Överraskningsresa dag 3

Innan vi lämnade Hamar passade vi på att göra ett snabbstopp vid OS-arenan Vikingaskeppet...
Och så kollade vi även in Domkirkeodden med gamla hus, ruiner, utställningar mm
Sen körde vi den fina vägen utmed Mjösa ner mot Oslo, men där stannade vi inte utan vi fortsatte till Drammen som visade sig vara en riktig fin och trevlig stad.
Nu är det dags att dra vidare, men vart? Vem vet, inte du. Vem vet, inte jag...

Söndagsintervjun: Peter Kagerland

I huvudet på de första svenska punkarna

För fem år sedan skrev Peter Kagerland från Norrköping boken "Ny våg", en ambitiös dokumentation över banden som vällde fram i den första svenska punkvågen åren 1977-82. Nu följer han upp den med "Punklyrik" där han undersöker bandens texter och skapar en bild av hur det var att vara ung under den första punkåren.

Precis som "Ny Våg" koncentrerar sig "Punklyrik" på åren 1977-82, en tid då Peter Kagerland själv var ung och drabbades av kraften i den punkvåg som spred sig över landet.
- Jag hade lyssnat på Ramones, Suzi Q och Patti Smith innan, men det var roligt när de svenska punkbanden kom. Jag bodde i Malmslätt och det fanns sex, sju band där tidigt. Nästan varje vecka åkte man och kollade in nåt band på nån fritidsgård, säger Peter och förklarar hur han kom fram till temat för sin andra punkbok.
- För mig är det låtarna och banden som är det viktiga. Det enda jag var inne och snuddade vid när jag skulle välja ämne för den nya boken var att göra en uppföljare från 1982 och framåt, men jag gillar den tidiga punken och är inte lika inne på HC-punken som kom efter. Jag lyssnar väl på lite sånt ibland, till exempel Anti Cimex, men jag vill gärna ha melodier. Texterna ändrades också där runt 1982. Den första punkvågen var inte så politisk, sen blev det mer texter om anarki och frihet.

Boken är uppdelad i 22 kapitel där Peter går igenom de vanligaste textämnena. Vanliga teman var bland annat hatet mot ABAB-vakter, fejden med raggarna och rädslan att bli en Svensson. I boken finns ett stort antal texter tryckta, vilket många gamla fans säkert gläds över. På skiva var det nämligen inte alltid så lätt att höra vad banden sjöng. Peter nämner själv låten "Das Jazz" av Massmedia med rader som "Das jazz, das jazz - spelar bara falska ass/das jazz, das jazz - har du nånsin använt fuzz" där han som ung inte hade en aning om hur texten gick.
Det var även stor spännvidd på den litterära nivån, från omogna högstadiekillar till skarpa samhällskritiker som Ebba Grön.
- De flesta var unga och hade aldrig skrivit något innan. De sneglade på hur andra gjorde och gjorde sen en egen variant av det. Många av de här banden bildades, och fyra veckor senare gjorde de en spelning i fritidsgården med de tre låtar de gjort. Det var ingen som trodde att det skulle skrivas en bok 40 år senare. Många har erkänt att de bockade av saker på "listan", det ingick liksom att sjunga om kungahuset, diskomusik, polisen och så vidare. Sen fanns det en del band som hade lite andra ambitioner, som TT Reuter och Stry, som skrev en annan typ av texter, som inte riktigt fick plats i boken.
- Jag har valt ut 160 texter som jag tycker täcker in den första punkvågen bäst, men jag hade kunnat byta ut hundra och det hade blivit en lika bra bok, säger Peter och menar att "Punklyrik" kan ses som ett tidsdokument över hur det kunde vara att vara ung i Sverige i skarven mellan 70- och 80-tal, och är en bok som man kan läsa även om man inte är särskilt intresserad av punkmusik.

Överraskningsresa dag 2

Vi tog ett morgonspa innan vi checkade ut från hotell Dalecarlia och sen kollade vi in Rättvik.
Vi kollade utsikten från Vidablick, Långbryggan och Wasastenen vid kyrkan.
Vi var även borta vid Dalhalla men min favorit var Springkällan ute i skogen.

Sen vidare mot Mora där vi kollade in Vasaloppsområdet och njöt av en delikat lunch på Biltema. 15 kronor för kaffe, bulle och två korv med bröd - svårslaget!
Efter det blev det lång bilkörning in i Norge och kvällen avslutades i Hamar. Vart bär det av härnäst månntro? Bella har inte en aning...

Skivrecension: The Charlatans

The Charlatans
Different days

När Madchestervågen drog igång i slutet av 80-talet var det så hippt att hälften hade varit nog. Mixen av pop och dansvänliga takter i kombination med den psykedeliska känslan och den boomande ravekulturen låg helt rätt i tiden. The Stone Roses upphöjdes till halvgudar och skivbolaget Factory Records och klubben The hacienda var medelpunkten som den västerländska popkulturen snurrade kring. Men ska man vara ärlig så är det en era som tiden varit ganska grym mot. Personligen kan jag knappt lyssna på band som Happy Mondays eller James längre. Inte för att det är dåligt för det är det absolut inte, utan snarare för att jag inte längre fattar vad det var som vi tyckte var så fruktansvärt coolt. Å andra sidan skulle man kunna säga det även om den efterföljande britpopvågen på 90-talet. Fast det kanske bara är jag som tycker så?
The Charlatans har aldrig varit något av mina favoritindieband, utan mest funnits med nånstans i periferin. Stabila men ointressanta. Och detsamma kan man säga om denna nya skiva där de åter gör ett stabilt jobb utan att glänsa. Och någon Madchesterrevival lär de knappast dra igång, vilket iochförsig inte heller är något jag sörjer.

2/5

Överraskningsresa

Knappt hade vi kommit hem från Västervik förrns det var dags att ta med Bella på en ny överraskningsresa. Hon hade ingen aning om vart vi skulle och inte blev hon klokare efter första stoppet som var Kungsör. Där stannade vi till och sa hej till Thor Modéen, den störste inom svensk filmunderhållning.
Men dagens verkliga mål var hotell Dalecarlia utanför Rättvik. Ett mysigt/lyxigt spahotell med drag av The Great Northern, med storslagen utsikt över Siljan.

Oj oj oj vad vi spa-ade. Bastu, bubbelpool, vanlig pool, utepool...riktigt trevligt ställe.
Sen avslutade vi med en härlig middag. Oj oj oj... Får se om vi hinner med ett morgonspa också innan vi drar imorgon. Vart bär det av härnäst? Ingen som vet, och allra minst Bella.

Lehmans fredagsfräckis

Samerna Johan och Per var uppe i fjällen på renskiljningen. Efter dagens slit satt dom vid lägerelden och drack lite hembränt. Efter ett tag frågar Johan:
– Per, tål du mygg?
– Jomen visst, jag tål mygg.
Så satt dom där och diskuterade fram och tillbaka huruvida dom tålde mygg eller inte.
Till slut så slog dom vad om en ren att Per skulle klara av att vara fastbunden över natten vid en dvärgbjörk, alldeles naken.
Sagt och gjort, Per blev fastbunden och Johan gick och la sig i tältet för att sova.
På morgonen när Johan stack ut huvudet från tältet så såg han Per hänga nästan livlös, det enda som höll honom uppe var repet runt midjan.
– Vad var det jag sa, du tål ju inte mygg.
Per stönade uppbragt:
– Visst fan tål jag mygg, men den jäkla renkalven har diat hela natten…

Torsdagstoner i trädgårn

Ikväll drar årets upplaga av Torsdagstoner i Trädgårn igång.

Veckans Tobi

Jag erkänner mig besegrad. Det finns en Tobi som är mer Tobi än mig, nämligen Tobi Tobsen.

Filmrecension: La la land

La la land

14 Oscarsnomineringar får man inte om man inte är en bra film i varje detalj, från teknik som foto och ljud till det mer "mänskliga" som skådespeleri och regi, och "La la land" har verkligen varit noga med varje uns av filmen. Att det sedan är en nostalgisk hyllning till Hollywood och den amerikanska drömmen har nog också betytt en del. Ryan Gosling och Emma Stone spelar två konstnärssjälar som kommer till Los Angeles för att slå sig fram inom sina respektive gebit: jazzmusik och skådespeleri. Det är inte det lättaste märker de snart och efterhand börjar även deras relation känna av påfrestningarna.
Musiken är ständigt närvarande men även om rollfigurerna brister ut i sång emellanåt känns det inte som en renodlad musikalfilm, snarare är det en hyllning till den klassiska filmkonsten där sång och dans ofta var en naturlig del av berättandet. Musiken används på ett snyggt sätt, fotot är av högsta klass och Stone och Gosling gör strålande prestationer. Det är romantiskt, vemodigt och färgstarkt, men samtidigt som filmen är en hommage till showbiz finns en jordnära ton som gör att "La la land" aldrig blir glättig eller platt.
Efter en halvsvag start tar sig filmen successivt och blir bara bättre och bättre. Kanske inte den knockout till film som många talat om, men en riktigt trevlig filmupplevelse om drömmar, kärlek och funderingar kring hur man egentligen ska leva sitt liv.

4/5

Zerorapport från Visfestivalen

Här kan man läsa den text om Visfestivalen som jag skrev för Zero.

Västervik 2017 Del 2

Lördagen var "la grande finale" på Visfestivalen och då gick hela gänget in i ruinen. Men vi började med en sväng på stan.
Varmrökt lax blev en perfekt uppladdning...
Bröderna Berg var uppvärmare och Ola Aurell konferencier, men i övrigt kändes första halvan lite svag med Ellinor Brolin, Linda Ström och Tomas Andersson Wij.
Anders Wendin var dock kanonbra, bäst under kvällen i mitt tycke.
Miss Li var också i högform och avslutade kvällen på ett hejdundrande sätt.
Sen hängde vi lite i båten igen innan det var dags att gå hem. Ännu en svinbra visfestival kan läggas till handlingarna, ses igen nästa år.
PS: På söndagen gjorde vi en liten utflykt till S:t Anna på hemvägen och smaskade skaldjur på Båthuset.

Västervik 2017

Det blev en visfestival i Västervik även detta år. Tror det är mitt 24:e år och Bella var såklart med. Vi drog ner på torsdagen och laddade upp med en strömmingslunch vid E 22:an.
Gamla Räken har blivit Burger Shack, en svinbra burgarbar som jag kan rekommendera.
Sen mötte vi upp "järngänget" på Simson framåt natten.
Sen på fredagen tåg vi båten ut till Idö, en trevlig liten utflykt.
Det var så jäkla gött på Burger Shack, så vi gick dit på fredagen igen.
Jag var även inne en snabbis i ruinen och kollade in Magnus Carlson.
Och sen slutade natten på Håkans kompis båt där Willy underhöll i vanlig ordning.

Lehmans fredagsfräckis

En judisk man och en norrbottning satt i bastun.
– Jag ser att du också är omskuren, sa juden.
– Omskuren???? Här i Norrland kallas det för slitage..

Skivrecension: Mando Diao

Mando Diao
Good Times

Man kan lugnt säga att de senaste åren varit omvälvande för Mando Diao, och inte minst för deras fans. Från att ha varit ett ganska klassiskt rockband började de först experimentera med hip hop och dansrytmer. Därefter bytte de språk från engelska till svenska och gjorde tolkningar av gamla Fröding-dikter. Det gav dem visserligen en ny publik men var lite förvirrande för de gamla fansen. Och än värre blev det på den märkliga synthskivan "Aelita" som var ett haveri på alla plan. Sen tycktes Gustaf Norén blomma ut i fullständig galenskap och hoppade av bandet. Resten av Borlängegrabbarna fortsatte och nu har bandets åttonde album kommit ut.
Musikaliskt har bandet hoppat tillbaka några snäpp. Inte ända till de första årens retrorock men till perioden kring hitten "Dance with somebody". Åter är det rock som är grunden även om låtarna ofta kryddas med elektronik, beats och diverse produktionstekniska detaljer. Det låter rätt bra, svängigt och dansvänligt, men ofta lite för småputtrigt och snällt för att det riktigt ska bränna till. Men efter de senaste årens turbulens känns det skönt att Mando Diao är tillbaka på allvar igen, så även om "Good times" har brister är jag ändå lättad och nöjd.

3/5

Burkskinka och Aurell

Igår var det tionde och sista året för Kom I Form i Åtvid, så det var man ju tvungen att åka på. Men dagen började i Tannefors med sommarmaten no.1 - Burkskinka! Oj oj oj...så gott.
Sen drog vi till Åtvid och Kom I Form som sagt. Det stora dragplåstret var Ola Aurell som, som vanligt, var bra. På lördag ska vi se honom igen när han är visvärd i Västervik. Två picknickar samma dag blev det i alla fall, inte illa.

Filmrecension: Collateral beauty

Collateral beauty

Howard (Will Smith) är en smått ikoniserad reklamkille som driver omkring i tillvaron förkrossad av sorg efter att ha förlorat sin dotter. Istället för att jobba lägger han domino och skriver brev till "döden", "tiden" och "kärleken". Han låser in sig, är snudd på okontaktbar och i det stora hela mentalt avskuren från omvärlden. Ingen ljusning tycks vara i sikte trots att det gått två år sedan den tragiska händelsen, vilket gör att hans kollegor (Edward Norton, Michael Pena och Kate Winslet) på firman är oroliga dels för Howards välbefinnande men även för företaget. Affärerna går knackigt efter Howards dipp och de vill rädda företaget och trygga jobben för de anställda, men det kräver Howards underskrift.
Efter att ha provat de vanliga sätten kommer de på en udda plan att få kontakt. Om inte Howard vill komma tillbaka till deras värld får de kliva in i hans. Så de anlitar skådespelare som kontaktar honom i rollerna av hans brevkompisar "döden", "tiden" och "kärleken".
Ja, det är en fånig idé. Men det finns också något i upplägget som känns lite fiffigt och hade man filat på manuset hade det kunnat bli riktigt bra. Tyvärr känns "Collateral beauty" mest konstlat sentimental och tillgjort gråtmild. Regissör David Frankel kämpar för att locka fram publikens snyftningar men filmen är alltför lättviktig och griper inte tag så hårt som den borde kunna ha gjort.

2/5

Biosöndag

Bio på en söndag? Vet inte om jag gått på det förut, måste vara många år sen i så fall. Var i alla fall och såg "Spider-Man: Homecoming". Hade en rätt annorlunda ton med mycket humor och var mer en high school-rulle än en superhjältefilm. Tony Stark coolast som vanligt. Känns lite poänglös, men okej då:
Betyg: 3 av 5

Chilensk afton

Igår var det vinprovarkväll igen. Vi är ju några stycken som brukar samlas då och då och testa viner som jag köpt hem under mina resor. Denna gång var det viner från förra vinterns Chileresa som gällde och självklart gick vi all in på Chile.
Efter en fräsch Pisco Sour som välkomstdrink blev det ceviche som förrätt och därefter en rejäl grillning. Till efterrätt blev det grillad persika med grekisk yoghurt och myntasocker. Ok, det sista var kanske inte så chilenskt men väldigt gott!
Och så två olika Carmenere som vi provade: Las Mulas och Indomita Gran Reserva. Gött! Och Tito Beltran i högtalarna. Och Vickan blev så till sig att hon bestämde att vi ska åka på en vinresa i Europa - om sju år!

Kiitos Suomi!

Sista dagen i Finland var det full fart. Checkade ut från Villmanstrand och hade sedan fyra platser att bränna av innan det var dags att flyga hem till Linköping framåt kvällen. Först ut var Hamina som är uppbyggt kring en oktagon med stadshuset i mitten.
Därefter till Kotka som har en lång konstesplanad i centrum och en av de finaste stadsparker jag sett.
Sen kollade jag in de gamla trähusen i Loviisa. Gillar man trähusstäder är det ju Finland som är grejen. Har sagt det förr: Finland måste vara världens mysigaste/gulligaste land. Vart man än åker är det en slags gammaldags, oskuldsfull Astrid Lindgren-känsla.
Men allra bäst var nog gamla stan i Borgå/Porvoo. Kullersten, trähus och småstadskänsla.
Jag brukar aldrig köpa hem alkohol när jag är ute och reser, men Finland är ett undantag. Finlands sak är vår, som det heter...

Mera Bråvallabilder

Här kommer lite fler bilder som Jürgen Krado tog när vi var på Bråvalla förra helgen.
Beatrice Eli och Miriam Bryant.
Henrik Berggren och Ellie Goulding.
Linnea Henriksson.

Från Nyslott till sandslott

Hon steg på finlandsbåten och for hem till sitt Karelen
Där stod jag och det var kallare än nånsin
Ingenting att göra åt det, ingen chans att spåra felen
Där stod jag och januari blåste kall
Ja, hon var grann som midnattssolen och hon gav mig all sin värme
Vi gjorde om ett hotellrum till en himmel för bara två
Hon sa kitos för allting, jag sa alls ingen orsak
För det finns ingen som har gett mig mer än du
Började dagen med att ta en närmare titt på Olofsborg (eller vad det heter på svenska). Coolt slott och fina omgivningar. På borggården höll de på att repa för Savonlinnas operafestival. Själv tog jag en guidad tur på "svenska".

Sen körde jag på Punkaharju Ridge, en 30 meter hög rullstensås som utsetts till Finlands nationallandskap.

Efter det kom jag till Imatra som är känt för sitt fallområde. Häftigt område med dramatiskt landskap, jättegrytor och annat.
Avslutade dagen i Läppeenranta (tror jag det stavas), dvs Villmanstrand, berömt för bland annat sitt stora sandslott som byggs varje sommar.
Checkade in på ett spahotell nere vid hamnen (det känns som att varenda hotell i Finland är mer eller mindre ett spahotell) där jag även provade lite lokalt hantverksöl. Som jag sa till Bella: enda felet med den här resan är att jag börjar bli klar med Finland. Den enda delen jag egentligen har kvar är lapphelvetet uppe i norr. Är det nån som varit i Rovaniemi med omnejd? Finns det nåt att se och göra däruppe?

Lehmans fredagsfräckis

Den ny-påmönstrade jungmannen, första gången på kommandobryggan:
– Har ni inga brudar ombord?
– Neej, men vi har en tandlös kock…

I Finlands sjödistrikt

Intet har Finland av smoothies och vackert väder
Int' solbrända karlar i modemedvetna kläder
Int' sådant som tvål, inte några mänskliga relationer
 
Och annat som folk har i bögigare nationer
Nej, finnen är nöjd med sin sumpmark och mygg
Och med två nakna karlar som piskar hans rygg
För när björkriset svider så vet han att han
Lever i världens minst bögiga land
 
Ler man på gatan i Turku så blir man slagen
Och ber man få rooiboste så får man en kniv i magen
Skolan ska härda dig, bastu ska ge dig brännsår
Och får du dessert är det rågvälling med ett könshår
Men finnen är nöjd med sin tvåtonsmusik
och sin jord som består av stenar och lik
För dör han som finnar gör, för egen hand
Dör han i världens minst bögiga land
 
Kvinnan i Finland är int' heller homofil hon
har skägg på sin fläskläpp och räds inte några kilon
Hon doftar som grovsopa, ståkissar så det låter
Hon röker bland barnen och slår dom för att dom gråter
Och nog tar man fel på sin fru och sin bror
I mörket och dimman där finnarna bor
Men dock ska väl karlar få vänslas ibland
Även i världens minst bögiga land
Björkar och lupiner, det är Finland det. Lämnade Lahti och gav mig in i sjödistriktet.

Kollade in Lietvesi scenic road och Puumala. Är ett så stort sammanhängande sjösystem att det blir som en insjöskärgård.
Annars är ju Finland lite som Sverige på 80-talet, så här skulle nog alla SD-are trivas att bo. Förutom det lilla problemet att de själva skulle bli invandrare då...
Hur som helst kom jag till Savonlinna framåt kvällen. Imorrn blir det att kolla in borgen/operahuset, jag var bara nere en snabbis och tog en titt innan jag checkade in på hotellet.
...som heter Spahotell Casino. Så det blev en härlig kväll med bubbelbad, massagestol och en glödhet bastu. Och olut såklart.

Skivrecension: Olsson

Olsson
"Millions"

Olsson? Vem eller vad tusan är det, förutom musiksveriges sämsta artistnamn? Jo, det är Christian Olsson som tidigare sjöng i Fibes, Oh Fibes!, som nu albumdebuterar under eget namn.
Fibes, Oh Fibes! nådde visserligen vissa framgångar men måste ändå betraktas som ett av de mer underskattade svenska banden. Deras polerade, 80-talsdoftande lyxsoulpop var lite för apart för 00-talets svenska musikliv. Synd, för den musiken skulle jag gärna höra mer av.
Olssons solodebut bär visserligen spår av det han sysslade med i sitt gamla band, men känns mer klubbinriktad och även lekfullare. Musiken är svår att etikettera, men mixar på ett naturligt sätt stilar som soul, pop och disco och känns både retro och supermodern på samma gång. Olsson tar ofta ut svängarna rejält och verkar denna gång strunta i alla regler och gör precis vad som faller honom in, det gör att plattan känns levande och energisk. Låtarna svänger grymt, produktionen är elegant och hela skivan sprider en lyxig känsla.

4/5

På besök i de tusen sjöarnas land

Det har blivit något av tradition för mig att ta en liten tripp till Finland på somrarna och igår var det dags igen. Det blir fjärde besöket sedan 2011, och jag gillar verkligen Finland på sommaren. Som Sverige fast ändå inte.
Tog morgonflyget från Linköping och landade i Helsingfors vid lunch. Där plockade jag ut en hyrbil på flygplatsen och körde norrut, och fick snart syn på de gula rapsfälten som är gulare i Finland än någon annanstans.

Drog på senaste Värvet i hörlurarna och det visade sig passande nog vara Arja Saijonmaa som var gäst. Första stopp imorgon är för övrigt hennes uppväxtstad Mikkeli.

Tidigare har jag kollat in Helsingfors, sydvästkusten, Bottenvikskusten och området kring Treriksröset, så denna gång siktar jag in mig på sjödistriktet mer inåt landet. Första mål blev Lahtis och ett besök på den berömda skidstadion (Obs bassängen i botten av hoppbacken).
Men eftersom det är Finland kommer det även att bli något av en spa- och basturesa. Att ta ett bastubad var det första jag gjorde när jag hade checkat in på hotellet i Lahtis. Och fler kommer det bli.
Sen tog jag en sväng ner till hamnområdet där det finns en massa restaurangbåtar.
Mysigt område men det var väldigt dött denna kväll.
Så det blev hotellrestaurangen istället. Och några Lapin Kulta... Imorgon blir det att kolla in Saimaa och Savonlinna.

Lika som bär #217 - Sommarspecial!

Tobias Wester & Tobias Pettersson

Jag drar österut

Nä, nu är det dags igen. På sommaren kommer alltid suget från öster, så jag sticker dit några dagar.

Bråvallarapport 2017

Här kan man läsa min text om Bråvallafestivalen som jag skrev för Zero:

Krogkrönika

Lagra vinet rätt

Intresset för vin ökar stadigt och därmed också intresset för bra lagringsmöjligheter. Det dyker upp allt fler vinkällare som hyr ut fack, men det går även utmärkt att lagra vinet hemma - om man vet hur man ska göra.

Bor man i en trång lägenhet och har ett stort vinintresse kan det vara ett problem med att lagra alla sina vinflaskor. Det kan dock avhjälpas genom att hyra ett fack i en vinkällare, något som blir allt vanligare. I Linköping har Cavarosa funnits sedan 2007 och nyligen expanderat med en andra lokal. Där kan man lagra sina viner under perfekta förhållanden, samt ta del av kurser och provningar under professionell ledning. Och liknande verksamheter växer fram i allt fler svenska städer, i takt med att trångboddheten och vinintresset ökar.

En riktig vinkällare ska förstås ha stora tegelvalv och en rustik inredning för att skapa den rätta känslan, men den som inte vill eller har möjlighet att hyra ett vinfack kan faktiskt inreda sin egen vinkällare i huset eller lägenheten. Det är inte så krångligt som det låter utan har man bara ett utrymme som är någorlunda svalt med viss ventilation så fungerar det bra.

Bor man i villa och har källare är det den naturliga platsen, särskilt i husets norra del. Saknas källare eller om man bor i lägenhet kan man ha sitt vinförråd i en skrubb eller garderob mot nordsidan. Oftast brukar det vara något svalare nära golvet. Idealiska förhållanden för att lagra vin är en mörk källare som håller en jämn temperatur mellan 12 och 15 grader och med en luftfuktighet på cirka 70 %. Vinet mår dock inte dåligt av att lagras i rumstemperatur, utan mognar bara något snabbare. Däremot bör man undvika att lagra vinet i utrymmen med snabba temperaturskiftningar. Långsamma temperaturvariationer mellan olika årstider är dock inga problem. Undvik även att utsätta vinerna för starkt solljus, i synnerhet champagne.

Ska man lagra vin länge är det viktigt att flaskorna lagras liggande, så att korken hålls fuktad och håller tätt. Tänk även på att undvika platser som vibrerar. Vita viner har generellt kortare livslängd och brukar oftast inte tjäna så mycket på att lagras. Vissa, som högklassig riesling eller bourgogne, vinner dock på det. Även champagne kan med fördel lagras. Många starkviner köps unga så att de får ligga till sig innan de dricks. Sen gäller det bara att hålla sig från att dricka upp dem, det brukar vara det största problemet.

Bråvalla 2017 lördag

Även lördagen inleddes med rom hos The Producer, sen ut till Bråvalla igen. Kom ut lagom till Miriam Bryant på stora scenen.
Hängde även denna dag en del inne i Norrköping lounge och kollade in David Sundin och Fredrik Lindström. 
Där ute lirade Henrik Berggren...
...och Ellie Goulding.
Fast bäst var nog Little Jinder, som gjorde en riktigt bra spelning inne i tältet.
Kollade även in The Killers och sen drog vi hem. Det var Bråvalla 2017, vi får väl se om det blir nån fortsättning. Det är lätt att vara kritisk mot mycket när det gäller Bråvalla, men i grund och botten är det ju skitkul att vi har festivalen i Norrköping så vi får hoppas att de gör comeback framöver.

Bråvalla 2017 fredag

The Producer och jag var som vanligt på plats på Bråvalla för att rapportera för Zeros räkning (reportage kommer senare). Efter en stärkande rombrunch drog vi ut till festivalen lagom till Filip & Fredriks livepoddande. Regnigt och jävligt. Men inne i Norrköping lounge var det gött. Där såg jag Al Pitcher, Petrina Solange, Josefin Johansson och Magnus Betnér.
Ute på området slängde jag ett getöga på Sabina Ddumba, Silvana Imam och Die Antwoord.
Ganska dåligt program, inte bara på fredagen utan hela festivalen, och det var antagligen därför som det var relativt dåligt med folk. Håkan Hellström drog såklart en del, men efter honom drog jag hem. Hade ju sovplats i Norrköping i år!

Håkan och jag

Alltså, jag vill ju inte skryta...men som ni kunde se i landets alla tidningar igår så är ju jag och Håkan Hellström jäkligt tighta. Han ville absolut ha med mig bredvid sig däruppe på podiet, så det var bara att ställa upp...

Skivrecension: Henrik Berggren

Henrik Berggren
Wolf´s heart

Popmusiken behöver sina ikoner, men i Sverige är det bara Thåström och en handfull till som verkligen lyckats nå dit. Henrik Berggren kan räknas in i den skaran. Han är det närmaste vi kommit Robert Smith i det här landet och har blivit en symbol att identifiera sig med för mängder av unga och sorgsna människor.
Nio år efter att Broder Daniel tog farväl har han nu fått ur sig den där soloskivan som vi väntat på så länge att de flesta hunnit tröttna och gått vidare. Men en del fans finns fortfarande kvar och de gråter såklart glädjetårar bakom pandasminkningen.
Grejen med Broder Daniel var aldrig musiken, det var utanförskapet och förmågan att ge landets alla deppade själar ett sammanhang och en tillhörighet. Låtarna var i ärlighetens namn oftast undermåliga, men det var just det som var grejen. Musiken talade till de icke-perfekta, de halvt odugliga, de som ville ha trasiga idoler de kunde känna igen sig i.
Därför blir jag lite nervös när jag hör att musiken på "Wolf´s heart" låter oroväckande bra. Det kan, rent musikaliskt, vara de bästa låtar som Henrik Berggren spelat in. Det låter poppigt och lättillgängligt, kanske kommer några spår även att spelas på P3? För de flesta artister är det något eftersträvansvärt men i Henrik Berggrens fall kan det vara förödande. Hans ikonstatus bygger på att blotta brister och skavanker och här känns han oväntat hel och ren.

3/5

RSS 2.0