaventura

”The Wild and The Tame”

Bonaventura Production

 

Hon heter egentligen Linda och så liten är hon inte så varifrån namnet Lilla egentligen kommer från vet jag inte riktigt. Däremot kommer personen Lilla från såväl hettans Sicilien och kylans Västerbotten, och mixen blir en skön singer/songwriterblandning med varm känsla, tilltalande sång och intressant instrumentering där popmelodier kryddas med stråkar och piano och skapar en behaglig atmosfär man gärna befinner sig i.

Som referenser nämner Lilla namn som Leonard Cohen, Carol King och Cat Stevens men det är inte något som direkt hörs i musiken. Lilla är på samma gång mjuk, dramatisk och experimentell, men utan att vara det minsta svårtillgänglig. Vild och tam på samma gång, skulle man kunna säga.

Lilla nämner själv kontrasterna: vild och tam, Norrland och Italien som både en drivkraft och en konflikt, och likadant uppfattar jag musiken. Musikaliskt blir det en spännande och snygg kombination men det är svårt att veta var man har henne och vad man egentligen tycker om skivan.

 

3/5


Ljust & fräscht


Igår var jag och Bill på "Ljust & fräscht" i Cloetta Center. Schyffert och Lindström är ju alltid bra och även denna gång. Det handlade alltså om svenskars inredningshysteri och får ni en chans att se föreställningen så gör det.

Lehmans fredagsfräckis


Barbro hade ont om pengar och satt och funderade på hur hon skulle kunna tjäna lite extra. Hon pratade med sin kompis Arne, som berättade att han fick extra inkomster genom att ge blod och sperma.
Barbro tänkte länge på vad Arne sagt. Hon tyckte inte riktigt om tanken på att bli blodgivare, så nästa dag satt hon i väntrummet på spermabanken. När sköterskan fick se Barbro muttrade hon:
- Du har bestämt inget att komma med som vi har nytta av här.
Barbro svarade:
- Mmmmm… Glubb… Grrb… Glubb… Mmmmmmm…

Musikkrönika (Nolltretton, januari)


Mystiska maskerade musiker

 

Band som vill ha hemliga identiteter har alltid funnits. Idag när information färdas allt snabbare och enklare blir det dock svårare att upprätthålla mystiken. Ändå är det många som försöker. Särskilt Linköping verkar ha blivit musikernas mystiska mecka.

 

När jag växte upp var KISS det stora rockbandet som det skrevs och talades om. En stor del av deras framgång låg i att gruppen uppträdde i smink och att ingen kände till deras riktiga identiteter. Åtminstone var det vad vi naiva fans trodde, i själva verket fanns det givetvis massvis av personer som visste hur de såg ut bakom sminket. Inte minst alla journalister och fotografer som tävlade i att publicera bilder där bandmedlemmarna skylde sina ansikten på de mest fantasifulla sätt. Tidningarna levde i en slags symbios med bandet och höll myten vid liv. De insåg att den dag de verkligen publicerade foton på bandet helt utan smink skulle lösnummerförsäljningen minska drastiskt.

 

Tjugo år senare kom Slipknot och gjorde ungefär samma sak. Även Marilyn Manson byggde upp en kult kring sin person som till stor del byggde på att man inte riktigt visste vem han var. Det svenska 70-talsbandet Philemon Arthur and the Dung, könsrockarna Onkel Kånkel och det amerikanska konstkollektivet The Residents är tre andra konstellationer som också kämpat hårt för att vara så hemliga som möjligt. På senare tid kan även de svenska banden The Knife och Teddybears sägas leka med idén. Deras identiteter är visserligen kända men de uppträder med olika masker när de står på scenen.

 

Och så har vi då Linköping, där fäblessen att vara hemlig nästan börjar gå till överdrift. Det mest kända exemplet är metalbandet Ghost som det senaste året har fått ett makalöst genombrott. De uppträder alltid maskerade och förutom översteprästen Papa Emeritus I har inte medlemmarna ens några namn.

Märvel är ett annat band som kört ett liknande koncept under många år. De har märkliga artistnamn och bär alltid masker när de står på scenen.

Även skräckrockarna Zombiesuckers är inne på samma linje. De är sminkade som zombies och kallar sig saker som Von Ripper och Captain Morgue. Särskilt hemlig är bandets maskot Cryptkeeper som få känner till vem det är.

Även Jonna Lee, som har Linköpingsanknytning, har dragit igång ett superhemligt projekt med namnet iamamiwhoami. Nu har det visserligen avslöjats att det är hon som är frontfigur, men det var länge en väl förborgad hemlighet.

Därför blev jag inte förvånad när jag nyligen intervjuade Captain Jack´s Army och bandet berättade att även de hade funderat på att ha hemliga identiteter när de startade gruppen.

 

Varifrån kommer denna Linköpingska förkärlek för hemliga identiteter? I Norrköping kan jag inte säga ett enda band som maskerar sig. Kan det vara Lasse Winnerbäcks ande som vilar över staden? Han har ju byggt en hel karriär på att försöka vara så mystisk och svåråtkomlig som möjligt. Eller kan det vara så att Linköpings musiker helt enkelt är oerhört blyga?

 


Dagens gay-sms


Lissabon i maj?


Jag har börjat titta på att ta en weekend  i Lissabon i slutet av maj. Nån som är sugen på att hänga med?

Dagens gay-sms


Fast han menade nog QX...

Full på jobbet


Igår ingick det i mina arbetsuppgifter att prova drinkar på Elements (dagtid)...
Kändes som en bra start på arbetsveckan!

På skiva: Anna Ihlis (Nolltretton, januari)

Anna Ihlis

”Long before my hair got black”

Peace & love artists/National

 

Man kan fundera på varför vissa artister blir jättepopulära medan andra som gör nästan exakt samma sak har svårt att komma fram. Den svenska sångerskan Anna Ihlis vet jag ingenting om innan jag får denna skiva i min hand, men jag läser mig till att hon har rötterna i jazzen, skivdebuterade 2010 med albumet ”I stay awake...goodmorning”, har turnerat i Portugal och tydligen vuxit upp i en musikalisk familj (tittar man på listan med musiker finns det också flera med efternamnet Ihlis). Hon sjunger bra och gör helt okej musik i stil med många andra, så varför är det Ane Brun, Miss Li, Elin Ruth Sigvardsson och Frida Hyvönen det skrivs om och inte Anna Ihlis? Jag har inget bra svar på den frågan.

Jag ska inte påstå att jag blir lyrisk över Ihlis poppiga, ibland stompiga, softrock med småexperimentella inslag, men den är nog så god som det fler av hennes mer namnkunniga kollegor får ur sig. Möjligtvis känns hon lite luddig i kanterna och stundtals lite för spretig. Något är det, för inte heller jag kommer att höja henne till skyarna trots att hon är rätt bra.

 

2/5


Lika som bär #122


ICA:s sköljmedel & Rödstensgubben

På skiva: Jedward (Nolltretton, januari)

Jedward

”Victory”

Universal

 

Irländsk duo som slog genom i brittiska ”The X-factor” – Ja

Färglöst och grått – Nej

Består av enäggstvillingarna Edward och John Grimes – Ja

 

Hårdrocksriff och trumsolon – Nej

Plastig radiopop – Ja

Öppnar med Eurovision-bidraget ”Lipstick” – Ja

 

Trallvänligt men enformigt – Ja

Uppföljare till debutalbumet ”Planet Jedward” – Ja

Djupt, svårt och mörkt – Nej

 

 

1/5


BN i Gaffa


Jag har ju redan nämnt att Gaffa (Sveriges största musiktidning) skrev en kortis om Bête Noire. Så här såg det ut.

Dagens gay-sms


Fredag på stan


Oj oj...igår var det semmelpremiär, och den skedde ihop med kulturgiganten Jimmy Uller. Som vanligt fick man höra en massa underhållande historier om hans vilda ungdom. Så veckans helgtips blir: sitter ni och har tråkigt nån dag - ring Uller och be honom berätta om rocklivet på 70-talet. Sen är det bara att luta sig tillbaka,lyssna och njuta.

Några timmar senare var det dags för AW på O´learys. Den första sen jag kom hem. Dom jäklarna hade höjt priset, men det var fortfarande helt okej, så jag misstänker att jag sitter där nästa fredag igen.

På skiva: Amanda Mair (Nolltretton, januari)

Amanda Mair

”Amanda Mair”

Labrador

 

Johan Angergård på skivbolaget Labrador har en osviklig förmåga att hela tiden hitta nya musikförmågor. Hans senaste stjärnskott heter Amanda Mair och var bara 15 när han hittade henne. Nu är hon 16 och hennes självbetitlade debutskiva har precis släppts för att följa upp de hyllade singlarna ”House” och ”Doubt”.

Undrar om inte Johan varit med och pillat i musiken också, för musiken är den typ av drömska pop som utmärker hans egna band Club 8 och Acid House Kings, och om vi ska vara ärliga: hela Labradors backkatalog.

Amanda sjunger bra och hennes väna röst perfekt ihop med Labrador-soundet. Ibland dyker det upp pianoballader och de sjunger hon också bra, men det kan många andra också göra. Jag föredrar Amanda i de mer elektroniska poplåtarna där hennes svala ton och oskuldsfulla uppenbarelse känns som coolast och kommer bäst till sin rätt.

3/5


Lehmans fredagsfräckis


En kvinna går till sin läkare och undersöker möjligheten att få sina blygdläppar opererade. De är nämligen alldeles för stora.
Hon ber också läkaren att hålla operationen hemlig, därför att hon tycker att den är generande och att hon vill att ingen ska få veta. Läkaren går med på detta.
När hon vaknar upp efter operationen finner hon tre rosor vackert placerade på bordet bredvid sängen. Hon känner sig förolämpad och ropar omgående på läkaren och säger:
- Jag trodde jag bad er att inte berätta för någon om operationen!?
- Oroa dig inte, säger läkaren. Jag har inte berättat det för någon. Den första rosen är från mig, därför att jag beundrar dig för att du har gått igenom detta helt ensam. Den andra rosen är från min sköterska. Hon assisterade mig under operationen och har dessutom gått igenom samma operation själv.
- Men den tredje rosen då? Frågar hon.
- Jo, säger läkaren, den rosen kommer från en kille en trappa upp på brännskadeavdelningen. Han vill tacka dig för sina nya öron.

Tyra på konstmuseet


Igår var jag på Norrköpings konstmuseum och kollade in nya Tyra "Hon med fåglarna" Lundgren-utställningen. Fåglarna var bra men mest förtjust blev jag nog i hennes vaser och skålar i glas. Kolla gärna in utställningen om ni har vägarna förbi under våren.
Norrköpings konstmuseum är för övrigt ALLTID bra, så det bör ni förresten kolla in i vilket fall.

Tävling!


Vem är detta? Första rätta svar vinner en hög med skivor.

Tillbaka i Norpan

Japp, då var man tillbaka i Norrköping igen.
Här döper man hippa klubbar efter kassaskåp i Jönssonligan.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Flygvapenmuseum


Var och skrev om en ny utställning på Flygvapenmuseum igår. Jag hade faktiskt inte varit där innan, jag menar "flygvapenmuseum", hur kul låter det? Men det var faktiskt jäkligt bra, så har ni inte varit där tycker jag ni ska göra en söndagsutflykt.

Bête Noire i topp 2011


Oj...såg precis att sajten Synth.nu har listat "Megatropolis" som en av 2011 års bästa skivor.
http://www.synth.nu/artikel_visa.php?aid=772

Dagens gay-sms


Frida i CC


Idag snackade jag lite med Frida Wallberg. Nu är det klart att hon ska försvara WBC-titeln i Cloetta Center den 27/4!
Det måste ju givetvis alla gå på, så skriv upp det i almanackan. Biljetterna släpps den 13/2 och kostar ynka 175 kr. Frida is DA SHIT!

Dagens gay-sms



Nytt på DVD (Nolltretton, januari)

Abduction

 

I början stör jag mig något oerhört på Taylor Lautners kritvita tänder, stora haka, dumma uppsyn och jobbiga amerikanska grabbstil. Hur ska de lyckas göra actionstjärna av den fjanten, tänker jag. Men filmen tar sig och utvecklas till en helt okej actionrulle. Lautner spelar en ung kille (Nathan) som upptäcker att han är anmäld försvunnen som barn. Snart mördas hans föräldrar och plötsligt har han både CIA och serbiska yrkesmördare (varav ledaren spelas av svenska Mikael Nyqvist) efter sig, till en början oklart varför. Nathan försöker ta reda på sanningen om sitt liv medans han och flickvännen jagas över landet.

Konspirationsteorier, ung kärlek, hemliga agenter och pang-pang är ingredienser vi sett många gånger förut och framförs inte här på något särskilt originellt sätt, ändå gillar jag den här halvfåniga rullen av någon anledning. Kanske gör den första urusla kvarten att resten av filmen framstår som så mycket bättre?

Betyget är nog egentligen något i överkant, för det här är ingen film man minns om ett år, men man har trots allt en ganska trevlig popcornstund i soffan medan den pågår.

 

3/5
-----------------------------------------------------------------------

Friends with benefits

I grund och botten är ”Friends with benefits” en ganska traditionell romcom, där pojke möter flicka, pojke förlorar flicka och pojke får flicka till slut. Det kan man räkna ut efter två minuter, så jag har inte dåligt samvete över att ha avslöjat storyn. Här är det headhuntern Jamie (Mila Kunis) som ordnar ett jobb åt bloggaren Dylan (Justin Timberlake) på en stor tidning. De blir småförtjusta i varandra men är båda trötta på förhållanden så de bestämmer sig för att bli KK och ägna sig åt sex utan att blanda in känslor. Och det fattar man ju hur det kommer gå…

Historien följer med andra ord formulär 1A, men utförandet är desto bättre. Det är en rapp, knasig film med mycket referenshumor och udda bifigurer. Man gillar huvudrollsinnehavarna och filmen har hittat exakt rätt ton vad gäller myspysig fjantighet. Jag skrattar högt flera gånger, och det är väl den bästa måttstocken på en komedi.

 

4/5


Han med mustaschen


Jag står i valet och kvalet. Behålla eller raka av? Vad tycker ni?

På skiva: Amanda Fondell (Nolltretton, januari)

Amanda Fondell

”All this way”

Universal

 

Det är problematiskt med dessa ”Idol”-skivor som ska hastas ut till julhandeln. Självklart blir det snabbt ihoprafsade hafsverk. Amanda Fondell fick hoppa in i studion dagen efter att hon vunnit årets upplaga av tv-programmet och det fanns varken tid till att sätta hennes personliga prägel på låtarna eller göra något mer spännande upplägg än att bara köra de låtar hon sjöng i programmet.

Gillade man Amanda i ”Idol” kanske man blir nöjd, för det är exakt det man får här på debutskivan. Här radar hon upp ”Please Mr. Postman”, ”True Colors”, ”It´s Oh so quiet” och de andra redan bekanta spåren. Minus scenshowen, vilket av naturliga skäl är svårt att fånga på CD. Tyvärr. För även om Amanda har en bra röst och en personlig sångstil var det i kombination med hennes utlevande scenframträdande som den verkliga upplevelsen skapades.

Man får hoppas att Amanda Fondell inom kort får släppa en ”riktig”, genomarbetad platta med ny musik, specialskriven för henne. Först då kan man egentligen bedöma om hon har något att tillföra musiksverige eller om hon bara kommer att bli ytterligare en ”Idol”-dagslända.

 

2/5


Tillbaka på DG


Som jag längtat...men igår var jag tillbaka på Dentusgrottan igen! Och allt var precis som vanligt...

Lehman - vilken karl!


Igår ringde det på dörren och där stod plötsligt Lehman med kaffe och bullar. Ett mycket bra initiativ som gärna fler får ta efter...

Resekoll


Såg precis New York Times lista över de hetaste resmålen just nu.
Etta: Panama (där jag precis varit)
Tvåa: Helsingfors (där jag var i somras)
Tia: Havanna (där jag precis varit)

Det, kära bloggläsare, kallas stenkoll...

Lehmans fredagsfräckis


En amerikansk turist hade nyligen varit i Kina, där han levt väldigt promiskuöst, utan att använda kondom. Då han varit hemma i USA en vecka, vaknar han en morgon med gröna och lila fläckar över hela sin penis. Förskräckt går han genast till sin läkare. Läkaren, som aldrig sett något liknande förut, tar flera prover och instruerar mannen att återkomma efter ett par dagar för provresultaten. Då mannen ett par dagar senare återvänder, säger läkaren:
-Jag har tyvärr dåliga nyheter. Du lider av Mongolisk VD, det är enväldigt ovanlig sjukdom som är nästan helt okänd här.
Mannen ser lite konfunderad ut, och säger:
- Jamen, ge mig en spruta eller nåt, och gör mig frisk.
Läkaren svarar:
- Jag är ledsen, men det finns inget känt botemedel. Vi blir tvungna att amputera din penis.
Mannen skriker skräckslaget:
- Absolut inte! Jag vill ha ett utlåtande från en annan läkare!
Läkaren svarar:
- Det kan få om du vill, men en operation är ditt enda val.
Nästa dag uppsöker mannen en kinesisk läkare, övertygad om att denna vet mer om sjukdomen. Den kinesiska läkaren undersöker hans penis, och säger därefter:
- Ah, ja. Mongolian VD. Väldigt ovanlig sukdom.
Mannen svarar läkaren:
- Ja, ja, det vet jag redan, men vad kan vi göra? Min amerikanske läkare vill amputera min penis. Den kinesiska läkaren skakar på huvudet och skrattar:
- Dumma amelikanska doktol, vill alltid opelela. Tjäna mel pengal så. Behövel inte opelela!
- Tack gode Gud! svarar mannen.
- Ja, sade den kinesiska läkaren, du inte oloa dig. Vänta någla veckol. Penis lamla av själv.

Dagens gay-sms


Hann inte mer än att komma hem innan Pruttens SMS började komma igen...

Jag reser lätt packad


En rolig grej att komma hem är att tömma väskorna på allt roligt man köpt med sig under resan. I år var dock mina resesouvernirer färre än nånsin. Det enda jag fick med mig hem var i princip: en liten flaska Havana Club, fem Kubacigarrer och en burk Key Lime Jalapeno Mustard (som jag för övrigt precis provsmakade och den var riktigt god).

Amelia island


Idag checkade vi ut från Omni Hotel i Jacksonville och passade på att ta en liten sväng upp till fina Amelia Island innan flyget. Vi har för övrigt hunnit med allt vi ville i Florida, utan att stressa det minsta, och faktiskt lite till. Trippen till Savannah var till exempel helt oplanerad. Det enda vi missade var att besöka en drive-thru-liquor store och att filma när jag hoppar in i cabben på tv-deckar-vis.

Nu sitter vi på flygplatsen i Jacksonville och tar en öl för våra sista dollars. Och därmed är det dags att summera Floridaresan som helhet.

Innelistan Florida:
1. Att åka nedcabbat längs Ocean Drive i Miami med soundtracket till Miami Vice på hög volym
2. Barhoppandet på Duval Street i Key West
3. Kennedy Space Center
4. Spökena i Savannah, St Augustine och alla andra hemsökta ställen
5. Sarah och hennes kollegor på vårt stamhak på Jax Landing

Bubblare: Karaokestället i Cocoa Beach, B&B:t på Tom Pettys gata i Gainesville, baconburgare, countrykanalen The Highway på Sirius XM, Universal studios


Utelistan:
1. Min rethosta sista veckan
2. Tjejen i Savannah som frågade: "do you have, like, bars in Sweden?"
3. Det latinska namnet på amerikansk bisonoxe (Bison bison bison)
4. Downtown i Jacksonville
5. Att Bill inte vågade åka någon Ghost Tour

Bubblare: Jekyll Island, amerikanskt Grizzly-snus, dricks

RSS 2.0