Lika som bär #196

Johanna Ojala & Gina Dirawi

Möt våren med Aye

Aye är tillbaka i Sverige efter två veckor i Buenos Aires, och denna gång är tanken att stanna. Och bäst av allt: hon är även redo att möta kärleken!
Så är du intresserad av denna härliga kvinna är det bara att höra av sig till mig. Jag kommer att gå igenom ansökningarna, sålla bort stolpskotten och vidarebefordra lämpliga kandidater.
Aye söker en typisk svensk man, dvs en som passar tider, har frigjort sig från sin mor, är ordningsam, är en lyhörd älskare och har jobb och en stabil tillvaro. Utöver detta är det viktigt att vara intelligent, intellektuell och ha ett öppet sinne.
Låter det som dig? Hör av dig till mig/Tobis blogg så vidarebefordrar jag kontakten.

Lehmans fredagsfräckis

Jag kom hem från Thailand med min nya kärlek och efter en passionerad kärleksakt på hallmattan låg hon svettig och varm och smekte min penis.
– Älskar du den så mycket? frågade jag, varpå thailändskan svarade:
– Nja, älskar och älskar… Jag saknar min egen…

Helgen på Palatset

Helgens gig på Palatset:
Fredag - Farmers Blues Band
Lördag - Kings & Queen och Dedication + stand up med Jerry Prütz

BRF rules

Igår hade vi årsstämma i min bostadsrättsförening - en av årets höjdpunkter. Dels får jag briljera med mina revisorkunskaper och dels får man träffa grannarna. Har man riktig tur kan det även uppstå nåt litet smågnabb under mötet. Men framförallt får man smörgåstårta! Jag kan knappt bärga mig till nästa år...

På skiva: Pernilla Andersson

Pernilla Andersson
"Tiggrinnan"

Musik handlar till stor del om konflikten mellan förnyelse och tradition. Fansen vill känna igen sin favoritartist, samtidigt som de vill upptäcka nya sidor hos vederbörande. Det är en svår balansgång för artister att gå, drar det iväg för mycket åt ena eller andra hållet riskerar man att förlora sin publik och sabba sin karriär.
Pernilla Andersson har sedan hon gick över till svenska hittat en stadig publik, och går hem i både Melodifestivalen och på Visfestivalen i Västervik. Hon är en trevlig artist som jag gärna lyssnar på och i sina bästa stunder är hon alldeles strålande. Men hon får vara försiktig så hon inte fastnar i sitt uttryck. Här på sitt nionde album öppnar hon med "Sitter tyst med Billie Holiday", en låt hon kört live tidigare och som låter så mycket Pernilla Andersson att man vet hur den går redan efter att ha hört några toner. En hel platta med den typen av låtar hade känts fullständigt ointressant. Lyckligtvis finns även några spår som visar att sångerskan även försöker att utveckla sin stil. Bäst är den Tom Waits-minnande "Balladen om missförståndet gällande Florence Nightingale", och efter den kommer den åtta minuter långa "Svit: Jag börjar om" som kanske inte är plattans starkaste spår men som visar på en nödvändig framåtrörelse hos artisten. Jag ser gärna mer av den utvecklingen hos Pernilla Andersson framöver.

3/5

Biotisdag

Bio igår igen, och denna gång blev det "Bastille day" med Idris "Nästa Bond?" Elba i huvudrollen som en CIA-agent i Paris. En ganska ordinär thriller, som har vissa plus i saker som Parismiljöerna och aktualiteten med terrorhot, men som borde slipat lite på manuset och inte minst på den ibland haltande logiken. Okej för stunden men lämnar inga djupare spår.
Betyg: 2 av 5

Vår & vitsippor

Japp, nu är Dalamonbacken i full blomning igen. Har ju blivit en tradition att dokumentera det...

Mitt harem

Vilken playboy man är ändå. Igår drog jag till Norpan för att gå på Meze och käka lite gött ihop med mina sex brudar. Eller sju förresten, för snart dök även Bella upp. Och man kan konstatera att Norpan levererade ännu en gång...
 

Nytt på DVD: Riot

Riot

Hur känner man igen en äkta B-film? Ja, några kännetecken brukar vara dåligt manus, krystade repliker, okända skådisar, oproportionerligt hög andel våld och Dolph Lundgren i en av rollerna. Och när man tittar på "Riot" kan man bocka av alla dessa punkter.
Dolph är inte känd som någon fantastisk skådespelare, men frågan är om han inte gör sin sämsta roll någonsin i denna rulle. Han spelar en FBI-agent som jobbar under täckmantel i ett fängelse. För att ingen ska misstänka vem han är låtsas han vara en lågbegåvad städare, och man kan väl säga att Dolph knappast kommer att vinna någon Oscar för insatsen.
Men den verkliga huvudrollen görs av Matthew Reese (nej, jag vet inte heller vem det är). Han spelar Jack Stone, en före detta polis som begått ett brott för att hamna i samma fängelse som skurken som mördade hans fru, och där utkräva hämnd. Och ska man säga något bra om denna rulle är det att Jack Stone är en riktigt tuff figur som kan konsten att klubba ner slödder på löpande band. Det är också detta som är tyngdpunkten i filmen, jag skulle tro att halva filmen består av olika slagsmål. Kringhistorierna om korruption, undercover-agenter och diverse relationer hastas dock snabbt förbi, och lika bra är kanske det, för manuset känns riktigt tunt. Nu får man åtminstone en del tuffa fightscener, alltid något.

1/5

43 going on 90

Pust...det märks att man inte är 42 längre! Bella kör slut på mig och drar med mig på alla möjliga grejer. I lördags var vi tex på Cava Pintxos och i söndags på Mozzarella. Däremellan trycker hon i mig kaffe, våfflor, vin, after eight och en massa annat och hittar på en massa upptåg. Tur att man är så ung och fräsch, annars hade jag aldrig orkat...

Söndagsintervjun: Jesper Hubner

Med farten i blodet

Förra säsongen tog Vikbolandskillen Jesper Hubner sitt första SM-tecken i Superbike, endast 17 år gammal. Nu vill det unga roadracingesset försvara titeln och ta steget ut i Europa.

Motorintresset började växa redan som fyraåring när Jesper fick en hemmabyggd moppe av sin pappa. Året efter växlade han in på speedway och tanken var att bli speedwayproffs, men sporten hade en 12-årsgräns och därför valde Jesper istället roadracing vilket verkar ha varit ett lyckat val. 2006, åtta år gammal, gjorde han sin första tävling - som han vann. Som nioåring var över i Japan och körde tävlingar åt Honda. Från 2010 började han satsa mer seriöst och vann sitt första SM samma år, en bedrift han upprepade både 2012 och 2014. Året efter blev han senior och gick upp i klassen Superbike där han plockade hem ett SM redan som 17-åring.
- Jag är den yngsta som vunnit Superbike, så det är kul. Filip Backlund är den svenska förare som kommit längst, han tävlar i England och kör brittiska Superbike. Han var 19 när han vann första gången och har vunnit totalt två gånger, så jag kan vinna fler gånger totalt och ändå vara yngre än han var när han vann första gången.

Totalt vann Jesper, som kör Kawasaki, sex av tio race under 2015 och plockade därmed hem SM-titeln. Konkurrensen har dock hårdnat då flera starka förare från klassen under Superbike gått upp och vill utmana. När det gäller enskilda racevinster tror Jesper att det finns sju, åtta namn som kan blanda sig i striden men över hela säsongen lär det stå mellan honom, Lukas Bäckström och Jari Toivonen - precis som förra året.
- Vi har en titel att försvara och oddsen att göra det är bra. Går saker och ting någorlunda som de ska så ser det bra ut. Materialet kan jag inte skylla på, men allt kan hända och det kan till exempel komma en krasch.
- Nytt för i år är att jag ska köra hela Norska mästerskapen också. Då får jag köra på flera banor och standarden där är lite bättre. Toppförarna är nog inte så mycket bättre men det finns flera som kan blanda sig i. Vi ska se om vi kan ta hem det också. Utöver det har vi Nordiska mästerskapen, det vore en fin merit att ta hem.

Totalt väntar cirka 25 race under säsongen. Jesper hoppas att kunna köra en VM-deltävling i Holland 15-17 april och sen drar det igång på hemmaplan andra helgen i maj på Anderstorp.
Vad är din styrka?
- Det har gått bra från första början plus att jag även haft bra tajming, jag har haft tur med klasser och så. En styrka är att jag kan vara ödmjuk i depån. Man kan kaxa sig mot konkurrenter men det är bra för sporten att vara ödmjuk mot publik och media. Jag vill vara öppen och inbjudande eftersom det är en liten sport i Sverige.

Vad behöver du bli bättre på?
- Det handlar helt enkelt om att köra mot bättre förare, då märker man vad man måste förbättra. Det är många faktorer som spelar in: fysträning, mentalitet, hantera hojen i olika situationer och att ha ett bra team runt sig.

Hur är ditt team idag?
- Vi är störst i Sverige, men det är ett litet team i internationell jämförelse. Jag tycker att jag har de bästa man kan ha bakom sig, så där klaffar det. Nu handlar det om att jaga sponsorer.

Vad har du för långsiktigt mål?
- Jag har gått ut och sagt att jag ska bli världsmästare inom fem år, så det får jag väl stå för.

Vad krävs för att nå dit?
- Bra resultat och större plånbok till att börja med. Jag skulle vilja påstå att de bästa förarna inte är så mycket bättre, utan det handlar om att få mer tid på hojen. Bäst just nu är Jonathan Rea som också kör Kawasaki, så jag har ett bra team. Det gäller att komma ut i Europa, få kontakter och synas i media. Det är där pengarna finns. I år är det nog sista året jag kör i Sverige.

Fredag = aw

En AW om dagen är bra för magen. Det är mitt motto det. Och tydligen fleras. För det bara vällde in folk: Powerman, Lehman, Patriotelsson, Fraz, Mr Malbec, Sur-Ellen, Lillis&Marie, Blomma, Lollo, Anna och lite annat slödder. Till slut kände jag: nej, jag platsar inte bland denna elit...och gick hem.

Nisse & jag

Igår hade Nisse och jag vårt fredags-rep igen. Det var på tiden. För det är två veckor som gått utan att vi kunnat repa. Men nu ska vi köra på fredag igen och nöta in de tre nya låtarna och sen är vi nog nästan redo att ge oss ut och gigga. Så det är bara att börja höra av er och boka in oss!

#modig 2016

Igår firade jag födelsedagen med att åka till Motala och gå på stadens digitala konferens #modig, som anordnades för tredje gången. Jag var där även ifjol och det var lika trevligt i år. Bland annat var Philp Kullgren från Pellen Productions en av de inbjudna gästerna, och han gjorde succé hos publiken.
Äventyrerskan Renata Chlumska höll ett kortare föredrag...
...liksom Jan Scherman...
...och Johan Staël von Holstein. Och så var det en massa andra digitala entreprenörer också, allt under ledning av brackan och Motalasonen Claes de Faire, som återigen var riktigt bra som moderator. Japp, det var en riktigt trevlig dag och jag hoppas det kommer nåt bra ur Motalas digitala satsning.
På hemvägen passerade jag det årliga havet av vitsippor utmed Boren...
...och ännu mer blommor blev det när jag kom hem, för där väntade ett blommogram.
Tidigare på dagen hade jag fått en annan present, nämligen en hemma-snussats. Vilket får mig att tänka på den gamla Amalgam i Käften-låten "Snaus":
"Med ett försiktigt grepp
Jag lyfter på min läpp
Och börjar lägga in
prillan min"
En helt okej födelsedag.

Lehmans fredagsfräckis

En riktigt läcker tjej i 20-års åldern var ute och gich med sin hund. Efter att ha gått en ganska bra bit märkte hon att en man hade gått efter henne på trottoaren på andra sidan vägen och stirrat mot hennes håll. Hon började flörta med honom lite diskret. Hon smekte sig över brösten och log med ett sexigt leende. När hon var framme vid sin port igen frågade hon utan tvekan i rösten om han ville följa med upp. Mannen sa ännu mer tveklöst ja. Väl uppe i kvinnans lägenhet gick hon in på toaletten och tog på sig sina sexigaste underkläder. När hon kom ut från toaletten så var inte mannen kvar. Men han hade lämnat en lapp på sängen:
Din hund är hos mig i tryckt förvar, kom hem till mig ikväll och hämta honom.
Kyss och smek
Richard
Adress:Ättiksgatan 7c.

Kvinnan tyckte att det var väl inte så farligt att han tog med hunden. Senare på kvällen så kom kvinnan fram till mannen lägenhet. Han gav henne hunden och körde ut henne. Efter en vecka hade hunden nästan inte rest på sig och värkade vara väldigt öm i de intima regionerna. Kvinnan bestämde sig för att ta hunden till veterinär. När kvinnan kom hem så ringde hon mannen som tidigare hade haft hennes hund hemma hos sig.
– Vad fan har du gjort med min hund?
– Gjort och gjort. Det var ju hunden som började med förspelet! Han lukatde ju mig i skrevet!

Helgen på Palatset

Helgens gig på Palatset:
Fredag - Smash Into Pieces + Genljud
Lördag - Näääk & Nimo + Adee

43

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

Zelle på Gullvivan

Grebos allaktivitetshus Gullvivan anordnar lite musikkvällar då och då och igår var det Zelle som lirade, så det åkte jag ut och tittade på. En trevlig kväll, som alltid i Grebo, med musik, korv och en massa folk jag känner. Snål-Figge var också på plats och jag frågade om han tänker öppna Dentusgrottan denna sommar, men han var tveksam. Så därför uppmanar jag alla att höra av sig till honom och tjata om att han ska öppna DG tills han ändrar sig. Facebook, mejl, brev, telefonsamtal, sms, telefax, budfirma, knacka på hans hus...alla sätt att kontakta honom går bra.

Krogkrönika, mars

Dags att gå hem?

Ibland känns det som att dörrvakter, entrévärdar och garderobspersonal har helt fel arbetsuppgifter. Istället för att välkomna folk in på krogen borde de jobba betydligt mer aktivt med att få folk därifrån.

De flesta har säkert varit med om att gå ut på after work med ambitionen att ta två öl och sedan gå hem, för att fem timmar senare finna sig själv halvpackad på en nattklubb. Det verkar finnas något inbyggt i den mänskliga naturen som gör att vi inte har vett att gå hem i tid. Vi måste alltid ta den där sista ölen, trots att den sällan är varken särskilt god eller rolig, och framförallt inte nödvändig.

Att känna när det är läge att gå hem är en konst som få bemästrar. Eller många vet nog när det är dags men kan helt enkelt inte motstå frestelsen att ta den där extra ölen. Det är ju så trevligt just där och då, och hemma väntar bara en tråkig och tom lägenhet. Nånstans i bakhuvudet vet man att man dagen efter kommer att gräma sig över bakfyllan, den tomma plånboken och alla pinsamheter man stod för kvällen innan, men i stunden struntar man i det. Ingen vill vara den där torrbollen som lämnar sällskapet först, men de töntiga orden "det är en dag i morgon också".

Så hur ska man göra för att gå hem i tid? Använda alkomätare? Boka tvättstugetid? Hyra en torped som kommer och släpar hem en vid en viss tidpunkt? Egentligen vet man ju när det är dags att börja tänka på refrängen, till exempel när discolåtarna bytts ut mot lugna ballader eller när värdparet börjar gäspa, men att förmå sig själv att gå hem bara för att man ser tecknen är något som ändå tycks vara omöjligt.

Ett gammalt välbeprövad knep är att göra ett språktest med sig själv. Har du svårt att säga ord som:
1. Preliminärt
2. Kvastskaft
3.Tillvägagångssätt
Då vet du att det snart är dags att röra på sig.

Så småningom kommer stadie två. Då är det svårt, för att inte säga omöjligt, att säga saker som:
1. ”Nej, nu är det dags att gå hem”
2. ”Nej tack, nu ska jag inte dricka mer”
3. ”Åh, jag kan inte - ingen vill höra mig sjunga!”

Om du inte kan formulera dessa meningar vet du att tiden för hemgång kommit.

Biomåndag

Igår hände det igen - jag hade hela biosalongen för mig själv. Aaah...alltid lika härligt!
Jag var och såg "10 Cloverfield Lane" och förväntningarna var i ärlighetens namn ganska låga. Och visst, det var ingen höjdarrulle men ändå blev jag nästan positivt överraskad, just för att jag trodde den skulle vara usel.
En tjej är med om en bilolycka och vaknar i en bunker. Ägaren hävdar att det skett en "attack" utanför och att luften är farlig att andas. Hur ligger det egentligen till med den saken? Ja, det är det man undrar som tittare och det får man veta i slutet.
Betyg: 2 av 5

På skiva: Mimikry

Mimikry
"Alla sover"

Mimikrys största bedrift måste vara att de lyckats få folk att glömma att de faktiskt slog igenom som tv-pajasar en gång i tiden. Det är starkt gjort och det ska de ha viss respekt för. Nu är bandet med Hjalle & Heavy i spetsen tillbaka med en ny platta efter fyra år, och flera av låtarna behandlar aktuella ämnen som tiggare och den ökande rasismen, och det får de såklart också tummen upp för. Däremot har jag svårare att känna någon större entusiasm för själva musiken, som i ärlighetens namn är rätt banal.
Nu har det dock inte hindrat Mimikry från att bli ett av landets största punkband, om man nu ska kalla musiken för punk. Publiken består visserligen till stor del av punkare men musikaliskt rör sig bandet nånstans mellan melodiös trallpunk och vanlig rock. Det är lättrallat, energiskt och fartfyllt. Pang-på-rökare som fläskar på utan krusiduller, ungefär som det låtit tidigare, så gamla fans lär förmodligen bli nöjda med detta nya alster. Själv hade jag gärna sett mer finess i arrangemangen, större variation i sången och mer spänning i ljudbilden.
Å andra sidan känns det som att Mimikry maxar sin begåvning, och mer än så kan man kanske inte önska.

2/5

En doft av Italien

Som jag sa till Bella igår: Mozzarella är en ganska mysig och bra kvarterskrog men de borde byta logga. Den utstrålar standardpizzeria och lockar knappast dit kunder. Hur som helst hade vi pratat lite om att gå till Mozzarella nån gång och igår hamnade vi där lite av en slump. Och som sagt: mysigt ställe, så dit går vi säkert flera gånger. Men överst på listan (i Linköping) står Cava Pinxtos, som jag medvetet hållt på lite. Herregud, måste vara ett halvår sen jag var där senast.

Vinprovning Tema: Australien

Igår hade vi vinprovning här igen. Det har ju blivit en fin tradition att jag köper med mig vin hem från mina resor som sedan Martin, Vickan, jag och Jossi provar och käkar nåt gott till. Och igår var även Bella med.
Vi har halkat efter lite i schemat, så igår var det Australien som gällde - där jag var FÖRRA vintern. Men till sommaren är planen att vi ska klara av Chilekvällen (senaste resan) så vi hamnar i fas igen.
Tidigare har vi bland annat provat viner från Sydafrika, Argentina och Nya Zeeland.
Det är alltid lite nervöst när man ska prova ett vin som man tyckte var svingott när man köpte det ett halvår, ett år tidigare men min Shiraz 2009 från Murray Street Vineyards (Barossa) var verkligen lika kanongott som jag mindes det.
Sen käkade vi hemmagjorda hamburgare och fuskade lite genom att dricka öl. Vi fuskade förresten med hamburgarna också genom att strunta i rödbetan och ananasen, som annars ofta ingår i australiensiska burgare.
Och vegemiten skippade vi helt...

Söndagsintervjun: Tattooish

Tatueringar av rätt anledning

En tatuering är mycket mer än bara en skojig kroppssmyckning. Det är ett livslångt konstverk som ska väljas med eftertanke. Det menar Ish, som har ett mer filosofiskt och djupsinnigt synsätt på sitt yrke än många andra tatuerare.

Att benämna Ish som tatuerare är kanske att begränsa hans gärning. Snarare ska han ses som konstnär och kreatör, där tatuerandet är ett av hans många uttryck. Skapandet med nål och färg på mänsklig hud är bara en av de konstformer han sysslar med, en annan är oljemålningar där han också nått framgång.
- Min konst har bland annat ställts ut på Rijksmuseum i Amsterdam och på Metropolitan Art Museum i New York, men det är genom tatueringen jag har gjort mig mitt namn, säger Ish som han kallas, och börjar berätta om sin spännande bakgrund.

Han är uppvuxen på ön Curaçao i Karibien, och efter att ha läst vidare i Venezuela har han rest runt världen och bland annat bott utanför Seattle innan han kom till Sverige för ett och ett halvt år sedan. Han har bland annat arbetat som kock inom Marriott Hotels och får ibland konsultuppdrag där han hjälper restauranger med verksamheten.
Tatuerandet började han med lite av en slump. Hans syster hade en liten delfin på vristen, som han tyckte var ful och pikade henne för. Hon tröttnade och sa: "gör det bättre själv om du kan då". Systern gick dock bort väldigt hastigt i lunginflammation i samma veva, och fick aldrig uppleva hans tatuerarkonster, men det är henne han har att tacka för att han idag har blivit ett så aktat namn inom yrket.
- Jag började öva på mig själv. Tatueringar är permanenta och skulle jag sätta saker på folks skinn för evigt ville jag vara bra. Som tatueringsartist måste man kunna konst och att tatuera, och jag kunde inget av det så jag började studera mästarna: Da Vinci, Michelangelo, Bernini, deras teknik och deras stilar. Jag behövde vara tålmodig och uthållig för att en dag kunna bli riktigt bra.

Och det är ett mål som man nog får säga att Ish lyckats med. Tittar man på hans hemsida tattooish.com finns en lång lista med utmärkelser han fått från 2008 och fram till idag.
- För mig är tatuering den ultimata konstformen. Den går inte att ta bort utan dör med personen, det är det enda en person tar med sig i graven. Den står sig inte över tid på samma sätt som en målning från 1600-talet som du kan se i ett galleri, men jag tror det är ett mer psykologiskt verk för en person att uppleva. I vår kultur tar man väldigt lättvindligt på tatueringar, som ett modeuttryck, men för mig som artist är det tvärtom.
- Jag och mina samlare, jag kallar dem inte kunder, skapar ett psykologiskt band mellan oss. Har du inte tatuerats av mig förstår du inte vad jag menar, men de som varit hos mig kommer att säga samma sak. Jag har kunder som flyger hit från hela världen: Tyskland, Storbritannien och Spanien. De kommer hit till Linköping för att skaffa en tatuering.

Ish räknar upp en mängd internationella världsartister som han inte vill att jag ska nämna namnet på.
- Det är inget jag skyltar med. Det är ingen popularitetstävling. Jag har blivit erbjuden att vara med i tv-shower, men känt att det inte varit något för mig. Jag är inte ute efter att bli "känd" utan vill förtjäna mitt rykte. Mitt mål är att försöka nå människor och få dem att förstå att de är unika och inse sin sanna identitet.

Sedan ett halvår tillbaka har Ish en studio i Tornby där han tatuerar, målar, håller kurser och ägnar sig åt andra kreativa projekt. Dessförinnan bodde han i Gränna i ett år och jobbade i Jönköping. Att det blev Sverige berodde på att han ville etablera sig i Europa och fastnade för
det svenska klimatet, dels det konstnärliga och samhälleliga men också det rent meteorologiska. Att det var kallt och grått innebar färre distraktioner och att han bättre kunde koncentrera sig på sitt jobb.
- Även om jag tatuerat i åtta år vill jag fortfarande utvecklas. Här är jag mycket mer kreativ än tidigare, säger Ish och berättar om den debutbok han ger ut i februari. Den kretsar kring personlig utveckling och hur vi kan "programmera vårt sinne" för att uppnå vår fulla potential. Andra projekt är bland annat att designa klädmärken och skriva pjäser. De olika konstnärliga uttrycken går ofta in i varandra, och tatuerandet går som en röd tråd genom allt.
- För mig är tatuering inget som ska tas lätt på. Det finns ungdomar på 16 eller 18 år som tatuerar sig med nonsens, kanske en bild de ser på instagram. Om alla tatuerare var lika ansvarsfulla som mig skulle vår bransch ha ett bättre rykte. Bara för att du bokar tid hos mig är det ingen garanti att du får en tatuering.
- En tatuering sitter där för livet, du kan inte ta bort den. Jo, du kan, men det är inte det som är poängen. Kommer du till mig och berättar vad du vill ha, frågar jag vem du är. Vi pratar och jag får bilder i mitt huvud. Det räcker inte med att tänka genom ett motiv i fem minuter, vi måste ändra inställningen till tatueringar och jag är gärna en del av det. Jag säger inte att folk ska göra vad samhället vill, för vi är fria människor, men du måste visa respekt för dina föräldrar och din familj. Om de inte vill att du ska tatuera dig - tatuera dig inte! De födde dig till den här världen och tog hand om dig när du växte upp, så visa lite respekt. Om min son ville tatuera sig skulle jag fråga varför. Om svaret var rätt skulle han få tillåtelse, men om svaret var fel får han det inte. Det måste vara ett intellektuellt, filosofiskt och smart svar om jag ska kunna säga ja.

Olika som bär


På skiva: Freddie Wadling

Freddie Wadling
"Efter regnet"

Steget mellan punk och finkultur behöver inte vara så långt, det är Freddie Wadling ett tydligt bevis på. Efter att ha sjungit punklåtar med Leather Nun, Liket Lever och Perverts började han omhuldas av etablissemanget på 80-talet i och med Fläskkvartetten och har sedan dess tilldelats såväl Cornelisstipendiet som statligt konstnärsstöd.
Många tycker om hans personliga röst, och jag kan stundtals sälla mig till dem. Med rätt låtmaterial kan Wadlings karaktäristiska röst skapa magi, men lika ofta eller oftare har musiken varit för tråkig och då bidrar inte heller hans röst med något speciellt.
Den nya plattan är på svenska och innehåller låtar som Stina Nordestam skrivit direkt för honom. Dessvärre blir svårmodet, de minimalistiska arrangemangen och det pretentiösa anslaget tämligen segt och sövande, och det dröjer inte länge innan de första gäspningarna kommer. Här finns även en trist cover av Towa Carsons fantastiska "Alla har glömt" som ändå är ett av de bättre spåren för att den har en så genomstark grundmelodi. Samma sak kan sägas om Hellströms "Känn ingen sorg" som här får pratsång. Jag hoppas på mer punkattityd och mindre finkultur på nästa Wadlingskiva.

2/5

Lehmans fredagsfräckis

Det var två män som hade gått vilse i öknen, men fram emot kvällen fick de syn på ett palats! De klev in och frågade sultanen om de kunde övernatta. Sultanen svarade:
– Självklart! Jag ska bort i afton, men jag kommer tillbaka imorgon bitti. Ni får äta er mätta och sova gott, men rör någon av er någon av mina fruar så kommer ni att få ett hårt straff!
Männen gick absolut med på detta. Tyvärr kunde ingen av de hålla händerna i styr när de såg sultanens vackra fruar. När morgonen kom och sultanen fått reda på allt kallade sultanen in de båda männen och sade:
– Ni två har brutit mina regler och kommer därför att få ett hårt straff! Ni ska gå ut i min trädgård och plocka 100 stycken av er favoritfrukt och sedan komma in till mig, en i taget, och få straffet!
Den förste mannen kom in, han hade plockat 100 stycken vindruvor. Då sade sultanen:
– Nu ska du stoppa upp alla i röven på dig själv!
Mannen började trycka. Ju mer han tryckte desto mer skrattade han och till slut blev sultanen bestört och sa:
– Det är meningen att det här ska göra ont, inte vara kul!
– Det gör ont! Men jag tänker på min kompis, han tog vattenmelon!

Helgen på Palatset

Helgens gig på Palatset:
Fredag - Satanic Slaughter
Lördag - Mimikry + Isfruun

Lika som bär #195

Jerry Prütz brösttatuering & Kungafamiljen
 
 

På skiva: Miike Snow

Miike Snow
"iii"

Vem är den där Miike Snow egentligen? Ja, det är alltså ingen person utan ett band bestående av svenskarna Christian Karlsson och Pontus Winnberg samt amerikanen Andrew Wyatt. Svenskduon har tidigare kallat sig Bloodshy & Avant och jobbat med en rad världstjärnor. Största framgången fick de med låten "Toxic" som blev en stor hit med Britney Spears 2004.
2007 slog de sig ihop med sångaren Wyatt och började fokusera på sin egen karriär under namnet Miike Snow. Debutalbumet kom 2009 och trion har sedan dess blivit en internationell angelägenhet. Winnberg är även medlem i hyllade bandet Amason och Karlsson utgör ena halvan av Galantis, som nominerades till en amerikansk Grammy i år.
Här på sitt tredje album gästas de av Charli XCX och Run the jewels, och levererar en genomgående stark platta bestående av radiopop med viss indiekänsla, en inte helt enkel ekvation att få ihop.
Miike Snow lirar snygg pop som är elegant och väl utförd i varje detalj, men lite väl generisk för att vara verkligt intressant. Det är svårt att tycka illa om Miike Snow, men det är minst lika svårt att tända på alla cylindrar och hänge sig fullständigt som lyssnare.

3/5

Gest i himmelen

R.I.P David Gest
Ni som följt min blogg vet att jag haft ett speciellt förhållande till David Gest. Därför blev jag såklart bestört när jag igår nåddes av beskedet av att han igår hittats död i ett hotellrum, 62 år gammal.
Gest var känd för...ja, vad var han egentligen känd för? Jo, han var känd för sina plastikoperationer och att han som gay lyckades gifta sig med Liza Minelli. Det var han nu inte ensam om, även Minellis tidigare makar Peter Allen och Mark Gero var gay, och det går även rykten om Jack Haley Jr.
Så eventuellt har alla fyra av Liza Minellis makar varit gay. Märkligt, tycker ni kanske? Icke alls. För studerar man Liza Minellis släkt upptäcker man att såväl hennes mamma (Judy Garland) och hennes mormor också gifte sig med gaygubbar! Judy Garland dessutom två gånger. En extra pikant detalj är att Minellis styvpappa Mark Herron till och med hade en affär med hennes man Peter Allen.
Men David Gests allra största bidrag till historien var när han medverkade på bilden nedan, tillsammans med Michael Jackson, Elisabeth Taylor och Liza Minelli. Och som alla kan se var inte bara han, utan alla fyra, döda redan då.

Nytt på DVD: En dödlig lögn

En dödlig lögn

Mathieu är en ung fransk författare som skickar in manus till bokförlagen men blir ständigt refuserad. På dagarna jobbar han som flyttgubbe och en dag när de tömmer ett dödsbo råkar han hitta ett opublicerat manus från den avlidna mannen. Han stjäl manuset och lyckas få boken utgiven under sitt eget namn. Plötsligt kommer han in i kulturens finrum. Han hyllas i pressen och skaffar flickvän från en fin familj.
Problemen börjar när förlaget vill ha en uppföljare en tid senare. Lögner följs av fler lögner och paniken stiger när bluffen börjar avslöjas från olika håll. Snaran kring Mathieu dras åt och han börjar agera mer och mer desperat.
Det finns många filmer kring personer som lever i en lögn som riskeras att avslöjas, och denna är varken bättre eller sämre än snittet. Att den är fransk ger dock en annan charm och tonträff än de vanliga Hollywoodrullarna, men i grund och botten är det en typ av historia vi sett många gånger förut. Själva utförandet är stabilt, men särkilt originell känns inte filmen. Slutet känns också lite hafsigt och brister i logik, det hade kunnat lösas elegantare.

2/5

Vårdag i härliga Norpan

Egentligen skulle vi bara gå och fika men vi hamnade på Il Cibo istället. Rätt nyöppnat ställe i Norrköping som jag velat gå till ett tag, så det var kul att det blev av. Testade bara pizzan, som var helt okej, men måste nog prova nåt mer från menyn innan jag kan bilda en verklig uppfattning. Men det verkade ganska bra.
Nu väntar vi bara på att Ölhuset ska öppna vid Nya Parken, så ska vi testa det också. Det är för övrigt Il Cibo som ligger bakom det stället med. Öl ska det va´ - vareviga da´! (Mitt eget motto...)
 

På skiva: Ronan Keating

Ronan Keating
"Time of my life"

Jag kan fortfarande vakna kallsvettig om nätterna efter att ha drömt mardrömmar om pojkbandsvågen på 90-talet. Det kom fram någon enstaka bra poplåt men i allt väsentligt var det en mörk tid i musikhistorien. Plötsligt var perfektion, smörighet och färglöshet något som hyllades, hur kunde det gå så fel?
Ett av de populära pojkbanden var Boyzone med sångaren Ronan Keating som sedan fick en framgångsrik solokarriär. Han trivs oerhört bra med livet och det är just det han sjunger om här på sin nya platta. Myslåt efter myslåt rads upp och bordsmargarinet fullkomligt rinner ur högtalarna. Vad ska vi med sån här totalt harmlös musik till? Vad gör den för nytta för mänskligheten, vad tillför den till vårt kulturarv? Det låter inte direkt dåligt, tvärtom är varje detalj oklanderlig, det är bara det att det är så fullkomligt ointressant.
I Sverige har vi Bo Kaspers Orkester som intetsägande bakgrundskuliss till parmiddagar. På Irland har de Ronan Keating.

1/5

Musikkrönika, mars

DJ 50 Spänn väcker musiklusten

I en tid av perfekta produktioner är det skönt att söka sig tillbaka till dagarna då musik var något som kom med knaster. Podcasten DJ 50 Spänn ger mig musiklusten åter och får mig att inse vad det är jag saknar i dagens musikutbud.

Ordet "radioskval" började förmodligen användas samma dag som radion började spela musik, men frågan är om termen varit mer relevant än nu. Slölyssnar man så låter allt som spelas likadant. Samma felfria produktioner, samma typ av låtbyggnader, samma sångteknik. Är det Rihanna, Kate Perry eller J Lo som sjunger? Strunt samma, det låter ändå likadant. Vad heter schlagerartisten den här veckan? Vem bryr sig, finns det ens någon skillnad?

Att alla topplisteartister låter likadant är kanske inte så konstigt, de använder ju samma låtskrivare och producenter. Ett exempel på det är nyligen Polarprisbelönade Max Martin som haft USA-ettor med såväl Britney Spears och Pink som Maroon 5 och Taylor Swift. Låtskrivare, artister och producenter ligger idag i en sådan rörig ormgrop med varandra att det är svårt att avgöra var den ena börjar och den andra slutar. Resultatet blir att det mesta vi hör låter likadant.

Likriktning inom populärmusik är såklart inget nytt. Varje era har sina trender och sina ljudbilder. Artister har alltid delat låtskrivare och redan på 60-talet massproducerade man popmusik enligt löpande band-modellen i The Brill Building i New York. Men det hindrar inte att jag gärna vill ha en större bredd på dagens topplistor. Extra tydligt blir det när jag lyssnar på podden DJ 50 Spänn.

Podden har funnits sedan hösten 2013 och går ut på att programledaren Tommie Jönsson bjuder in en gäst som får 50 kr att handla fem stycken begagnade loppisvinyl för. Sedan lyssnar de på musiken och pratar om den. Mest handlar det om musik från 70- och 80-tal, och det är när jag lyssnar på DJ 50 Spänn som det blir uppenbart för mig hur mycket musik det finns som jag saknar på dagens topplistor. Framförallt känns det som att 70-talet hade en enorm genrebredd och att olika sorters musik kunde existera sida vid sida, samtidigt som stilarna var tydligare avgränsade än idag.

Visst finns det mycket bra låtar bland dagens generiska soul-r´n´b-pop-rock, men nog tusan vore det roligare om man även kunde höra renodlad disco, klassisk country och sorgliga skillingtryck på radions A-rotation.

När wrestlingen kom till stan

Igår var jag på wrestling nere på Doom. Det var första gången jag såg wrestling live och jag hade vissa farhågor att det skulle vara ganska halvuselt, men dom kom omedelbart på skam. Tvärtom var showen klart över förväntan och en av de bästa krogkvällar jag haft på länge i Linköping.
Det var helt enkelt skitkul att kolla på wrestling. Publiken var vild, brottarna var riktiga showmän och inramningen var kanon. Får ni chansen att kolla på wrestling så ta den.
På hemvägen smet jag ner på Palatset där det också var bra drag. Mats Ronander blev ju sjuk och ställde in men vi lyckades rädda upp det med kort varsel genom att boka in Frallan som ersättare, vilket förmodligen var en bättre lösning än den ursprungliga.
Det ultimata hade väl varit att kombinera de två konstformerna. Wrestling i en ring på golvet medans Frallan lirar tung blues på scenen...hmm, det tål att tänkas på.

Söndagsintervjun: Inclosure

Inclosure vill ta nästa steg

I höstas släppte Norrköpingsbandet Inclosure sin första platta och anordnade ett episkt releaseparty. Nu känner de sig redo att växla upp ytterligare.
- Vi repar mycket och jobbar hårt. Nu vill vi ta nästa steg och komma ut och spela runtomkring i Sverige, förklarar bandet.

Inclosure fick sin nuvarande sättning hösten 2013 och har på kort tid etablerat sig som ett av Norrköpings mest intressanta band. Från början hade de tänkt att spela lite hårdare musik men när bitarna så sakta föll på plats slutade det istället med storslagen arenarock.
- Det var nog ingen tanke vi hade från början utan det tog ett tag innan vi hittade vår stil, säger gitarristen Daniel Andersson, som liksom tre av de andra bandmedlemmarna kommer från Åby.

Efter att ha släppt två singlar gav bandet nyligen ut sitt självbetitlade debutalbum, både digitalt och i fysisk form.
- Vi började spela in i maj 2015 och sen hade vi releaseparty den 20/11 på ett fullsatt Skandiateatern, säger Carl Adam "Calle" Stråberg på trummor.
Det blev ett lyckat event som drog 270 personer, och bandet hade verkligen gått in för att göra kvällen till något mer än bara en vanlig spelning.
- Vi ville göra nåt maxat av det, folk ska veta om att vi släpper en platta. Och det var kul att det var många som vi inte kände som kom, och att publiken var i olika åldrar, säger gitarristen Tommy Andersson.
- Det är lite spännande också att ta såna risker. Det kan ju bli totalflopp eller succé och i det här fallet blev det succé. Vi fick jäkligt mycket erfarenhet och lärde oss vad som krävs för att anordna en sån tillställning, säger basisten Gustav Fransén.
- Och det var sånt jädra drag, säger Victor Rauker som står för bandets leadsång.

Att bandet är ambitiöst går inte att ta miste på. De repar tre gånger i veckan, och det är långa rep, särskilt när det drar ihop sig till gig. Calle berättar att de repar 20-24 timmar i veckan innan en spelning. Nu jobbas det för fullt på nya låtar. Det nya materialet går i samma stil som tidigare men bandet lägger ner ännu mer arbete på produktionen och dynamiken.
- Vi är nöjda med första skivan, det är en kul blandning av låtar. Men nästa skiva ska bli ännu fetare och ännu mer genomarbetad, säger Tommy.
- Det vi gjort hittills har varit en uppvärmning och nu är det dags för spurten, säger Victor.

Sedan livepremiären på Gymnasieslaget i juni 2014 har Inclosure hunnit med cirka 15 spelningar. De flesta har varit i Norrköping, exempelvis på Augustifesten, Kulturnatten Stadium Arena och Dynamo, men bandet har även haft två spelningar i Linköping och en i Örebro. Nu hoppas de komma ut och spela mer utanför hemstaden.
- Vi skulle inte ha något emot en sommarturné i USA, skojar Daniel.

Var är Inclosure om ett år?
- Då har vi haft fler spelningar runt om i Sverige och gjort minst en ny video. Vi vill framåt och det är nu vi ska ta nästa steg. Det gäller att ta det lugnt och göra det på rätt sätt, säger Tommy.
- Och förhoppningsvis har vi en buss. En Folkabuss som vi kan åka runt och turnera med, lägger bandets motorentusiast Gustav till.

Fredag i Norpan

Det finns bara tre saker i livet man aldrig kommer undan: skatterna, döden och att ha trevligt när man är i Norrköping. Fredagen började med lunch, föredrag och mingel på Vita Hästen Affärsforum ute i Mässhallen, och efter det blev det en sväng till flygplatsen för att bland annat luska lite kring det nya Münchenflyget som börjar på fredag. Oktoberfest ligger ju i pipelinen, så det var ju passande att de drog igång den rutten.
Eftersom det var fredag hade jag även bokat in en AW på schemat. Bella och jag gick till Burgers & Bangers (kan vara tvåa på Norrköpings kroglista efter Härlig Pasta). Gott som vanligt, men fortfarande har jag inte testat korvarna, så det får bli nästa gång.
Var ett tag sen jag var på Munken, så det blev en sväng dit också. Sen minns jag inget mer...
 

På skiva: Kristian Anttila

Kristian Anttila
"Rum 4 Avd. 81"

Vem är Sveriges mest underskattade artist? Ja, Kristian Anttila är definitivt en av de personer som gör anspråk på titeln. Nu är det inte så att han är helt okänd, han har haft en del radiohits och andra framgångar, men med tanke på mängden av urstarka låtar som han spottat ur sig genom åren och hans starka personlighet borde han vara en popartist som alla från muraren till mormor känner till, och så är det ju tyvärr knappast idag.
Det är tveksamt om den nya skivan kommer att bidra till någon ökad uppmärksamhet, eller också är det precis vad som kommer ske. Kanske behöver Anttila en sån här nedtonad och personlig skiva för att väga upp mot det sprittande larm han tidigare överöst oss med?
I princip är det nio spår med bara sång och akustisk gitarr (även om en del pålägg förekommer), så den som väntar sig upptempo, knasiga gitarrslingor och halvskojiga texter kan börja ställa in sig mentalt på att detta är något annat. Låtarna är lugnare och deppigare, men Anttila har kvar känslan för bra låtskriveri, och som en del i en lång backkatalog funkar det med ett akustisk melankolialbum. Men det får inte bli nån vana...

3/5

Dagens Kinde

De nya låtarna ja...de är helt enkelt svinbra. Alla håller toppklass, möjligen med undantag för "Hjärtkirurgi", men den är ändå helt okej. Och så har vi Wiehes "Lindansaren" som sticker ut en smula. Kinde gör den kanon, men var jag tvungen att välja bort en låt på skivan skulle jag ta den. Men jag vill alltså inte ta bort den egentligen, för den är bra. Men det är ju en cover och texten skiljer sig en del från de övriga spåren.
Av de gamla tycker jag att "Begärets dunkla mål" och "Massans sorl" är de som funkar allra bäst i de nya versionerna, men alla är bra. Kul att han gör nåt helt annorlunda av uttjatade "Diamanter".
Nu känner jag att jag börjar få grepp om plattan, så börjar väl snart bli dags att knåpa ihop en mastodontrecension till Zero Magazine...

Lehmans fredagsfräckis

Urologen säger till patienten:
– Du måste sluta att onanera så häftigt.
– Varför då?
– Annars kan jag inte undersöka dig.

Helgen på Palatset

Helgens gig på Palatset:
Fredag - Dalaplan, Amplified och Knifven
Lördag - Mats Ronander (INSTÄLLT!) Jimmy Ullers Rockbluesband spelar dock som planerat och Frallan går in som ersättare för Ronander

Dagens Kinde

Eftersom jag redan hört alla (tror jag) låtarna live så är ju samtliga låtar i någon mån gamla. Å andra sidan är alla låtar även nya, eftersom det handlar om helt nya versioner av LL-låtarna. Vilka är då bäst - LL-låtarna eller de nyskrivna? Enkelt: de nya såklart.
LL-låtarna är också riktigt bra, ja till och med fantastiska. Men det är ändå bara nya versioner av gamla låtar, och en hel skiva med dom hade nog blivit för mycket. Däremot hade ett helt album med bara nyskrivet funkat utmärkt. Men jag vill ändå inte vara utan de gamla låtarna, så kanske är mixen det ultimata upplägget?
Nu vore det bara kul om det dök upp lite fler livegig framöver också. Är det någon som får nys om nån spelning är det bara att höra av sig.
 

På skiva: Chris Isaak

Chris Isaak
"First comes the night"

Det har gått 26 år sedan dundersuccén "Wicked game" och sju år sedan senaste riktiga plattan...herregud, det betyder ju att Chris Isaak fyller 60 i år. Innebär det att han gubbat till sig också? Nja, inte direkt. Han låter ungefär som han gjort de senaste decennierna. Kanske är det först nu han på allvar vuxit i sin inre ålder, Isaaks vurm för 50- och 60-tal har ju gjort att han alltid känts som en nostalgisk gubbe som drömt sig tillbaka till den oskuldsfulla tid när rock´n´rollen var ny och amerikansk popkultur gjorde sitt segertåg över världen.
Tillhör du de som också gärna drömmer dig tillbaka i tiden och lindar in gårdagen i ett romantiskt skimmer så är Chris Isaak din man. Få moderna artister för vidare arvet av Elvis Presley och Roy Orbison på samma utsökta sätt som denna Kaliforniacrooner. Här på nya plattan vävar han ihop traditionell rock med country, surfvibbar och tex mex-toner och får till den där tidlösa amerikanska musiken som lika gärna kan vara skriven 1956 som 2016. Isaak kan och vårdar sitt musikaliska arv med största noggrannhet. Det låter trevligt, men också lite tråkigt.

2/5

Dagens Kinde

Efter de första genomlyssningarna av "Ett halvt sekel av sex" är det framförallt titelspåret som sticker ut. En fantastisk låt, och bland det bästa Kinde nånsin gjort.
Musiken är magnifik och texten är underbar. Eller vad sägs om rader som:
"Ett halvt sekel av sex - en ocean av ex
Jag minns alla som betäckts - ett halvt sekel av sex
Födda nittonhundrafemtio eller nitton-nio-noll, ja äldre eller yngre, det var bortom min kontroll
Det började som en lek, begärets dunkla mål - men jag tycks aldrig kunna fylla detta hål"
 
Snackade lite med Kindes gitarrist Homero idag och han öppnade för att det framöver kan komma en andra platta i samma stil. Det vore ju helt strålande, live har ju Kinde kört versioner av "Man lever bara två gånger" och "Eld & vatten" och dessa vill man ju såklart också ha på skiva.
Men först ska jag njuta fullt ut av "Ett halvt sekel av sex" - ett riktigt, riktigt bra album.

Svarta bortaställ

Tillsammans med Aftonbladets intervju med basketspelaren Ninib Masso är denna artikel det bästa jag har läst de senaste dagarna. Kent ska alltså kröna sin karriär med att göra Sveriges officiella EM-låt i sommar. Ett av alternativen var tydligen Johan Kinde med "Begärets dunkla målchans"...

Ett halvt sekel av sex

Japp, då har Johan Kindes nya skiva äntligen kommit, så nu kommer jag vara onåbar i en vecka. Kommer väl nån recension nånstans, nångång men just nu ska jag bara njuta.
Jag var ju även med och crowdfundade plattan och blev därför tackad i innerkonvolutet. Kul!

Nytt på DVD: Tjuvheder

Tjuvheder

Man kan tröttna på att så många svenska filmer grottar ner sig i tunga, socialrealistiska skildringar där det mest finns elände, uppgivenhet och problem. Men när det görs lika bra som i Peter Grönlunds långfilmsdebut "Tjuvheder" är det lätt att ha överseende. Här får vi följa den kvinnliga langaren och missbrukaren Minna (Malin Levanon) och hennes liv nere på samhällets botten. Hon träffar alkoholisten Katja (Lo Kauppi) och de två flyttar in på ett husvagnsläger bland andra missbrukare/hemlösa/kriminella. Katja har en son och verkar inte ha fallit lika hårt, men Minna är jagad för en skuld och har fullt upp med att ta sig genom varje dag. Hela filmen utspelas på samhällets skuggsida med socialtjänst, poliser, knarkaffärer, kopparstölder, missbruk, Stadsmissionen, pengabrist, Plattan och hemlöshet som ingredienser. På pappret låter det outhärdligt, men trots allt mörker är det en film som man ändå vill följa vidare. Skådisarna är i många fall före detta missbrukare och ger en skyhög trovärdighet, inte minst med sin autentiska gatuslang, vilket gör att dialogen måste textas. Känslan är nästan dokumentär. Själva storyn är kanske inte så märkvärdig, men skildringen är magnifik.

4/5

Ny medlem i Vol-au-ventens vänner

Okej, visa mig det bästa Linköping har! Nu är det dags för "stora kanonen", sa Bella. Hjälp, tänkte jag. Vad ska jag hitta på då? Jag körde ett säkert kort och tog med henne till Gamla Linköping...
Sen hade jag även några andra ess i rockärmen som jag plockade fram, men dom är så hemliga så dom avslöjar jag inte här.
Men det allra bästa sparade jag till kvällen då jag invigde henne i vol-au-ventens hemligheter. Så nu har klubben Vol-au-ventens vänner fått ytterligare en medlem!
På söndagen gick vi till Von Dufva och testade deras brunch. Riktigt bra, särskilt fisk/skaldjursdelen. Det var första gången jag var där, och egentligen är jag inte så mycket för brunch som koncept (mest för att det är buffé, och bufféer är djävulens påfund), men det kan nog bli flera gånger. Fast först på listan står att prova Von Dufvas skaldjursfredagar!

Söndagsintervjun: Messiah Hallberg

(Kommentar: Nedkortad version av intervju med Messiah Hallberg om See it lives wrestlingsturné)

Efter flera års utveckling och succé i Stockholm, Göteborg och Malmö ger sig i vår turnén "See it live! Wrestling" ut på vägarna för att frälsa landet med den spektakulära och actionfyllda showsporten. Turnén börjar på The Crypt i Linköping den 9 april, gör stopp på Arbis i Norrköping den 30 april och besöker ytterligare fyra städer innan det hela avslutas i huvudstaden den 28 maj. Med på turnén följer dj:s som Patrik Arve, Josefine Crafoord och Joakim Cans, som spelar musik i pausen och efter galan. Bland brottarnamnen märks bland annat Daniel "Beast" Atterhagen och den nuvarande mästaren Ken Malmsteen. President och ansikte utåt för förbundet är Messiah Hallberg, som många nog känner igen från landets stå upp-scener.
- Jag hånar folk i publiken och ibland ger jag mig in lite i ringen också. Men jag är ingen brottare i första hand, säger Messiah som verkligen brinner för att få svensk wrestling att växa och utvecklas.
- Wrestling är min barndomskärlek. Det är min stora, och kanske enda, passion.

Liksom många andra upptäckte Messiah wrestlingens tjusning på 90-talet när sporten visades på svensk tv. Nu har det kommit fram en ny generation fans som är tämligen stor, men framförallt är den hängiven, högljudd och engagerad vilket gör att det ofta blir en fantastisk stämning kring matcherna. Fortfarande är dock wrestling en ganska liten företeelse i Sverige, åtminstone vad gäller utövare.
- Det finns kanske ett 60-tal brottare som håller på i Sverige. Det är en väldigt brokig skara människor som bestämt sig för att riskera sina kroppar för kicken att få vara larger than life. De flesta är nog människor som jag, som blivit förälskade i sporten, eller underhållningsformen eller vad man säger, och har en passion för den.

Att wrestling mer kan jämföras med en live dokusåpa än med traditionell idrott är inget problem. Både brottare och publik köper premissen och det är inget som förtar den dramatiska kampen mellan ont och gott.
- Alla som går in i en wrestlinglokal 2016 är medvetna om att det är underhållning, men man ska inte heller underskatta att matchen och resultatet är en viktig del av det hela. När det väl brottas blir folk väldigt hängivna. Och det finns alltid ett överraskningsmoment som är en del av charmen.

Varför ska man komma och kolla på "See it live"?
- Jag kan bara tala för mig själv. Första gången jag var och såg wrestling i Stockholm blev jag oerhört förvånad över publikens sammansättning och hängivenhet. Det var stekare, hipsters och mc-gäng och alla förenades i kärleken till wrestlingen. Det är en fantastisk show och upplevelse.

AW-säsongen igång

Japp, då har uteserveringssäsongen börjat på allvar. Solen sken och AW-suget började komma, så jag hörde av mig till Lillis & Marie, som sin vana trogen hakade på innan jag ens hunnit avsluta frågan.
Så från och med nu och fram till oktober så kommer ni hitta mig vid någon uteservering varje fredagseftermiddag, och kanske några andra dagar också.
Vi ses över borden!

Prickiga Sandra

Igår intervjuade jag Sandra Estberg i dansbandet Martinez. Hon bor ju i Linköping, om ni inte visste det. Blev ingen superbra intervju, vilket är lite märkligt eftersom jag är fascinerad av dansbandsvärlden och till och med hade mitt eget dansband "Torbjörn & Nykomlingarna" ett tag. Men mot slutet kom vi in på hennes "trademark" - de prickiga klänningarna - och då tyckte jag intervjun tog sig. Så jag ska nog kunna få till nåt halvhyfsat av det också.
Vill ni dansa till Martinez så lirar de tex på Pumpen i Södra Vi den 23/4. Det är den spelning som är närmast Linköping de kommande månaderna. Alla bandets gig hittar ni på: http://www.martinez.se/

Lehmans fredagsfräckis

Då en avläsare ringde på hyreslägenheten öppnades dörren av en ung dam, som endast var iförd ett tunt nattlinne. Mannen hade svårt att slita blicken från den läckra uppenbarelsen, men han harklade sig och sa:
- God morgon, min sköna, jag är från elverket och kommer för att läsa av er mätarställning.
- Hur kan jag vara säker på det? Frågade damen. Hur kan jag veta att ni inte är en våldtäktsman, som tänker utnyttja en ensam försvarslös hustru, som måste vara alldeles ensam ända tills mannen kommer från jobbet efter klockan fem?

Helgen på Palatset

Helgens gig på Palatset:
Fredag - Lillasyster + Violent Divine
Lördag - Ebba Gold + Tråkaderos

RSS 2.0