Academy Awards 2016

Igår var det Oscarsdags igen, och i vanlig ordning satt jag, Moe och Stubbe och Facebookchattade under sändningen. Och årets upplaga var riktigt bra, faktiskt den bästa på flera år. Och så fick ju Alicia Vikander en Oscar för Bästa kvinnliga biroll! JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!

Söndagsintervjun: Mike Helber

(Kommentar: Intervjun gjordes precis i början av årets hockeysäsong. Helber var kul och lätt att intervjua, inte minst för att han vågar ge tydliga och raka svar)
Helber trivs bra med nya karriären

Förra hösten tackade Mike Helber för sig och slutade som klubbdirektör i LHC. Men han fortsätter att vara verksam inom svensk ishockey. I september började han sitt nya jobb som expertkommentator i C Mores tv-sändningar från Hockeyallsvenskan och SHL.

Sedan årskiftet är Mike Helber VD för rekryteringsföretaget Cojn, och via företaget hyr han även ut sig själv till olika uppdrag, bland annat till tv-kanalen C More där han tillsammans med kollegorna Sanny Lindström och Petter Rönnqvist turas om att vara bisittare till programledaren Tommy Åström. För Helbers del handlar det om två till tre matcher per vecka under säsongen.
- För mig är det en perfekt nivå just nu, att under ett år ha 50-60 tillfällen där jag jobbar inom C More. Det ger mig tid att göra det övriga jobbet som jag måste göra inom Cojn, säger Helber och berättar hur han fick sitt nya jobb:
- När jag slutade i LHC ville jag inte jobba inom en förening, men tv hade jag varit med om förr. Så jag hörde av mig till C Mores sportchef Johan Cederqvist och sa: hej, glöm inte mig i framtiden. De som sitter i studion är oftast före detta spelare eller tränare, men det fanns ingen som var före detta klubbledare som jag. Jag hade en annan kompetens i form av hur man bygger upp en förening, hur man pratar om ekonomi, hur SHL är uppbyggt. Sen hörde Johan av sig i april 2015 och i samband med det tog de över rättigheterna till Hockeyallsvenskan, så de behövde fler personer och jag var en av de som fick chansen.

Hur tycker du att det har gått?
- Jag har haft en utvecklingskurva som är positiv i alla fall. Mina första sändningar var tuffa, det är mycket man måste tänka på. Sen har jag blivit alltmer bekväm, och jag tror att det kan bli ännu bättre. Jag måste utveckla mitt vokabulär, jag vill gärna hitta liknelser och referenser som svenskarna förstår.

Hur är klassen på svenska hockeysändningar?
- I NHL har de helt andra resurser och möjligheter, så där ligger Sverige ett steg efter. Men jämför du med KHL, Tyskland och Schweiz ligger de svenska produktionerna väldigt långt framme. Kommentatorerna och experterna är svårt för mig att jämföra eftersom jag inte förstår till exempel tyska, men jämför man med NHL så är svenska kommentatorerna mer sakliga och objektiva.

Helber menar att svensk hockey står sig väldigt stark, och Sverige är det land i världen som är bäst per capita på att få fram skickliga spelare. För närvarande har Sverige cirka 120 spelare, motsvarande sex hela lag, som spelar i andra länder. Svenska klubblag går bra i CHL och Helber rankar SHL som världens tredje bästa liga, strax efter KHL. Och även Hockeyallsvenskan håller hög klass.
- Hockeyallsvenskan är den bästa andraligan i hela Europa. Och sen kan man ställa sig frågan: finns det något lag som kommer att ta sig upp till SHL i år? Och mitt svar är att Västerås kommer utmana Karlskrona i en play off-serie i april om SHL-platsen.

Vita Hästen då?
- Nej. De blir åtta, nia och hamnar precis vid play off-gränsen. Vita hästen har gjort ett fantastiskt jobb på kort tid men är fortfarande ett lag som kämpar och kämpar. De gjorde kanske svensk ishockeys största prestation förra året, men de har inte tillräckligt mycket kompetens än för att bli riktigt bra i Hockeyallsvenskan. De bygger upp sin juniorverksamhet och sin organisation sakta men säkert, så de är på rätt väg. Och de är en stad som har en idrottstradition och en bra publik. Bland den bästa publiken i hela Hockeyallsvenskan finns i Norrköping så de har goda förutsättningar, men de har en resa framför sig på ett antal år tills de verkligen kommer vara ett lag med chans att gå upp i SHL.

Finns det plats för två östgötska lag i SHL?
- Tveksamt. Historiskt sett har det visat sig vara väldigt svårt att ha två lag i högsta serien som ligger väldigt nära varandra. Vi har haft till exempel Leksand-Mora och Malmö-Rögle, men aldrig över särskilt lång tid. Det är i Stockholm i så fall, där vi har haft AIK och Djurgården.

Hur går det för LHC i vinter?
- Hittills har de gjort det riktigt bra. Tyvärr har de haft skador på de främsta spelarna som ska leverera och de har en relativt tunn trupp. LHC kommer att ligga bland de sex bästa vilket innebär kvartsfinalspel direkt. Jag tror att Frölunda slutar etta, Skellefteå tvåa, Färjestad eller Växjö därefter och sen kommer LHC.

Vilka spelare i LHC respektive SHL ska vi hålla ett extra öga på den här säsongen?
- Marcus Högberg i LHC ser ut att ta nästa steg i sin utveckling och blir riktigt bra i mål. Pratar vi SHL väljer jag Brynäs lagkapten Anton Rödin. Han är den spelare som jag tror ligger närmast NHL idag. Han leder Brynäs på ett fantastiskt bra sätt och är jättehärlig att titta på.

Nytt på skiva (Zero Magazine)

It´s a synth: Curiosity

Album
4/10

Dansk synth som är stabil utan att imponera

I Danmark släpptes detta debutalbum redan i januari och gjorde att duon nominerats till Gaffapriset i sitt hemland. Nu är det vi i resten av Europa som ska få äran att upptäcka Andreas Fog-Petersen och Caper Clemmensen. Och går man bara efter själva ljudbilden är det en ganska trevlig bekantskap. Det låter småpoppigt och ganska klassiskt synthigt, måhända lite profillöst och likartat men i det stora hela får man en ganska angenäm lyssning genom plattans tio spår. Bristen ligger i låtskrivarkonsten, eller bristen på densamma. Låtarna gör inget större avtryck och saknar det där som skiljer bra artister från band i mängden. I flera spår tänker man "nu jäklar, nu kommer det att hända saker" bara för att produktionen känns så rätt, men det slutar ändå alltid med en slags pyspunka. Med en riktig låtskrivare i sättningen hade detta kunnat bli betydligt mer spännande.
Sen drar jag även av en pinne ytterligare i betyget enbart på grund av det urusla bandnamnet.

A-väg

Satt och skrev en grej om Atlanterhavsveien, som jag åkte för två år sen. Blev lite sugen på att åka dit igen...

America del Sur i lokalpressen

Just det, jag var ju med i Linköpings Tidning för nån vecka sen och gav lite restips från Sydamerika.
Fast man kan ju fråga sig varför artikeln låg under "Familjenytt"...

Lehmans fredagsfräckis

Mannen till kvinnan vid bardisken:
- Ska du hänga med mej hem och lyssna på musik?
- Är det säkert att vi bara ska lyssna på musik då???
- Javisst...
- Men om jag inte gillar din musik då...?
- Då kan du klä på dej och åka hem.

Helgen på Palatset

Helgens gig på Palatset:
Fredag - Hellshaker, Saved by Insanity och Fourever
Lördag - Ballbreaker och G.A.D

Bioonsdag

Var och kollade in Sacha Baron Cohens nya rulle "Grimsby" igår. Superagent får hjälp av sin underklassbrorsa att rädda världen från ett livsfarligt virus. Helt hjärndöd såklart. Grov, barnslig och obekväm humor med vissa scener som är så sjuka att man inte vet vart man ska ta vägen. Dock känns det som en "mellanfilm", en bit från "Borat":s och "Brüno":s klass.
Betyg: 3 av 5

When I was a little stereo

Det tog tre år, men nu har jag en stereo igen. Kanske kan vara bra att ha eftersom jag jobbar med att recensera skivor.
Eller?
Jag kommer ju knappast börja spela en massa CD helt plötsligt. Allt finns ju på datorn och i mobilen. Nä, funderar på att slänga ut skiten imorrn...

Linköping - what´s hot and what´s not

Ja ja ja, det finns mycket som inte är tipp topp när det gäller Linköping, men det finns en hel del bra också.
Här är innelistan 2016:
1. Flygplatsen
2. Närheten till Norrköping
3. Tannefors
4. Ghost
5. Cava Pintxos
6. Livemusikutbudet
 
Utelistan:
*Att Hamlet ska säljas...

På skiva: Franska Trion

Franska Trion
"Som ett spjut genom dagarna"

Det som direkt slår en när man lyssnar på Franska Trion är Matti Ollikainens darriga röst. Den befinner sig någonstans i mitten av en bräcklig Roffe Wikström, en skör Tom Waits och en nasal Sigge Hill. Med en ordinär sångare hade trion som bildades 2002 och består av Matti Ollikainen på sång och piano, Thommy Larsson på trummor och Viktor Turegård på kontrabas visserligen varit fullt lyssningsbara, till och med angenäma med sina småjazziga rännstensmelodier. Men sången lyfter bandet ytterligare en nivå. Tillsammans med de självömkande texterna om krossade hjärtan och flaskans tröst får musiken en extra dimension som gör att lyssnarintresset höjs rejält. Utan smutsen och eländet som sången förmedlar hade trions låtar ibland känts för polerade och fina, nu hittar de istället precis rätt uttryck och känns som ett band som det är omöjligt att få nog av. Här på sjunde plattan radar de upp hela tjugo spår, ofta med ett rockigt och intensivt piano som klampar på som ett objudet fyllo på Nobelfesten. Och man kan inte slita sig, utan väntar med spänning på den oundvikliga kraschen då allt går åt fanders.

4/5

Bella notte!

Igår var jag i härliga Norrköping igen. Efter lite jobb och sånt på dagen hamnade jag framåt kvällen på Kafé Kuriosa och fick en riktigt trevlig afton. Faktiskt så trevlig att jag inte ens blev upprörd över parkeringsböterna.
Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping!

Nytt på DVD: Black Mass

Black Mass
Gangsterfilmer finns det många av. Filmer som utspelas i Boston finns det också många av. Och gangsterfilmer som utspelas i Boston är också ganska vanligt. Ofta är de riktigt bra, som exempelvis "The departed", "Mystic river" och "The town", men riktigt dit upp når inte "Black mass".
Det är en ganska ordinärt berättad historia om den kriminelle James "Whitey" Bulger som tar sig från smågangster till att bli en av stadens grövre kriminella. Han lyckas behålla sin status genom att ingå ett avtal med FBI-polisen och barndomskompisen John Connolly (Joel Edgerton), som låter honom härja relativt fritt om han bara läcker lite information om stadens andra brottslingar. Eventuellt har han även lite beskydd av sin bror (Benedict Cumberbatch) som det går bra för inom politiken.
Själva storyn i sig är inte särskilt märkvärdig och bjuder inte på så mycket nytt, men det är kul att se Bostons 70- och 80-talsmiljöer. Och så spelas ju galningen Bulger av Johnny Depp på ett strålande sätt. Han lyckas verkligen fånga psykopaten Bulger på ett extremt obehagligt sätt. Det känns som att han när som helst, även i de mest lugna situationer, kan brisera utan förvarning. Utan Depp med sin otäcka rolltolkning hade "Black mass" varit ganska trist, han lyfter på egen hand hela filmen ett pinnhål.

3/5

Mat på museet

Igår var jag på invigningen av en ny matutställning på Länsmuseet som kommer att visas ända in på 2017. Dom har ett temaår kring mat, varav denna utställning är en del. Den var väl sisådär, men lyckligtvis hade dom ett bord med lite tilltugg - så jag blev ändå helt nöjd!

Ricke rules!

Var ute en sväng med (ena) brorsan igår. Det är det fler som borde vara, tycker jag. Så känner ni Richard - ring upp honom och bjud ut honom på krogen. Ni kommer att få en underbar kväll!
Det blev en liten sväng till Palatset också...

Söndagsintervjun: Julia Adams

(Kommentar: Intervjun gjordes i november)
Julia Adams

Norrköpingstjejen Julia Adams slog igenom redan som sextonåring med den färgstarka duon Little Marbles. Nu har några år passerat och Julia har gått vidare som soloartist. Den 25 november släpper hon en EP som följs upp med en turné i december.

Kanske har ni redan hört Julias tre första singlar på radion eller Spotify. I våras kom ”Som jag” och ”Allt jag nånsin”, och nyligen släpptes den senaste låten "0400AM". I slutet av månaden kommer hon att samla dessa tre spår tillsammans med två nya låtar på en EP.
- Varje låt har sin egen historia. Den här EP:n handlar om olika uppbrott i mitt liv, förklarar Julia.

Den som kan sin pophistoria känner såklart till bandet Little Marbles, som Julia startade tillsammans med Linn Tabudlong Jonasson 2006. Duon gav ut skivorna "Vi accepterar mitt kaos", "Vi slutar när vi är klara" och "Vi kan göra det hur du vill" innan de lade ned verksamheten för ungefär två år sedan.
- Vi har gått vidare med våra liv. Linn är i modebranschen och jag ville fortsätta hålla på med musik, och det gör jag nu. Det var lite ovant att köra själv i början, men nu känns det väldigt skönt. Det är ett nytt kapitel i mitt liv som känns nytt och spännande. Jag trivs väldigt bra som soloartist, även om det var en omställning i början. Jag kan sakna att ha någon att dela allt med.

Helt själv är dock inte Julia, utan hon har ett tätt samarbete med producenten Chords (Jens Resch). Tillsammans skapar de lågmäld r’n’b-doftande popmusik med svenska texter som har tagit ett kliv upp från det hon gjorde med sin tidigare duo.
- Little Marbles var lite ungt, lite indie, lite naivare. Vi började när vi var 16 och nu är jag 25 så saker har såklart förändrats. Jag lyssnar på annan musik nu och har utvecklats som person. Jag gör den musik som är JAG, och sen hoppas jag att så många som möjligt ska tycka om det jag gör.

I december kommer Julia att göra en turné med fem spelningar som börjar i Lund den 10/12 och avslutas i Stockholm den 19/12. Ett av stoppen är på Arbis i Norrköping den 11/12, men så mycket "hemmaplan" är det knappast. Julia bor i Stockholm sedan sex år och de flesta av hennes gamla kompisar har numera flyttat från hemstaden. Med sig på gigget har hon artisterna Hanna Järver och Systraskap. Julia berättar att hon kommer att uppträda till tracks samt spela några låtar på piano, men målet under 2016 är att sätta ihop ett bra band som hon kan turnera med. Hon har även börjat arbeta med nästa EP som är tänkt att släppas någon gång under våren. Och under våren får Norrköpingsborna ytterligare en chans att se henne live, för det har precis blivit klart att Julia kommer att uppträda under Where´s the music i februari.
- Jag var där och tittade förra året och tyckte det var bra. Det var kul att gå runt och titta på de olika scenerna och det var mycket "upcoming" akter. Det ska bli jättekul, jag gillar verkligen att spela live.

Stand up tragedy?

En fråga...
Är det nån som sett Jerry Prütz stå upp-akt? Och i så fall, hur var han?
Han vägrar nämligen avslöja för mig när och var han ska stå uppa, för han är rädd att jag ska komma dit och häckla honom.
Man kan väl säga att jag blev lite skeptisk när han berättade att hans andra framträdande nånsin var 35(!) minuter...
 

Lehmans fredagsfräckis

Hyresvärdinnan till sin unga boende:
- Det var längesen jag såg din bror nu, Stina. Han brukade ju alltid hälsa på.
- Han har en annan syster nu...

Helgen på Palatset

Helgens gig på Palatset:
Fredag - Hangovers, Flush och Bodies
Lördag - The Varitones, Indiana Sky och The Racoons

Zerorapport från WTM

Skrev en rapport från "Where´s the music?" till Zero Music Magazine.

Nytt på DVD: Everest

Everest

Mount Everest är som bekant världens högsta berg och har de senaste tjugo åren börjat locka till sig rika västerlänningar utan någon större vana av bergsbestigning som vill ta en selfie på toppen. Det har såklart krävt sina offer, och personer som varit på toppen har beskrivit hur de bokstavligen fått kliva över lik för att ta sig dit. Att klättra 8848 meter över havet är nämligen ingen barnlek, vilket denna verklighetsbaserade film visar.
"Everest" utspelas 1996 när bergsbestigarturismen precis tagit fart och vi får följa några expeditioner som kämpar mot kyla, snöstormar och syrebrist för att ta sig till den mytomspunna toppen. Det går naturligtvis inte så smidigt som vissa av dem trott.
Filmen har många styrkor, varav den främsta är fotot som bjuder på en mängd både hisnande och oändligt vackra vyer. Men den lider också samma brist som många andra filmer som baseras på verkligheten gör: det saknas en riktig story. Det blir också för många rollfigurer att hålla reda på, särskilt i slutet när det inte går att avgöra vem som är vem när ansiktena göms under kapuschonger i snöstormen.
Som helhet är dock "Everest" en bra film. Inte toppen, men en massiv upplevelse som både avskräcker och lockar till bergsklättring på samma gång.

3/5

Bästa besiktningen?

Jag har alltid besiktat bilen i Torvinge, men i år tänkte jag vara lite "wild and crazy" och bestämde mig för att testa Ullstämma istället. Det blev lite strul med både bokningen, betalningen och att hitta, men allt löste sig till slut och dessutom gick bilen igenom. Men framförallt hade de mycket bättre kaffe i Ullstämma - och en myssoffa. Snabbt gick det också. Så nu funderar jag på att byta till Ullstämma permanent.
Vad tycker ni? Vilken bilbesiktning är bäst - Torvinge eller Ullstämma?

På skiva: Eternal of Sweden

Eternal of Sweden
"Heaven´s gate"

Peter "Pain" Tägtgren har så många olika musikprojekt på sin meritlista att det inte går att hålla reda på alla. Ett av dem är att producera detta album från dalkarlarna Eternal of Sweden. Bandet bildades 2007, släppte en EP 2008 och sitt debutalbum 2012. Nu är de redo att lansera tio nya spår bestående av tidlös heavy metal. Sångaren Christer säger att han influerats av Rob Halford och Ronnie James Dio, men oftast känns snarare Bruce Dickinson som förebilden. Även musikaliskt landar bandet i den eran av klassisk hårdrock, och blickar bakåt hellre än framåt. Medlemmarna har tidigare spelat i olika tributeband, och kanske är det anledningen till att det låter ganska profillöst. De kopierar istället för att skapa egen stil.
Skivan är okej producerad av Tägtgren och rent tekniskt klarar bandet sig bra, bristen ligger i att jag har svårt att höra ett eget uttryck. Det låter allt för bekant, och skulle jag höra en av deras låtar på radion skulle jag knappast börja googla för att få veta mer om bandet. Kan även tycka att ljudbild och arrangemang är för kompakt. Mer luft och andningspauser hade varit välkommet, särskilt eftersom låtarna är väldigt likartade i sin stil.

2/5

Johnny Bode-priset 2016

Såhär i början av året vimlar det av olika galor och prisutdelningar, men det finns egentligen bara ett pris som är värt att bry sig om och det är såklart Johnny Bode-priset.
"Priset delas ut till en artist eller kulturpersonlighet som under det föregående året agerat i kompositören, sångaren och skandalartisten Johnny Bode-Delgadas anda, på så vis att han eller hon trampat i klaveret, skapat en skandal eller på annat underhållande vis visat fräckhet och/eller ställt till det för sig själv och sin omgivning"
Tidigare pristagare har varit: Michael Brinkenstjärna, Ken Ring och Marcus Birro, och i år gick priset till... Kringlan Svensson!
I motiveringen står bland annat: "Ingen kulturpersonlighet har under 2015 så grundligt skjutit sin egen karriär i sank som Kristoffer ”Kringlan” Svensson".
Läs mer om Johnny Bode-priset på: http://johnnybode.com/uncategorized/kringlan-svensson-far-johnny-bode-priset-2016

Biomåndag

En av veckans höjdpunkter är mina biobesök på måndagarna (även om de ibland sker på andra dagar). Igår var jag och kollade in "The big short" som handlar om finanskrashen 2008. Går det att göra en underhållande film om bolån, obligationer och gubbar i kostym? Ja, tack vare en fantastisk ensemble och rapp klippning så blir "The big short" riktigt bra. Jag kanske är lite snäll med betygsättningen, men jag är på ett sånt humör idag.
Betyg: 4 av 5

Lika som bär #191

Lurk & Paul Lindvall

Nytt på DVD: Sicario

Sicario

I gränslandet mellan USA och Mexiko pågår ett knarkkrig dag efter dag, år efter år. Det går knappt att lita på någon och oheliga allianser uppstår så att det till slut knappt går att avgöra vem som är ond och vem som är god. Som en replik i slutet av filmen lyder: "du borde flytta till en småstad, där rättsväsendet fortfarande fungerar".
Mitt i denna sörja av okonventionella myndighetsmetoder hamnar FBI-agenten Kate (Emily Blunt) som försöker förstå vad det är för något hon dragits in i, medan offren i knarkkriget bara blir fler och fler. Hon samarbetar med två män med oklara funktioner, spelade av Josh Brolin och Benicio del Toro (som är magisk i varje scen).
I långa stunder är "Sicario" en alldeles strålande film, med fantastiska flygfoton och en rad scener som bygger upp en nästan outhärdlig spänning. En olycksbådande musik pumpar och man känner i hela kroppen att det snart kommer braka loss, vilket också sker med jämna mellanrum.
Men mellan alla starka scener finns också transportsträckor där filmen tappar fart och fokus, och manuset knyts inte ihop så elegant som man hade hoppats. Det känns som att filmen vill vara lite smartare än den är, istället för att på ett tydligt och effektivt sätt berätta sin historia. "Sicario" är en bra thriller, men slutet infriar inte riktigt förväntningarna som första halvan ger.

3/5

Where´s the music? 2016

Igår när Midnight eXecutives soundcheckade på Palatset smet The Producer och jag iväg till Norpan för att kolla in andra upplagan av Where´s the music?. Årets bokningar kändes inte lika vassa som förra året, men det blev ändå en trevlig kväll.
Vi började med att gå till Munken för att kolla in Iron Lamb, rätt tråkig Motörheadrock.
Sen blev det halvusla Billie the vision & the dancers på Arbis.
Vi såg även Gnucci på Dynamo...
S!vas på Crescendo...
Erik Lundin i Värmekyrkan...
Julia Adams på Arbis...
Panda da panda i Flygeln...
...och Vånna Inget på Dynamo, innan jag tog tåget hem.
Inget band vi såg var särskilt bra och ska man vara ärlig så är det ju lokalerna som är de stora stjärnorna när det gäller WTM. Kul att glida runt, dricka öl och träffa folk, men musikaliskt upptäckte jag inget som fick mina juicer att flöda. Skit samma, nästa år är jag och the producer där igen.

Söndagsintervjun: Christer Fällman

(Kommentar: Intervjun gjordes i höstas)

I sin bok "Konstscen Östergötland" har Christer Fällman gjort en grundlig kartläggning över länets konstnärer, institutioner och gallerier, och visar på en konstscen som både är rik och bred.

 

- Idén är att försöka undersöka och beskriva konstscenen i Östergötland, vilka aktörer finns det? Jag ville visa hur det ser ut idag. Jag ville att boken skulle kännas "nu", men redaktören ville vara mer tidlös för att boken inte skulle bli inaktuell för fort. Det har varit en svår avvägning. Det är inte lätt att skriva nutidshistoria, för den förändras hela tiden.

 

Av länets cirka 200 konstnärer har Fällman valt ut 60 till boken, som består av längre intervjuer och kortare texter.

- I första hand har jag valt ut de 60 som jag tycker är bra, håller hög kvalitet och är intressanta som konstnärer. Sen har jag även velat få spridning över länet och tänkt på fördelningen mellan män och kvinnor. Jag hade gärna kunnat ha haft med ännu fler i boken, men var tvungen att begränsa mig.

 

Grunden för urvalet var att konstnärerna skulle vara levande, verksamma och boende i Östergötland, men Fällman erkänner att han fuskat i några fall och även tagit med inflyttade personer. Förutom konstnärerna vill han lyfta fram länets mediabevakning av konsten som han tycker är bra, samt institutioner som exempelvis Konstmuseet och NP 33 i Norrköping eller Passagen och Östergötlands Museum i Linköping.

- Småland har sitt glasrike, men nu är det dags att utropa Östergötland till ett konstnärsrike. Vi har ovanligt många konstnärer i Östergötland och framförallt är det måleri som dominerar. Jag skulle gärna se att fler höll på med skulptur. Det finns en väldigt stor publik för konst i länet, men det som saknas är fler djärva privatgallerier och tunga konstsamlare.

 

Finns det någon genomgående östgötskt stil eller motiv?

- Det är väldigt mycket natur och landskap, det finns alltid som en klangbotten. Men Östergötland är ju också ett väldigt vackert län med varierad natur.

 

Om ryssen kommer och du bara har tid att rädda ett östgötskt konstverk, vilket väljer du?

- Då måste det nästan bli Stina Opitz rondellhund "Cirkulation II", för den är så laddad och spreds över världen. Den är djärv, kombinationen cirkel och hund är det ingen annan som har gjort. Det måste till en Stina Opitz till det.


Poddpanik

Just nu går jag runt och väntar med fasa på det sista avsnittet av landets näst bästa podd: Mattsson&Helin. Hur ska jag överleva utan den? Kommer någon ersätta Helin? Vad kommer hända?
Har visserligen ett antal andra poddar jag följer. Rätt många faktiskt. Dessa hör jag alla avsnitt av:
*Alex & Sigge
*Filip & Fredrik
*Värvet
*Värvet International
*Radio Birro
*Sveriges 20 roligaste
*Bitar till kaffet
*Atladottir & Bjurwald
*Pådden (mest för att reta upp mig på hur dålig den är)
*DJ 50Spänn
*Vagabonds resepodd
*Flumskolan
*Vinpratarna
*Nemo möter en vän
*Åsiktskorridoren
*Samt några som eventuellt kan ha lagt ner, exempelvis Larsson & Lundell, Deckarpodden, Private Banking-podden och Lennies låda.
 
Dessutom hör jag allt från vissa SR-poddar, men de räknas inte riktigt.
*Spanarna
*Uggla i P4
*Public Service
*Gradvall
*Det politiska spelet
 
Till detta kan läggas enskilda avsnitt av bland annat:
*Livshjulet
*Söndagsintervjun
*Konversation
... och ett gäng till.
 
Men Mattsson & Helin...hur ska jag klara mig utan den???

Nytt på DVD: Ricki and the Flash

Ricki and the Flash
Meryl Streep spelar den något överåriga rockern Ricki Rendazzo, som fortfarande när rockstjärnedrömmar men inte kommit längre än att ha gett ut en platta för en evighet sedan och numera harvar på den lokala puben inför en fåtalig publik. Till vardags heter hon Linda och sitter i kassan på ett snabbköp. Hon är på väg att gå i personlig konkurs och med relationerna är det inte heller något vidare. Hon dejtar gitarristen men vågar inte binda sig, och sina barn har hon ingen kontakt med. När dottern med psykiska problem behöver hjälp tar dock Ricki upp kontakten, men det finns mycket att ta igen efter så många förlorade år.
Streep funkar förvånansvärt bra som avdankad rockmorsa, men filmen som helhet är rätt klichéfylld och ofta småfånig. Dock lyckas regissör Jonathan Demme (med bland annat "Philadelphia" och "När lammen tystnar" på meritlistan) hålla sig på rätt sida fjantgränsen och filmen har både en del humor och en genomgående ton som känns lite mer jordnära än många liknande komedier. I några scener, särskilt i slutet, bränner det till lite extra, men det är trots det knappast en rulle som sätter några djupare spår. Bäst är nog de många musikscenerna.

2/5

Lehmans fredagsfräckis

På nudistlägret:
- Är det Jonas som står där borta?
- Nej, det är Fredriks...

Helgen på Palatset

På Palatset i helgen:
Ikväll kör Skurk & Thundermother
https://www.facebook.com/events/1509988815990447/
Imorrn lirar Midnight eXecutives
https://www.facebook.com/events/1923722514520033/

Krogkrönika, januari

Konsten att döpa en krog

Att öppna en krog kräver många beslut. Man ska hitta en lämplig lokal, välja en matinriktning och anställa personal. Men den riktiga utmaningen är att komma på ett bra namn på stället. Det är svårare än vad man tror.

Nu kanske vi inte ska överdriva. Oftast är det inga konstigheter, utan de flesta krogar har fullständigt normala namn. Det kan handla om namn med koppling till ägaren, i stil med "Svennes grill", eller ett namn som anknyter till platsen, typ "Storgatan 43". Men vanligast är nog restaurangnamn som på ett eller annat sätt berättar om ställets matinriktning och stil. Bara genom att se namnet kan man enkelt lista ut om det är en kinakrog, en engelsk pub eller tapasrestaurang. Exempelvis har pizzerior ofta anspelningar på Italien och sportbarer något amerikanskt eller idrottsrelaterat i sina namn. Men ibland ser man krognamn som får en att studsa till.

Ett lite udda restaurangnamn är exempelvis Pizzeria 1000 Hallå i Malmö, som dessutom överraskar genom att inte ha pizza på menyn.
Ett annat roligt snabbmatsnamn är Kebabnekajse i Umeå, som naturligtvis är ett kebabställe men ligger 70 mil från den berömda bergstoppen.
I Västervik ligger thairestaurangen Thai Hoa, som får gästerna att dra på munnen, även om det kanske inte är riktigt politiskt korrekt.
En annan thairestaurang är Timeout i Malmö. Ett namn som inte känns särskilt märkvärdigt - tills man uttalar det på skånska.

I Stockholm kan krogarna heta lite vad som helst. Där finns ställen med namn som Råkultur, Man in the moon, Regissörsvillan, Tvärsöver, Och himlen därtill..., En ful och en gul, Halv trappa plus gård, Käk och Djuret. Även om namnet är lite udda så är de åtminstone lätta att uttala. Då tror jag fler gäster har problem med en restaurang som Cevicheria Aji y Ajo.

Och när det gäller just uttal kan det ibland bli riktigt fel. I Montreal öppnades en restaurang som hette Fukyu Bar à Sushi. Enligt ägarna döptes stället efter en specifik typ av japansk kampsportstil, men det var inget som blidkade de lokala myndigheterna som tvingade restaurangen att stänga på grund av att namnvalet utmärktes av "dålig smak".

Var är musiken?

Var i Norpan igår för att ta reda på var musiken håller hus. Jag hittade Inclosure på Drottninggatan, så nu vet jag. I helgen blir det mera musik i Norpan när det är dags för festival igen. Tycker dock inte att årets upplaga av Where´s the music? ser lika stark ut som fjolåret. Tvärtom ser startfältet rätt svagt ut. Kolla själva: http://www.wheresthemusic.se/

På skiva: Monica

Monica
"Code red"

Monica skivdebuterade redan 1995 men är faktiskt inte äldre än 35. Efter 2010 års succéplatta "Still standing" började hon omedelbart att jobba på "New life" som dock inte blev lika hyllad. Efter det har hon legat lite lågt karriärmässigt i tre år och bland annat fött sitt tredje barn, men nu är det dags att visa att "tanten" fortfarande kan.
Singlarna har funkat okej och nu är åttonde albumet "Code red" här. Skivan gästas av namn som Timbaland, Akon, Missy Elliott och Lil Wayne, och nytt är också att Monica själv för första gången varit med och skrivit alla låtar. Rösten är som vanligt oklanderlig, men nivån på låtarna går lite upp och ner. Det känns som att Monica vill ha en något mer mogen touch på materialet och ibland får man tydliga retrovibbar med kopplingar till gammaldags soul. Det är ett spår hon gärna hade fått utforska ännu mer. Andra låtar känns inte lika spännande utan är den gamla vanliga pop-r´n´b:n som det redan finns för mycket av. Monica har gjort en genomgående värdig och stabil platta. Den är kanske inte jättespännande men visar att veteranen fortfarande är med i matchen.

2/5

Biomåndag

Slåss mot en björn och krypa in i en häst. "The Revenant" har en hel del riktigt bra scener. Det är faktiskt en massa saker som är bra med den här filmen, som i korta drag går ut på att Leonardo DiCaprio lämnas att dö i skogen och sen ger sig ut för att hämnas på svinet Tom Hardy, som dessutom mördade hans son. Kanske blir det lite enformigt med alla dessa träd, snö och indianer men framförallt är det den pretentiösa tonen som drar ner betyget ett hack.
Betyg: 3 av 5
 

På skiva: Chris Brown

Chris Brown
"Royalty"

Royalty är namnet på Chris Browns dotter och har alltså inget med hans ställning på den amerikanska r´n´b-scenen att göra, även om han säkert själv ser sig som en soulmonark med guld i rösten. Kronan hänger dock lite snett sedan han dömts för misshandel av sin förra flickvän Rihanna, och inte heller musikaliskt når han upp till några majestätiska höjder.
Hur orkar han hålla på med sån här seg och intetsägande smör-r´n´b? Och finns det verkligen folk som orkar engagera sig i musik som är så här profillös och tråkig? Rent musikaliskt och produktionsmässigt skulle jag kunna sätta en tvåa i betyg (godkänt) på "Royalty", för det låter inte dåligt. Det är lite poptakter, lite smörsång, lite autotune, lite radiovänliga beats...ja, ni vet redan hur det låter utan att jag behöver förklara det. Samtidigt är musik mer än bara det tekniska hantverket, och där känner jag att Chris Brown är helt överflödig. Vad bidrar han egentligen med till musikvärlden? Ingenting, om ni frågar mig. Det här är totalt onödig musik och ingen skulle ha saknat skivan om den inte givits ut. Det är helt klart dags för Chris Brown att abdikera.

1/5

Mål, mening & mayhem

Just nu pågår en intressant utställning på Passagen Lab (innanför "riktiga" Passagen). Den heter "Mål, mening & mayhem" och handlar om punk, synth och new wave-perioden i Linköping i skarven mellan 70- och 80-tal.
Där kan man kika på konsertaffischer och foton på  - unga - lokala rockers. Kul som fan!

Snart dags igen...

Efter allt argentinskt kött känner jag att det snart är dags för Vol-au-ventens vänner att träffas igen. Det var allt för länge sedan som denna läckerhet inmundigades. Men nu finns det en i det Petterssonska skafferiet....mmmmums!

Söndagsintervjun: Mattias Lundberg

(Kommentar: För oss som har koll på Åtvid är det roligt att Mattias är son till polisen Lennart Lundberg. Det syns ju, minst sagt...)

I Sveriges Radio P2:s podd "Den svenska musikhistorien" ledsagar Åtvidabergsbördiga Mattias Lundberg lyssnarna genom musikhistorien, och han gör det så bra att han nyligen vann pris som "Årets Rookie" på Radiogalan.

 

Till vardags är Mattias Lundberg docent vid institutionen för musikvetenskap på Uppsala universitet, men för många musikintresserade poddradiolyssnare är han också en populär programledare för "Den svenska musikhistorien" där lyssnarna får följa med på en kronologisk musikvandring ända från förhistorisk tid fram till år 1800 för att höra hur svensk musik har låtit genom seklerna. Programmet produceras av produktionsbolaget Munck för Sveriges Radio P2, och Mattias har varit så uppskattad att han prisades på årets upplaga av Radiogalan.

 

Hur gick det till när "Den svenska musikhistorien" startade?

- Det var en idé jag fick när jag hade ett speciellt sorts arbetsstipendium från Uppsala universitet. Jag förfogade fritt över 50% av min tid under 2014 och tänkte att i stället för att satsa på ännu mer forskning på mina specialområden, vilket jag passionerat alltid kommer att hålla på med, så kunde man också försöka popularisera svensk musikhistoria i sin helhet på något klurigt sätt. När vi inledde samtal med Sveriges Radio P2 våren 2014 hade jag aldrig gjort radio tidigare, däremot medverkat en del som expert i till exempel "Kulturnytt", "Veckans konsert" och liknande program i P1 och P2. När P2 ville satsa på detta körde vi igång, och det var produktionsbolaget Munck som förmedlade kontakten mellan mig och min medarbetare Esmeralda Moberg, som jag aldrig träffat dessförinnan. Nu är vi mycket samspelta kring hur vi ska lägga upp saker och ting.

 

Varför tycker du att man ska lyssna på "Den svenska musikhistorien"?

- Tanken med programmen var att visa för svenska radio- och poddlyssnare att det finns en fantastisk, för de flesta helt okänd, musikhistoria som kan förklara mycket av hur det blivit idag. Denna historia är sprängfylld av drabbande livsöden, osannolika förvecklingar och en stor mängd fascinerande musik. Vem kan säga nej till detta?

 

Hur kändes det att vinna radiopriset?

- Det var helt ofattbart att ens bli nominerad, ännu mer oerhört när jag faktiskt vann priset. Jag har ju som sagt aldrig sysslat med radio innan, däremot har jag ju i hela mitt vuxna liv grävt djupt i svensk musikhistoria, så det var för mig otroligt roligt att se att den typen av kunskaper kunde värderas i ett medialt sammanhang. Som att skörda de pedagogiska frukterna av många år nere i dammiga arkiv och bibliotek. Inom det akademiska är man van att nå fram främst till ett fåtal experter världen över på ens eget forskningsområde, nu är det plötsligt många tusen svenskar som följer nördiga utvikningar inom medeltida musikteori eller obskyra 1700-talstonsättare. Detta är den största vinsten av allt.

 

Vad händer framöver?

- En ny serie av "Den svenska musikhistorien" spelas in i höst, täckande hela 1800-talet i 32 avsnitt. Bortom detta finns tanken på en tredje säsong som går från år 1900 fram till 2016, som det ju kommer att ha hunnit bli då. Sedan har vi i 96 avsnitt täckt in hela musikhistorien från yngre stenålder till 2016 i ingående detalj. Eftersom programmen lösts upphovsrättsligt så att de kan ligga kvar oförändrade online för all framtid är tanken att fler nya lyssnare ska kunna upptäcka serien även i framtiden.

- För egen del är jag nu tillbaka på Uppsala universitet på heltid och gör radioprogrammen inom ramen för den så kallade "tredje uppgiften" man som universitetsanställd har, det vill säga att förutom att forska och undervisa också samverka med det omgivande samhället rörande ens ämne - och det är ju precis vad radioserien är ett exempel på!

 

Fakta Mattias Lundberg

Yrke: Docent vid institutionen för musikvetenskap på Uppsala universitet

Född: 1976

Bakgrund: Född i Kinda, uppvuxen i Åtvidaberg
Familj: Hustru Karolina och två söner (födda 2010 respektive 2014).
Intressen: Familj, släkt och vänner, fiske, klassiska språk, glesbygdsliv, komponera och improvisera fugor.
Aktuell: Tilldelades priset Årets Rookie på Radiogalan för sin insats i P2:s "Den svenska musikhistorien"

 

Inget bullshit med Bill

Igår lirade Bill Öhrström på Palatset. Han är 73 men rockar ändå hårdare än 99% av de band vi haft där. Dessutom har han varit väldigt viktig när det gäller Bête Noire. På vilket sätt då? Ja, kom gärna med gissningar...

Tillbaka i gamla hjulspår

Jaha, det tog tre dagar sen satt man där igen...
En fredags-AW och sen ner en sväng till Palatset. Gamla vanor är tydligen svåra att bryta...

Semmeltajm igen!

Vad är det bästa med att vara hemma? Jo, det är att semmelsäsongen är igång för fullt. Vilken Semla ska man äta då? Tanneforssemlan såklart!
 

Palatset rockar på

Har bara varit hemma två dagar men har redan fullt upp med nya Palatsetbokningar. Har gått ut med ett gäng nya, tex Näääk & Nimo, Lillasyster och Smash Into Pieces, och fler är på gång. I helgen lirar Blue Vibration på fredag och Bill Öhrström på lördag, om ni inte hade koll på det. Ny hemsida är också fixad (Palatset alltså, Liveklubben har kvar sin gamla): http://palatset.nu/
Alla vårens kommande gig hittar ni på: https://www.facebook.com/Liveklubben/events
Själv rekommenderar jag särskilt Helmut Jederknüller 5/3 och Sha-Boom 12/3!

Biotorsdag

Tillbaka i Linkan, tillbaka i biosalongen. Var och såg "The Hateful Eight" som både var en typisk Tarantino-rulle - och samtidigt inte. Ja, det går långsamt. Ja, det är mycket dialog. Och ja, det skvätter blod (märkligt hur han alltid lyckas vara kreativ inom det fältet). Åtta farliga typer hamnar i en stuga under en snöstorm, och bara det är ju en fantasieggande premiss, särskilt när det är Tarantino som tar sig an idén. Filmen har mycket som är riktigt bra, men har svårt att nå de där riktiga topparna som hans andra filmer oftast gjort. Se den ska ni såklart göra, men om ni ser om den är tveksamt.
Betyg: 3 av 5

Lehmans fredagsfräckis

En man ertappar vid flera tillfällen sin kvinna när hon är otrogen med andra män. Till slut får han nog och säger ifrån på skarpen:
- Slutar du inte nu så flyttar jag härifrån...
- Okej, jag vill ju behålla dig, så jag ska göra som du vill.
En vecka senare kommer mannen hem och hittar frun i sängen med en dvärg.
- Du lovade ju att sluta, skriker han.
- Ja, men jag håller ju på att trappa ner...

Hett just nu: Palermo Hollywood

 
Japp, Palermo i Buenos Aires är hett just nu. Det har Zero Magazine fattat. Och Benjamin Biolay.

På skiva: R Kelly

R Kelly
"The Buffet"

Hur länge kan det vara spännande att sjunga om sex? Chicagos största snuskhummer är uppe och nosar på 50-strecket men libidon verkar fortfarande vara intakt. Efter 13 album har han fortfarande bara en sak i huvudet, och det känns väldigt tröttsamt. Texterna är ju inte heller särskilt subtila eller elegant formulerade utan R Kelly presenterar sina snuskiga tankar helt ocensurerat, det är "pussy", "fuck" och "sex" i var och varannan rad. Om musiken hade bestått av kupletter istället för smörig r´n´b hade det lika gärna kunna vara Bodellmammas Visor man lyssnade på. Dessutom tycker man att R Kelly borde tona ned sig en smula efter alla sexskandaler med minderåriga han har i bagaget. Men icke, han kör på som en brunstig tonåring som precis upptäckt det där spännande som man kan syssla med mellan lakanen.
Rent musikaliskt finns det en del helt okej låtar bland skivans 18 spår. I vanlig ordning är det för mycket såsiga ballader men plattan har några 70-talsdoftande alster som höjer sig över det övriga materialet. Men det är såklart inget som R Kelly tar tillvara på, han föredrar att vara en patetisk gubbe med pinsamma texter.

1/5

Musikkrönika, januari

Lokalbanden måste bli proffsigare

Vad är det som skiljer de band som lyckas från alla de som aldrig tar sig längre än spelningar på den lokala rockklubben? Ja, en viktig skillnad är graden av professionalism.

Många lokala rockband drömmer om "det stora genombrottet". Ändå gör de väldigt lite för att det verkligen ska ske. De hoppas att det liksom ska komma av sig själv. Men jämför man de lokala artister och band som lyckats att slå igenom på riks- eller till och med internationell nivå så är en gemensam och återkommande faktor att de tar sitt musicerande på allvar. De har insett att det krävs mer än att bara repa ihop några låtar, spela in dem i studio och ge sig ut och lira.

I grund och botten hänger allt på låtarna. Har man inte bra låtar kvittar det hur mycket man anstränger sig med allt runtomkring. Därför är det konstigt att de flesta band lägger så lite tid på sina låtarrangemang. En låt är inte färdig bara för att man har lyckats kombinera vers, stick och refräng i rätt ordning, utan den måste arrangeras också. Har låten en hook? Vilket tempo ska den ha? Ska det vara stopp, tonartshöjning, solo, stämsång, handklapp? Genom att arbeta genom sina låtar ordentligt kan band lyfta sin musik flera nivåer.

Men det handlar inte enbart om hur banden låter, det handlar om att vara proffsig i varje detalj. Att en rockbandssångare sjunger upp innan ett gig kan låta som en självklarhet, men är snarare ett undantag bland lokalband. Till och med en så grundläggande sak som att komma i tid till soundcheck och spelning kan vara svårt för många. Några andra tips som band borde tänka på: ta egna pressbilder som media och arrangörer kan använda sig av, skaffa en ordentlig hemsida, boka inte in spelningar för tätt i samma stad, hjälp arrangörer att dra folk till era spelningar, ha med er rätt utrustning till giggen och tänk igenom er scenklädsel.

Den sista punkten ingår i begreppet scenframträdande, något som många band verkar strunta blankt i. De går helt sonika upp på scenen i jeans och t-shirt och bränner av sina låtar rakt av utan att lägga en tanke på hur de uppfattas av publiken. Jag menar inte att alla band ska göra en scenshow à la KISS eller U2, men det bör åtminstone finnas någon form av tanke bakom uppträdandet. Ska ni göra entré till ett intro? Har ni en backdrop? Har ni koll på var strålkastarna sitter?
Att musiken ska vara välrepad är såklart en självklarhet, men band bör även tänka på låtordningen för att skapa en dynamik i framträdandet. Och ska man ha mellansnack bör det planeras i förväg. Det är egentligen inga konstiga saker, men det är just detta som skiljer band som lyckas från de som inte gör det.

Det handlar om att "sätta en show". Alla större band som ska ut på turné ägnar sig åt produktionsrep där de planerar sitt uppträdande och finslipar detaljer. Det borde även lokalband göra, även om det bara handlar om en handfull spelningar på fritidsgårdar, privatfester och lokala rockklubbar.

Summering Chilegänget 2016

Då var det dags att sammanfatta vinterns resa, som blev en riktig höjdare. Vi har hunnit med tre länder (fyra om jag räknar in mitt Brasilienbesök) och fick till en bra mix av boende, mat, platser, ressätt och sevärdheter. Jag har ju varit i Argentina tidigare, så den delen var nog inte lika spännande för mig som för mitt resesällskap, men det finns ju en anledning till att jag återvände och det är såklart för att jag gillar landet.
Jag kommer gärna tillbaka till Sydamerika, men det blir nog inte nästa vinter utan måste nog klämma något annat mellan först. Eller vafan...jag har ju varit inne lite på Rio och Venezuela, så vi får se...
Och nu är det dags för de obligatoriska inne/utelistorna. Vi börjar med utelistan...
Utelistan Chileresan 2016:
1. Att vi inte hittade Tito Beltran
2. När jag tappade rösten i början av resan
3. Alla idioter som varnar för hur farligt det är överallt
4. Det dåliga utbudet av vinturer
5. Att dom inte har bidé i Chile
Bubblare: Hotellpersonalen i Encarnacion, Italienska restaurangen i Santiago, Resistencia, postservicen i Paraguay
Innelistan Chileresan 2016:
1. Tangokvällen med Ayeray
2. Kullarna i Valparaiso
3. Att åka bil över Anderna
4. Observatorieturen
5. Jordbävningen i El Tebo
Bubblare: Nyårsafton i Asuncion, Malbec, all bra mat vi ätit, Pan-American highway,
Det var det det. Nu rör vi oss hemåt och börjar ladda för nästa tripp. Salud!

Chau Argentina!

Gråt inte för mig Argentina. Sanningen är att jag aldrig lämnat dig, varken för två år sedan eller nu när det är dags att bege sig hemåt igen.
Idag träffade vi återigen Ayeray och gjorde en liten dagsutflykt till Tigre, i utkanten av Buenos Aires.
Tigre är ett stort utflyktsmål för Porteños och har lite allt möjligt, som exempelvis en nöjespark.
Och så kan man åka båt på floddeltat, och det gjorde vi.
Hamburguesa och Quilmes är fina grejer..
På kvällen mötte vi åter upp Ayeray och kollade ett ställe där hon säljer sina tavlor.
Los Octubres heter stället. Det låg bara nåt kvarter från vårt hotell och är en mix av restaurang, butik och galleri. Men framförallt är det en samlingsplats för Peronistas.
Och är det något jag är när jag är i Argentina så är det Peronista!
Sen gick vi och åt Bife de lomo på samma ställe som för några kvällar sen. Fast deras andra restaurang som låg mittemot. Inte riktigt lika makalöst som häromdagen, men ändå riktigt gott.
Sen gick vi tillbaka till Los Octubres och drack champagne med Peronistan Dante Gullo. Det blev en riktig höjdaravslutning, kanske den bästa kvällen på hela resan - så snacka om att sluta med flaggan i topp!
 

RSS 2.0