Pubafton

Hade vägarna förbi Grebo igår och råkade halka in på Hembygdsgårdspuben. Där lirade Willy + Willy + en till. Eller lirade, eftersom det var Willy Joelsson som var kapellmästare så blev det mest prat. Vi fick höra om hans nya glasögon, hans möte med Gösta Linderholm samt hela TCO:s historia från 30-talet och framåt. Ungefär som vanligt, med andra ord.

På skiva: Ron Sexsmith (Nolltretton, februari)

Ron Sexsmith
”Forever endeavour”
Cooking vinyl

För sisådär tio år sedan var kanadensaren Ron Sexsmith bland det hetaste som fanns bland svenska musikkritiker. Hans singer/songwriter-låtar höjdes till skyarna och det var väl egentligen bara Ed Harcourt som kunde mäta sig med Sexsmith inom genren.
Själv kunde jag uppskatta hans finstämda sånger men tröttnade snabbt på hans sövande stil. Det hände för lite och för sällan. Musiken var för tråkig helt enkelt.
Sakta men säkert började även hans fans tappa intresset och de senaste åren har den äppelkindade sångaren mer och mer fallit i glömska, trots att han hela tiden släppt nya skivor. Detta är den tolfte i ordningen, och här har han gått tillbaka till den lugna stil som han tillfälligt lämnade på förra plattan. Ibland skojar han till det med små detaljer, diverse instrument som kikar frambakom knuten, men infallen är så subtila att de knappt märks.
Sexsmith får godkänt för den mjuka rösten och det stiliga hantverket, men fortfarande låter det riktigt segt. Det är ett under att han själv håller sig vaken.

2/5

Fotosession med Bête Noire

Igår hade Bête Noire en liten fotosession till en kommande grej. Cissi var modell och Misoui-Kicki hjälpte till med stylingen. Det känns som resultatet blev skitbra, även om det återstår en del efterarbete innan allt är helt klart. Mer än så här får ni dock inte se nu, utan ni får ge er till tåls ett tag för att se slutresultatet.

Nytt på DVD (Nolltretton, februari)

Savages

Oliver Stone har vunnit tre Oscar, men det lär inte bli en fjärde för ”Savages”. För den här larviga actionrullen påminner mest om en långvariant av valfri glättig amerikansk tv-serie. Och hur många filmer om narkotikahandel kan Hollywood egentligen spotta ur sig? Det hjälper inte att John Travolta dyker upp som korrupt snut eller att Benicio del Toro har hockeyfrilla. Och det hjälper definitivt inte att Salma Hayek spelar en knarkboss i lyxhustruförpackning.
Savages är riktigt usel. Grundupplägget är att två killar i Kalifornien har lyckats tillverka världens bästa marijuana. De sköter affärerna snyggt och är rätt schyssta killar, särskilt den ena som är buddist och ömmar för de fattiga i världen. De är till och med så bra kompisar att de kan dela på samma tjej. Dessvärre blir hon kidnappad av en mexikanska knarkkartell som vill ta över killarnas verksamhet. Men vad är väl en gigantisk gangsterorganisation mot två hyggliga surfarkillar? Nej, ”Savages” är dålig från början till slut. Fjantig dialog, dåligt skådespeleri och genomruttet manus, man känner stanken av b-film från första rutan.

1/5
------------------------------------------------------------
Taken 2

I ettan som kom för fyra år sedan var det dottern som blev kidnappad och skulle räddas. Denna gång är det Liam Neeson själv som blir tillfångatagen och det är dottern som rycka ut för att hjälpa farsan.
Nånstans finns det en ansats till att göra en lite ”smartare” actionrulle, bara att ha Neeson som hjälte är ett tecken på det. Inledningsvis visar han också hur smart han är. Han ser allt och hör allt. Han har gjort smarta förberedelser och genom smarta beräkningar vet han vart skurkarna för honom när han rövas bort. Men han är inte bara smart, han kan slåss som en kung fu-mästare också. Och det gör han med besked. Hela andra halvan av filmen är en enda lång skjut- och slagsmålsfest, där den överårige Neeson klubbar ner allt och alla utan minsta problem. Det är med andra ord rätt fånigt och osannolikt.
Men visst, ligger man bakis och vill ha lite schysst action, och kan stå ut med lite logikmissar i manuset så kan det funka. Och så får man se en hel del rätt snygga bilder över Istanbul, där filmen utspelar sig. Men jag kan inte tänka mig att filmen sätter några djupare spår hos någon.

2/5

Senaste om Bête Noire

Saliga äro de tålmodiga. Det har varit lite tyst om Bête Noire sedan i höstas, men den som kan vänta lite till kommer att bli rikligt belönad. Med lite flyt kommer vi inte att släppa en, inte två, utan förhoppningsvis TRE skivor under 2013. Den första borde inte vara så jättelångt borta, men man vet inte eftersom det hela ligger i händerna på externa aktörer.
Sen jobbar vi på en skiva som skiljer sig ganska mycket från det vi gjort tidigare. Idag har vi en fotosession till skivan, men musiken har vi inte ens börjat spela in än.
Sen har vi en "klassisk BN-skiva" på gång också, till skillnad från de två andra som är lite mer udda. Den har vi kommit hyfsat långt på. Vissa av er har ju till och med hört "Cape Royale" live. I vilken ordning de tre skivorna kommer att släppas, och när det blir, åsterstår dock att se. Saker har ju en tendens att ändra sig och dra ut på tiden.
En spelning är i alla fall inbokad till sommaren: den 24/8 på Dentusgrottan i Grebo.

På skiva: Neverstore (Nolltretton, februari)

Neverstore
”Neverstore”
Gain/SONY

Nja, låten ”Vi mot världen” som Neverstore skrev som Sveriges officiella låt under fotbolls-EM i somras blev kanske ingen succé, men det har ju gått hyfsat för Skövdebandet ändå. Musikkritikerna har inte jublat men kommersiellt sett har det gått bra för trion som bland annat lirat på alla landets stora festivaler, vunnit MTV Europé Music Awards, åkt på Japanturné och haft radiohits.
På sitt fjärde album fortsätter bandet med att leverera fläskig slyngelrock med ett överflöd av elgitarrer och fet ljudbild, i samma skola som band som Sum 41, Good Charlotte och Green Day. Det är fart och energi, högt tempo och poppiga melodier inbäddade i en rockig ljudbild. Bandet har dessutom tuffat till sig en smula sen senast. Fortfarande är det kanske lite för kommersiellt för den svenska marknaden (över 14 år), men utlandet och särskilt USA och Japan är väldigt svag för denna typ av poppiga collegerock. Så visst kan vi sitta och smågnälla över att musiken är lättviktigt, lättglömd och lätt plastig men det är ändå Neverstore som har titeln ”internationella rockstjärnor” på visitkortet.

2/5

Oscarsgalan

De senaste åren har jag suttit uppe och glott på Oscarsgalan, och så även inatt. Varför, kan man fråga sig, för det är ju inte mycket att titta på egentligen. Först är det 4, 5 timmar av försnack och röda mattan, och sen följer några timmar av tråkiga tacktal. Men jag lär väl sitta uppe och glo nästa år igen...

Musikkrönika (Nolltretton, februari)

En sommar utan Hansi

Årets Visfestival i Västervik kommer inte att vara sig lik. I januari gick festivalgeneralen Hansi Schwarz bort, och efter 45 år står nu den mysiga festivalen utan sin legendariske ledare.

De senaste veckorna har jag bilat runt på Nya Zeeland. Där, på andra sidan jordklotet, är ABBA fortfarande stora. Jag har hört ”Mamma Mia” och ”Dancing queen” spelas på krogarna och när jag deltar i en musikquiz på en bar i Rotorua handlar en av frågorna om ”Ring, ring”.
Men det är när jag kommer hem som världen verkligen är upp och ner. För hur ska man kunna anordna en Visfestival utan Hansi? Rent organisatoriskt går det säkert, men efter nästan ett halvt sekel vid rodret blev Hansi mer en bara en festivalgeneral. Han blev en av grundbultarna inom svensk visa och personifierade på något sätt hela festivalen. Det kommer att kännas oerhört tomt och märkligt att inte längre få höra hans rossliga stämma inviga festivalen och presentera stipendiaterna.

Kopplingen till ABBA är förresten inte särskilt långsökt. Hansi ingick i gruppen Hootennanny Singers tillsammans med bland annat Björn Ulvaeus, som för övrigt ingår i visfestivalens styrelse. Festivalledningen har meddelat att Visfestivalen kommer att arrangeras som vanligt vecka 28 och biljetterna borde släppas när som helst. Ännu har inga artister presenterats, men i dagarna blev det klart att Hansi Schwarz äldste son, Carl Åstrand, blir ny VD för Visfestivalen AB.
– Nu kommer vi att dela upp arbetsuppgifterna mer och låta delar av personalen ta större ansvar för sina respektive arbetsområden, säger Carl Åstrand och berättar att
Björn Ulvaeus, Carl Åstrand och Maj Schwarz (Hansis hustru) kommer att hålla i artistbokningarna. Morgan Johnsson och Rolf Elfstrand kommer att vara platsansvariga i Västervik, och Föreningen Visan och Gun Karlsson är ansvariga för bemanningen under festivalen.
– Årets festival kommer att vara en hyllning till Hansi. Vi hoppas på att kunna locka hit hans favoriter genom åren liksom artister han velat ha med på programmet men av olika anledningar inte lyckats boka. Björn Ulvaeus ställer upp och är behjälplig med detta vilket känns fantastiskt – själv har jag inga artistkontakter, säger Carl.

Genom åren har Hansi och festivalen fått kritik för att inte förnya sig, utan låta samma gamla beprövade namn återkomma år efter år. Jag är själv en av de som kritiserat honom, men jag tror faktiskt att Hansi verkligen hade en genuin vilja att förnya sig och hitta de nya unga förmågorna. Jag minns samtal då han frågade mig om vad jag tyckte om vissa artister. Var dessa namn något att boka, frågade han mig. Ibland sade jag ja, ibland nej.
Jag tycker också att festivalen de senaste åren gjort en liten uppryckning. Bland de nya visnamnen som lotsats in kan nämnas Ola Aurell, Sanna Carlstedt, Frasse Haraldsen, Emil Jensen, Caj Karlsson och Pernilla Andersson. Och oavsett vad man tycker om artisterna är det imponerande att hålla en festival vid liv ända sedan 1966.

Jag har besökt visfestivalen varje år sedan 1993. Flera gånger har tänkt att strunta i att åka dit, men ändå funnit mig sittandes i ruinen till slut varje sommar. I år hade jag egentligen planerat att bila i Europa, men nu känns det som att man måste dit för att på något sätt hylla och ta farväl av Hansi.
Årets visfestival arrangeras 11-13 juli och får jag bestämma tycker jag att Hansi Schwarz ska tilldelas Visfestivalens stipendium postumt.

Soulkväll på Palatset

Igår hade vi soulkväll på Palatset. Neo Pangea (som är mer åt latino/hip hop) öppnade kvällen och därefter körde Twaine och Funkinstitutet. Nu laddar vi för nästa lördag (2/3) då det blir hårdrock med Sarea, Solence och Oblivious.

Gaybook

Men va f-n? Nu har till och med Facebook börjat...

Tv-toppen

Vet inte hur det är med er, men den tv-kanal jag tittar mest på är Aftonbladets web-tv. Där följer jag Nöjesbladet Film, Schulman Show, Hej Världen, Tv-domarna och Oj,vilken vecka (mest för att reta mig på panelen). Jag tittar förresten nästan bara på tv på nätet numera, förutom sport och film. Och nu när det är Längd-VM är det tv-tv:n som gäller.  Fan vad jag gillar att glo på längdskidor...det kvalar lätt in på min tio-i-topplista på saker att göra i livet.

Jack på Dentus

Drog ut en sväng till Dentusgrottan igår kväll och kollade in Jack Vreeswijk. Och till sommaren lär det bli att hänga där ännu mer, Figge håller nämligen på att boka artister till varje lördag från maj till augusti. Jag är för övrigt själv bokad vid två tillfällen.
Hela programmet hittas på: http://www.dentusgrottan.se/

Dagens gay-sms


Back in business

Man är hemma en vecka och plötsligt är allt som vanligt igen. Lehman ringer och berättar om älgränn (eller vad det hette), Figge tjatar om burleskshow och Jerry skickar gay-sms. Och så var jag förbi Greboaffären igår och införskaffade lite bakelser och på kvällen hade vi bandbokarmöte på Palatset. Som om man aldrig varit borta....
 

Lehmans fredagsfräckis

Det var fullt ös på sexshowen.När den var slut hördes inget bifall från publiken så tjejen tog micken och sa:
- Var det så dåligt att det inte var värt en liten applåd en gång?
Då hördes en röst från bakre bänken:
- Det går inte att applådera med en hand!

På skiva: Lovisa Negga (Nolltretton, januari)

Lovisa Negga
”Synd”
BITE Records

Ett av de mest spännande namnen på den lokala musikscenen just nu är Lovisa Negga. När de flesta lokala artister harvar på i samma gamla rockträsk som lokalband gjort i evighet är det roligt att det finns någon som känns modern och i takt med sin samtid. Dessutom låter det jäkligt bra.
Lovisa spelar elektronisk pop med texter som inte tar de förväntade hjärta/smärta-vägarna. Hennes första album ”Kär” kom 2011 och gav en del surr på riksnivå. Skivan innehöll en hel radda med starka melodier som satte sig på hjärnan, och hade en produktion som kändes fräsch om än lite naiv och simplistisk. Men det ligger också i naturen för denna typ av musik.
Här på uppföljaren tar hon upp produktionen en nivå, är knäppare och tar ut svängarna mer. Melodierna är kanske inte riktigt lika direkta som på debuten, men allt annat känns vassare. Sången är också genomgående riktigt bra. Framförallt känns det roligt med en lokal artist som vågar lyfta blicken, som har ambitioner och som gör sin grej – och gör det bra – utan att kompromissa eller ängsligt snegla sig om.
I vissa låtar, som exempelvis öppningsspåret ”Inte riktigt någon tjej för dig”, påminner hon om Veronica Maggio och det är kanske där den största kommersiella potentialen finns, men själv föredrar jag när hon är mer experimentell, så länge hon inte glömmer bort melodierna. Lovisa är en intressant artist som jag kommer att fortsätta följa noga framöver, det borde ni också göra.

4/5

Alla får påsar

För ett antal år sedan tänkte jag att jag skulle börja samla på Systembolagspåsar. Sen glömdes det bort tills igår då jag hittade min "samling". Dessvärre var den inte så stor, och nu lägger jag ner idén. Men så här såg samlingen ut i alla fall.

Krogkrönika (Nolltretton, januari)

Hyfs på krogen

Hur ska man egentligen uppföra sig på krogen? Det ger bloggen Restauranghyfs många bra och roliga tips om.

Regel nummer 1 lyder: ”När du kommer en på en restaurang där man inte beställer mat i en lucka så gå bara inte och sätt dig vid ett bord”. Den skrevs i augusti 2011 och sedan dess har listan på restauranghyfs.blogg.se fyllts på med en lång lista med regler som behandlar allt från bordsbokning och dricks till hundar, barn och vinlistor.

Bloggen skrivs av en person inom restaurangbranschen som beskriver sig så här:
”Jag älskar gäster, det är ju därför jag jobbar inom restaurang. Jag hjälper er mer än gärna med vad ni nu önskar för konstigheter. Jag tar skiten i köket när ni ger mig kinabeställningar som resulterar i kinabongar. Jag låter er ändra er hur många gånger ni vill. Jag ler fast jag vill örfila er. Jag suckar inte när ni är omöjliga. Jag skulle aldrig spotta i er mat. Men jag knyter näven i förklädet, och sen bloggar jag. För ni - kära gäster, är ju helt jävla omöjliga. Den här bloggen läses med fördel från början, så blir det en bättre restaurangvärld för alla”.

Restauranghyfs bjuder på både underhållande och upplysande läsning om hur man bör och inte bör bete sig på krogen. Då och då hajjar man kanske till över något man inte reflekterat över, men de flesta reglerna är självklarheter som handlar om vanligt folkvett som att visa hänsyn och inte ta sig friheter som gäst.

Regel nummer 11 lyder exempelvis: ”Om ni väljer att ta med er era härjiga, trötta och skrikiga ungar på restaurang kan ni väl åtminstone bemöda er med att säga till dem när de river stället? Uppmuntra dem inte genom att göra roliga miner och säga att de är söta när de leker kull under mina andra gästers bord. Det är bara ni i hela världen som tycker att det är fint. Visst, barn är bara barn, men det är ju därför McDonalds finns”.

Några andra exempel:
Regel nummer 23: ”Jag heter inte ’hallå’”.
Regel nummer 41: ”Snyt dig inte i linneservetten”.
Regel nummer 76: ”Det är kul att folk börjat bry sig om naturen och efterfrågar lokala råvaror, men låt oss nu inte överdriva. Det blir lite fel när du går fullkomligt bananas över att ramslöken är fraktad hela långa vägen från Gotland - samtidigt som du inte ens reflekterar över att vinet du häller i dig är från Toscana”.

Läs mer på: restauranghyfs.blogg.se

Grammis

Glodde på Grammisgalan igår och det är ju kul att den återigen visas på SVT. Produktionen var lite lågbudget och visst kan man diskutera flera av vinnarna, men samtidigt var det skönt att det inte var massa fåniga sketcher och annat trams. En Grammisgala behöver ju inte sånt utan är bra i sig själv. Så fortsätt med Grammisgalan i SVT, spetsa till den utan att flamsa bort den, så kanske den snart är lika bra igen som den var på 90-talet.

Grebo rockar fett

Mycket felstavningar som vanligt när det gäller Linköpingsposten, men att Grebo rockar fett stämmer ju!

Härliga Pia

Igår var jag på pressträff angående Dam-EM i fotboll i sommar. Snackade lite med Pia Sundhage och några andra, och blev faktiskt rätt sugen på att gå och se nån match. Inte minst med tanke på det låga priset (billigaste kostar 40 kr!), och så verkar det som det faktiskt kan bli en folkfest. Damfotboll är inte min favoritsport,men dagens träff gav riktigt positiva vibbar.

På skiva: MF/MB/ (Nolltretton,januari)

MF/MB/
”Colossus”
Adrian Recordings

Hamnar man i en musikdiskussion på en fest funkar det alltid att slänga ur sig “Jag gillar MF/MB/”. Det visar att man har koll och dessutom god smak.
Bandet startade 2005 i Bollnäs men flyttade sedan till Malmö. Ganska omgående blev gruppen ett kreddigt namn som hyllades av kritiker och musikkännare. Debutalbumet ”Folded” släpptes 2010 och ökade på hajpen. Nu är uppföljaren här och lovorden lär fortsätta att strömma in, för ”Colossus” är en riktigt bra skiva.
MF/MB/mixar på ett naturligt sätt rockens och industrisynthens uttryck och estetik, och tankarna dras till band som Silverbullit, Primal Scream och Einsturzende Neubauten, eller varför inte Nick Cave, Suicide och Velvet Underground.
Men trots att bandet väver in vitt oväsen, lagerlokalsgitarrer, mörk monotoni, krautrock och allmänt skrän låter musiken inte särskilt svårlyssnad. Det skenande lokomotivet är inbäddat i mjuk bomull som gör att kollisionen inte bara blir mjuk utan faktiskt rent behaglig.

4/5

Mot Norpan!

Det var ett tag sen jag var i Norrköping nu, men idag är det äntligen dags igen. Det ska bli härligt! Ska se om jag kan snylta till mig lite fika av brudarna på kontoret...

Nytt på DVD (Nolltretton, januari)

Skyfall

Redan när Daniel Craig blev den nya Bond klargjordes det att det skulle bli en trilogi som skulle förklara hur Bond blev den han är. Nu är bitarna på plats (även om kronologin haltar, eftersom filmerna utspelas i nutid), så nu känns det som att Craigs Bond kan börja ”på riktigt”.
Jag är kluven till om jag verkligen vill veta Bonds bakgrund, om jag vill se honom i eldstrider på den skotska landsbygden och de senaste filmernas något mer realistiska ton. Däremot älskar jag Adeles ledmotiv, ”Skyfalls” fantastiska foto, de ursnygga förtexterna, den nationalistiska brittiska vurmen, den bitska humorn och Shanghais skyline.
Inledningsvis är det en rätt nedgången Bond vi träffar. Han är befarad död och glider runt småalkad, orakad och i risig fysisk form. När MI6 attackeras rycker han dock upp sig och kommer till M:s undsättning. Bakom verkar det ligga en personlig vendetta av någon som hotar med att röja hela västvärldens hemliga agenter.
Casinon, spektakulära slagsmål, biljakter, kvicka repliker och en superond skurk, allt finns med och utförs med fingertoppskänsla. Bond börjar till och med få tillbaka glimten i ögat, trots att detta förmodligen är den ”seriösaste” filmen i serien. Det ska bli intressant att se vart Bond tar vägen efter ”Skyfall”.


4/5
---------------------------------------------------------------
Jag, Anna

I en grå, dyster storstad går den likaledes grå och dystra Anna (Charlotte Rampling) runt och försöker komma över separationen från sin man genom att gå på speeddejting. Något verkar tynga henne och relationen till barn och barnbarn verkar inte heller vara den bästa.
Bernie (Garbiel Byrne) är även han en grå och dyster människa med sömnsvårigheter som jobbar som kriminalinspektör. Under en mordutredning träffar han Anna och fattar tycke. De börjar träffas, men snart upptäcker han att hon kanske har något med mordet att göra. Attraktionen komplicerar utredningen och Bernie handlar inte som han borde.
Regissör Barnaby Southcombe har fångat en realistisk känsla och är bra på att gestalta melankoli och tomhet. Soundtracket med musik av Richard Hawley är dessutom strålande. Dock är filmen lite för seg för sitt eget bästa och kunde gärna ha kortats ned en smula. Man känner inte det minsta för rollfigurerna utan de går mest omkring som spöken utan vare sig känslor eller delaktighet i omvärlden. Det är förmodligen helt medvetet, men när själva mordhistorien inte heller känns intressant finns det tyvärr inte mycket kvar att engagera sig i.

3/5

Caj Karlsson till Palatset Live

Sådär, nu har jag bokat in Caj Karlsson till Palatset den 29/3. Missa inte det!

Dagens gay-sms


Ära vare Gud i höjden

Efter all buddism och islam de senaste veckorna ska det bli skönt att åter få gå på en äkta svensk högmässa. Vi ses vid nattvarden!

På skiva: Alexander Durefelt (Nolltretton, januari)

Alexander Durefelt
”Electric mile”
Loma Recordings

Debutalbumet “Hearts on repair” hyllades nästan överallt när det kom för några år sedan, men inte hjälpte det. Alexander Durefelt är idag lika okänd för de flesta, som han var 2009. Men vi ska inte överdriva hans begåvning, visst var första skivan bra men inte omvälvande på något sätt. Plattan erbjöd en stunds skön lyssning, hade en snygg ljudbild och ett gäng sköna låtar, men jag har å andra sidan inte lyssnat på den sedan dess och det säger väl också en del.
Då var musiken en slags americana i gränslandet mellan soul, country och rock, och Durefelt jämfördes med namn som Ryan Adams och Willy DeWille. På nya skivan har musiken blivit ännu mörkare och även om det finns en hel del som minner om debuten har Durefelt också en delvis ny inriktning på musiken. Han har plockat in mer synthar och tankarna förs inte sällan till den elektroniska musikscenen i början av 80-talet, fast i någon slags nytappning. Det låter svärtat, dystert och för det mesta ganska bra. Men trots att jag gillar ”Electric mile” har jag svårt att på allvar tända till, jag saknar något unikt som fäster och ruskar om. Risken är att denna skiva också blir stående ospelad i skivhyllan.

3/5

AW

Igår var Kocken i stan så vi tog en sedvanlig after work. Vi började på Horse & Hound och även Rimåsarna hängde på.
Sen kollade vi in First Hotel som hade premiär för sin Live After Work, med Crazy-Chrilla som trubadur.
Som vanligt slutade det med att Kocken bokade om tåget, och så hamnade vi på Mörners och Klompen. När Kocken tagit tåget gick jag vidare till Harrys och kollade in premiären för Rockbaren där Oblivious och Dead Soul lirade.
 

Dagens gay-sms

Jag skrev häromdan att den där sjuka Prutten började gay-sms:a så fort jag kom hem, men han har ju faktiskt skickat några sms under resan också.

Musikkrönika (Nolltretton, januari)

Att hajpa eller inte

Nytt år, nya möjligheter, ny musik. Nordpolen, Ansiktet, Min stora sorg, Nord & Syd, Westkust…den bra popmusiken väller fram. Och där dödade jag den.

Det är egentligen ett omöjligt uppdrag jag har. För samtidigt som jag i denna popspalt ska tipsa om ny, bra musik får jag inte vara alltför entusiastisk. För det vet ju alla: att hajpa något får ofta motsatt effekt. Det bästa sättet att döda ett musikintresse är att spela upp sin favoritlåt för någon annan.

Det sista är vi säkert alla bekanta med. Man har en låt som man tycker är fantastisk och vill att alla andra också ska förstå storheten. ”Lyssna på den här, den är så jäkla bra”, säger man och drar upp volymen på stereon. ”Offret” nickar lite med huvudet och säger: ”Jodå, den är väl okej”.
Ofattbart. Hör inte idioten vilken hejdundrande hit det är? Man förväntar sig en omedelbar eufori-reaktion och stollen med den dåliga smaken har inte vett att uppskatta denna dunderlåt. Vadå ”okej”, den är ju enastående. Det har aldrig gjorts en bättre låt. Det ska fan kastas pärlor för svin, tänker man och sätter sig i hörnet och surar.

Det kanske finns en och annan läsare som verkligen tar till sig mina tips, men grundregeln är att aldrig spela upp en bra låt för någon om man vill att de ska upptäcka hur fantastisk den är. Att lyssna på någons favoritlåt är lika ointressant som att höra någon berätta om sina drömmar. Och jag vet inte hur man ska bära sig åt för att sprida sin personliga favoritmusik, det verkar inte finnas någon metod som funkar. Möjligtvis kan man ”råka” nämna en artist i förbifarten, ha på låten man vill hajpa lite tyst i bakgrunden utan att kommentera den eller referera till någon annan som man vet har en kreddig musiksmak. ”Har du hört att Andres Lokko gillar nya singeln med Sune Mangs Orkester, dom skulle man kanske kolla in…”.

Men inte ens de knepen brukar funka. Det är helt enkelt mot naturlagarna att sprida sin älsklingsmusik. Tvärtom får de flesta musikmissionsförsök motsatt effekt. Ju mer man tjatar om ett band desto mer anstränger sig folk för att undvika det. Så detta år vill jag varmt rekommendera Peter Jöback, Laleh, Sabaton och Carola. Och ta Peter Jidhe också. Jag vet att han inte gör musik, men ändå…

Lehmans fredagsfräckis

En man kom hem från jobbet helt utsliten och slog sig ner i soffan framför Tv:n.
Han sa till sin fru:
- Ge mig en öl, snart börjar det.
Hon suckade men skickade över en öl till honom.
Efter femton minuter sa han:
- Ge mig en öl till för snart börjar det.
Hon blängde på honom men slängde till honom en öl till.
När han avslutade ölen efter några minuter sa han:
- Ge mig en öl till, det börjar vilken minut som helst.
Frun blev vansinnig och skrek på honom och sa:
- Är det allt du ska göra i kväll, sitta framför Tv:n och dricka öl. Du är inget annat än en lat, fet, dryg jävel........
Mannen suckar och säger:
- Nu har det börjat.

Dagens gay-sms


På skiva: Dan Reed (Nolltretton,januari)

Dan Reed
”Signal fire”
Zero One/Border

Hur blir en artist så kallad “Sverigevän”? När man börjar skärskåda fenomenet visar det sig att det räcker med att man har uppträtt i Sverige minst en gång. En person som ofta omnämndes som ”Sverigevän” i slutet av 80-talet och början av 90-talet var Dan Reed. Jag upptäckte hans mix av funk och hårdrock när han spelade med bandet Dan Reed Network på Hultsfredsfestivalen 1990. Då var han, tillsammans med band som Hothouse Flowers och The Waterboys, det hetaste som man kunde se på en rockscen.
Idag är det inte många som minns honom, knappt ens de som var med när det begav sig. Inte så konstigt kanske, eftersom han sedan splittringen 1993 hållit sig undan rampljuset fram till för några år sedan då han plötsligt gjorde comeback.
Han har uppträtt på Sweden Rock Festival, men när man hör nya plattan är det knappast hårdrock som strömmar ut. Det handlar istället om välpolerad vuxenrock som gjord för mysiga parmiddagar med grannarna. Välspelat, kompetent och trevligt javisst, men också helt harmlöst och ointressant. Detta är inte skivan som får Dan Reed att bli hetast på rockhimlen igen.

2/5

Nördcafé

Ikväll var jag på Nördcafé på Länsmuseet. Av nån märklig anledning har jag aldrig lyckats ta mig dit tidigare, trots att det varit intressanta ämnen, fri entré och personer jag känner som pratat. Denna gång var det Hans-Åke Lilja som är Stephen King-nörd som berättade om sitt favoritämne. Bill kanske är sugen att gå den 7/3 då temat är Syntetiska symfonier?

Palatset

I helgen drog Palatset Live igång igen med en riktigt lyckad rockabillykväll som jag dessvärre missade. Nästa datum är den 23/2 då vi inriktar oss mot soul och funk. Klara sedan tidigare är Twaine och Funkinstitutet, och nu har även Neo Pangea tillkommit samt Kicki från Misoui som DJ. Så missa inte det.
Ytterligare några datum förutom de som tidigare meddelats är på g.

Krogkrönika (Nolltretton, januari)

Krogliv året om

Det finns inget dåligt krogväder, det finns bara dåliga krogkläder. Och kanske dåliga krogstäder. Och tomt plånboksläder.

Så här års sitter folk och huttrar och längtar efter sommar, sol och sköna uteserveringar. Men varför gnälla? Varje säsong på krogen har ju sin tjusning. Och vintern är en riktig höjdare när man tänker efter.

Många ser fram mot våren och att kunna ta den första ölen på stadens uteserveringar, men det är märkligt hur snabbt man glömmer. För som vanligt i april kommer vi att slänga av oss jackorna vid minsta lilla solstråle, för att tio minuter senare bylsa på oss igen när vi märker att det inte var så varmt i luften som det såg ut. Sen blir man förkyld och lovar sig själv att aldrig gå på samma miss igen.

Sen kommer sommaren, som visserligen är en härlig årstid men som även tenderar att bli hysterisk när det gäller kroglivet. Alla ska dricka överallt, hela tiden. Uteserveringarna är så knökfulla att man inte får plats, folk är packade, det är stadsfestivaler, utomhuskonserter och ett jädra liv helt enkelt. Inte konstigt att folk flyr ut på landet, för i stan kan man ju inte vara.

Framåt hösten börjar det äntligen lugna ner sig. Då kan man klä sig lite vettigt igen och avnjuta ett trevligt restaurangbesök i lugn och ro. Men det finns också något dystert i att uteserveringarna stänger, att dagarna blir mörkare, att vädret blir kallare och att den trista vardagen åter gör sig påmind. Ångesten ligger och lurar runt hörnet hur mycket höstmys vi än omger oss med.

Därför är vintern den bästa krogsäsongen. Framåt december har vi accepterat mörkret och kylan, och istället valt att omfamna den. Då går vi ut och äter julbord, går på julkonserter och har julfest med jobbet. Helgerna står som spön i backen och man går runt och är halvpackad från Lucia fram till Trettonhelgen. Vi dricker glögg under julhandeln och Jägermeister på skidsemestern. Det känns helt legitimt att gå in och värma sig en stund på närmsta pub om man går på stan och en after work på fredagen är obligatoriskt. Att gå på konsert, teater, krogshower och andra inomhusnöjen lockar mer än att vara ute i kylan. Och inte minst har man ju en anledning att beställa en värmande Hot Shot i baren. Bara en sån sak!

Ge efter!

Hemkomsten började bra, jag var inställd på att sluta snusa, dra ner på drickandet och ta upp simmandet igen. Sen märkte jag att mitt hem kommer vara en byggarbetsplats en vecka till, att bilen måste till verkstan och att det var semmeldag - och så var allt tillbaka till det vanliga igen...

Dagens gay-sms

Man hinner knappt komma hem så börjar Prutten messa igen....

Nytt på DVD (Nolltretton, januari)

Looper

Tidsresor på vita duken är alltid fantasieggande och de senaste åren har vi sett många filmer på temat, liksom andra varianter på alternativa verkligheter. I ”Looper” får vi följa Joe (Joseph Gordon-Levitt), en yrkesmördare som knäpper snubbar som skickats tillbaka från framtiden. 30 år fram i tiden är det nämligen ett helsicke att göra sig av med kroppar.
När Joe blir gammal (Bruce Willis) skickas han själv tillbaka i tiden och ställs öga mot öga med sin yngre upplaga. Båda varianterna av Joe har olika uppdrag som de måste slutföra, vilket samtidigt betyder att de måste döda varandra.
Filmen vacklar mellan kanon och kalkon men klarar sig genom spännande tankeexperiment, oförutsägbarhet, bra skådisar i de ledande rollerna, vissa överraskningsmoment och ett ganska bra slut. Att det brister i logiken både när det gäller tidsresorna och annat kan man ha överseende med. ”Looper” har en hel del coolhet, men ändå känns det inte som att regissör Rian Johnson inte tagit tillvara på filmens fulla potential.

3/5
-------------------------------------------------------------------------------
Ted

Ja, det handlar om en talande teddybjörn. Men nej, det är ingen barnfilm. Här skämtas det om judar, homosexuella, analsex, droger och kändisar på ett sätt som eventuella barntittare varken kommer förstå eller uppskatta. Det finns också många referenser till 80-talet som förmodligen också går dem förbi. Däremot är det en ganska barnslig film för vuxna.
Mark Wahlberg spelar John Bennett som saknar kompisar som barn och önskar så hårt att nallen han får i julklapp ska bli hans livslånga kompis att det faktiskt slår in. Och det sker inte bara i hans fantasi utan nallen Ted får verkligen liv och rör sig i samhället som vem som helst.
Nästan 30 år senare hänger de två fortfarande ihop som ler och långhalm och Johns flickvän Lori (Mila Kunis) börjar tröttna på att John aldrig växer upp. Ted har dåligt inflytande med sitt ständiga festande och ansvarslösa liv och John borde skärpa till sig, menar hon.
Filmen glider mellan smart referenshumor och simpla pruttskämt. Att tonen är rå bildar en effektiv kontrast till den gulliga björnen. Oftast är det riktigt roligt och stundtals skrattar jag rakt ut.

3/5

Inne/utelistan

Dags att summera Singapore till Bangkok. Och det gör vi genom att Bill och jag tar varsin lista.
Bills innelista Sydostasien:
1. Casanova Bar, Nana Plaza, Bangkok
2. Jänkaren vi träffade när vi letade efter Vita Huset i Bangkok
3. Gubben som åt banan på Babydolls i Pattaya
4. När vi letade efter KL Tower i Kuala Lumpur
5. Första natten i Singapore
 
Bubblare: Toabesöket innan Half moon, Pizzan i Pattis, Papayasalladen i Lamai, Gubben vid poolen i Bangkok, ölen när vi träffade Erik & Rosén
Tobis utelista Sydostasien:
1. Kärringen på New Hut i Lamai
2. Fotoförbudet på The Dome, Bangkok
3. Elavbrottet i Maenam som gjorde att vi inte fick nån spagetti
4. Den unga skräddarkillen i Bangkok
5. Att katoyshowen i Lamai stängt
 
Bubblare: Taxichaffisen när vi skulle till Vita Huset, Rum nr 1 i Pattaya, loungebarer, ölpriserna i KL

Nytt på skiva (Zero)

Singel

8/10

Sambassadeur: Memories
Labrador

De utsökta popmelodierna finns där, liksom den mjuka sången. Men annars skränar Göteborgsbandet lite mer än vi är vana vid. Öppningsspåret ”Hours away” drar mer åt band som The Radio Dept och The Jesus and Mary Chain än vad Sambassadeur gjort tidigare. ”Memories” är lite knäppare med reggaeaktiga trumtakter och mer udda stil, även om popkänslan ändå hålls intakt på något konstigt sätt. Vad kan jag säga? De har gjort det igen.
Sambassadeur är ett av Sveriges finaste popband.
-----------------------------------------------------------------
Album

6/10

Josefina Sanner: These beads of blue
FinaVille Music

Från Värmland till Stockholm med fickorna fulla av sånger Så gick resan och den är inte slut än. ”These beads of blue” är Josefina Sanners tredje platta med trevlig…tja, ska vi kalla det singer/songwriter-musik?
Jag skulle gärna ta ett glas vin och lyssna en stund på Josefina Sanner i en pianobar eller rätt sorts rockklubb. Hennes musik är tilltalande, varm och skön men ändå med vissa kanter som ger den svärta, själ och stringens.
Det enda som egentligen talar emot Josefina Sanner är musikhistorien. Det finns en myriad av artister som verkar i samma fält som hon därute. Hon har en egen ton, men den skiljer sig inte tillräckligt mycket från alla liknande artister som redan finns. Det är ett öde hon delar med många andra. Det räcker inte bara med att vara okej musikaliskt, det krävs också det där lilla extra om man som lyssnare ska orka engagera sig i en artist. Här saknas i mitt tycke den udden.
-----------------------------------------------------
Album

7/10

Sin Cos Tan: Sin Cos Tan
Solina Records

Jag ska vara fullkomligt ärlig, jag vet inget om vare sig producenten Jori Hulkkonen eller Juho Paalosmaa. Jag har aldrig hört Villa Nah eller Processory. Men tydligen har i alla fall dessa två finska herrar slagit sig samman i Sin Cos Tan och debuterar nu med detta självbetitlade album.
Men ibland behöver man inte ha så mycket förhandsinformation, istället kan man känna efter själv och konstatera att det låter bra. Bandnamnet är inget vidare, men musiken är riktigt trevlig. Elektronisk pop med mycket 80-talskänsla och sång med drag av Monty är vad som når mina öron. Bra melodier, snygg och luftig ljudbild, och en angenäm lyssningsupplevelse rent allmänt. Sin Cos Tan överraskar mig, jag gillar verkligen vad jag hör. Musik mjuk som bomull, men utan att vara intetsägande.
Efter halva skivan blir dock musiken lite stillastående och likartad. Här hade behövts någon form av variation för att inte låtarna bara ska flyta ihop till en mjuk ljudmatta. Men ändå, en riktig trevlig skiva att plocka fram när man vill mysa i vintermörkret.

Uppackad

Att komma hem och packa upp alla saker man köpt på resan är alltid kul. Med åren har jag dock handlat mindre och mindre, och årets skörd är inte heller jättefet. Det blev en ny kostym och några skjortor, en slips, ett par shorts, två kortärmade skjortor, två långärmade tröjor, två flaskor NZ-vin, en burk senap och lite smågrejer. Jag köpte egentligen mer vin, men det  "råkade" försvinna på vägen...

Hemlängtan

Nä, nu börjar jag tröttna på det här kringflackandet. Nu börjar jag dra mig hemåt Linkan tror jag...

Nytt på skiva (Zero)

Album
5/10

The sweet serenades: Help me!
Leon Records

Denna duo består av Martin Nordvall och Mathias Näslund och debuterade under amnet The Sweet Serenades 2009 med plattan “Balcony cigarettes”. Precis som många andra svenska artister har de tagit genvägen genom att höras i amerikanska tv-serier, i detta fall ”Grey´s anatomy”, och därmed fått fans och byggt upp en karriär lite vid sidan om den vanliga musikvärlden. Dessutom har man som specialitet att spela på fängelser. Dansar fångarna får låtarna vara kvar på repertoaren.
Dansar man till andra skivan ”Help me!” då? Nja, lite grann kanske. Gruppen har fastnat lite i sitt stressiga indiepopkomp, men gillar man Timo Räisänen funkar det kanske. Själv tycker jag bandet är okej att lyssna på, men jag föredrar att göra det från baren.
--------------------------------------------------------------------------
Album

5/10

Kolbacken: Kolbacken
Hill Street Recordings/Massproduktion

Har man varit intresserad av svensk indie har man inte undgått Sundsvallsbandet The Confusions som blev världsstjärnor i hemstaden, men hade svårare att riktigt göra samma avtryck på andra håll.
Har man lite koll på svensk musik känner man såklart även lite koll på bandet Trummor & Orgel. I Kolbacken har medlemmar från dessa två band slagit sig samman och debuterar nu med tio låtar svenskspråkig pop.
Plattan öppnar med ”Stenstan brinner” som för tankarna till svensk postpunk à la tidigt 80-tal, men snart hoppar gruppen fram ett decennium och låter svensk 90-talsindie, och särskilt hör man ekon från tidiga Kent.
Det låter helt okej, men känns i mitt tycke inte så jättespännande med de alltför tydligt retroinspirerande postpunk/indielåtarna Det blir mest pastischer. I några lugnare spår tycker jag dock att Kolbacken börjar närma sig ett eget, modernt uttryck och då känns bandet mer relevant.
--------------------------------------------------------------
Album

6/10

bob K: Noir/Blanc
JONO

Uppsalabandet bob K bildades 2000 och har sedan dess gjort sig ett visst namn inom den kristna rocken. Det nämner jag mest för att den genomsnittliga Zeroläsaren kanske inte är så bekant med de referenser bandet nämner, som Kevin Max, Toby Mac eller producenten David Larring som de använt här på sin tredje skiva.
Vill man använda mer profana musikreferenser för hur musiken låter kunde jag ha sagt Coldplay, U2 eller The Killers, för det handlar om pampig, kraftfull arenarock som skapar storslagna känslostormar. Ungefär som om Eskju Divine bytt ut pianot mot ilskna elgitarrer. Men det finns även en småsynthig känsla i musiken som jag gillar. Jag hade gärna hört att bandet tagit tillvara mer på den, samt variera sin feta ljudmatta lite oftare. Det är när de vågar avstå från att vara bombastiska som den mest spännande dynamiken skapas.

Mao i Bangkok

Nu har vi varit i Bangkok några dagar och röjt runt. Jag ska snart dra mig hemåt, men Bill stannar en extra dag.
Igår var vi och kollade in Vita Huset (komplett med Eiffeltornet och Big Ben på taket).
Var även på takbarerna The Dome och The Nest...
...och idag var vi och kollade in k-ktemplet. Nu blir det mat!

Bill i Bangkok


Rockabilly på Palatset Live

Dags för gig på Palatset Live igen, denna gång blir det  rockabillykväll med Chris & The Goosebumps och Dennis & The Rocktones.

Lehmans fredagsfräckis

- Va, har du tatuerat en sol på musen?!
- Ja, du har ju klagat på vädret hela sommaren. Nu kan du ligga här och lapa sol hela vintern.

Bangkok

Efter några dagar i Pattaya kom vi till Bangkok igår. Har redan hunnit med en hel del: Nana plaza, Soi 13, Hotel 27, MBK, Soi Cowboy, sy upp nya BN-kostymer, träffa Erik & Rosén, Soi 11, tandläkarn mm. Imorrn blir också en riktig höjdardag med  några kula utfärder på dagen och en argentisk köttrestaurang, takbaren på The Dome, Rama 3 och RCA på kvällen. Bill är lyrisk och snackar om att boka om biljetten så han kan stanna ett tag till. Igår tog han tag om mina axlar, ruskade om mig och sa med glansig blick: "Tobi, vet du vad? Jag älskar DITT Thailand!".

Nästa resa

Självklart har jag redan börjat fundera på nästa resa och så här ser planerna/önskemålen ut i dagsläget:
*Nästa vinter blir det förmodligen en tvåveckors bilresa genom amerikanska södern (Nashville, Memphis, New Orleans mm). Men det är ju lite kort så jag funderar på att kombinera det med en ny tripp till Sydafrika. Denna gång i så fall bila två veckor Johannesburg - Kapstaden.
*Sen vintern efter det får det bli Argentina/Uruguay.
 
Under året:
* Tallinn (en kortis runt första advent)
* Kontinenten i sommar (här finns många olika alternativ, ex bila i Schweiz/Österrike, tåg till Hamburg/Paris mm)
* Stockholm en helg och kolla in alla sevärdheter som man annars alltid struntar i (Gamla stan, slottet, riksdagshuset osv)

Annat som lockar de närmaste åren:
* Sydkorea (typ tio dagar, men har inte tittat så noga på det än)
* Australien igen (tre veckor, bila Sydney - Melbourne, i kombination med nåt i sydostasien)
* Brügge (weekend innan jul)
* Dublin/Irland (antingen en weekend bara i Dublin eller också en vecka och bila runt på Irland)
* Vancouver (höst, men måste kolla mer på detta...)

Veckans Tobi


Pattis by night - fylla och fight!

Jo, vi flög alltså till Pattaya igår och checkade in på ett kn-llhotell på Soi Postoffice. Igår blev det rätt lugnt, men vi tog en sväng till walkingstreeten och ikväll ska vi dit igen för att gå "all in", så att säga. Sen blir det en taxi till BKK och sen är det inte långt kvar innan det bär hemåt igen. Jag säger som Bill sa igår: "Nu kör vi ända in i kaklet de sista dagarna! Det här är livet!"

Nytt på DVD (Nolltretton, januari)

Looper

Tidsresor på vita duken är alltid fantasieggande och de senaste åren har vi sett många filmer på temat, liksom andra varianter på alternativa verkligheter. I ”Looper” får vi följa Joe (Joseph Gordon-Levitt), en yrkesmördare som knäpper snubbar som skickats tillbaka från framtiden. 30 år fram i tiden är det nämligen ett helsicke att göra sig av med kroppar.
När Joe blir gammal (Bruce Willis) skickas han själv tillbaka i tiden och ställs öga mot öga med sin yngre upplaga. Båda varianterna av Joe har olika uppdrag som de måste slutföra, vilket samtidigt betyder att de måste döda varandra.
Filmen vacklar mellan kanon och kalkon men klarar sig genom spännande tankeexperiment, oförutsägbarhet, bra skådisar i de ledande rollerna, vissa överraskningsmoment och ett ganska bra slut. Att det brister i logiken både när det gäller tidsresorna och annat kan man ha överseende med. ”Looper” har en hel del coolhet, men ändå känns det inte som att regissör Rian Johnson inte tagit tillvara på filmens fulla potential.

3/5
-----------------------------------------------------
Jag, Anna

I en grå, dyster storstad går den likaledes grå och dystra Anna (Charlotte Rampling) runt och försöker komma över separationen från sin man genom att gå på speeddejting. Något verkar tynga henne och relationen till barn och barnbarn verkar inte heller vara den bästa.
Bernie (Garbiel Byrne) är även han en grå och dyster människa med sömnsvårigheter som jobbar som kriminalinspektör. Under en mordutredning träffar han Anna och fattar tycke. De börjar träffas, men snart upptäcker han att hon kanske har något med mordet att göra. Attraktionen komplicerar utredningen och Bernie handlar inte som han borde.
Regissör Barnaby Southcombe har fångat en realistisk känsla och är bra på att gestalta melankoli och tomhet. Soundtracket med musik av Richard Hawley är dessutom strålande. Dock är filmen lite för seg för sitt eget bästa och kunde gärna ha kortats ned en smula. Man känner inte det minsta för rollfigurerna utan de går mest omkring som spöken utan vare sig känslor eller delaktighet i omvärlden. Det är förmodligen helt medvetet, men när själva mordhistorien inte heller känns intressant finns det tyvärr inte mycket kvar att engagera sig i.

3/5

På skiva: Bruno Mars (Nolltretton, januari)

Bruno Mars
”Unorthodox jukebox”
Atlantic/Warner

Uppföljare till succédebuten från 2010 –Ja
Tuffa elgitarrer och growl – Nej
Trevligt men tråkigt – Ja

Ger wow-känsla – Nej
Identitetslöst – Ja
Man fattar varför han är så populär – Nej

Traditionell radiopop – Ja
Skrämmer småbarn och gamla tanter – Nej
Smörigt och präktigt – Ja

2/5

Half moon

Igår tog vi båten till Koh Phangan och rejvade på half moon. Det är ett stort utedisco ute i djungeln (alltså inte på Full moon-stranden i Haad rin). Bill svepte en bucket, målade sig med självlysande färg, drog i sig en ballong med lustgas och dansade sig svettig till de feta djungelrytmerna. "Herregud, jag har varit blind hela mitt liv. Nu ser jag för första gången, mina ögon har öppnats. Det är så här livet ska levas!", skrek han. 

På skiva: Ikaros (Nolltretton, januari)

Ikaros
”…rullar vidare”
Egen produkt

Dansbandet Icaros från Linköping följer upp sina tidigare plattor ”Ännu en gång” från 2007 och ”…en gång till” från 2009 med denna tredje skiva med dansvänliga låtar. Fyra av de 15 spåren är originallåtar, varav sångerskan Annelie Åkerlund och gitarristen Hans Rosén har skrivit ”Kärlek, hopp och tro”. Bland de övriga spåren hittar vi kända upphovsmän som The Refreshments Joakim Arnell, Lasse Holm, Thomas G:son och Henrik Sethsson. Här finns även en instrumentalversion av Malena Ernmans ”La Voix”.
Hur låter det då? Ja…dansband, kan man säga. Ikaros är ganska traditionella i sitt uttryck och spelar klassisk dansbandsmusik som ska vara lätt att dansa till. Förnya och vitalisera genren finns det andra, mer moderna band som kan göra.
Ingen tvekan om att Ikaros kan hantverket. De vet hur man trakterar instrumenten, får till ett dansvänligt sväng och fortsätter den svenska traditionen av dansbanemusik. Men särskilt upphetsande låter det inte, det mest spännande som händer är att Kjetil Granli från Streaplers kommer in och sjunger duett med Annelie i ”Det var så enkelt”.

2/5

Ännu en dag i härliga Lamai

Igår kväll blev det rätt lugnt och även idag har vi softat. Mest legat på stranden och vid poolen, och så tog vi en tur till K-ken och F-ttan, som Bill blev lyrisk över att äntligen få se. Han stod på klipporna, sträckte armarna i skyn och vrålade exalterat "Det här är livet!". (På skånska dessutom...).
Nu ska vi gå och käka, sen blir det båten över till Koh Phangan för rejva till Gangnam Style.

Krogkrönika (Nolltretton)

Vilket är det svenska nationalölet?

Utomlands finns ofta ett dominerande ölmärke som det hör till att prova på semestern. Men vilket är egentligen det svenska nationalölet?

En av de klassiska programpunkterna när man är på utlandsbesök är att prova det lokala ölet. I många länder finns det ett dominerande ölmärke som är intimt förknippat med landet. Vad vore Thailand utan sin Beer Chang, Nederländerna utan sin Heineken och Indien utan sin Kingfisher? När man åker till Laos hör det till att dricka Beer Lao och besöker man Jamaica är inmundigandet av en Red Stripe ett måste. Och så har vi förstås danskarna med sin Carlsberg.

Men vilket är det svenska nationalölet? Är det Pripps Blå, Falcon eller Norrlands guld? Eller kanske Spendrups, Åbro eller Mariestad? Tittar man på vad svenskarna själva köper mest av på Systembolaget skulle svaret bli Sofiero. Märket har sedan sommaren 2003 varit den mest sålda ölen med cirka 20 miljoner liter, vilket gör Sofiero till Sveriges största ölmärke genom tiderna.

Många ser Pripps som typiskt svenskt, men både Pripps och Falcon ägs av Carlsberg. Å andra sidan är det många andra öl som vi förknippar starkt med olika länder som också gör det, som exempelvis franska Kronenbourg, finska Koff och norska Ringnes.

Det är inte alltid så lätt att definiera olika nationalöl. De flesta förknippar Budweiser med USA men ölen har sitt ursprung i Tjeckien. Är man i Malaysia och beställer en öl är det nio gånger av tio Tiger Beer man får, men märket kommer från grannlandet Singapore. Och den som åker till Australien för att dricka en Fosters kan få leta väldigt länge, märket är betydligt större internationellt än på hemmaplan..

På Filippinerna kan man beställa en San Miguel i varenda bar i landet. I Sverige har vi inget motsvarande ölmärke som på samma sätt dominerar marknaden. Mångfald är toppen, men visst skaver det lite i den nationella självkänslan att vi inte har ett tydligt svenskt märke att peka på när turisterna kommer hit och vill dricka vårt svenska nationalöl.


Moppetur på Samui

Igår tog vi ännu en runda bland barerna i Lamai, ackompanjerade av "Gangnam style". Det blev både strandhäng, hamburgerstället, tjejbarer och lite annat och slutade med lite thaikaraoke vid fyrasnåret . Idag hyrde vi moppe och drog till Maenam för att bada, kolla in silikontyskan och äta världens godaste spagetti. Tyskan såg vi dessvärre inte skymten av och pga av elavbrott blev det ingen spagetti heller, så vi fick gynna Erik i Lamai istället.
Vi har även bokat flyg härifrån och ett Halfmoon-party på Koh Phangan imorrn. Imorrn tänkte jag även visa Bill K-ken och F-ttan. Vi var även i Chaweng och letade efter Cabaretshowen där, men utan resultat (tror Bill, i själva verket har jag full koll och ska lura dit honom i övermorrn). Chok dee khrap!

Lehmans fredagsfräckis

En präst och en nunna red på en kamel mitt ute i öknen då plötsligt kamelen dog.
Prästen: Där tog våra chanser slut att överleva .
Nunnan. vaddå?
Prästen: ja om vi inte kan ta oss härifrån hur ska vi då överleva?
Nunnan: ok de har du rätt i!
Då prästen aldrig har sett ett par kvinnobröst frågar han nunnan: Kan jag få se dina bröst, jag har aldrig sett några?
Nunnan: okej... och så drog hon upp och visade .
Prästen: får jag känna också?
Nunnan: okej då... Jag har aldrig sett en mans penis i mitt liv, får jag se på din?
Prästen: okej, det kan du få!
Och prästen drog ner byxorna och visade .
Nunnan: jag har aldrig känt på en mans penis innan kan jag få känna?
Prästen: okej ... när hon tar i den får han erektion...
Prästen: jag har aldrig sett en kvinnas underliv i mitt liv får jag se ditt?
nunnan: okej, vi ska ju ändå dö sen, så okej
Prästen: om man sticker in sin penis i rätt hål kan man skapa liv.
Nunnan: då tycker jag att du ska stoppa den i kamelens röv!!!

RSS 2.0